Friday it is. Slappelislapp i kväll är tanken. Som oftast en fredag.
Fredagsmyset kan aldrig bli för överskattat om du frågar mig. Aldrig riktigt komma upp i sitt rätta värde.

Hemma hos oss är det ett rätt viktigt inslag i alla fall, även om vi i familjen har lite olika uppfattning om vad fredagsmyset exakt ska innehålla.

För mig innebär det att jag får ta ett glas vin (eller möjligen två) och slappna av som en oformlig hög i soffan och tomglo på The Voice eller nåt annat program i sann tv4-anda. -Gärna samtidigt som jag uppdaterar min status på Facebook eller lägger ett lagom långt ord i en av mina Wordfeudbataljer... som inte sällan pågår med min man -i den andra soffan...
Sån är jag. Eller vi. (Och stämmer exakt in på tv4:s tänka målgrupp för fredagsunderhållningen...)

Teos optimala fredagsmys består i godis. Och gärna en bra film som vi ska se tillsammans. Så för att tillgodose honom bytte jag förra fredagen ut The Voice mot Spiderman 1 och det gick mycket bra det med. Det viktiga är att vi knölar ihiop oss i soffan allihop.

Wilma spenderar numer helst sina fredagar med kompisar.
Live eller på nätet.

Hon kan gärna ta ett och annat chips doppat i ranchdip också, om det skulle erbjudas. Fredsgmyset kan innebära att vi gör litye olika saker, men oftast befinner oss i alla fall i samma rum allihop.

Jag längtar alltid till dessa kvällar. Och tydligen har de rätt stor betydelse för barnen också. Teo tog till och med upp det på sitt utvecklingssamtal på skolan nyligen. På frågan "Vad tycker du om att göra på fritiden?" svarade han (bland sporten och tvspelen) att han gillade att "mysa med familjen".
Gott.

Jag och Mathias har pratat om det ganska många år.
Tänkt att det är nåt vi får ta upp när barnen är större.
Det är de nu.

Och igår var det därför så dags för första lektionen och kvällskursen i franska.
Och mon dieu! säger jag bara.

Vi har som sagt tänkt på det ett bra tag, sen barnen var små, att vi skulle gå en sån här kurs och sedan då åka till Frankrike för att testa våra kunskaper... som ett riktigt roligt mål att ha så där, när man skakade vällingflaskor som bäst och egentid kändes extremt långt borta.

Jag bytte nån blöja till, blinkade ett par sekunder och nu-nu gör vid det!

Vi bokade resan först och sedan tyckte jag att kursen i sig ju blev en alldeles optimal julklapp till käre maken. -Som faktiskt tänkte detsamma, fast tvärtom. Men han kom bara till tanke. (Så jag fick en jättesnygg jacka istället)

Jag inbillade mig att jag kom ihåg en hel del franska sedan skolan. Läste ju trots allt några år på högstadiet och gymnasiet så kanske var det för enkelt att boka kursen för nybörjare?!

HAHAHAHA kan vi säga åt det. Sicken förmäten människa jag är! Men som tur var fanns ett litet språktest man kunde göra innan anmälan, för att veta vilken nivå man borde placera sig själv på. Tack vare det togs jag ner på jorden ganska per omgående, behövde bara slänga en väldigt hastig blick på frågorna - eftersom jag överhuvudtaget inte förstod nåt av dem- för att inse att jag var blåbär igen. Basta.

Men hur som helst. Det är en speciell känsla ändå att liksom ta tag i det man tänker att man ska göra och förverkliga det hela. En speciell sorts... nöjdhet som infinner sig, liksom, när dröm blir verklighet.

Vi tyckte det var riktigt roligt igår, och nu ska vi ägna våra kvällar till att lyssna på franska fraser, se nyheter från fransk tv och plugga glosor...
Riktigt roligt som sagt.

Man kan tycka vad man vill om helgens väder, men det hände saker inomhus i alla fall. Till exempel så röjde jag i min garderob och byrå, gjorde en gipsfigur (!) och bakade. Och framför allt röjdes det i Wilmas rum. Så till den milda grad att hennes kompis förskäckt undrade om vi skulle flytta...

(Mathias skottade mest snö)...

Wilma har blivit lovad ett orosa rum ett bra tag nu. Jag kan förstå hennes rätt heta önskan. Hon skulle gärna vilja ha en ny säng också, en sån som inte har liksom en djup grop i mitten som gör att hon blir ledbruten istället för utvilad på nättena... vi har sanktionerat även det. Bara inte riktigt kommit till skott med inköpet.

Det vi har köpt är ett nytt golv till hennes rum. Ett golv som vid närmare kontroll var... liiite för tjockt för att man skulle kunna stänga dörren in till rummet...

Men det kan väl inte vara så svårt att slipa av dörren lite grann! -tänker jag. Mathias mest himlar med ögonen och suckar (ganska djupt) eftersom han vet att det inte kommer att vara jag som vare sig lägger in golvet, tapetserar, baxar in sängen eller slipar av dörren... när det väl är dags...

Men vaddå jag har ju röjt!

Vi hittade fina teckningar från förr i Wilmas gömmor! Det ser väl alla att det är Eriks mamma och pappa som gifter sig, på den här bilden?!

Ännu en dag hemmavid.
Vackert ute så det bokstavligen sticker i ögonen av solen.

Startade dagen till  ära med min favoritfrukost och har än inte kommit riktigt i ordning.

Låg vaken nån timme i natt och lyssnade på barnen som hostade i kapp och beslöt i samma stund att Teo fick bli hemma ytterligare en dag.
Så nu ska jag ta tag i hans kalas.
Har varit lite väl upptagen med Mattes fyrtioårsfirande ett tag så stackars Teos födelsedag har kommit lite i skymundan.
Igår funderade han lite försiktigt över när hans "vuxenkalas" skulle kunna tänkas bli av och om jag möjligen bokat hans bowlingkalas för kompisarna, som han gärna vill ha...

Inget av det är ordnat eller planerat än. Och kanske är just det det viktigaste uppdrag jag har idag. 

Favoritfrukost, äggmacka och "Clooneykaffe"

Trots allt en ganska nöjd, febrig kille, som på sin födelsedag i onsdags valde pizza till middag.
 

Igår fyllde lille prinsen år. Eller ja. Liten och liten, prins och prins... Nio år blev han i alla fall igår, våran Teo.

Hemma sjuk var han hela dagen, hostig och ont i halsen. Inte många som ville gratta just då. Så det blev väl ett firande i mindre skala kan man säga.

Jag kan så klart inte fatta att det är så länge sen han föddes, denna ganska stora unge på 4810 gram och 58 cm som jag gick 17 dagar över tiden med...
Att han inte längre kallar sig själv för Tiiiiooo och med verktygslådan i plast tultar omkring hemma och renoverar allt han ser.

Nej minsann. Men han är stor kille nu.

Så pass stor att det inte gjorde så mycket att jag faktiskt GLÖMT att sätta in hans bild i tidningen under Dig ska vi fira... vilket vi brukar göra och vilket är den del i VK som han tycker bäst om att läsa varje dag...

Mitt dåliga samvetet måste fullkomligt ha lyst upp hela köket när han sa "Mamma visst är inte jag i tidningen idag"

Öh nä. För det har din mamma glömt... för hon har prioriterat annat förstår du...

"Ja men det gör inget...eller inte så mycket i alla fall, jag är ju ändå 9 år nu"!

Och som den nioåring han nu är stod han ut med ett mindre kalas, hade överseende med sin disträa mor och skrev vuxet under när han skulle hämta ut ett rekbrev igår på posten.

Och så i morse deklarerade han att hannog  tyvärr inte ville jobba på VK när han blev stor. Nähä. Vad ska du jobba med då... "jaaaaa i nåt slags fotbollsprojekt, tänker jag och så vill jag bli knattetränare. -Om det inte funkar med proffskontraktet alltså".

Nio som sagt.

Ahhh så stolt man kan vara!
Igår var det musikalpremiär som bekant och det var så otroligt kul att se Teo på scen. Han verkade verkligen gilla det. Han log stort under sin medverkan i den turkiska dansen vars rörelser de alla kunde galant och han sa sin replik tydligt och klart när det var dags för den. Kul att se!

