Igår fyllde lille prinsen år. Eller ja. Liten och liten, prins och prins... Nio år blev han i alla fall igår, våran Teo.

Hemma sjuk var han hela dagen, hostig och ont i halsen. Inte många som ville gratta just då. Så det blev väl ett firande i mindre skala kan man säga.

Jag kan så klart inte fatta att det är så länge sen han föddes, denna ganska stora unge på 4810 gram och 58 cm som jag gick 17 dagar över tiden med...
Att han inte längre kallar sig själv för Tiiiiooo och med verktygslådan i plast tultar omkring hemma och renoverar allt han ser.

Nej minsann. Men han är stor kille nu.

Så pass stor att det inte gjorde så mycket att jag faktiskt GLÖMT att sätta in hans bild i tidningen under Dig ska vi fira... vilket vi brukar göra och vilket är den del i VK som han tycker bäst om att läsa varje dag...

Mitt dåliga samvetet måste fullkomligt ha lyst upp hela köket när han sa "Mamma visst är inte jag i tidningen idag"

Öh nä. För det har din mamma glömt... för hon har prioriterat annat förstår du...

"Ja men det gör inget...eller inte så mycket i alla fall, jag är ju ändå 9 år nu"!

Och som den nioåring han nu är stod han ut med ett mindre kalas, hade överseende med sin disträa mor och skrev vuxet under när han skulle hämta ut ett rekbrev igår på posten.

Och så i morse deklarerade han att hannog  tyvärr inte ville jobba på VK när han blev stor. Nähä. Vad ska du jobba med då... "jaaaaa i nåt slags fotbollsprojekt, tänker jag och så vill jag bli knattetränare. -Om det inte funkar med proffskontraktet alltså".

Nio som sagt.

Efter en osedvanligt tidig morgon, (var faktiskt på stan före sju-vilket enligt mig är extremt arla) så häller jag nu i mig en balja kaffe -igen. Vet inte vad som hänt på senare tid men jag dricker så mycket kaffe! Men det ska ju vara hälsosamt sägs det, så jag kanske kan fortsätta... Efter mitt kostbyte så kan jag dessutom dricka relativt många deciliter innan magen säger stopp vilket bara det är en fröjd.

VK bjöd på frukost på stan i morse, dock inget kaffe, men därav den tidiga morgonen. Tidningen fyller nämligen 111 år idag, 17 maj. Men som en av besökarna sa när han fick höra anledningen till kalasandet på torget: " Ni ser då mycket yngre ut".
-Och det får man ju ändå tacka för.

Frukostflingorna var självklart enbart en del av installationen...
Men alla förstod inte det...

Tablettaskar hörde dagen till ära också till frukosten...

Födelsedag i dagarna fyra. Och då har jag inte räknat med barnkalaset! När vi fyller år i familjen så gör vi det länge och i omgångar för folk har sällan möjlighet att komma samma dag. Det gör absoluit ingenting, det är rätt trevligt att hålla kvar känslan av att vara extra viktig lite längre.

Nu när de flesta i släkten varit och uppvaktat Teo på 8 årsdagen, de sista kommer på fredag, är det så dags för -det i en mammas värld- lite läskiga Barnkalaset...

Jag målar alltid upp en bild av detta som innefattar helvilda ungar totalt utan sans som liksom väller in genom dörrarna och lever rövare så att saker går sönder, de välter saftkannor och kletar chokladbollar i soffan och -de går aldrig hem!
Ljudnivån är samtidigt extra hög och det liksom klingar en klocka i mitt huvud hela tiden...

Jag vet. Jag är lite småstressat lagd (underdrift) och ja jag är lite överkänslig mot ljud. Och ja. Jag överdriver. Det brukar alltid vara ganska skoj ändå och gå väldigt bra.

Jag har skrivit ut fler inbjudningar än någonsin förr. Vi har hyrt lokal och Teo ska äntligen få bjuda igen alla dem som han faktiskt varit på kalas hos och som jag haft jättedåligt samvete för... Nu ska det bli av -tack vare en större plats än hemma att vara på- och det ska bli roligt och trevligt och lagom stimmigt och roligt och trevligt och alldeles...alldeles underbart.

 Teo 8 år!
På födelsedagen blev det önskemiddag-tunnpannkakor med sylt o glass...

 
...och paketöppning. Här med favvotemat Barca!

Februari är som bekant födelsedagarnas månad för vår del och det började igår med Matte som fyllde... år.

Det blev lite mysfika på kvällen med familj och släkt och nu ser vi fram emot nästa stora dag, på tisdag när Teo blir åtta.

Det som skiljer dessa födelsedagar åt så där anmärkningsvärt, förutom åren de fyller, så är det ju själva kalasandet. För den yngre ska det ju både vara "släktfika" och barnkalas. Och det är inte alltid man orkar planera för den här barnvarianten... Självklart ska det bli av, men riktigt var, hur och när är en annan fråga.

Hur det än är så är det ju så roligt att fylla år!
Jag tycker det än fast det sägs att jag är vuxen. Sen är jag lite av en firare rent allmänt också. Jag menar kan man fira -vad än det må vara- så ska man ju göra det, klart.

Det var därför vi åt prinsesstårta till frukost i morse. För det är ju ändå torsdag.

