Jag blir så arg så det faktiskt på riktigt känns som att det brinner i huvet på mig!

Om vi säger så här -självklart rent hypotetiskt...
En person som haft hjärtinfarkt får ca 4 månader senare en ny sjukdom. Personen hamnar efter flera anfall och enbart behandling i form av smärtstillande, på lassa med dropp, syrgas, intravenöst penicillin, hemska smärtor och hög feber. Mycket sjuk.

Patienten borde opereras snabbt, det är man mycket överens om på sjukhuset, men det vågar man inte -för kom ihåg detta är en hjärtpatient proppad med blodförtunnande mediciner.

Man tar blododlingar och är hela tiden i direktkontakt med hjärtiva. Man är dessutom orolig för lunginflammation eftersom patienten har så ont att han inte kan andas ordentligt. Annalkande blodförgiftning är inte heller otroligt när man tittar vidare.

Efter ytterligare maxdos på morfin utan att det hjälper kommer man så på att man kan sätta ett dränage på patienten och skjuta upp operationen till... låt oss säga hösten.
Och sen. Sen tänker man skicka hem personen i fråga.

Jag hoppas innerligt att det är ett missförstånd och att det i själva verket är morfinpåverkan som gör att den här informationen nått anhöriga. För är det på riktigt det som patienten -självklart rent hypotetiskt- har meddelat då... då... vet jag inte riktigt vad jag tycker längre om den fantastiska svenska sjukvården.

Kunde jag på egen hand utföra ett Uppdrag Granskning skulle jag göra det.

Man får inte behandla människor hur som helst bara för att de är sjuka och inte kan försvara sig. Så det så.

Matte o barnen var ute och bytte julklappar igår och mitt i Elgigantens hav av prylar o människor säger plötsligt Teo med likblek min att han inte mår bra. "Jag har ont i magen".

Enligt Matte vara han fullständigt kritvit. Först gick de på toa och sen ut i friska luften. Ingenting hände. Med det menar jag att han inte kräktes... Det blev bättre efter en stund.

På frågan i går kväll om hur han mådde, blev svaret "medel". (vilket normalt brukar vara "BRA"!) och på frågan "har du ont i magen-ärligt nu" svarade han "sådär".

Hmmm.

Jag har sovit på ohågan hela natten. Urnervös för ett eventuellt hinkläge, men det var tack och lov lugnt hela natten. Teo sov när jag for på jobbet så jag har inte kollat dagens status ännu...

Oooo jag är så nervöööös! Jag vill bara komma iväääg på semestern NU! Inga sjuklingar! Inga sjuklingar! Av bara farten har jag nu extrakollat med försäkringskassan vad som gäller om vi blir sjuka utomlands, packat en extrastor medicinväska med ALLT utom gipsmassa och för första gången även packat ner papperet från vårt försäkringsbolag om reseskyddet... 

Utifall att, som man säger. Och lite för att jag hoppas att det där med paraplyet gäller även nu... För alla vet ju att om man har paraplyt med sig brukar det sällan regna...

 

Ja herregud. Man kan undra hur mitt lönekuvert kommer att se ut i slutet av december.
Tunnt, kan jag säga, mycket tunnt.

Först är jag magsjuk. Sen bortrest för att ta hand om sjuka släktingar.
Sen blir sonen sjuk och ens man är bortrest så det är ju bara att ta VAB:et själv.
Sen blir jag till råga på det eländet smittad av ung-vaskern så nu är jag sjuk själv igen! Å nästa vecka är det för bövelen julafton! 

Hur många dagar blir det vettigt arbetat denna månad?
Få, kan jag säga. Mycket få.

Men, men jag är egentligen inte alls förvånad. För december är en sjuk månad. På många vis hos oss. Varje år. Teo blev sjuk i lördags. Gissa vilken dag det var då? Jo precis -11 december. Det vill säga Wilmas födelsedag. Ingen högoddsare direkt med tanke på att det historiskt har varit precis så sedan 1999 (Wilmas ettårsdag).
Alltid -med möjligen ett undantag- är någon av oss sjuk den 11 december.

Så varför skulle 2010 vara ett undantag? Ja varför.

 

Uttrycket "det blir sällan som man tänkt sig" har fått en ny innebörd efter denna helg.

Med planerna inställda på en resa till Edsbyn på söndagen tillsammans med mamma för att hälsa på sjuka mormor några dagar, var det en del som innan dess både skulle upplevas och göras:

Helgen började fint. Jag, Matte och en väldans trevlig fredag kväll på Rex. Käkade riktigt god middag även om vi upprördes över idiotin i att behöva betala pengar för att hänga in sin jacka när man faktiskt ska äta i restaurangen och betala för sig även där....

Idioti alltså-sa jag det?

Sen sov vi lyxigt på hotell i vår egen stad. Mamma var barnvakt hemma. Bakandes lussebullar. Jo vi har det himla fantastiskt lyxigt -på många sätt. 

(Hotellövernattningen var en av fjolårets julklappar ska tilläggas. Tyvärr ingen "nä-men-vad-ska-vi-göra-med-alla-våra pengar-bo på hotell kanske"-ingivelse)... 

