"Alltså vet du, jag tycker man ska lägga ner Saab"
"Mmmm, ja alltså det går ju inge bra för dem"
"Nää.  De måste se till att få en ny ägare och chef"!
"Ja men det har de ju redan fått"!
"Va? Har´om?! Jaaa men de tjänar ju ändå inga pengar! Konkurs borde det bli..."
"Mmmmm"...

PAUS

"Du, vet du. Jag tycker inte att Sverige ska ha skärnkrft...tjärns... KÄRN. krafts. verk".
"Inte jag heller"
"Nä man borde ta bort alla... utom kanske ett. För vet du, om ett sånt går sönder då kommer det ut massor med gifter och alla blir sjuka och kan dö".
"Ja men det har ju redan hänt en gång".
"Va? Har´e"?
"Jaa och då var det radioaktiva strålar i marken HÄR".
"Oj!"
"Mmmm. Men det är det ju hela tiden också. Fast lagom. Så man inte blir sjuk".
"Aaaa. Man kan behålla ett kärn. krafts. verk. I Blekinge. Det tycker min storasyster. För det ligger längst bort från Umeå".

Och i en annan del av bilen sitter en förundrad mor till en av de två 8 åringarna som diskuterar världsproblemen i baksätet på väg mot sin innebandyträning.

Jag har mitt liv i min handväska. Ja i princip alltså. Förutom nycklar, en del pengar (i storleksordningen 10-20 kronor)... så finns där värktabletter, recept, en del klädesplagg, brev, början till berättelser, hårsprej, gamla kvitton...Kvitton är föresten en rätt bra spegelbild av mitt liv som shoppingälskare...

Här finns också två telefoner och lika många laddare, lite snacks (man vet aldrig när man kan behöva en macka)... och så vidare. Jag har faktiskt hittat en pommes frites i väskan en gång också. Men det var mest äckligt.

Jag har egentligen inte tänkt så där jättemycket på mängden grejer jag släpar omkring på i väskan, i nån form av väntan på nästa världskrig eller nåt-för se då kommer ni att avundas mig-när jag är förberedd.

Men så i morse, när jag for till jobbet så händer detta:

Jag har lämnat av Matte på hans jobb och är på väg till mitt. Medans jag kör tänker jag kolla om jag har några meddelanden på telefonen (jag vet, inte bra) så jag drar upp väskan på passagerarsätet och liksom lutar mig lite åt sidan får att nå telefonfacket i väskan.
 
Eftersom jag färdas i en Volvo börjar "säkerhetsbältesvarnaren" att pipa och blinka i och med detta-för att jag kommer åt fästet för just bältet.

Tror jag. 

Jag justerar detta och försöker igen.
Samma varning. Eftersom ljudet är extremt irriterande börjar jag nu slita lite lätt i bältesfästet, men med samma resultat-fast bältet sitter fast.
Det är alltså nån i bilen som inte har bältet på sig! -Blir min slutsats. Punkt.

Men det är ju bara jag i bilen?!

Jo då. Jag -och handväskan.

Det visar sig alltså att handväskan, placerad på sätet bredvid mig, tydligen väger ungefär lika mycket som en människa och enligt Volvo skyndsamt borde förses med säkerhetsbälte...

Nu äre länge sen igen. Man kunde tro att jag tappat stinget. Och emellanåt gör jag ju det.

Men jag kände nu att det kanske är dags för en liten update.

I går spelade Teo sin första fotbollsmatch för säsongen. En oerhört laddad kille som längtat länge. Efter matchen tog jag med honom + kompis för att handla lite innan vi åkte hem. Pojkarna ville hellre sitta kvar i bilen än följa med in på affären och det gick ju bra.

Trodde jag.

I god tro låste jag in de två grabbsen i baksätet jag och gick in på affären.

Jag möts av ett diffust billarmsljud nån stans på den enorma parkeringen när jag kommer ut från affären och en liiiiten blinkers i min hjärnas varningslokal börjar samtidigt pulsera...nämehväntanu...skulle det där möjligen, eventuellt kunna vara...få se nu... vår nya-bil-med-larm?!

Och jaaa då. Mycket riktigt. Jag skulle ju tack o lov bara handla typ mjölk, så jag har väl kanske varit inne i affären max 3 minuter, men ändå.

Inne baksätet sitter två småkillar som fullständiga ljus och stirrar rakt fram.

