Igår fyllde lille prinsen år. Eller ja. Liten och liten, prins och prins... Nio år blev han i alla fall igår, våran Teo.

Hemma sjuk var han hela dagen, hostig och ont i halsen. Inte många som ville gratta just då. Så det blev väl ett firande i mindre skala kan man säga.

Jag kan så klart inte fatta att det är så länge sen han föddes, denna ganska stora unge på 4810 gram och 58 cm som jag gick 17 dagar över tiden med...
Att han inte längre kallar sig själv för Tiiiiooo och med verktygslådan i plast tultar omkring hemma och renoverar allt han ser.

Nej minsann. Men han är stor kille nu.

Så pass stor att det inte gjorde så mycket att jag faktiskt GLÖMT att sätta in hans bild i tidningen under Dig ska vi fira... vilket vi brukar göra och vilket är den del i VK som han tycker bäst om att läsa varje dag...

Mitt dåliga samvetet måste fullkomligt ha lyst upp hela köket när han sa "Mamma visst är inte jag i tidningen idag"

Öh nä. För det har din mamma glömt... för hon har prioriterat annat förstår du...

"Ja men det gör inget...eller inte så mycket i alla fall, jag är ju ändå 9 år nu"!

Och som den nioåring han nu är stod han ut med ett mindre kalas, hade överseende med sin disträa mor och skrev vuxet under när han skulle hämta ut ett rekbrev igår på posten.

Och så i morse deklarerade han att hannog  tyvärr inte ville jobba på VK när han blev stor. Nähä. Vad ska du jobba med då... "jaaaaa i nåt slags fotbollsprojekt, tänker jag och så vill jag bli knattetränare. -Om det inte funkar med proffskontraktet alltså".

Nio som sagt.

Jaha så var det dags.

Röran är självklar.

Alla grejer man samlat på sig och inte kunnat slänga för att de en dag kan vara bra att ha-har förvandlats till att passa bäst i papperskorgen. Men jag är en samlare och det är alltid svårt att kasta.

Ikväll flyttar vi alla på VK ihop på en våning. Redaktion och försäljning på ett ställe. Grafiker och redigerare, tekniker och kreatörer. Alla ska vi sitta tillsammans. I ett hav av skrivbord och stolar, mjuka fina mattor och coola lampor.

Ja det ska bli fint.

All förändring innebär omställning och det kommer säkerligen att ta en stund eller två att vänja sig vid andra ljud, mindre yta och fler människor.
Men jag tror det blir bra.
Eller, jag förutsätter att det blir bra.

Men lite sorgligt känns det att lämna sin väl invanda plats, det ska erkännas Och att allt ska ner i en flyttkartong! DET blir spännande.

Har precis varit på massage.
Jo visst-på arbetstid!
På VK har vi en hel del fina personalförmåner och detta är en av dem. Fantastiskt lyxigt känns det, även om det just idag gjorde infernaliskt jäkla asont.

Han som tog sig an mig tryckte på punkter på ryggen som gjorde att jag sprattlade med benen och bara kved av smärta. Och efter en stund kom frågan:
”Har du möjligen problem med magen”?
Joho då, det har jag ju haft i typ hela mitt liv även om det har blivit mycket bättre sedan jag bytte kost.

Då pressade han ner fingret lite ytterligare, och jag grymtade återhållsamt ner i det där andningshålet i massagebänken medan han förklarade:
”jaa, du...det här - det är mjälten".
Han flyttade sedan fingret (eller var det en vass träkäpp)... typ två millimeter och förkunnade ”Och det här, det är gallblåsan”.

Och jag kved. (Eftersom det inte passar sig att vråla rakt ut)

Tydligen finns ingen energi i min mjälte.
Detta resulterar i magproblem och trötthet!

Nämeh! Är det MJÄLTEN det handlat om hela tiden?! Mjälten!
Och trött kunde man bli! Jag som ofta känner mig så där knepigt trött, utan att egentligen ha befog för det. 

VARFÖR har ingen sagt det tidigare?! Var det ”bara det”!
Och han menade att ingefärste och varm mat (dvs. inte kall) kan göra att det blir bättre!
(Förutom hans akupunktur och örtmedicin).

Så nu ska här köpas ingefära. Och banne mig -jag ska boka akupunktur- tider hos honom också, OCH köpa örtmedicinen som han rekommenderade. Om inte annat så som ett stort tack för hjälpen!
 

Efter en osedvanligt tidig morgon, (var faktiskt på stan före sju-vilket enligt mig är extremt arla) så häller jag nu i mig en balja kaffe -igen. Vet inte vad som hänt på senare tid men jag dricker så mycket kaffe! Men det ska ju vara hälsosamt sägs det, så jag kanske kan fortsätta... Efter mitt kostbyte så kan jag dessutom dricka relativt många deciliter innan magen säger stopp vilket bara det är en fröjd.