Det hela var succé naturligtvis och i vanlig ordning. Och alla föräldrars ögon var lite lagom fuktiga. -Förutom mina som rann över som vanligt...

Liten Casanova... eller en musikalartist som fått sin första premiärros

Efter musikalen var vi tillsammans med mormor så klart "tvungna" att fira med specialkvällsfika... nåt annat dög ju rakt inte!

Idag är det spännande.
Teo har musikalpremiär och nerverna ligger liksom utanpå kroppen.

I alla fall på mig.

Igår kväll bad Teo mig att väcka honom halv sex (!) idag. Jag sa att det inte kommer att ske eftersom det är natt då. Men förstod att han nog mest var lite orolig att komma för sent just idag, när det var den stora dagen och de skulle åka med en tidig buss till själva "arenan" och allt.

(Han kom dessutom för sent igår när hans mamma inte var så morgonsnabb)...

Så lite nervig var han väl, men längtat har han gjort över en månad.

-Eller egentligen sen han över huvudtaget började skolan. På Ersmarksskolan har man i klass 2 och 5 av tradition en egen musikal varje år. Barnen är med och skriver och agerar och sjunger. Riktigt kul. Och väldigt uppskattat av ungarna -och för all del föräldrarna!

Vid det här laget har de genomfört en av föreställningarna, den för resten av skolan.
Ikväll är det så dags för familjerna att komma och titta.

Jag kommer köa tidigt för en sittplats.

I fredags var det kalas.
Discokalas för nio stycken sexåringar med min guddotter som huvudperson.. Varmkorv, glass och så klart- dans stod på schemat. Wilma och hennes kompis höll i koreografin ;) Och sexårstjejerna var mäkta koncentrerade när de skulle lära sig stegen till Popular.

Söta var de. Och jag kom plötsligt att nostaligitänka på hur länge sen det var som Wilma ville ha discokalas... Det lila glittertyget hon prompt skulle ha när det begav sig fick i alla fall återanvändas!

Hemma väntade lillebror som kommit från storstan. Mysigt. Och jag upptäckte att jag nog saknat honom när jag insåg att jag satt så nära honom i soffan att vi liksom satt fast. -Fast soffan i övrigt var tom... Ja tänka sig. Och en period så fullständigt avskydde jag honom. Jag tror den perioden kallas Tonåren...

Lika som bär. Lillebror och Teo spelar pingis så som man gör det 2011...

Nåväl.

Lördagen innefattade en massa kortspel och god mat på kvällen, samt shopping på dagen. Shopping är ju som bekant den aktivitet som Teo hatar mest av allt. Och till slut var han fullständigt galen av att vänta i bilen när han helst av allt ville hem och göra annat av sin lediga dag. Han deklarerade tydligt att han nu var "skitirriterad på pappa! Faktiskt!"
När jag undrade varför sa han sonika:
"Jaa. För att han har snott min tid"!

Och hade jag inte suttit liksom fast i bilen, pga två jättelånga taklister som vi dagen till ära köpt, så hade jag kanske ramlat ur den av pur förvåning. -Även om jag ju vet att han är väldigt klok redan innan.

Igår kulminerade helgen med att jag tog den så kallade tjuren vid hornen och avfrostade frysen. Utnyttjade den minusgrad som var ute där precis mitt över dagen och med hårtorken i högsta hugg gick det riktigt snabbt och bra.

Så nu kan baket av lussebullar sätta fart! Tjihooo!

Precis återvänt till jobbet efter en särdeles trevlig lunchdate på Nolia med bästa A och dotter.

Inte nog med att vi fick testa Umeågalan 2011:s röda matta, som låg kvar vid entrén sen igår, det var dessutom god mat, som jag dagen till ära blev bjuden på, gott sällskap och så fick jag paket! Inte varje lunch jag får det minsann.

"Det är en lite försenad födelsedagspresent", meddelade A.

-När jag fyllde år i maj var hon nämligen lite upptagen med annat-som att föda barn till exempel. det är skälvklart ett godtagbart skäl... ;)

Och det var ju jättekul att få en födesledagspresent mitt i november! Särskilt när man fyller år i maj! Så där helt appropå liksom. Kanske skulle man skjuta på födelsedagar lite oftare?... eller liksom sprida paketskörden mer i alla fall...

Paket kan man aldrig få för ofta.

-Sa hon som närmar sig 40, älskar presenter som en femåring och knappt kan bärga sig till julafton!

Trevlig helg.

Allhelgonahelgen var fylld av trevligheter. Här kommer ett urval av händelserna:

Det började med nybakade bullar när jag kom hem förra onsdagen. Mamma var på plats och utfodrade höstlovsfirande barn och passade på att understryka sin titel som riktig bull-mormor. Det är lite som slår det när man kommer hem faktiskt. Att öppna dörren och mötas av Doften! -Och mamsen så klart.

Världens godaste.

Så. En bra start med andra ord. Dessutom hade jag vid det här laget två lediga dagar att se fram emot. Harmonin total.

På torsdagen hade våra bonusbarn sovit över färdigt. "Nu är inte jag er lillebror längre" deklarerade E, men vi kom överrens om att det är han ju alltid ändå, på ett sätt.

När bonusbarnen gick hem gick vi övriga på bio och såg Tintin. Mysigt värre.

(Att inte de följde med på bion berodde enbart på att de redan sett filmen. Om det skulle undras varför inte lillebror fick följa med)...

Fredagen började vi sen med goood hotellfrukost. Teo åt säkert en halv kladdkaka alldeles själv, vattenmelon för ett kompani och ett eller två smörgåsrån.
Det är vad vi brukar kalla en riktigt välbalanserad måltid att starta dagen med... 
Men va fasen, hotellfrukost äter man inte varje dag, klart man ska ta det man gillar bäst.

Sedan blev det faktiskt en hel del julklappsinköp (nöjd) och fram på eftermiddagen en tripp till Robertsfors för en Halloween-syskon/kusinträff.

Världens finaste.

På lördag åkte vi till Skellefteå med storkusinen 5 år och såg hockey. Det var riktigt spännande och riktigt kul.

Världens coolaste.

Söndagen avrundade helgen som vanligt och vi ägnade större delen av dagen till att röja och städa i vårt garageförråd...
-Vilket inte på något sätt är som vanligt.

Världens stökigaste...


Och över detta faktum, att förrådet nu är städat, är jag så äckligt nöjd att jag nu skapat mig ärenden för att få gå ut i detta numera mattförsedda förråd (för nu har vi faktiskt golvyta att ställa ner fötterna på) för att bara titta, flera gånger.

Att det mesta av det som tidigare tog plats där inne, numera står i garaget-det, det har jag förträngt.

Igår blev jag fyrabarnsmor.
För en mycket begränsad tid dock.

När Teo kom hem igår deklarerade han allvarligt att:
"Jaa mamma. Nu har jag blivit storebror".

Han hade med sig E, 5 månader yngre.

"Jajamän" bekräftade E, och sken med hela ansiktet, jag är Teos lillebror och jag har fått en till storasyster också".

E och hans syster C ska bo hos oss tills imorgon.

De umgås ungefär dygnet runt ändå, utan att vi bor ihop, men det märktes att det var lite speciellt nu. Fyra ungar är ju ur min synvinkel-som är van vid hälften-ganska mycket. Men även om jag hade misstänkt det så blev jag ändå förvånad över att det igår kväll knappt kändes som om jag hade några barn alls. De var så upptagna av varandra så de knappt märktes.

Och kanske är det så. Skillnaden mellan ett och två barn är så mycket större än den mellan två och fyra.

Helgen har varit en sån där... effektiv go-helg. Trevlig... mysig och innehållsrik. En mycket bra helg i alla fall. Lördagen betydde till att börja med SPA för mig och bästa Jy. Vi aromabadade och massagade och njöt så vi eftersvettades i flera timmar.

En fantastisk start på helgen. Även om vi båda tyckte det var rätt snålt att inte inträdet till själva SPA:t ingår, när man betalat behandling för flera hundra kronor... Men, men det blev bra ändå.

Efter detta for vi hem, lagade mat, sippade vin och ungarna Bus eller godis:ade en stund. Vi hann dessförinnan fika med två av barnens kusiner med familj. Gött.

Som alla ju vet började ju även söndan jättebra med att man "fick" en extra timme. Underbart.

