Så med ungefär en miljard saker att göra på jobbet blev det lite platt fall när Teo vaknade sjuk idag. Han gick upp. Och gick och la sig direkt igen. Han hade jätteont i halsen som han hann säga innan han i princip däckade, ganska varm, igen.

Det är sånna här gånger som det här med prioriteringar plötsligt blir enormt aktuellt.

Första tanken är i princip alltid-Ja JAG kan då INTE vara hemma!
Både jag och Mathias reagerar på impuls så. Men med åren så har vi ändå lärt oss att i nästa sekund faktiskt tänka om. Allt går att lösa även om inte nån av oss är på jobbet. Vissa saker kan vara svårare, men det går. Eleverna kommer att gå till skolan ändå och VK koncernen rasar knappast samman för att jag inte kommer till jobbet...Jo. Det är ju så. Och det är ALLTID viktigare att vara hemma för sin familj än att vara på jobbet. Punkt.

Men...

Just den här veckan... det ska lanseras en tidning IMORGON och vi är kort om folk och...
Jag åker och hämtar jobbdatorn tänkte jag, så kan jag åtminstone finnas tillgänglig på mejlen.

Det var min nästa impulstanke.

Sen ändrade jag den också. Kröp ner till Teo i sängen där han låg och flämtade och kände mig som en riktigt bra mor med rätt prioriteringar när jag sa till honom att "Äsch Teo,  jag hämtar inte datorn, jag struntar i det. Det är mycket viktigare att jag är hemma med dig".

"Men mamma", svarade han, mer eller mindre i sömn "kan du inte hämta datorn ändå. Det är bättre för dig, för då behöver du inte känna att du förlorar nån tid"...

Jag ska jobba med mitt dåliga samvete idag och kanske i resten av mitt liv.

Om taket på byggnaden rasar, gör så här...
följt av instruktioner som konstigt nog inte löd "...gå runt hörnet och dra på dig din superhjältedräkt, sträck upp armarna och håll upp taket tills alla människor i hallen hunnit ut på behörigt avstånd."

I ett sammanhang där övriga punkter i princip mest bestod av "så kokar du kaffet" och "dessa utrymmen ska svabbas", så blev det minst sagt en smula märkligt.

Teo: "Mamma...du, kan inte jag också få en sån där pärm".
Jag: "Vaddå för pärm"?
Teo: "Ja men... en sån där som Wilma har... du vet...med bilder från när hon var liten och där du skrivit om henne o sånt"...

Och visst ska ungen ha en pärm! Herregud, det har jag självklart tänkt!
-Men min son, mamma ska bara gå på några fler viktiga möten först och göra några fler saker som är lite viktigare... så ska hon ordna en pärm om ditt liv sen... Herregud du har ju bara väntat nio år än!

Höga Kusten och medhavd matsäck på en parkbänk. Kändes vårigt och mysigt.

Snart dags för Lindbergs på Casino Royal...

Fina priser...

Vill inte trötta ut dig med en massa matbilder, men efterrätten måste få vara med-en tropisk fruktsallad med kokos-och limepannacotta. Himmelrike.

En arbetskollega tipsade mig om det och det blev succé. Lätt att göra-och att äta :) Observera att receptet är för 30 personer.

Kall, marinerad fläskfilé för 30 personer
4 kg fläskfilé
Smör
Salt och peppar (gärna Pepparmix)

Putsa fläskfilén. Krydda med salt och peppar. Bryn runt om i stekpanna. Färdigstek i ugnen på 225 grader till en innertemperatur av 70 grader.
Låt köttet kallna i kylen över natten.

Marinad:
4 dl olja
2 dl balsamvinäger
1 msk salt
1 tsk svartpeppar
200 gr soltorkade tomater
3 krukor basilika

Skiva köttet tunt, lite på snedden, lägg på serveringsfat. Blanda vinäger, olja och kryddor, strimla tomater och basilika, blanda i. Skeda marinaden över köttet, täck med plastfolie och ställ kallt till serveringen.



