Jag har mitt liv i min handväska. Ja i princip alltså. Förutom nycklar, en del pengar (i storleksordningen 10-20 kronor)... så finns där värktabletter, recept, en del klädesplagg, brev, början till berättelser, hårsprej, gamla kvitton...Kvitton är föresten en rätt bra spegelbild av mitt liv som shoppingälskare...

Här finns också två telefoner och lika många laddare, lite snacks (man vet aldrig när man kan behöva en macka)... och så vidare. Jag har faktiskt hittat en pommes frites i väskan en gång också. Men det var mest äckligt.

Jag har egentligen inte tänkt så där jättemycket på mängden grejer jag släpar omkring på i väskan, i nån form av väntan på nästa världskrig eller nåt-för se då kommer ni att avundas mig-när jag är förberedd.

Men så i morse, när jag for till jobbet så händer detta:

Jag har lämnat av Matte på hans jobb och är på väg till mitt. Medans jag kör tänker jag kolla om jag har några meddelanden på telefonen (jag vet, inte bra) så jag drar upp väskan på passagerarsätet och liksom lutar mig lite åt sidan får att nå telefonfacket i väskan.
 
Eftersom jag färdas i en Volvo börjar "säkerhetsbältesvarnaren" att pipa och blinka i och med detta-för att jag kommer åt fästet för just bältet.

Tror jag. 

Jag justerar detta och försöker igen.
Samma varning. Eftersom ljudet är extremt irriterande börjar jag nu slita lite lätt i bältesfästet, men med samma resultat-fast bältet sitter fast.
Det är alltså nån i bilen som inte har bältet på sig! -Blir min slutsats. Punkt.

Men det är ju bara jag i bilen?!

Jo då. Jag -och handväskan.

Det visar sig alltså att handväskan, placerad på sätet bredvid mig, tydligen väger ungefär lika mycket som en människa och enligt Volvo skyndsamt borde förses med säkerhetsbälte...

Snart är det dags för den riktiga vardagen. Och i vanlig ordning gruvar jag lite. Jo för när skolorna drar igång igen så är det liksom kört sedan. Då är det stora ekorrhjulet i rullning och det snurrar på i rätt höga hastigheter tills nån gång framåt slutet av december. Nåt höst lov däremellan kanske men i alla fall. Jag är i alla fall ganska så huvudvill vid det laget.

Jag har inget emot att jobba alls. Jag gillar mitt jobb och trivs bra med att gå dit och så. Men det är i kombination med allt annat som tanken på en kommande vardagshöst generellt kan kännas lite småtung tror jag. Som att gå upp tidigt på morgonen, släpa upp barn tidigt på morgonen, planering, handling, lagning av middagsmat, äta den maten "i tid", träningstider som ska passas och stressas till, skjutsningar och en i övrigt evig logistik-balansgång för att alla familjemedlemmarnas separata liv ska gå ihop, den egna tiden som "bör prioriteras" men som inte blir av...och så vidare.

Sämre väder dessutom.

Jodå lite gnällig är jag allt. Det finns ju mycket mys med hösten också. Jag är dessutom en "höstmänniska" som älskar när det blir lite mörkt så man äntligen får användning av alla billiga värmeljus man äger till exempel. Och "bara man är igång brukar det gå ganska bra", som det heter.

Så vi säger väl det då.



Än blommar mina fina sommardahlior i alla fall ;) Det gör mig glad.

 

Oj va tiden går. Dagarna rullar iväg och hippselivips har det gått veckor.

Den här tiden på året är det alltid lite extra mycket jobb på min lilla avdelning också, där Me, Myself and I ska utföra diverse arbetsuppgifter - och det hjälper ju till en del.
-Ja att tiden går snabbt menar jag.

Det har hänt en del sedan sist. Här är ett axplock:

Teo har haft sitt kalas, vilket gick lysande i hyrd lokal, han var nöjdare än nöjd.
 
Jag och Mathias har varit på något så annorlunda som Skidfest. Vilket innebar att man först åkte typ 3 km på skidor i mörker, utförde vissa utmaningar efter vägen (såsom Jäger-race och burkkastning), därefter var det "After ski" och obligatorisk klädsel i form av underställ. Sällan har jag varit med om mer avslappnad eller roligare tillställning! Jamentänk. ALLA sussade omkring i långkalsonger, tjocksockar och mössfrsiyrer! No prestige.

Den festligheten gjorde i sin tur att jag igår frivilligt tog på mig dotterns längdskidor och åkte en tur med Teo i skogen! (På hans inrådan förvisso, men det var kul)! Måste kanske skaffa mig ett par egna laggar vad det lider. Men jag ska köpa cykel först...

Jag har börjat äta enligt LCHF vilket är en stor och mycket märklig upplevelse, åt det positiva hållet.

Mer som hänt. Min käre make har bytt jobb så nu har han plötsligt inget sportlov! Vilket gör att mamman faktiskt får dra sitt ledighetsstrå till stacken och ta lite sportlov istället. Så snart ska jag gå hem. Jobba halvtid gör inte att det blir mer avverkat på jobbet, men det blir desto mer vunnet hemma. Och det är ändå det viktigaste.

