Åh så skönt med en vanlig dag. Eller ja en nästan vanlig dag då, Teo fyller ju år-så egentligen är den jättespeciell.

Men helgen har varit upponer.
 
I fredags eftermiddag ringde mamma och berättade att de var på hjärtintensiven med hennes sambo, som fått en infarkt. Förmodligen redan på torsdagen, men de trodde det var ryggen så de avvaktar och åker till...kotknackaren på fredagen.

Efter behandlingen där, blir det dock vårdecentarlen nästa. När de där snabbt konstaterar att det är fara å färde, ringer på ambulans så får de vänta 45 minuter på den. Den ENDA ambulansen i Västerbotten? undrar man då. (Ska det va så?!)

Men när den väl kom så gick det å andra sidan undan så med hjälp av blåljusen körde de kanske ikapp den där väntetiden... Vad vet jag.
Allt har tack och lov gått bra och han är nu hemma igen.

... Och ibland blir jag helt övertygad om att vi har ett visst antal dagar vi ska leva, att det liksom är förutbestämt. För hans lager är inte slut, det var tydligt. 

På lördagen skulle jag o Matte hämta mammas bil som hon i hastigheten lämnat på vårdcentralen i Vindeln. Den börjar så klart ryka och hosta efter en bits körning och så småningom stannar den helt efter vägen. I kylan. Det dansar glödande kolbitar ur avgasröret och bilen vill helt enkelt inte köra en meter till. Med handkraft vänder vi på bilen och jag bogserar -för första gången i mitt liv-hem åbäket till mamsens garage.

Ungefär där är jag rätt nöjd över spänningen den här helgen.

Så då passade det bra att förbereda för 8 års-kalas och rulla lite chokladbollar...
En kontrastrik helg.