Sådär ja. Då fick jag känna på hur det känns att blogga om mat... Ganska trevligt. -Framför allt att äntligen få användning av ett av alla "matfoton" jag samlat på mig!  Kanske får ta och bjuda på nåt mer fram över...

"Mamma är mer...jamen om det är en hemsk film som jag vill se sent till exempel, så säger mamma NEJ! Men då kan ju du säga att jaaa du får se den"

"Jamen då borde ju jag vara bättre än mamma"!
(en mening som följs av ett menande ögonkast till mig, självklart).

Teo: "Mamma är bättre".

Jag trycker undan ett frustande garv, medan Matte i en något mer uppfordrande ton fortsätter utfrågningen av sonen i detta extremt intressanta ämne:

"Jaha. Men finns det nåt jag är bra på då, nåt jag gör bättre än mamma"?
"...Jaa.... Eh... fixa TV:n!.... Du bygger snökojor jättesnabbt"...
"Mhmmm men alltså... finns det nåt annat, förutom sånna saker som att fixa tv:n, som jag är bra att ha till då? Nåt som gör att det är bra att jag finns här"!

Och ungefär här har jag väldigt svårt att hålla mig för skratt eftersom det enda jag kan tänka på är när Sven Melander frågar den lilla flickan i dåtidens nöjesprogram vad hon önskar sig mest av allt och han till slut lyckas pressa henne till att säga "fred på jorden"...

-På alla sätt.

 

Ibland tänker jag så.

Jag inbillade mig att jag kom ihåg en hel del franska sedan skolan. Läste ju trots allt några år på högstadiet och gymnasiet så kanske var det för enkelt att boka kursen för nybörjare?!

HAHAHAHA kan vi säga åt det. Sicken förmäten människa jag är! Men som tur var fanns ett litet språktest man kunde göra innan anmälan, för att veta vilken nivå man borde placera sig själv på. Tack vare det togs jag ner på jorden ganska per omgående, behövde bara slänga en väldigt hastig blick på frågorna - eftersom jag överhuvudtaget inte förstod nåt av dem- för att inse att jag var blåbär igen. Basta.

Men hur som helst. Det är en speciell känsla ändå att liksom ta tag i det man tänker att man ska göra och förverkliga det hela. En speciell sorts... nöjdhet som infinner sig, liksom, när dröm blir verklighet.

Vi tyckte det var riktigt roligt igår, och nu ska vi ägna våra kvällar till att lyssna på franska fraser, se nyheter från fransk tv och plugga glosor...
Riktigt roligt som sagt.

(Mathias skottade mest snö)...

Wilma har blivit lovad ett orosa rum ett bra tag nu. Jag kan förstå hennes rätt heta önskan. Hon skulle gärna vilja ha en ny säng också, en sån som inte har liksom en djup grop i mitten som gör att hon blir ledbruten istället för utvilad på nättena... vi har sanktionerat även det. Bara inte riktigt kommit till skott med inköpet.

Det vi har köpt är ett nytt golv till hennes rum. Ett golv som vid närmare kontroll var... liiite för tjockt för att man skulle kunna stänga dörren in till rummet...

Men det kan väl inte vara så svårt att slipa av dörren lite grann! -tänker jag. Mathias mest himlar med ögonen och suckar (ganska djupt) eftersom han vet att det inte kommer att vara jag som vare sig lägger in golvet, tapetserar, baxar in sängen eller slipar av dörren... när det väl är dags...

Men vaddå jag har ju röjt!

Vi hittade fina teckningar från förr i Wilmas gömmor! Det ser väl alla att det är Eriks mamma och pappa som gifter sig, på den här bilden?!

