Hur många av er har en dålig potatisskalare i kökslådan?

Vi  hade en tills helt nyligen. Vi har en bra också men den gamla dåliga har ändå fått ligga kvar i lådan.
Hur ofta behöver man två skalare? Jag skulle vilja hävda aldrig.

Den dåliga skalaren har irriterat mig massor av gånger. Det är nämligen så att den gamla och den nya ser exakt likadana ut.
En dag, då jag försökt skala en potatis i fem minuter, fick jag nog och slängde den gamla skitskalaren i återvinningshinken. (Kändes fel att kasta den i soporna då jag tänkte att den brinner dåligt.) Tankar som- ”Nog är det väl helt otroligt att jag ska ha så svårt att skilja mig från en potatisskalare???!” -dök upp och jag kände mig riktigt nöjd över mitt mogna beslut som skulle leda till trevligare stunder vid diskbänken bland potatis och rotsaker.

Eftersom jag var lite osäker på hur en potatisskalare återvinns överlät jag beslutet till Mikael som, ovetandes om hinkens exakta innehåll, fick till uppgift att tömma den.
Så klart kom han, frågandes, tillbaka med en tom hink men med den gamla potatisskalaren i handen. ”Ska den här slängas?” JAAAAA! =O

Vad som sen hände med skalaren vet jag faktiskt inte och ärligt talat bryr jag mig inte heller. Jag hoppas givetvis att den smälts ner och blir något annat.

Kram och ha en bra lördag 🙂

En del samtal och uttalanden får mig att fundera på hur jag själv är som människa?

Det är lätt att tycka och tänka om andra utan att reflektera över vilken generell inställning jag själv har till t ex. förändringar och framtiden.

Härom dagen uppfann jag ett nytt ord (tror jag)

Akademiskframtidspessimist

Personen i fråga, som fick mig att reagera, såg bara svart på framtiden och siade om scenarion som i dennes värld var sanning. Det som för mig är utveckling, förenkling och framtiden är för en annan en slags domedagsprofetia.

Är jag själv rädd för den okända framtiden eller ser jag positivt på den?

Jag vill inte vara eller bli en bitter bakåtsträvare.

Jag vill vara en positiv person men är jag alltid det eller är jag det bara när jag tycker att andra människor är negativa där jag själv är positiv?

Är jag bara lat och orkar inte engagera mig och därför följer strömmen som en död fisk?

Jag tror att jag är en person som tycker om andra som är drivande, uträttar saker och leder samhället till en förhoppningsvis bättre tillvaro och blir arg och ledsen när någon inte förstår och uppskattar förändringen.

Tänk om vi inte hade engagerade och drivande människor med idéer då hade vi kanske fortfarande bott i grottor och då hade vi förstås inte behövt oroa oss över exempelvis klimatförändringar men hur många grottor finns det i världen?

”-Ja men titta det är lite leopardmönster på de där också. Det är ju fint.” (Citerar mig själv när min dotter skulle köpa ett par sneakers)

Sitter nu förskräckt och funderar på när det hände? När började jag tycka att det är snyggt med leopardmönstrat?

I alla tider har jag associerat leopardmönstrat till kvinnor som Kåta Gun i programmet Kvarteret Skatan.

Klimakteriepåverkade pantertanter som vill förstärka eller kanske marknadsföra vad en man kan vänta sig från henne om de hamnar i säng. En amazonkvinna, lekfullt livsfarligt sexig.

Har sett trenden, allt är leopardmönstrat. Nappflaskor, pyjamasar, gympaskor, halsdukar och så klart underkläder och bikinis.

Jag borde kunna släppa min gamla fördom men det går inte riktigt. Hollywoodfruar spär på med skopa efter skopa.

Nedan försöker jag bena ut hur min hjärna tänker.

På nått sätt känns det som att om jag accepterar leopard så tycker jag även det är okay med groteska läppförstoringar, 60 åriga duckface, (värre än tonårsduckface) bröst som ser ut som de ska sprängas, ögon så uppspärrade efter rynkborttagning att jag blir imponerad varje gång de genomför en blinkning osv.

Detta beror garanterat på att jag befinner mig i en känslig ålder själv…43… Men ta mig tusan att mina ålderstecken ska inte leda till panik och förvandling till pantertant…icke!

Inte klä mig för ungdomligt inte för tantigt men framför allt inte som en amazonkvinna.

Trixigt! Var går gränserna?

En del kvinnor har det lätt. De är som födda in i sin ålder. Antingen kan de vara tanter hela livet och klä sig därefter, koftor, blusar, knälånga kjolar, klänningar och tillhörande pärlhalsband, och skulle aldrig för sitt liv komma på tanken att köpa djurmönstrat eller så är de popsnören från start och om en sån drar på sig leopardtights vid 43 så tänker ingen på det.

Det är när någon från att ha klätt sig hyfsat rätt i alla år plötsligt får ålderspanik och tror att leopard ska göra henne attraktiv. Det är då det blir Kåta Gun av alltihop.

Ett desperat behov av att fortfarande vara hett villebråd som varenda karl vill ha.