Det är som att vinna på lotteri, även om vi ju ännu hellre skulle vilja ställa tillbaka klockan ett DYGN och en timme. Jamen tänk att vakna på söndagmorgon och så är det lördag igen!

Drömma går ju.

Sen hade Teo innebandymatcher igår. Och gjorde debut som målis. En mycket nöjd kille höll nollan. De vann sina två matcher och han flög som på moln hem. Väl hemma så kom fyra av barnens kusiner och käkade middag och sedan avslutades kvällen med långfilm.

Och när jag säger långfilm menar jag egentligen lååååångfilm. I form av Avatar, filmen som jag och Matte tills igår antagligen var de två undantag som ännu inte sett den...

Teo har velat se den ungefär hur länge som helst, liksom sett framför sig en riktigt lång filmstund i soffan hela familjen. Och när han sett den klart igår så meddelade han nöjt att "Jaa mamma nu är inte det här min dröm längre".


En kille som inte är så liten längre... (Obs vinet är mammas...)

Målvaktspremiär!
 

I helgen blev det rätt tydligt igen. Det var ungefär som när Wilma var liten och jag och Mathias hade schemalagt hela sportlovet för att hon skulle få uppleva en massa roliga sportlovsaktiviteter och det enda hon egentligen ville var att sitta och mysa med oss och se på film i lugn och ro...tillsammans.

Man ska liksom göra en massa hela tiden. Gärna lite speciella saker för man tror att det finns "krav" på det. Det slog mig åter igen i lördags, vem som egentligen skapar de här förutfattade bilderna av vad man "bör" hitta på med sina barn...

Jag föreslog att vi skulle ta bilen ner på stan och fika.

"Mennäääää..." sa han, "jag vill inte på staaaan".
"Men... om vi åker buss då"? Föreslog jag.

Och rekationen var densamma som om jag hade förslagit att vi skulle åka radiobil, eller ta pariserhjulet... :

"JA! DET kan vi göra! Hur länge åker man"? frågade han, och jag tog i i underkant och sa "tjaa... 20 minuter ungefär"...
"VA? Inte meeeer"?! sa han besviket, "jag vill åka buss länge"!

Och det var ungefär här det slog mig vilka krav på underhållning som egentligen finns. Det behöver sannerligen inte vara långfärdsresor med flygplan eller ens fika på café. En enkelbiljett på lokalbussen räcker gott.

Bak i bilen-samtal, del 2:

..."Vettu, jag tror att min mamma skulle betala... i alla fall tusen kroner för mig".
"Men lätt! MIIINST! Jag tror...kanske tolv miljoner".
"Tolv miljoner"?
"Jo, men det har hon nog inte på banken...tror du"?
"Hmmm....näääe. Kanske inte tolv.... Men två i alla fall".
"Jo så klart."

Att vi är miljonärer i fråga om ungarna är så klart ingen tvekan om. När det kommer till rena pengar är det...kanske inte lika troligt. Men de två åttaåringarna får leva vidare i den tron.

Ett par sjukdagar har det blitt och just nu känns det som att det kan bli ett par till, denna gång för egen del... Men än håller jag!

En av dessa Teos sjukdagar, råkade vara Kanelbullens dag.
Sicken otur...

För jag och en snorig Teo hade så klart ingen annan råd då, än att helt enkelt fira denna genom att mysa i soffan nästan hela dagen.
Båda iförda pyjamas.
Och varmt placerade nära varann under Barca-täcket från hans säng.

Mellan jobbmejlen som jag så klart var tvungen att kolla lite då och då... så såg vi på Lilla Jönssonligan (som mamman tyvärr inte "hann" se slutet på. Hon var "tvungen" att somna)... Men det var mys på hög nivå i alla fall.

Och självklart struntade jag i LCHF och käkade en gigantisk kanelbulle och kokade drickchoklad på spisen, toppade den med lite vispgrädde och Mmmmmmm-ade väldigt länge. Och ganska högt. Teo tyckte mest det var konstigt att det var grädde i koppen... men drack snällt.

En under omständigheterna relativt "bra" vabbning om du frågar mig.

"Alltså vet du, jag tycker man ska lägga ner Saab"
"Mmmm, ja alltså det går ju inge bra för dem"
"Nää.  De måste se till att få en ny ägare och chef"!
"Ja men det har de ju redan fått"!
"Va? Har´om?! Jaaa men de tjänar ju ändå inga pengar! Konkurs borde det bli..."
"Mmmmm"...

PAUS

"Du, vet du. Jag tycker inte att Sverige ska ha skärnkrft...tjärns... KÄRN. krafts. verk".
"Inte jag heller"
"Nä man borde ta bort alla... utom kanske ett. För vet du, om ett sånt går sönder då kommer det ut massor med gifter och alla blir sjuka och kan dö".
"Ja men det har ju redan hänt en gång".
"Va? Har´e"?
"Jaa och då var det radioaktiva strålar i marken HÄR".
"Oj!"
"Mmmm. Men det är det ju hela tiden också. Fast lagom. Så man inte blir sjuk".
"Aaaa. Man kan behålla ett kärn. krafts. verk. I Blekinge. Det tycker min storasyster. För det ligger längst bort från Umeå".

Och i en annan del av bilen sitter en förundrad mor till en av de två 8 åringarna som diskuterar världsproblemen i baksätet på väg mot sin innebandyträning.

Det går en reklam på radion nu som nämner nåt i stil med "...ja så nu kan du bli din egen fluortant".
Vi låg hela familjen en liten stund i sängen här om morgonen och radion var som vanligt på ("vi ska bara lyssna EN låt till innan vi går upp"...) och barnen hör denna reklam.

"Alltså VAD är en fluortant?!" säger Wilma. Uppenbart förvånad.

Och jag känner stråket av ålderdom fara genom kroppen! Men herregud lilla barn! Vet du inte vad fluortant är?! Jag försöker förklara där i arla morgonstund:

"Ja det var en människa från Tandläkarn som kom till skolan när jag var liten, med småmuggar med fluor i som man skulle skölja... och så satt alla där i klassen och gurglade... sen spottade man ut i ett litet handfat vi hade i klassrummet"

Det här låter ganska otroligt när jag säger det här högt. Och hade vi verkligen ett handfat i klassrummet?! (Eller har jag blandat ihop det med den kamin som mamma berättat att de hade i klassrummet på sextiotalet...)?

...Och tänk att vi alla bara satt där och sköljde... Två minuter vill jag minnas att det var. Sen gick vi på ett slags led och spottade ut en och en i det där handfatet...

"Va äckligt".
Konstaterar Wilma på sitt vanliga, lakoniska sätt.

"Tyckte ni det var bra att hon kom"? fortsätter hon.

Och ja det tyckte vi ju. För det blev ett trevligt avbrott i lektionen. Sen om det blev bättre tänder eller inte brydde vi oss nog inte så mycket om.

 

Igår var en sån där dag.

Man funderar liksom lite över orsken till saker och ting som händer.
Är det meningen att man ska bli påmind om... att vara tacksam?
Extra uppmärksam?
Extra mån om?
Extra vaken?
Extra glad?
Extra allt?

En av de saker som inträffade var att Teo cyklade in i en bil på väg hem från skolan.
Och där stannade tiden en kort, kort stund.

Ingen av oss vuxna var hemma när han kom hem, förmodligen med världens adrenalinpåslag och säkert ganska chockad. Han berättade senare på kvällen att han varit så svettig när han ringde mig på jobbet att telefonluren liksom gled ur handen på honom... Lilla gubben. Allt gick bra och så vidare.

Men vad KUNDE ha hänt?

På kvällen får jag veta att farmor åkt in akut på sjukhus. Jaha. Det första som slår mig är att jag verkligen borde ha ringt henne förra helgen. Och att jag sannerligen borde åka och hälsa på både henne och mormor i Edsbyn väldigt snart...
Nu har jag pratat med henne och proverna var snälla och visade att det inte var någon fara så hon får åka hem.

Men om hon INTE hade fått det då?

Det var fler meddelanden som slog ner som granater igår, och faktiskt även förra veckan. Inget av det som egentligen drabbar mig eller min familj rent personligen.
Men ändå.

-Och om det HADE det då?



 

Ännu en trevliger helg avslutad och en förhoppningsvis dito ny vecka inledd.