Låg vaken nån timme i natt och lyssnade på barnen som hostade i kapp och beslöt i samma stund att Teo fick bli hemma ytterligare en dag.
Så nu ska jag ta tag i hans kalas.
Har varit lite väl upptagen med Mattes fyrtioårsfirande ett tag så stackars Teos födelsedag har kommit lite i skymundan.
Igår funderade han lite försiktigt över när hans "vuxenkalas" skulle kunna tänkas bli av och om jag möjligen bokat hans bowlingkalas för kompisarna, som han gärna vill ha...

Inget av det är ordnat eller planerat än. Och kanske är just det det viktigaste uppdrag jag har idag. 

Favoritfrukost, äggmacka och "Clooneykaffe"

Trots allt en ganska nöjd, febrig kille, som på sin födelsedag i onsdags valde pizza till middag.
 

Hemma sjuk var han hela dagen, hostig och ont i halsen. Inte många som ville gratta just då. Så det blev väl ett firande i mindre skala kan man säga.

Jag kan så klart inte fatta att det är så länge sen han föddes, denna ganska stora unge på 4810 gram och 58 cm som jag gick 17 dagar över tiden med...
Att han inte längre kallar sig själv för Tiiiiooo och med verktygslådan i plast tultar omkring hemma och renoverar allt han ser.

Nej minsann. Men han är stor kille nu.

Så pass stor att det inte gjorde så mycket att jag faktiskt GLÖMT att sätta in hans bild i tidningen under Dig ska vi fira... vilket vi brukar göra och vilket är den del i VK som han tycker bäst om att läsa varje dag...

Mitt dåliga samvetet måste fullkomligt ha lyst upp hela köket när han sa "Mamma visst är inte jag i tidningen idag"

Öh nä. För det har din mamma glömt... för hon har prioriterat annat förstår du...

"Ja men det gör inget...eller inte så mycket i alla fall, jag är ju ändå 9 år nu"!

Och som den nioåring han nu är stod han ut med ett mindre kalas, hade överseende med sin disträa mor och skrev vuxet under när han skulle hämta ut ett rekbrev igår på posten.

Och så i morse deklarerade han att hannog  tyvärr inte ville jobba på VK när han blev stor. Nähä. Vad ska du jobba med då... "jaaaaa i nåt slags fotbollsprojekt, tänker jag och så vill jag bli knattetränare. -Om det inte funkar med proffskontraktet alltså".

Nio som sagt.

Jag packade min träningsväska, kom någorlunda ihåg vad den borde innehålla, dammade av träningskortet och gav mig hurtfriskt iväg.

Döm om min förvåning när kortet blinkade rött och tjöt elakt när jag försökte använda det i entrén till mitt träningsställe. Lite skamset gick jag till kassan. Inledde direkt i försvarsställning och sa att "jo hehe, det var ju ett tag sedan jag var här... och nu hehe,  så säger kortet visst ifrån"

"Jahapp sa hon i kassan, då ska vi seeeee.... jaaa ditt kort gick ju ut i MAJ FÖRRA ÅRET"

Ja. Vad ska man säga. Inte nog med att jag lever i en fantasi om att jag tränar ganska regelbundet... dahhh... jag har en riktigt usel tidsuppfattning också.

Ska jobba på dem båda.

"Jaa mamma, här har du några bra anledningar till varför jag ska få en hund:

1: Jag kommer att lära mig ta mer ansvar
2: Jag kommer att spela mindre dator
3: Jag kommer inte att sitta vid TV:n så mycket
4: Jag kommer att vara hemma mer
5: Jag kommer att umgås mer med mina föräldrar, min mamma och min pappa".

Jag var såååå nära att glömma bort att vi är två allergiker i familjen och ringa en kennel...

Det spelar ju mindre roll, så klart. Det blir som det blir, det är liksom bara att gilla läget. Man får se det positivt istället. Igår till exempel, varvade jag och Matte vabbandet och när Matte kom hem och skulle byta av mig så sa han att det ju egentligen är så här man skulle ha det. Jobba en stund och sen åka hem en stund och bli slagen av Teo i Monopol, och så jobba igen.