Känner att detta är så djupt rotat i mig att hur många gulliga djurmönstrade bebisskor och muffinsformar jag än ser så kommer jag inte klä mig i leopard varken vid 43 eller 63!

Om jag mot förmodan skulle känna tendenser så ska jag tänka som Kerstin Thorvall ”Jag vet. Förr eller senare kommer man in i den fatala ålder när leopardmönstret blir en oemotståndlig frestelse. Men håll emot. Försök klara av det med ett skärp eller en portmonnä”.

Jag kan förstå att vi alla har olika tyck och smak. Vad jag inte kan förstå är däremot negativ inställning till utveckling och framtidstro. Men i Umeå har man förstås råd att vara bakåtsträvare och tycka att förändring är pest. Klaga på nybyggen och utveckling och längta tillbaka till ett svunnet 40 tal med pittoreska hus och äppelknyckarbyxor.

Jag som kommer från en liten stad och sett en negativ förändring i form av avveckling utan dess like kan inte förstå denna inställning.

Jag vill varmt rekommendera alla Umeås bakåtsträvare och för den delen redan utflyttade bakåtsträvande fd Umeåbor som förfasar sig över staden i förändring att flytta till Härnösand.

Igår träffade jag en bekant på genomresa som förundrades över allt byggande i Umeå. Ja sa jag, visst är det roligt men vet du, det finns massor med människor här som ogillar förändringarna och vill att det ska vara som förr. ”Ja men då kan de ju flytta till Skellefteå”, sa han som kommer från en ort strax utanför den norrländska staden.

Umeås pittoreska centrum försvann för längesen och nostalgiker kan ändå inte mena att det ska byggas nytt gammalt? Det blir väl ändå inte samma sak? Nä då är det bättre med kraftiga kontraster.

Själv är jag stolt över att bo här och nu, mitt i förvandlingen. Äntligen! På något sätt har detta inneburit att vi fått upp ögonen för det som är fint också och att det ska bevaras. Tidigare såg man liksom inte skogen för alla träd.

Ska ärligt erkänna att kulturhuvudstadsår och vävar kändes främmande länge men inte nu längre. Heja Umeå, proppen har släppt och t o m långbänken badhuset ska byggas!

Umeå växer och hur många Norrländska städer kan skryta över det?

Vi kan verkligen vara stolta över staden utan att besväras av lillebrorskomplex.

Denna utveckling startades för längesedan och nu gäller det att förvalta och driva den vidare.

”För den som vill marknadsföra en plats som attraktiv, borde det vara viktigt att framhålla vilka valmöjligheter platsen erbjuder och hur människor genom dessa valmöjligheter kan förverkliga sig själva, eller för den som vill – bygga sitt eget varumärke.”

Välkommen till Umeå, en ovanlig stad i Norrland!

Häng me!

…jo kanske för dem som ändå inte bryr sig om dem…typ homosexuella män och vi kvinnor.

Fast det är kanske fel att säga att vi inte bryr oss om andras bröst. Jag själv och jag vet många med mig, både män och kvinnor, stör oss på kvinnor som springer runt med nakna bröst.

Som tur är så gör inte så många det här i Sverige. Utomlands är det däremot en helt annan sak. Gissar att det beror på att frigjorda Ulla inte i samma utsträckning riskerar att stöta på sin chef, barnbarnens lärare eller sin granne på playan. Det vill varken hon eller dom.

Kvinnobröst är erogena zoner lika mycket som våra könsorgan. Det vet alla. Ska vi avsexuallisera dem? Jag vill hävda att det inte går för då börjar vi snacka könsstypning och det är som tur är förbjudet i Sverige.

Om kvinnor ska tillåtas bada med bara bröst på simhallar i Umeå kan män lika gärna kasta sina badbrallor. Passa på när ståhejet ändå är igång. Vi avsexualiserar mänskligheten.

Vi fortplantar oss bara för artens överlevnad och varför inte göra det på badhuset?

http://www.vk.se/plus/1156708/kraver-att-fa-bada-topless-i-simhallen

Det är härligt att bada naken men man måste visa hänsyn. Nakna bröst har inget med jämnställd eller jämlikhet att göra.

…vad har ni gjort?!

Har sedan jag flyttade till Umeå, 1991, med jämna mellanrum, lyxat till med en bakelse. Och då inte vilken bakelse som helst utan Finas hallonbakelse, som lämnat alla andra konditoriers skämthallonbakelser hästlängder bakom sig. The-one-and-only-topp-of-the-line-skryt-bakelse.

Den perfekta mördegsbottnen, den lagoma balansen mellan vaniljkräm och grädde, och det lite syrliga geleöverdraget som täckte hela skapelsen inklusive ett rikt lager hallon….vart är du???

Den stenhårda smaklösa bottnen fylld med minst lika smaklös grädde och det slemmiga lagret gele som mest förde tankarna till nått man kunde hitta i skolans kalops, som jag skulle fira lite med härom kvällen, åstadkom inget annat än ångest över att jag smällt i mig den.