Helgen har i stora drag bestått av matlagning, shopping, städning, fest och dop. Vi smyckade lördagen med en lite försovning på morgonen också, men Teo hann till träningen i alla fall så den räknas knappt.

Vi har hunnit med en hel del.

Hur man nu ska välja att se på den saken...

Vi fastställde hur som helst i morse att det varit en väldans bra och aktiv helg, som inte lämnade några minuter över för vicka på tårna i soffan, men sånna helger blir det å andra sidan inte så många minnen utav heller.

Allt vi sammantaget gjort den här helgen kommer vi nog däremot att minnas länge. Och jag skulle gärna placera den som en av dem i kategorin "De bästa". -Maten, vännerna, familjen...

-Och så toppades den så igår med dopet av barnens minsta kusin, lilla fina Greta.
Som dop brukar vara så var även det här mycket fint och mysigt, men även lite extra speciellt eftersom Wilma hade fått äran att bli fadder.

Det är stort.

Och jag blir stolt.

Min lilla dotter-fadder! Sånna helger minns man.

En stund att minnas.

Ibland behövs inte så många ord. Alls.

Idag är det skolfotodags för Teo.
Vilket innebär att jag igår ringde runt som en idiot för att få en klipptid till honom... det behövdes liksom en liten målbild för att inse hur långhårig han faktiskt är...

Men det sket sig så klart.

Så han fick gå långårig till fotograferingen.

Och självklart spelar det ingen roll alls. Han är ju alltid superfin, kort eller långt hår spelar faktiskt ingen roll. Leendet är ju alltid detsamma.

Eller som han sa till sig själv i morse när han såg sig i spegeln efter att jag hjälpligt försökt kamma till den lååånga luggen:
"Jaa mamma, jag är snygg".

Tycker det är skön inställning. Hoppas att den håller i sig hela livet.
 

Helgen har varit alldeles lysande.
Att bli uphämtad i fredags eftermiddag för att dra iväg från stan kändes väldigt härligt. Ska man tro bilderna nedan så verkar det som att det enda vi gjorde var att äta och dricka och jaa det ligger så klart viss sanning i det.
Men vi pratade också och myste till gryningen.

Vi åt lite "före"

Vi åt "under tiden"

Och vi åt "efter"...

Dagen efter hade jag förmånen att få vistas ett par timmar helt ensam i stugan, med endast havet som sällskap. Och kanske var det just havet eller vädret eller ensamheten men oj vilken harmoni.

Så nu vill jag ha en stuga vid havet i Sikeå...

Snälla ge mig en! Nån?!

Söndagen bestod i att sova länge för min och Wilmas del, och att sedan joina resten av familjen under den pågående fotbollscupen i Sävar, där Teo spelade. Det var en helt underbar söndag också, solen bara strålade och det var helt ok att vara fotbollsmorsa.

Innan sista matchen. Kanske kunde det bli finalspel! Fokus...

En rätt nöjd kille som åkte hem med sin medalj framåt kvällen.

Summa sumarum en varierande och skön helg. Det enda felet är att den som vanligt var alldeles för kort.

Men jag vet ju-vi är snart där igen.

...På ämnet 3 frågor i följd ställda av åttaåring:

"Mamma, har du nån sekreterare"?
"Öh? Näe". (I wish)!
"Har du nån advokat"?
"Va? Nää".
"Har du nåt presentkort på bio"?

Tja jag vet inte jag.
Men det rör sig ganska många olika saker samtidigt i min sons huvud.

Nästan i stil med den fråga jag fick av en något yngre pojke när jag jobbade på dagis för typ ett helt liv sedan:

"Haru nåra barn"?
"Nä jag har inga barn".
Fundersam tystnad och så:
"Haru nåra barnbarn då"?
 

Helgen har faktiskt varit riktigt lång och behaglig. Förnöjsam på nå vis.

Även om jag på fredagskväll var en aningens frustrerad över att vi ännu inte planerat in nåt för lördagen! "Alltså vi måste bestämma oss nu"! Sa jag med min bestämdaste stämma vid middagen på fredagkväll, "vad ska vi göra i helgen"?!

Jag kunde liksom inte släppa tanken på att vi var tvugna att prestera nåt på de lediga dagarna! Tid får icke förspillas! Och 2 helt lediga dagar framför en-är man oförsiktig kan de bli totalt förspillda!

Eller? Kan de det? Jag vet faktiskt inte. Mest troligt inte. Men känslan av det kan ju infinna sig utan att man väljer det och då kommer per automatik följden, nämligen onöjdheten. 

Så hastigt och lustigt bestämdes att vi åtminstone skulle försöka se till att hitta möblering till hallen. Det gjorde vi, och dessutom fina små detaljer till lilla tvättstugan/toaletten också. Och jag blev nästan oförskämt nöjd. Jag kan bli det av nya saker. Kanske är det sjukligt, eller så har det att göra med att jag är Oxe och därmed materialist...

Elelr så är det bara det att jag gillar när det blir fint.

Matte drog mer el till hallen och den nya lampan installerades. -Den vars ljus egentligen mest påminner om "Red light district"... men mysigt blev det i alla fall. Nöjd igen.

Vi åt galet god middagsmat på lördagskvällen och drack gott vin. Och det är alltid trevligt även om man inte har huset fullt av gäster. Vi spelade lite Uno med kidsen och såg sedan de skälvande sista avsnitten av 24 på DVD-box.

Resten av helgen tvättade jag lite. Vek lite. Läste lite. Blev lite sjuka-eller i alla fall Matte, så den lugna ohackade helgen blev väldigt lugn på slutet. Så pass att jag hade inspiration att faktiskt baka en jättegod äppelefterrätt igår kväll. 

Min helg var god.

Smördeg under. Smörstekta kanel-o-kardemummiga äpplen ovanpå

Å så lite grädde med vaniljpulver i. Yummi.

I helgen var jag bjuden på bröllop.
Men jag tackade nej.
På lördagen ångrade jag mig.

Jag vet innerst inne att det efter omständigheterna var rätt beslut att inte åka iväg på det, men det kändes inte så då på lördag förmiddag. Bröllopet var på Orust. Bara det. Och de som gifte sig var min fina vän Linda som jag lärde känna när vi bodde i Göteborg och hennes nygamla kärlek från Norge.

Deras kärlekshistoria är så romantisk att man nästan inte tror att den är sann. Den är så klart rätt lång, men går i princip ut på att hon träffar sitt livs kärlek i Norge när hon är 16 år. Deras vägar skiljs åt. Och efter tjugo år (!) så får hon ett meddelande från honom på nätet där han söker henne.

Han har inte glömt henne och hon har inte glömt honom och nu är de gifta!

Jamen det är ju helt galet fantastiskt.
Deras bröllop måste ha varit alldeles speciellt tänker jag mig.

Men, men vad är en bal på slottet.

Min helg bestod istället av fotbollsmatch i duggregn, städning, mys med barn och familj och igår en stadstur för inköp av vinterskor till Wilma... Det var trevligt det också.
Bara inte så romantiskt. Även om jag blev kär.

I de här:

Teo har längtat hela veckan. För imorgon är det disco!

Han är inte särdeles intresserad av att dansa och så, och blir galen om man retas lite om nån tjej (som man-eller jag- av nån anledning alltid gör när det är discodags).
Nä för Teo handlar det mest om att få köpa godis och läsk och ha med sig egna pengar. Och det är så klart stort nog för en åttaåring.

Jag minns när jag själv skulle på disco i skolan. Men jag var ju mycket äldre än åtta när jag började med sånna busigheter, typ tio i alla fall... Och det var ju precis hur spännande som helst. Min morfar (!) var vakt en gång minns jag och det var ju rejält pinsamt så klart. Minns att jag liksom ville tala om för alla att det där är inte min pappa-bara så att ni vet! Jaaa å så dansade vi tjejer med tjejer och killarna... hängde runt salen och-köpte godis. Och vi lyssnade på Forever young med Alphaville och Jump med Van Halen...

Tjaa det var tider det... (sa den gamla damen)...

Jag håller mig väl borta från Teos partaj imorgon kväll. Även om jag hemskt gärna skulle vilja vara en liten fluga på dansgolvet -eller i mitt fall kanske vid godisförsäljningen då.

Idag är det dagen D.