Rätt trevligt när man ser det så.

Och ingen vill ju ha kicken! Gubevars. Så jag for jag.

Gick bra.
Nästan hela dagen.

Nu måste jag vila igen. Och hosta. Ganska mycket.

Hoppas faktiskt på nån slags kick imorgon, inte en sån som Teo pratade om dock.
Den kan jag klara mig utan.

Och just nu slår det mig att på söndag, då är det 13 år sedan Wilma föddes.

Jamen 13 år!
Du hör ju!
Hon blir tonåring!

Våran lilla tjej... med korta flätor á la Pippi, som skulle gifta sig med en pinne hon hittade på Lycksele djurpark... hon som alltid hade en blå kanin vid namn Ivan i släptåg och bjöd på många, många kloka ord redan som tvååring.

Både tjejen och flätorna är längre nu, pinnen garvar hon åt, kaninen är "konserverad" i förrådet men de kloka orden består. Hon är så klart världens finaste och bästa.

Det är häftigt när man liksom börjar se vilken typ av människa ens barn kommer att bli, intressen, talanger och kunskaper. Och det är samtidigt lite läskigt när man inser att hon nu är lika gammal som jag var när jag gick i sjuan (surprise)... för den tiden tycker jag att jag minns ganska så bra och jag minns att jag och mina kompisar tyckte att vi vid det här laget kunde och visste det mesta... Jaa hade man frågat oss då hade vi absolut tyckt att vi var i det närmaste vuxna.

Herregud! Så är då inte fallet med min lilla tös. Hon med den blå kaninen. Hon kan bli hundra år men kommer antagligen fortfarande vara min lilla unge. 

Löv u W.

Så låg jag sen. Hela veckan. Försökte se på tv ett par gånger. Men det har föga effekt det, när man måste hålla för ögonen för att det ärför ljust och ha på nolläge på volymen för att det skränas för högt när de pratar...

I fredags tog jag en oändligt långsam promenad runt lekparken här hemmavid och på lördagen började jag hosta så smått. Nu i söndags var jag så faktiskt ute en rejäl sväng. Wilma hade dansuppvisning i Glashuset som man så klart ville kolla på.

Och visst är man väl frisk efter en vecka?! Herregud!

Fast nä. Fortfarande feber och på det då, en hosta som skulle kunna liknas vid något som uppfunnits i... jaa Helvetet.

Många med mig känner igen den, jag vet.

Sist jag hade flunsan var julhelgen 2004 och man är ju tacksam att man sällan är drabbad. Igår var det bara att traska till fru doktorn och få läkarintyg för fortsatt sjukdom och här sitter jag nu med min infektion. Men jag är bättre. Så mycket bättre. Och tack vare frälsningen i form av Cocilliana Ethyfin (stavas TYP sådär) har jag sovit skönare i natt än jag tror att jag nånsin gjort faktiskt.

Så snart så. Snart är jag tillbaka.

I mitt jobb ingår att marknadsföra både VK och VF. Just i dagarna handlar det mycket om VF som plnerar en redesign av tidningen och vi är ute och visar upp provtrycket i länet för att se vad våra läsare tycker om det. Det är otroligt kul att träffa alla och höra åsikterna. I går bodde vi i Vilhelmina, på hotell Wilhelmina. Himmel så vackert det är där!

Hit måste jag åka igen, kanske bara för att bo på hotellet faktiskt! 

Nu är vi i Lycksele och har tagit emot en stor skara läsare, nu laddar vi om innan kvällens "show" på MB.

Ett är säkert jag skulle inte palla att vara rockstar. Turnélivet är riktigt roligt men också ganska slitsamt.

Imorgon bär det av hemmåt.

Världens största spark! Inte illa det!

Fina krokar på rummet!

Riktig vinter mellan Storuman och Vilhelmina.

På lördag var det innebandy för hela slanten, Teo tyckte det var toppenkul och extra skoj att de vann båda sina matcher.