VK bjöd på frukost på stan i morse, dock inget kaffe, men därav den tidiga morgonen. Tidningen fyller nämligen 111 år idag, 17 maj. Men som en av besökarna sa när han fick höra anledningen till kalasandet på torget: " Ni ser då mycket yngre ut".
-Och det får man ju ändå tacka för.

Frukostflingorna var självklart enbart en del av installationen...
Men alla förstod inte det...

Tablettaskar hörde dagen till ära också till frukosten...

Alltså. Ibland händer det mig. Ofta när det är tider av mycket jobb och lite för lite tid till att samla tankarna. Som nu ungefär. Jag har "glömt bort hur man gör".
Eller så här-jag kan inte reda ut tankebanan långt nog för att riktigt veta hur jag ska gå till väga för att få det resultat jag vill ha. Jag vet inte ens var jag ska börja! 

Det är därför jag breakar med lite blogg istället... Och så ska jag ta en kaffetår sen. Så får vi se sen om det klarnar...

Igår klarnade det till slut för mig och min kollega M i alla fall, när vi skulle mäta en vägg och sätta upp ett antal "tavlor" (inramade kultursidor) på en väggstump lite lagom långt i från varann... Vi tyckte att det skulle passa bra under Littfest.
Jag har svårt för sånt där också. Mäta och det. Och jag lyckades för övrigt också tappa en tavla som gick sönder, så klart. Och döm om min förvåning när vi gick ut och skulle köpa nytt glas -de har slutat tillverka clipsramar! Dessa FINNS inte att få tag i längre! (Ja ok några få i liten storlek såg vi)

Men tack o lov har vi ju ändå ett överskottsbolag i den här stan och jodå. Där fanns det!

Titta så fint vi hängde! 

Teo har börjat få nya intressen.
Den ena är att se på nyheterna på TV. För  "det är ju faktiskt jättebra för då lär man sig ju nåt". Det andra är  -till moderns stora lycka- att läsa morgontidningen. 

Han läser alltid förstasidan och sen går han oftast direkt på sportsidorna. Här brås han inte det minsta på sin mor men han har ju andra gener också... Han är fullkomligt galen i sport och framför allt då fotboll. -Be honom räkna upp spelarna i typ Elfenbenskusten och han gör det. Jag trodde han skulle spricka av lycka när han i julklapp fick landskampsbiljetter av sin morbror...

Tack vare vår nyvunna frukostvana nu då så hinner han faktiskt bläddra igenom tidningen även på vardagarna nu mer och i morse, på väg mot sportresultaten, fastnar han först vid en annons för ett flygbolag. (Halleluja). 
Han tittar på den ett tag, läser den tyst och säger sen
"Men pappa, tror du verkligen att Bromma skulle finnas om inte Brommapojkarna fanns?"

Och det är så klart en befogad fråga.

Nää. Nu börjas det igen. I ett svagt ögonblick trodde jag faktiskt att byggarbetarna som just nu gästar VK-huset gått på lite nyårsledighet... Men nej då. Idag varvar de dessutom "slita upp-matta-maskinen" (jämför ljudet med en tågvagn som dras mot sin vilja på en räls. Typ) med en sån där vidrig slagborr... ERGH! Sen är det dessutom nån som emellanåt lite halvhjärtat hamrar med- som låter -en plasthammare... och försöker hävda sig med en...kan det vara en såg månne?
 
Ljuden i detta hus just nu är inte vänliga för öron, huvud eller koncentration. Men det är ju bara ett halvår eller nåt kvar innan allt är färdigt... Men man får tänka på hur himlarns fint å bra det blir sen. Och har man tur kanske man rent av vänjer sig vid oljuden så småningom. 

Men mig är det ju faktiskt inte synd om alls. Jag som snart ska ha semester å allt! Ah! Och då minsann har jag enbart tänkt ägna mig åt vackra ljud, som de av soligt hav, ljummen bris och porlande skratt.

Just nu känns det lite extra bra.

Teo har börjat fylla i sin resedagbok iförd sin Super-kids kepa och Super-kids väska som kom från resebyrån... Det finns fler som längtar.

Phu! Är fortfarande en aning mör efter tisdagens luciafotografering av små barn som VK arrangerar varje år och som nu gick av stapeln på Strömpilen.

Roligt som vanligt om än något energitömmande. Vi som jobbade tyckte att det var toppenbra att hålla till just på Strömpilen och det tror jag att de flesta av dem som kom till fotograferingen också tyckte. Bra med parkeringar och bra med tidsfördriv under den ibland ganska långa väntan.

Jaa, allt flöt på bra som sagt.
-Förutom en liten incident med en försvunnen treåring.

Ja hon var inte borta länge men när jag tyckte det kändes som betydligt längre än de kanske totalt 5 minutrarna det gällde, så kan jag bara tänka mig vad mamman i fråga tyckte om det...

Mamman kom med stirrig blick till fotoplatsen när det var hennes tur, med en liten kille på armen. "Jaaa sa hon entonigt, det ska egentligen vara två barn. Men... jag hittar inte flickan".