Skolan börjar och sommarlovet är definitivt slut för den här gången.
Lite vemod kan jag känna men faktiskt mest "Japp, då kör vi, det blir kul".

I morse var det en lite speciell stämning hemma, alla liksom flög upp ur sina sängar (med viss modifikation)... och var påklädda, ätna och borstade lång tid innan nån egentligen behövde vara det.
Otroligt.

Wilma var kanske lite extra på hugget, som börjar helt ny skola och helt ny klass idag. En möjlighet som kom väldigt plötsligt på -i fredags eftermiddag(!) - så helgen har varit ganska full av beslutsångest också. Men att testa något nytt precis just nu kändes som det rätta alternativet så så får det bli. Men prirrigt så klart.

Teo var som en strålande sol. Att börja tvåan är ungefär hur coolt som helst.
"Fast det är kanske coolare att börja trean"... funderade han i morse.
"Varför då?"
"Jo för då blir man fadder till förisarna...och vet du coolast är ju femman! TÄNK när jag börjar femman mamma!"

Tack och lov så är det ju några år kvar... Att vänja sig vid storbarn istället för småbarn är inte gjort i en handvändning. Jag tycker att det är väl så svårt att förstå att jag har ett barn på "högstadiet" (!!) och ett barn i tvåan.
Alltså inte på dagis.

Cool kille börjar tvåan idag!
 

Idag är det dagen D.

Skolan börjar och sommarlovet är definitivt slut för den här gången.
Lite vemod kan jag känna men faktiskt mest "Japp, då kör vi, det blir kul".

I morse var det en lite speciell stämning hemma, alla liksom flög upp ur sina sängar (med viss modifikation)... och var påklädda, ätna och borstade lång tid innan nån egentligen behövde vara det.
Otroligt.

Wilma var kanske lite extra på hugget, som börjar helt ny skola och helt ny klass idag. En möjlighet som kom väldigt plötsligt på -i fredags eftermiddag(!) - så helgen har varit ganska full av beslutsångest också. Men att testa något nytt precis just nu kändes som det rätta alternativet så så får det bli. Men prirrigt så klart.

Teo var som en strålande sol. Att börja tvåan är ungefär hur coolt som helst.
"Fast det är kanske coolare att börja trean"... funderade han i morse.
"Varför då?"
"Jo för då blir man fadder till förisarna...och vet du coolast är ju femman! TÄNK när jag börjar femman mamma!"

Tack och lov så är det ju några år kvar... Att vänja sig vid storbarn istället för småbarn är inte gjort i en handvändning. Jag tycker att det är väl så svårt att förstå att jag har ett barn på "högstadiet" (!!) och ett barn i tvåan.
Alltså inte på dagis.

Cool kille börjar tvåan idag!
 

I veckan pågår en fajt.
Vissa tar den på mer allvar än andra inblandade.
Men den är viktig. Så viktig.

Allt handlar om ett troll.
Eller förlåt: Trollet, ska det vara.

Det är ett lagom gammalt, ganska fult, dock inte elakt, stentroll som helt enkelt ska fångas.

Under en veckas tid är det på språng mellan oss och två andra familjer. Det går ut på att ha Trollet på sin bro och vakta det så ingen tar det. Samtidigt är enda regeln att försöka sno det från de andras bro så många gånger som möjligt innan tidsfristen går ut på söndag.

Trollet är i år utrustat med en rosa väska. I den väskan ska den som snott Trollet lägga en pärlplattepärla-som bevis för att man haft Trollet i sin ägo. Varje familj har en egen familjefärg och på söndag kommer dessa pärlor att räknas.
De som har flest antal pärlor får nån form av fördel i den då sista kampen, Utmaningen om Trollet som består i någon form av tävling, familjerna emellan.

Den familj som vinner Trollet får äran att ha det hos sig fram till nästa års fajt. Och denna ära-den är ENORM. Ungarna älskar det. Och har gjort så i 4 år. En av dem har till och med ÖVNINGSSMUGIT för att på bästa sätt och helt helt osynligt kunna ta sig fram till bron. (OK Wilma är lite för stor för att jaga troll just i år, tycker hon, men hejjar glatt på lillebror när han ger sig ut på jakt).

De går in för det till max. Taggar varandra och springer och smyger allt vad de kan. Så. Det jag vill säga med detta är att jag rekommenderar det. Trollet är nåt som våra ungar kommer att minnas alltid. Som nåt som hörde sommaren till när de var små. 

Snart är det dags för den riktiga vardagen. Och i vanlig ordning gruvar jag lite. Jo för när skolorna drar igång igen så är det liksom kört sedan. Då är det stora ekorrhjulet i rullning och det snurrar på i rätt höga hastigheter tills nån gång framåt slutet av december. Nåt höst lov däremellan kanske men i alla fall. Jag är i alla fall ganska så huvudvill vid det laget.

Jag har inget emot att jobba alls. Jag gillar mitt jobb och trivs bra med att gå dit och så. Men det är i kombination med allt annat som tanken på en kommande vardagshöst generellt kan kännas lite småtung tror jag. Som att gå upp tidigt på morgonen, släpa upp barn tidigt på morgonen, planering, handling, lagning av middagsmat, äta den maten "i tid", träningstider som ska passas och stressas till, skjutsningar och en i övrigt evig logistik-balansgång för att alla familjemedlemmarnas separata liv ska gå ihop, den egna tiden som "bör prioriteras" men som inte blir av...och så vidare.

Sämre väder dessutom.

Jodå lite gnällig är jag allt. Det finns ju mycket mys med hösten också. Jag är dessutom en "höstmänniska" som älskar när det blir lite mörkt så man äntligen får användning av alla billiga värmeljus man äger till exempel. Och "bara man är igång brukar det gå ganska bra", som det heter.

Så vi säger väl det då.



Än blommar mina fina sommardahlior i alla fall ;) Det gör mig glad.

 

Nu äre länge sen igen. Man kunde tro att jag tappat stinget. Och emellanåt gör jag ju det.

Men jag kände nu att det kanske är dags för en liten update.

I går spelade Teo sin första fotbollsmatch för säsongen. En oerhört laddad kille som längtat länge. Efter matchen tog jag med honom + kompis för att handla lite innan vi åkte hem. Pojkarna ville hellre sitta kvar i bilen än följa med in på affären och det gick ju bra.

Trodde jag.

I god tro låste jag in de två grabbsen i baksätet jag och gick in på affären.

Jag möts av ett diffust billarmsljud nån stans på den enorma parkeringen när jag kommer ut från affären och en liiiiten blinkers i min hjärnas varningslokal börjar samtidigt pulsera...nämehväntanu...skulle det där möjligen, eventuellt kunna vara...få se nu... vår nya-bil-med-larm?!

Och jaaa då. Mycket riktigt. Jag skulle ju tack o lov bara handla typ mjölk, så jag har väl kanske varit inne i affären max 3 minuter, men ändå.

Inne baksätet sitter två småkillar som fullständiga ljus och stirrar rakt fram.

Min -trots detta- kolugne son säger med självklar röst när jag förskräckt öppnar dörren: "Ja mamma vet du, det har larmat HELA tiden medans du handla´ Jag bara tog JÄTTEförsiktigt HÄR (visar med handen på sätet framför) och då började det tjuta. Sen. Ja sen har det tjuti".

Det hela visar sig varit ett smärre äventyr för de två som inte visar minsta tillstymmelse till att ha blivit fördärvade, tack o lov.

I lördags hade jag massor med energi. Kanske är det LCHF som gör det, kanske är det vårkänslor eller så möjligen en kombination av dem båda. Jamen jag skottade snö, gick på långpromenad, dammade och dammsög hela huset, torkade alla golv och städade badrummet.

Kände mig asnöjd.

Efter det så kom Mattes bror med fru och deras tre barn på besök och vi käkade grillat-för tredje gången i år (!) såg Körslaget och hejade på Team Lisa så klart.
En mycket trevlig kväll.

Ett extra asgarv fick vi oss dessutom under middagen... Min svägerska är gravid med deras fjärde barn. En rejäl mage har hon, vilket inte alls är konstigt eftersom det inte är jättelänge kvar innan bebisen i fråga kommer. Det är liksom inget tvivel om vad som döljer sig under tröjan. Om man säger så. Men mitt under middagen när vi för detta på tal -att H är gravid igen, så tappar Teo hakan och utbrister med fullständig förvåning i både röst och blick "VA! ÄR hon"?!?!