Igår så. Var det, kan man säga, dags för nästa Helgens höjdpunkt- enligt mitt alldeles egna  sätt att se det. Jag vältrade mig i julbestyr så att jag nästan blev lite illamående. (Men just det kan också ha bestått i all choklad jag tryckte i mig, eller alla bullar... inte just bestyren i sig).


"Vi gör mormors favorit", sa Teo och gjorde massor med pepparkaksänglar i miniformat.



Samtidigt blandade jag och gamle trogne Major Kenwood tillsammans ihop en av kanske världens godaste och bästa saffransdegar!

...I alla fall en av de största....

...observera bänkkanten...


Mycket gott räckte den degen till...

...Mycket!


Och ungarnas peppisar gick inte av för hackor heller! Urgoda.


Å så lite klappar på det.

Och mellan varven tryckte jag i mig ruta efter ruta av denna gudomliga choklad. Ja men tänk, mina två absolut bästa smaker kombinerade i en! Nämligen knäck-choklad!

Och julen är ett faktum.




 

Efter musikalen var vi tillsammans med mormor så klart "tvungna" att fira med specialkvällsfika... nåt annat dög ju rakt inte!

I alla fall på mig.

Igår kväll bad Teo mig att väcka honom halv sex (!) idag. Jag sa att det inte kommer att ske eftersom det är natt då. Men förstod att han nog mest var lite orolig att komma för sent just idag, när det var den stora dagen och de skulle åka med en tidig buss till själva "arenan" och allt.

(Han kom dessutom för sent igår när hans mamma inte var så morgonsnabb)...

Så lite nervig var han väl, men längtat har han gjort över en månad.

-Eller egentligen sen han över huvudtaget började skolan. På Ersmarksskolan har man i klass 2 och 5 av tradition en egen musikal varje år. Barnen är med och skriver och agerar och sjunger. Riktigt kul. Och väldigt uppskattat av ungarna -och för all del föräldrarna!

Vid det här laget har de genomfört en av föreställningarna, den för resten av skolan.
Ikväll är det så dags för familjerna att komma och titta.

Jag kommer köa tidigt för en sittplats.

POLKA-tomtar! Min nya tradition.

Söta var de. Och jag kom plötsligt att nostaligitänka på hur länge sen det var som Wilma ville ha discokalas... Det lila glittertyget hon prompt skulle ha när det begav sig fick i alla fall återanvändas!

Hemma väntade lillebror som kommit från storstan. Mysigt. Och jag upptäckte att jag nog saknat honom när jag insåg att jag satt så nära honom i soffan att vi liksom satt fast. -Fast soffan i övrigt var tom... Ja tänka sig. Och en period så fullständigt avskydde jag honom. Jag tror den perioden kallas Tonåren...

Lika som bär. Lillebror och Teo spelar pingis så som man gör det 2011...

Nåväl.

Lördagen innefattade en massa kortspel och god mat på kvällen, samt shopping på dagen. Shopping är ju som bekant den aktivitet som Teo hatar mest av allt. Och till slut var han fullständigt galen av att vänta i bilen när han helst av allt ville hem och göra annat av sin lediga dag. Han deklarerade tydligt att han nu var "skitirriterad på pappa! Faktiskt!"
När jag undrade varför sa han sonika:
"Jaa. För att han har snott min tid"!

Och hade jag inte suttit liksom fast i bilen, pga två jättelånga taklister som vi dagen till ära köpt, så hade jag kanske ramlat ur den av pur förvåning. -Även om jag ju vet att han är väldigt klok redan innan.

Igår kulminerade helgen med att jag tog den så kallade tjuren vid hornen och avfrostade frysen. Utnyttjade den minusgrad som var ute där precis mitt över dagen och med hårtorken i högsta hugg gick det riktigt snabbt och bra.

Så nu kan baket av lussebullar sätta fart! Tjihooo!