Min mamma gör gröna, goda  tårtor till kalasen.

 
Vi käkar dem även till frukost - en helt vanlig torsdag...

Teo älskar när jag berättar om hur mycket han trivdes i min mage när han låg i den. Han ville verkligen aldrig komma ut kändes det som, efter nästan tre veckors "övertid". Han kom också ut som en rätt så övermogen "liten" bebbe, 58 centimeter lång och nästan 5 kilo tung. Pigga vakna ögon och -det är inget skämt-han log från dag ett.
Men det är klart han var ju praktiskt taget en månad gammal när han väl kom ut...

I morse funderade Teo lite över det här igen -eftersom det snart är dags för hans födelsedag är det liksom lite aktuellt.

"Jag trodde faktiskt att jag kom ut med kläderna på", sa han.
"Ehh, jahaa? sa jag, varför då".
" Tjaa för att jag är född med kejsarsnitt".

Kan Kejsarens nya kläder ha nåt med det här att göra tänker jag...
...men den gubben hade ju inga kläder...

Ja jag vet inte. Teo  räknar ner dagarna nu i alla fall, till 15 februari då det är dags att fylla 8 år. Och han längtar.

Mamman undrar mest vart bebisen tog vägen.

Ja herregud. Man kan undra hur mitt lönekuvert kommer att se ut i slutet av december.
Tunnt, kan jag säga, mycket tunnt.

Först är jag magsjuk. Sen bortrest för att ta hand om sjuka släktingar.
Sen blir sonen sjuk och ens man är bortrest så det är ju bara att ta VAB:et själv.
Sen blir jag till råga på det eländet smittad av ung-vaskern så nu är jag sjuk själv igen! Å nästa vecka är det för bövelen julafton! 

Hur många dagar blir det vettigt arbetat denna månad?
Få, kan jag säga. Mycket få.

Men, men jag är egentligen inte alls förvånad. För december är en sjuk månad. På många vis hos oss. Varje år. Teo blev sjuk i lördags. Gissa vilken dag det var då? Jo precis -11 december. Det vill säga Wilmas födelsedag. Ingen högoddsare direkt med tanke på att det historiskt har varit precis så sedan 1999 (Wilmas ettårsdag).
Alltid -med möjligen ett undantag- är någon av oss sjuk den 11 december.

Så varför skulle 2010 vara ett undantag? Ja varför.

 

Andra dagen i bästa månaden. Jag insuper det vackra vintervädret och tänker att jag i eftermiddag nog ska ta några djupa andetag och faktiskt sätta ihop pepparkakshusdelarna som legat färdiga en vecka... Och för barnens skull måste det bli smält socker och inte lim som fog... Det är ju inge kul med husdelar som inte går att äta!

Konstaterar sedan att julklapparna faktiskt i princip är färdigköpta! Förundras en aning över mig själv. Så tidigt! Njä det beror väl kanske inte enbart på extremt god framförhållning... utan lite på att vi i år faktiskt drar ner rätt rejält på alla inköp också. (Jag hann alltså bli trettiosjuochetthalvt år innan jag tyckte att det var dags)... Jag kommer dock aldrig att helt sluta med julklappar och så där förnuftigt "bara köpa till barnen". Aldrig. Det är jag för barnslig för. Men kanske är det onödigt att överdriva ändå.

Men först nu så kommer ju dotterns födelsedag. Och innan dess har hon dansuppvisning på lördag. Med endast tre (3) klädbyten som man som öm moder ska skapa hemma efter konstens alla regler. Igår syddes således ett stycke vingpar av gammalt lakan... Modern känner sig lite som en amerikansk housewife med massor av tid. 

December är en festlig månad på många vis.

Pepparkakshusbygget förra veckan:

 
Vid första anblicken ser det allt ut som en...barack

  Baracken formas till kitschy house...

 Ett par snötäckta granar till tomten...

 
Å så ett hjärta till fönstret. Mitt eget fönster alltså.

fortsättning på bygget följer. Kanske blir det ett fullvärdigt hus ikväll...

Det har varit en annorlunda helg. I fredags var jag hemma och kurerade mig, vilket inte händer alltför ofta och fick därför vackert från soffan koordinera via telefon, det som skulle fixas och hämtas inför helgen när pappsen äntligen skulle få sin 60 års present.
 
Lillebror med sambo kom upp från Stockholm och vi hade en toppenmysig lördag tillsammans med födelsedagsbarnet inklusive femkamp och fantastiskt god mat på restaurang och dessutom ett sånt fantastiskt väder! Ja men det var ju verkligen helt otroligt vilken tur vi hade med just det.

-Och som de svenskar vi ändå är så påminde vi varandra om detta förunderliga precis hela dagen och dagen efter - när det hade mulnat på igen. Vilken TUR vi ändå hade haft med VÄDRET! 

Den här femkampen var delvis som en lite halvotäck flashback från friidrottstiden i skolan... för en av grenarna vi valt (!) var nämligen spjutkastning... Friidrott har väl aldrig riktigt varit min gren. Heller. Rent resultatmässigt så där... Men så här på egna villkor var det åtminstone riktigt skoj, även om det fortfarande inte flög särskilt långt...