På temat bebisar och vad det KAN innebära för sömnen så såg jag denna seriestrip på VF:s toadörr idag när jag var där. Jag tyckte den var rolig.

Idag var det dags för min lille prins att på egen hand (nåja han hade hela Ersmarksskolan med sig också) äntra Bräntbergsbacken under friluftsdagen.
 
Att han fixar backen är det inget tvivel om, han har åkt slalom och lift länge, men det andra! Baxa skidor, stavar, hjälm, pjäxor, fika och -gubevare- honom själv in o ut från bussen, få på sig grejerna ...

Rätt tungt och besvärligt. Hans mamma borde nog vara där och bära och spänna pjäxor och dra ner täckisarna ordentligt över foten och spänna hjälmen på rätt sätt och hålla reda på handskarna och kardborret till skidorna...

Men kanske är det så där med det yngre barnet att det får lite extra mycket... curling. Han är verkligen inte liten längre, men jag litar liksom inte riktigt på att Teo faktiskt fixar det mesta rätt bra själv nu-eller snarare skulle göra det om han bara fick chansen.

Om hans kontrollerande morsa kunde hålla sig ifrån att packa hans väska och lägga fram hans skläder och...typ tugga hans mat. (Nä det gör jag så klart inte, men jag inser att han får mycket mer hjälp än nödvändigt.

Ja men hur ska han klara sig om jag fortsätter så här?!

Nä. Ungen måste bli mer självständig, jag ska sluta curla och börja behandla honom som den åttaåring han faktiskt är. -Så slipper jag oroa mig när han ska ut på sånna här strapatser. För fler lär det ju bli.

Jag vet inte riktigt när jag ska böra släppa taget bara. Kanske nästa år.

Oj va tiden går. Dagarna rullar iväg och hippselivips har det gått veckor.

Den här tiden på året är det alltid lite extra mycket jobb på min lilla avdelning också, där Me, Myself and I ska utföra diverse arbetsuppgifter - och det hjälper ju till en del.
-Ja att tiden går snabbt menar jag.

Det har hänt en del sedan sist. Här är ett axplock:

Teo har haft sitt kalas, vilket gick lysande i hyrd lokal, han var nöjdare än nöjd.
 
Jag och Mathias har varit på något så annorlunda som Skidfest. Vilket innebar att man först åkte typ 3 km på skidor i mörker, utförde vissa utmaningar efter vägen (såsom Jäger-race och burkkastning), därefter var det "After ski" och obligatorisk klädsel i form av underställ. Sällan har jag varit med om mer avslappnad eller roligare tillställning! Jamentänk. ALLA sussade omkring i långkalsonger, tjocksockar och mössfrsiyrer! No prestige.

Den festligheten gjorde i sin tur att jag igår frivilligt tog på mig dotterns längdskidor och åkte en tur med Teo i skogen! (På hans inrådan förvisso, men det var kul)! Måste kanske skaffa mig ett par egna laggar vad det lider. Men jag ska köpa cykel först...

Jag har börjat äta enligt LCHF vilket är en stor och mycket märklig upplevelse, åt det positiva hållet.

Mer som hänt. Min käre make har bytt jobb så nu har han plötsligt inget sportlov! Vilket gör att mamman faktiskt får dra sitt ledighetsstrå till stacken och ta lite sportlov istället. Så snart ska jag gå hem. Jobba halvtid gör inte att det blir mer avverkat på jobbet, men det blir desto mer vunnet hemma. Och det är ändå det viktigaste.

I helgen har vi förutom hanterat en kräksjukeattack även varit barnvakt till Mattes brorsson och barnens lille kusin, 1,5 år. Riktigt spännande. -För medan han var hos oss väntade vi på hans lillebror som till slut föddes på lördagkväll.
Vi säger välkommen till världen lillprinsen. 

...Mer än dessa två dygn tillsammans med en gosig, kramig och busig liten ettåring behövdes inte förrän Teo åter tyckte att det var på tiden att han fick en egen lillebror:

"Mamma försöööök att bli gravid! Vem bryr sig om du är... förtiåtta år när bäbisen kommer?! Du kissa på en sån där sticka och se när du har bäst chans"!

Födelsedag i dagarna fyra. Och då har jag inte räknat med barnkalaset! När vi fyller år i familjen så gör vi det länge och i omgångar för folk har sällan möjlighet att komma samma dag. Det gör absoluit ingenting, det är rätt trevligt att hålla kvar känslan av att vara extra viktig lite längre.

Nu när de flesta i släkten varit och uppvaktat Teo på 8 årsdagen, de sista kommer på fredag, är det så dags för -det i en mammas värld- lite läskiga Barnkalaset...

Jag målar alltid upp en bild av detta som innefattar helvilda ungar totalt utan sans som liksom väller in genom dörrarna och lever rövare så att saker går sönder, de välter saftkannor och kletar chokladbollar i soffan och -de går aldrig hem!
Ljudnivån är samtidigt extra hög och det liksom klingar en klocka i mitt huvud hela tiden...

Jag vet. Jag är lite småstressat lagd (underdrift) och ja jag är lite överkänslig mot ljud. Och ja. Jag överdriver. Det brukar alltid vara ganska skoj ändå och gå väldigt bra.

Jag har skrivit ut fler inbjudningar än någonsin förr. Vi har hyrt lokal och Teo ska äntligen få bjuda igen alla dem som han faktiskt varit på kalas hos och som jag haft jättedåligt samvete för... Nu ska det bli av -tack vare en större plats än hemma att vara på- och det ska bli roligt och trevligt och lagom stimmigt och roligt och trevligt och alldeles...alldeles underbart.

 Teo 8 år!
På födelsedagen blev det önskemiddag-tunnpannkakor med sylt o glass...

 
...och paketöppning. Här med favvotemat Barca!

I måndags fick Wilma och hennes bästis för sig något väldigt trevligt. De ville ta med sig sina småbröder på Fortet.

Min vuxna reaktion var omedelbart: "Nämen en måndag? Ska ni inte spara det till helgen"?

Daaaaah.

Jag hann, för ovanlighetens skull, faktiskt finna mig innan jag sa det högt. Funderade en stund extra istället och kom fram till att det ju var en lysande idé! Briljant!

Så klart att de ska göra det en måndag! Veckans tristaste dag. Helgen precis slut. Alla andra tänker att det är en helggrej så ungarna kommer ju att vara ensamma där.
Perfekt!

Så här med lite distans så måste man ju faktisk tycka att de bröderna har extremt snälla syrror också! -De hade ju lika gärna bett om att få åka med jämnåriga kompisar istället.

Tjejerna hämtade alltså sina bröder från skolan på måndan, tog bussen på stan och hade ett par superroliga timmar på Fortet. Snacka om vardagslyx.

Jag pratade med Teo om det där och sa "Tänk vilken snäll syrra du har som kom på en sån bra idé"! "Jaaa sa han, precis så snäll ska jag också vara när jag blir storebror. Säger min lillebror att han vill "leka pussel" så ska jag göra det så lääänge han vill".

Jag höll bara med. Man behöver ju inte krossa drömmar i onödan.

Fortfarande tycker jag mig känna handsvett efter gårdagens handbollsmatch. Det var ju så himlarns spännande! Lite sport intresserar mig rent TV-mässigt egentligen, men handboll är det allt nå visst med.

Matchen var en trevlig avslutning på en synnerligen trevlig helg. Man säger ju "trevlig helg" till alla människor där på fredag eftermiddag och jag tycker alltid att det låter så... ja men ordentligt, på nå vis. Inte så "kul" liksom. Men i helgen hade vi det just "trevligt", och jag gör gärna om alltihop precis som den var. 

På fredagkväll hade Matte lagat god middag när jag kom hem, vi käkade den och såg sen på På spåret där jag chockade min man med att kunna namnet på gruppen T´pau. Det var också det enda jag kunde svara på i denna tävling, ja ok Jackie Chan kunde jag också. Men alltså inga som helst geografifrågor. Jag vägrar se något eget ansvar i den här frågan utan skyller all min geografiokunskap på mina lärare. -För skolan kan ändå beskylla för allt, så varför inte detta också.