Efter att ha fått, den i sammanhanget inte så väldigt originella beskrivningen: "liten lucia i treårsåldern med krona på huvet", av mamman så kom flickan till slut till rätta i alla fall. Jag fann henne Inne på spelbutiken, där hon med stora ögon och en ballongpinne i näven beundrade alla färgglada spelfodral.
Och vi kunde alla andas ut.

Och klockan 18.00 pip så var alla som ville fotograferade och alla ballonger vi hade med färdigsmällda.

Det är faktiskt snart jul. Det är sant och det gör mig väldigt glad för jag älskar julen, det är den bästa tiden på hela året. Och i år har jag till och med dristat mig till att göra egen glögg(!). Jag vet, snart kanske även min gräns borde vara nådd...

Vi pratade i alla fall lite om julmat på lunchen idag och halva bordet tyckte typ att det var totalt överskattat med inlagda gamla sillar, röror och olika typer av "lådor". Personligen älskar jag sill, lax, röror och köttbullar. Några lådor behöver jag inte. ...vet i ärlighetens namn inte riktigt vad det skulle vara ens...  Men jag blir lessen om jag inte får min julgröt på julaftonsförmiddagen och mitt julbord på kvällen. Då är det som om man amputerat min jul och det gillas inte. 

Något som inte heller skulle gillas är om vi skulle ställa in luciafotograferingen för barn som vi varje år har här på VK. Föräldrar har redan börjat ringa och höra sig för om när det blir av - för det får inte missas!  Den fotograferingen är faktiskt också lite av ett bevis för att det lackar mot jul. Just i år har det däremot varit lite knivigt att få till det här, för VK huset är upp och ner på grund av omflyttning och ombyggnationer så  vi har inga egna lokaler för någon fotografering i år...

Just nu sitter jag och petar med annonseringen för detta och hoppas att alla föräldrar läser dessa extra noga i år och ser att fotograferingen INTE är i VK huset denna gång-utan på Strömpilen! Vilket kommer att bli toppen. Och föresten-fotograferingen blir den 16 november. Då är det bara 38 dagar kvar till julafton... Tjihoo!

Idag är jag hemma vid köksbordet  och varvar snorpapper, nässpray och Ipren med att försöka få lite jobb gjort. I ärlighetens namn är det mycket fokus på det förstnämnda så det andra blir kanske lite lidande, men det tas nog igen en annan dag.

Förkylningen slog ner som en dundrande blixt igår eftermiddag och jag är tacksam att jag har ett jobb som faktikst kan skötas hemifrån emellanåt. För nu kan jag ju sitta här, totalt osminkad, håret på ända, i bekväma kläder o tofflor och snora i min ensamhet istället för att pådyvla halva VK-bygget det eländet. 

Känns som dagens goda gärning faktiskt. Även mot mig själv.

Dagen har hittills varit väldigt trevlig med populärt frukostutdelande under morgonen på Bechtouren. Det var väldigt uppskattat och vi kan bara beklaga att det tog slut s snabbt och att det därför var en del som blev utan fast de gärna velat ha ett litet morgonmål...

Det är alltid lika skönt med fredag även om morgondagen inte innebär nån sovmorgon direkt utan tvärtom en extra tidig lördagmorgon där det vankas beachyoga på Rådhustorget igen och utdelande VK-frukost till deltagarna därefter.

Och! Nu kommer det:

När vi packat färdigt frukostväskorna ska jag och min chef för övrigt delta i yogapasset har vi tänkt... 

Jag har aldrig utövat yoga i hela mitt liv... Funderar nu lite på om mitt deltagande hjälper eller stjälper varumärket VK i detta fallet... Har kommit fram till att det borde överväga till det positiva i alla fall då jag alldeles säkert kan bjuda någon på ett gott skratt när de ser mig balansera i sanden och göra solhälsningen... 
Och det kan ju aldrig vara fel :)

Sicken dag! Det trodde man aldrig efter gårdagens hällregn! Det var ju så pass illa att jag tvivlade på att det skulle kunna bli mer sommar faktiskt! Tur att jag hade fel.

Jag har jobbat utomhus på förmiddagen idag vilket inte var alldeles felprioriterat med tanke på vädret ;) VK har nämligen haft yoga-och afrodanspass i samarbete med IKSU på Swedish Beach Tour-beachen på morgonen. De som var med på passen fick dessutom med sig frukost från Baggböle Herrgård som vi bjöd på. 
Det var riktigt lyckat!

Jättehäftigt att se så många som ville vara med i sanden, mitt i stan klockan halv nio en torsdagsmorgon!

Imorgon delar vi ut frukost till alla som vill från klockan 8 - tills det tar slut och på lördag är det ett beachyogapass kl 8.30 med frukost igen!

Riktigt roligt arbete man har sånna här dagar. Varmt, sol, glada människor och Umeå visar sig från sin finaste sida.

Ahhhh!