Min -trots detta- kolugne son säger med självklar röst när jag förskräckt öppnar dörren: "Ja mamma vet du, det har larmat HELA tiden medans du handla´ Jag bara tog JÄTTEförsiktigt HÄR (visar med handen på sätet framför) och då började det tjuta. Sen. Ja sen har det tjuti".

Det hela visar sig varit ett smärre äventyr för de två som inte visar minsta tillstymmelse till att ha blivit fördärvade, tack o lov.

Åh så skönt med en vanlig dag. Eller ja en nästan vanlig dag då, Teo fyller ju år-så egentligen är den jättespeciell.

Men helgen har varit upponer.
 
I fredags eftermiddag ringde mamma och berättade att de var på hjärtintensiven med hennes sambo, som fått en infarkt. Förmodligen redan på torsdagen, men de trodde det var ryggen så de avvaktar och åker till...kotknackaren på fredagen.

Efter behandlingen där, blir det dock vårdecentarlen nästa. När de där snabbt konstaterar att det är fara å färde, ringer på ambulans så får de vänta 45 minuter på den. Den ENDA ambulansen i Västerbotten? undrar man då. (Ska det va så?!)

Men när den väl kom så gick det å andra sidan undan så med hjälp av blåljusen körde de kanske ikapp den där väntetiden... Vad vet jag.
Allt har tack och lov gått bra och han är nu hemma igen.

... Och ibland blir jag helt övertygad om att vi har ett visst antal dagar vi ska leva, att det liksom är förutbestämt. För hans lager är inte slut, det var tydligt. 

På lördagen skulle jag o Matte hämta mammas bil som hon i hastigheten lämnat på vårdcentralen i Vindeln. Den börjar så klart ryka och hosta efter en bits körning och så småningom stannar den helt efter vägen. I kylan. Det dansar glödande kolbitar ur avgasröret och bilen vill helt enkelt inte köra en meter till. Med handkraft vänder vi på bilen och jag bogserar -för första gången i mitt liv-hem åbäket till mamsens garage.

Ungefär där är jag rätt nöjd över spänningen den här helgen.

Så då passade det bra att förbereda för 8 års-kalas och rulla lite chokladbollar...
En kontrastrik helg.

Det var så konstigt i morse när jag skulle till jobbet.
Jag kände det i hela kroppen redan när jag gick ut genom dörren hemma.
Jag sopade av bilen och tänkte att det var då knepigt... Men kunde inte riktigt sätta fingret på vad exakt det var som var det.

Satte mig och sonen i bilen och for iväg.
Kände det hela tiden.
Hade jag glömt nåt? Det var väl fredag?
Lämnade sonen på skolan.

Ungefär halvvägs till jobbet kom jag på det. Det var nästan helt ljust ute!

Ja det är bara så här att sånna här dagar måste det få ältas lite. Vi sa det här på jobbet igår och jag säger det igen idag: VARFÖR bor jag här?! När jag har all möjlighet och rättighet att flytta precis vart jag vill. Till där det aldrig blir snöoväder till exempel och aldrig understiger typ 20 värmegrader. SUCK!

Jag överrumplades av snöovädret när jag klev upp i vanlig tid i morse. Vilket innebar att både jag och Teo blev senare än vanligt. För bilen var så klart insnöad-även om den stod med både motorvärmere, kupèvärmare på och under carport... 

Det tog sin lilla tid att borsta och skrapa. Matte hade visst hunnit skotta lite grann och det var ju i alla fall positivt. Sen iväg på sliriga, oplogade och jättesnöiga vägar i Ersmark -byn som alla plogbilar glömde nån gång för väldigt länge sen...

-Jag slår vad om att det inte kommer att plogas på vår gata överhuvudtaget förrän MÖJLIGEN imorgon kväll-och det endast om det fortsätter snöa konstant även i natt. Till saken hör att har det kommit en centimeter snö på kvarteret bakom vårt så kan man ge sig den på att det kommit fem centimeter hos oss. Fakta. 

"Skynda dig! Du får säga till fröken att... att vi snöat inne lite grann!" (ÖH?!) fick jag ur mig när jag i princip kastade ut sonen ur bilen vid skolan. Bara några minuter sen men ändock.

Jaa sen åkte jag faktiskt och log lite grann nästan hela vägen till jobbet bakom en bil vars motorvärmarsladd hängde och dinglade med för fullt... det var alltså fler som blev tagna på sängen av vädret i morse. Helt klart.