(Så fick jag det sagt också).

Lördagen bjöd på lunch och barnbio på stan + bortbjudning på middag.
Söndagen gav oss mega sovmorgon, Vinterstudiofrukost vid TV:n, handling o skridskoåkning(för valda delar av familjen),  film igen, Toy Story 3 som var jättebra och så lite middagsmatslagning o handboll på det. 
 
Mycket vila och lite besvär. Helt enkelt en riktigt trevlig helg i min smak.

Här om kvällen provade jag av nån anledning lite kläder hemma. Till min lycka kunde jag plötsligt ha två av mina favoritbyxor som legat nerstoppade i en pappåse rätt länge pga att de krympt... I samma påse låg fler plagg som jag med nyvunnet självförtroende naturligtvis var tvungen att testa. Bland annat ett par, i mina ögon skitsnygga, rutiga brallor.

Wilma satt på sängen och iakktog min framfart. "Men kolla! Jag kan ju ha dem också! Fast ja liiiite knepigt i midjan kanske men det går"! -Sa jag förtjust med önskan om hjärtligt medhåll från dottern. Det uteblev och jag insåg snabbt att detta nog var bland det fulaste hon hade sett. Det bekräftades med orden: "Alltså. Mamma. De där brallorna...jag tänker på en gammal farbrors hatt - och så är du tanten som hör till".

Jag behöver kanske inte säga att de byxorna lades ner i påsen igen?

Lite glad fick jag bli i alla fall. -De andra paren godkändes dessutom. Och mycket glad blev jag åt att mina hyacinter äntligen börjar slå ut! De har världens mest underbara doft enligt mig och jag kan stå långa stunder och likt Ferdinand bara... bara lukta på blommorna...

 Mina julfavoriter

Andra dagen i bästa månaden. Jag insuper det vackra vintervädret och tänker att jag i eftermiddag nog ska ta några djupa andetag och faktiskt sätta ihop pepparkakshusdelarna som legat färdiga en vecka... Och för barnens skull måste det bli smält socker och inte lim som fog... Det är ju inge kul med husdelar som inte går att äta!

Konstaterar sedan att julklapparna faktiskt i princip är färdigköpta! Förundras en aning över mig själv. Så tidigt! Njä det beror väl kanske inte enbart på extremt god framförhållning... utan lite på att vi i år faktiskt drar ner rätt rejält på alla inköp också. (Jag hann alltså bli trettiosjuochetthalvt år innan jag tyckte att det var dags)... Jag kommer dock aldrig att helt sluta med julklappar och så där förnuftigt "bara köpa till barnen". Aldrig. Det är jag för barnslig för. Men kanske är det onödigt att överdriva ändå.

Men först nu så kommer ju dotterns födelsedag. Och innan dess har hon dansuppvisning på lördag. Med endast tre (3) klädbyten som man som öm moder ska skapa hemma efter konstens alla regler. Igår syddes således ett stycke vingpar av gammalt lakan... Modern känner sig lite som en amerikansk housewife med massor av tid. 

December är en festlig månad på många vis.

Pepparkakshusbygget förra veckan:

 
Vid första anblicken ser det allt ut som en...barack

  Baracken formas till kitschy house...

 Ett par snötäckta granar till tomten...

 
Å så ett hjärta till fönstret. Mitt eget fönster alltså.

fortsättning på bygget följer. Kanske blir det ett fullvärdigt hus ikväll...

Fredag, fredag... underbara fredag.
Det är som en annan stämning överallt den här veckodagen. Allt är en aningens aning roligare, nästan oavsett vad man gör. (Ja är man sjuk den här dagen så förvärras allt så klart, då är det liksom motsatt effekt)...

Jag har förvisso sovit jättedåligt i natt. Kanske var det fullmåne jag har inte koll på det, men det var en "fullmånesömn". Vaknade strax före fyra och somnade om först vid halv sex eller nåt. Man blir så mööör då vid halv sju... Men det är ju fredag idag-så det gööör inget! Och som grädde på det berömda moset inte vilken fredag som helst heller! För det är första dagen på Da weekend!

Da weekend inträffar varje år på höstkanten. Och det är antingen jag och Matte eller våra vänner J & J som står för schemat. Det hemliga schemat.

I fjol planerade vi och resan gick på till Höga kusten... och en rätt spöklik plats om jag inte minns fel...

I år är budgeten minimal, men via den nu utskickade skriftliga inbjudan så vet jag att det ändå bland annat kommer att innefatta catering och hotellfrukost. AH! Så njutbart bara det! Sen är det lite speciellt att vara bara vuxna ett par dagar också. Det blir som en annan sorts ledighet, som ibland är extra trevlig. 

I eftermiddag drar vi igång! Å så kul det ska bli! 

"Mamma, när får man flytta hemifrån"? Teo torsdagsfunderar i soffan.
"VA"?! (Oooo fick jag inte lite hjärtknip precis)...
"Jag sa när FÅR man flytta hemifrån"?

Få se nu min son. När det gäller dig... kanske aldrig.

"Tjaaa först måste man ha ett jobb eller så, så man vet att man får pengar och kan betala vad det kostar där man bor, å så maten förstås. Det är rätt dyrt att bo själv".

"Ja men mamma...Johan Palm har ju flyttat hemifrån"!

"Eh?... Ja..."

?

Nu har jag skickat iväg dottern till Stockholm.
Alldeles själv i stora stan.

...Eller ja hon har ju mormor med sig förstås.
...Och ska bo hos morbror med sambo.
Men MAMMAN är ju inte med! 

Så mysigt det hade varit...
 
"Men det är ju faktiskt MIN tur nu" som Wilma själv uttryckte det.
Och ja hon har ju rätt så klart.

Åk du. Och ha det så kul!

 

I helgen var det så dags för spökutklädning i dagarna två. Ja det var kanske inte riktigt meningen att det skulle bli två dagar med Bus eller godis-vandring men nu blev det det i alla fall. Och det går ju sällan få för mycket av det goda. Hos oss tog godiset slut och jag började riktigt oroa mig för vad som skulle hända om det nu ringde på dörren en sjuttonde gång-för då skulle jag bli tvungen att säga "bus"... Men jag slapp.

Men hela denna thrilleraktiga helg föregicks dock av ett riktigt skräckfyllt besök till Barnens hus på lördagen.

Det var nämligen inte bara jag och min bil full av barn som tänkt sig dit precis då utan ungefär en miljon andra människor också. -Det var problem att ens ta sig in på parkeringen från vägen!  Jag hatar när det är fullt, trångt och kö! Vi fick parkera "typ en kilometer" (som barnen uttryckte det) från entrén. Men till slut så var vi på plats för att inhandla ett stycke spökdräkt .

Teo hade redan innan riktat in sig på en zombielik kreation med tillhörande mask, som han livfullt beskrivit hemma. Det visade sig att den tack och lov  fanns att köpa- till det facila priset av 199 kronor. GAH! Jag hade mer siktet inställt på hälften av det priset...  Och helst skulle ju dräkten då vara i hans storlek också och inte ett nummer för liten...

Teo skulle ju själv betala med egna pengar men jag ställde ändå säkerhetsfrågan: "Tycker du verkligen att det är värt det? Nästan alla dina pengar tar slut om du köper den här".
"Jaaa det tycker jag verkligen mamma. För Halloween är det värt det förstår du! Det är värt allt".

Och visst köpte vi dräkten. Och visst var ungen glad. Och jag kände mig en kort stund som en riktigt snäll mamma som inte bryr sig så mycket om vad saker kostar (det var ju heller inte mina pengar)... Och Teo och hans "nästanbror" E fick förvandlas till de fruktansvärda "Zombietvillingarna" för en kväll. Och de var såååå lyckliga.
Och det var så klart värt det. Så klart.

 

"Pappa, om mitt liv var en bok. Hur lång skulle den vara då tror du"?

En av alla tankar som passerar i Teos huvud bara så där helt apropå en söndagseftermiddag... 

Och det är klart man kan undra! Hur lång skulle en bok om ditt liv bli? Eller lång föresten-det är egentligen kanske oväsentligt, men skulle den vara intressant? Spännande? Rolig? Lite lagom av allt kanske? Mest jobbanekdoter? Full av tristess? Eller fruktansvärd och tårdrypande?