I helgen har vi förutom hanterat en kräksjukeattack även varit barnvakt till Mattes brorsson och barnens lille kusin, 1,5 år. Riktigt spännande. -För medan han var hos oss väntade vi på hans lillebror som till slut föddes på lördagkväll.
Vi säger välkommen till världen lillprinsen. 

...Mer än dessa två dygn tillsammans med en gosig, kramig och busig liten ettåring behövdes inte förrän Teo åter tyckte att det var på tiden att han fick en egen lillebror:

"Mamma försöööök att bli gravid! Vem bryr sig om du är... förtiåtta år när bäbisen kommer?! Du kissa på en sån där sticka och se när du har bäst chans"!

Tisdag.
Andra jobbardagen efter semestern.
Det går så där.

Är lite för ofokuserad så här precis efter lunch och är samtidigt lite sur på mig själv att jag inte tog en promenad trots allt, på lunchen.

En lat människa är jag.

Kanske är det bara att inse att det är svårare att komma igång efter en lång ledighet. Med allt.

När det gäller jobbet kan jag numera stänga av det helt när jag är ledig, vilket är en förmåga jag jobbat hårt för och faktiskt är stolt över. Kostnaden för det är att uppstarten alltid går lite långsammare än förut när jag liksom var i jobbet hela tiden och jämt. Men det här är så prisvärt.

Fördelen med att vara ledig och få lite perspektiv på saker är att det ibland föds lite nya tag också, sånna som man faktiskt både snabbt och relativt enkelt startar med. En sån sak är att vi i familjen nu kliver upp tidigare på morgonen. Faktiskt så pass tidigt att vi alla ska kunna sitta ner och äta frukost tillsammans, innan jobb och skola. Något vi aldrig, aldrig gjort tidigare. 

Kostnaden för detta nya är så klart en del sovtid på morgonen men känns så prisvärt även det! 

-Så här dag 2...

Ja herregud. Man kan undra hur mitt lönekuvert kommer att se ut i slutet av december.
Tunnt, kan jag säga, mycket tunnt.

Först är jag magsjuk. Sen bortrest för att ta hand om sjuka släktingar.
Sen blir sonen sjuk och ens man är bortrest så det är ju bara att ta VAB:et själv.
Sen blir jag till råga på det eländet smittad av ung-vaskern så nu är jag sjuk själv igen! Å nästa vecka är det för bövelen julafton! 

Hur många dagar blir det vettigt arbetat denna månad?
Få, kan jag säga. Mycket få.

Men, men jag är egentligen inte alls förvånad. För december är en sjuk månad. På många vis hos oss. Varje år. Teo blev sjuk i lördags. Gissa vilken dag det var då? Jo precis -11 december. Det vill säga Wilmas födelsedag. Ingen högoddsare direkt med tanke på att det historiskt har varit precis så sedan 1999 (Wilmas ettårsdag).
Alltid -med möjligen ett undantag- är någon av oss sjuk den 11 december.

Så varför skulle 2010 vara ett undantag? Ja varför.

 

Igår kom halsontet. Varifrån vet jag inte. Pang så var halsen full av blåsor och spottar jag så är det... ganska ofräscht. Nån slags härd som intagit min kropp igen alltså... Tröttsamt som attan.  Men än så länge är det på nivån att det ändå går att förneka.

Nåväl.

Dagen började med en betydligt trevligare bussfärd än den förra veckan. En rätt skön om än kall promenad från Haga, där bussen släpper av mig,  till jobbet kändes som en bra start. Jobwise har jag hittills svarat på en massa mejl, varit på två möten varav det ena innefattade en förhandling med en säljare -som tog en timme (!) Jag har ätit lunch och druckit en kopp te och tre koppar kaffe också.
I princip halva dagen har gått.

Alltså. Vissa dagar känns bara som att de rullar iväg utan att det riktigt märks att man gör nåt! Som idag. -Fast man jobbar ju hela tiden. En både skön och lite underlig känsla som väger åt obefogat dåligt samvete.

Ser fram emot kvällen också! -Ytterligare en anledning att förtränga blåsor i halsen, för då blir det La Clique för hela slanten. Ska bli spännande att se om det är så bra som recensionerna vill berätta...

Idag är jag hemma vid köksbordet  och varvar snorpapper, nässpray och Ipren med att försöka få lite jobb gjort. I ärlighetens namn är det mycket fokus på det förstnämnda så det andra blir kanske lite lidande, men det tas nog igen en annan dag.

Förkylningen slog ner som en dundrande blixt igår eftermiddag och jag är tacksam att jag har ett jobb som faktikst kan skötas hemifrån emellanåt. För nu kan jag ju sitta här, totalt osminkad, håret på ända, i bekväma kläder o tofflor och snora i min ensamhet istället för att pådyvla halva VK-bygget det eländet. 

Känns som dagens goda gärning faktiskt. Även mot mig själv.