På söndag är det dags för årets händelse i en dansaremammas liv. Dansuppvisning på Idun och dottern på scen. Jag längtar. Och Wilma längtar enormt.

Varje år sitter vi där jag och J och ser våra fantastiska döttrar liksom trolla på scen.
Och så gråter vi en skvätt. Av stolthet och förundran över att de blev sånna dansare av dem. Det är som att slå på en på-knapp när de kommer upp på scen och de riktigt stålar om dem.

Wilma brås inte på mig i alla fall. Även om jag, i typ tidernas begynnelse, faktiskt ägde en mintgrön dansstass i form av tights, dräkt och tillhörande benvärmare i värsta Fame-stil. En mundering som jag använde varje söndag på "Gropen" i Robertsfors Folkets Hus där jag och några till fick lära oss jazzdans av badmästarens fru...

Det var på den tiden vi var sura för att inte Piccadilly Cirkus med Pernilla Wahlgren hade vunnit Melodifestivalen... Det var tider det.

...Och antagligen syner också... -Jag i mintgröna trikåer...

Nåväl. Det jag skulle komma till var egentligen inte en minneskavalkad anno1984 utan att i morse när Wilma vaknade var hon dunderförkyld och kunde knappt prata. Vilket i detta läge innebär en enorm frustration inför söndagen! För gud nåde den bacill som inte sprungit sin kos innan dess.