Efter en fin hotellfrukost var vi så och handlade julklappar på lördagen. Sedan hem för att förbereda middag och trevligt besök av vänner som vi i sanning försökt träffa hur länge som helst men det har aldrig passat, förrän nu då.
En helkväll således. Roligt och mysigt.

Mitt i denna middag tänker jag tyst för mig själv "men alltså, var det så gott detta? Smakar inte så... jättebra egentligen. Och vinet sen då... öh nääe jag vill nog inte ha vin alls." Slutar äta och dricka och försöker fokusera på samtalsämnena men känner att... attans va illa jag börjar må här nu.

Nån timme senare är jag sjuk på riktigt. Och jag behöver inte i detalj gå in på hur den artar sig, den sjukdomen...

Gästerna får gå hem. Jag går till sängen.
På söndagen mår inte Matte nåt vidare.  Inte min mamma heller visar det sig. 

Hmm kan detta bero på Teos magont i onsdags o torsdags, det som jag tolkade som "psykiskt" och det som tydligen höll i sig ända till fredagen när mamma följde med honom till adventsfikat på skolan...

Vem vet. Men fort gick det och ändrade planer blev det.

Efter ett par vabbdagar hemma med Teo så är jag sen igår tillbaka på the office.

I tisdags ringde de från skolan och sa att Teo hade ont i magen hade sagt att han kanske ville kräkas. "Och han brukar ju inte klaga men nu gör han det" sa fröken och jag rykte så klart ut. För det är och har alltid varit precis så faktiskt, att säger han att han mår dåligt eller har ont, så har han det.

"Kanske kräkas" förvandlade jag inom en nanosekund till magsjuka i full styrka, och såg fram för mig resten av veckan i ett töcken av äckliga hinkar vid sängen, handdukstvättar och påslakan i en strid ström i och ur tvättmaskinen. Så jag laddade en halvtimme på jobbet först med att avsluta det jag höll på med, samt förberedelse mentalt, sen körde jag lite lagom fort till skolan.

Det blev ingen magsjuka. Det blev lite halsont och hängighet istället, och det väljer vi så gärna med tanke på alternativet. Och i går var det skolläge.
Då var han piggelin igen. 

Ibland undrar jag om han egentligen "bara" behövde samla lite kraft. Vila upp sig lite från de superlånga arbetsdagarna och det sociala spelet som även han anpassar sig efter varje vecka. Få sitta i lugn och ro i soffan och gosa med sin mamma, spela lite plump, läsa en bok, se Kalle och Chokladfabriken för artonde gången och liksom bara hämta kraft. -Även om han medvetet inte själv förstod just det så klart.

I så fall tycker jag att han är klok.

Tillbaka i verkligheten efter en störtskön helg i fjällen.
Tystnad och lugn och enkel harmoni.
 
Guuuuud så bra vi haft det!

I söndags klev vi inte ens ur pyjamasbrallorna förrän efter bastun där vid åttasnåret på kvällen. -Och det var innan vi käkade middag.  Då var vädret ungefär som det är idag och vi var så glada att vi "gjort bort" promenaden redan på lördagen så vi "slapp" gå ut. 
Inga fasta tider alltså. inga måsten. Knappt nån telefon. Absolut ingen tv.
Bara nuet och varat.

Jäklar vad jag behöver det emellanåt. Härligt var det och vi ser alla fyra redan fram emot nästa års tripp.
 
Ja jag vet -en del skulle ju skämmas över att åka til fjällen och bara sitta inne. Men jag vägrar. Det är så himla tydligt sånna här gånger att lugn är allt som behövs.

Lugnet har fortsatt denna veckan också... men inte så planerat som helgen. Jag hann jobba ganska precis 2 hela timmar igår efter min lediga måndag, innan fritids ringde för att be mig hämta hem en hängig Teo.

Så nu sitter jag här i ena soffan, han  den andra och bara är.
Samlar energi och blir sakta piggare.

Det är rena sjukstugan hemma. Jag är frisk men  Matte däckade igår med jordens förkylning och barnen har väl varit lite halvrisiga ett par dagar. Teo blir bara piggare medan Wilma är rejält förkyld vid det här laget. När hon väl fick upp ögonen i morse var de alldeles feberglansiga och hon letade självmant fram Ipren (!)...

Men det är som tusan att få henne att vara hemma från skolan och vila! 
Ungen är faktiskt sjuk, men var ändå på väg ut genom dörren...

Annat var det när jag gick i skolan... jag gillade det verkligen men tyckte att det emellanåt var helt ok att vara lite lagom sjuk och få vara hemma och krya på sig.

(Det har ju ändrats med åren och åtskilliga är de dagar jag jobbat trots att jag varit sjuk... Man blir inte alltid klokare med åren)...

Nåväl. Wilma bönade och bad att få åka på skolan i morse, men till slut satte jag ner mammafoten så nu är hon hemma i alla fall. Jag avskyr att börja dagen med bråk, men är samtidigt lite glad över anledningen till detta: ungen gillar skolan!