Vad skulle recensenterna tycka? ...Hmm njaa bra inledning men där i mitten blev det lite småtrist när allt liksom bara påminde om vartannat. Men sen slutet! Oj! säga vad man vill men det hade man inte kunnat ana. Betyg: Klart levvärt.

Eller?

Tjaaa, hur som helst så blir det vad man gör det till. Tack Teo.

Efter ett par vabbdagar hemma med Teo så är jag sen igår tillbaka på the office.

I tisdags ringde de från skolan och sa att Teo hade ont i magen hade sagt att han kanske ville kräkas. "Och han brukar ju inte klaga men nu gör han det" sa fröken och jag rykte så klart ut. För det är och har alltid varit precis så faktiskt, att säger han att han mår dåligt eller har ont, så har han det.

"Kanske kräkas" förvandlade jag inom en nanosekund till magsjuka i full styrka, och såg fram för mig resten av veckan i ett töcken av äckliga hinkar vid sängen, handdukstvättar och påslakan i en strid ström i och ur tvättmaskinen. Så jag laddade en halvtimme på jobbet först med att avsluta det jag höll på med, samt förberedelse mentalt, sen körde jag lite lagom fort till skolan.

Det blev ingen magsjuka. Det blev lite halsont och hängighet istället, och det väljer vi så gärna med tanke på alternativet. Och i går var det skolläge.
Då var han piggelin igen. 

Ibland undrar jag om han egentligen "bara" behövde samla lite kraft. Vila upp sig lite från de superlånga arbetsdagarna och det sociala spelet som även han anpassar sig efter varje vecka. Få sitta i lugn och ro i soffan och gosa med sin mamma, spela lite plump, läsa en bok, se Kalle och Chokladfabriken för artonde gången och liksom bara hämta kraft. -Även om han medvetet inte själv förstod just det så klart.

I så fall tycker jag att han är klok.

Tillbaka i verkligheten efter en störtskön helg i fjällen.
Tystnad och lugn och enkel harmoni.
 
Guuuuud så bra vi haft det!

I söndags klev vi inte ens ur pyjamasbrallorna förrän efter bastun där vid åttasnåret på kvällen. -Och det var innan vi käkade middag.  Då var vädret ungefär som det är idag och vi var så glada att vi "gjort bort" promenaden redan på lördagen så vi "slapp" gå ut. 
Inga fasta tider alltså. inga måsten. Knappt nån telefon. Absolut ingen tv.
Bara nuet och varat.

Jäklar vad jag behöver det emellanåt. Härligt var det och vi ser alla fyra redan fram emot nästa års tripp.
 
Ja jag vet -en del skulle ju skämmas över att åka til fjällen och bara sitta inne. Men jag vägrar. Det är så himla tydligt sånna här gånger att lugn är allt som behövs.

Lugnet har fortsatt denna veckan också... men inte så planerat som helgen. Jag hann jobba ganska precis 2 hela timmar igår efter min lediga måndag, innan fritids ringde för att be mig hämta hem en hängig Teo.

Så nu sitter jag här i ena soffan, han  den andra och bara är.
Samlar energi och blir sakta piggare.

Morgonen började med ett utspillt flingpaket.
Jag tappade ut det på golvet bara.
Det liksom gled ur händerna.

Så där som det kan göra på morgonen när man fortfarande inte riktigt har styrsel på musklerna. Gripreflexen står på off.

Utspillda flingpaket är ett typexempel på moment som man helst är utan en tisdagmorgon när man som vanligt är ute i sista stund. Med allt. Det finns liksom inget utrymme för utsvävningar den där tiden.

Kanske borde vi försöka komma upp och iväg tidigare. Men vi är sengångare allihop på morgonen. Alla i familjen har svårigheter att överhuvudtaget komma upp för det första. Vi ligger som kåldolmar i våra täcken och likt mullvadar har vi knappt ens ledsyn förrän frampå förmiddagen typ. En viss tid påminner vi om sillar när vi samsas alla fyra i vårt lilla badrum och lite illeraktigt kilar om varann för att göra oss i ordning... Ja herregud. Som ett zoo. Ja förutom kåldolmarna då förstås... 

I morse stod dessutom Teo vid handfatet med trötta ögon och rufsigt hår och deklarerade med sömnig röst:

"Jag känner mig inte lycklig idag"
"Va?! Men gör du inte"!?! (Ett mammahjärta tål inte sådana ord från sitt barn).
"Nää. För visst är det tisdag idag"?
"Jaa"
"Mmm. Det är bara på fredagar jag känner mig lycklig"

Trots förkylningar så åkte jag och Wilma i alla fall på föräldra- och barnmöte i hennes nya klass igår kväll. Det verkar vara en mysig klass och trevliga föräldrar så det blir nog bra det här. Enligt elevenkäter så är Ersängsskolan en skola där man bland mycket annat positivt känner sig trygg, får den hjälp man behöver och där man blir sedd som elev.

Bådar gott tycker jag. Och jag gillar också att man öppet gör klart att man på skolan faktiskt vill att eleverna ska prestera bra och gå ut nian med fina resultat och att det faktiskt gäller att jobba hårt.
Det är viktigt hur man än vrider på det. Tycker jag.

Skolan ska dessutom satsa lite extra på media fram över, vilket ju också är bra och kanske gör att man som förälder får ännu mer inblick i vad ens lilla unge gör på dagarna i form av inspelningar och bildspel till exempel, som eleverna själva får vara med och ta fram.

Tjaaa jag tycker detta verkar bra för framtiden... 

Apropå media och ny teknink så diskuterades det även lite kring mobiltelefonernas vara eller icke vara i klassrummet, under lektionstid. Ny teknik i alla ära men jag är i alla fall glad att skolan har regler mot det.

Mötet var givande och faktiskt riktigt trevligt även om Wilma och även jag-ska erkännas- nästan hoppade på stället innan mötet var avslutat. Herreguuuu vi missade ju nästan hela Idol!

...Jag vill mena att jag har mina prioriteringar alldeles rätt placerade... ;)

I morse slog det mig med kraft. Mina barn är stora nu!
Och en halvsentimental klump gav sig till känna i magen.

Köpte kläder till min minsting igår, i storlek 134/140. -Som han kunde ha!
Byxorna var förvisso lite vida men inte för långa...
Han cyklar själv till skolan med sin kompis och dessutom hem igen själv.

Det är inte nödvändigt längre att skjutsa och hämta varje dag. Och ingen av oss stannar längre till på dagis.

Och min stora tjej sen då... som åker buss själv till högstadieskolan, hade sin första spanskalektion igår och delar skor med mig!
(vilket inte säger så mycket i och för sig)...

Det är häftigt, men samtidigt lite sorgligt. De blir ju aldrig små igen!
Och lika häftigt som det är med stora skolbarn som mer och mer klarar sig själva, lika speciellt är det ju med småttingtiden... Och den är på riktigt över nu.

 

Jag är nu inne på min fjärde arbetsvecka efter semestern. Helt sjukt. Jag började ju nyss! Min man däremot jobbar sin första dag idag och tyckte nog att det var lite motigare än jag denna sin första jobbardag efter ledigheten...

Så sakteliga kommer den riktiga verkligeheten ikapp även familjen Lindberg. Under tre veckor har jag ju ändå haft det riktigt bekvämt och bara behövt tänka på mig själv på morgonen...

Men ännu en vecka kommer det att så vara. Barnen har nämligen fortfarande semester. En sista skälvande vecka. Teo hade ju egentligen startdag på fritids idag men fick pga sin fantastiska mormor välja om han ville vara med henne istället. Och ja vad han ville det!

Han kunde tänka sig att göra ganska mycket för att få det också...

Det är nämligen så att Wilma och hennes bästis varje år i typ 3 års tid åkt till min mamma på sommarlovet som tradition. I den traditionsenliga resan ingår sällan småbröder, men detta år så sa vi att det nog kanske fick bli så eftersom.. jaaa eftersom det var som det var.

Wilma blev först lite besviken och kom med en del höga argument mot att hennes bror skulle följa med. Dessa argument hörde brodern...lite väl tydligt. Så efter hennes utläggning säger han med allvarlig röst

"Men vet ni! Jag kan sova i en garderooob! Det gör ingenting! Ni kan stänga in mig där bara jag får följa med!"