Har sedan 91 jämfört alla köpesbakverk med denna, har hemma i mitt eget kök trixat med citron i gele för att hitta rätt smak. Köpt hallonbakelser överallt bara för att få konstatera att de inte har en susning om hur en hallonbakelse ska smaka.

Vem är det som har ändrat receptet på denna guds-gåva till-mänskligheten-bakelse?

Jag kräver en förklaring och ett svar!

Har gjort det igen. Skaffat IKSU-kort och ett ständigt dåligt samvete.

Som nu t ex, sätter mig i soffhörnet med en kaffekopp och datorn istället för att pallra mig iväg till tortyrkammaren. Jag och Alfons Åberg är av samma skrot och korn. ”Ska bara…”

Men jag har faktiskt testad lite olika aktiviteter på träningsanläggningen. Lite sporadiskt så där. Simmat t ex, med ett avslappnande avslut i bubbelpoolen var det tänkt. (Vill gärna ha en liten morot) Men det visade sig att bubbeln barrikaderades av ett gäng män hela kvällen och då vågade jag mig inte dit. Jag simmade längd efter längd och sneglade drömmande mot bubblorna och tänkte att snart måste de ge sig. Men icke, de stunder bubblorna skulle vila satte sig samma män runt kanterna på poolen för att invänta nästa period av skönt masserande. Jag gav upp till sist och tog sikte på bastun istället.

Bodypump är en finfin träningsform men den har fått mig att inse att det förmodligen är ett under att jag kan resa mig upp och gå över huvud taget. Jag har nämligen inga benmuskler. Som tur är verkar armarna fortfarande fungera hjälpligt så jag får väl dra mig fram på dem så småning om. Men att lyfta tungt ovanför huvudet går dåligt. Gammal skada sen ett par år då jag gjorde en saltomortal i duschen. Allt detta gör ju att det känns lite tungt att pallra sig dit fast det är förmodligen precis vad jag behöver.

Pilates. Knallade iväg på introduktionskurs. Jag och en massa tanter i 65-70 års åldern. Lugnt och fint och säkert superbra. Men det kändes inte riktigt bra, lite för mesigt kanske. Jag vet inte men känner mig inte riktigt där än, har inte gått fler ggr.

Gym…gick dit, tittade, hoppades jag var osynlig och vände…

Nu har jag tänkt ta sikte på bättre kondition, flås kan vi kanske kalla det. Det finns massor med maskiner för detta ändamål. Det är bara synd att jag har så svårt ställa in dem. Tycker det är pinsamt. Det står ju precis hur jag ska göra men ändå verkar fanskapen ha egna liv. Ingen annan verkar ha några bekymmer men för mig trasslar det alltid. Väljer jag ett program som heter random hill borde jag ju känna någon slags stigning och motstånd ibland men icke??? Väljer jag manuellt program och ställer in själv så borde ju inte maskinen ändra hastighet hur som helst. Men det gör den! Vips måste jag tokspringa och dessutom göra det utan att med en min visa att jag är helt förfärad. När jag lite fint klickat mig tillbaka till ”rätt” hastighet så…vips ska jag börja gå i en takt som passar en höggravid. Vad fn är det frågan om? Tänker alltid att det någon som sitter med en fjärrkontroll och fnissar. Dolda kameran typ.

Sist tror jag att jag bytte maskin 6 ggr innan jag ens fick igång en. Börja trampa, börja gå…står det alltid. Jag trampade och jag gick på allihop men inget hände.

Detta gör jag dessutom alltid så diskret som möjligt. Det är ju fullständigt normalt att prova flera maskiner innan man hittat den rätta.

Fick tillslut igång en och stoppade i musik i öronen…äntligen på banan. Efter en stund kommer en man fram och undrar om jag inte skulle kunna byta maskin för jag levde om så mycket???! Hade i och för sig hört ett konstigt ljud i bakgrunden som inte kom från mina hörlurar men inte kunde jag tro att jag, osynliga Maria, var den som precis hela rummet störde sig på. Tusan tusan tusan! Hoppade snabbt över till maskinen bredvid som nyss lämnats av en kille som inte haft några problem och där kunde jag äntligen få lugn och ro och försvinna in i mängden.

Nä nu har jag snart slarvat bort hela min ledig förmiddag. Dags att dra på mig träningsbrallorna och ge mig iväg.

Lycka till, sa Lisa igår kväll när jag sa att jag skulle iväg och träna idag. Vadå lycka till, sa jag? Du säger alltid att du ska träna men det blir sällan av mamma…

Öh…hm… Usch jag hatar när ungar är som morsor!

Jag nästan skäms över mitt förra inlägg om hår… Jag hade varit hos frissan och fått lite skrivinspiration. Sen vet jag inte vad som hände, det barkade iväg helt enkelt. Ber om ursäkt för det och gör ett nytt försök kring nästan samma ämne.

När det gått tillräcklig länge, så långt att det inte går att borsta igenom längre brukar jag känna att det är dags. I torsdags hände det. Jag stod helt enkelt inte ut. Knallade in på en salong där frisörskorna stod sysslolösa bakom disken och trånade efter kunder… Herregud vad har de för fel? Ut på gatan och erbjud någon med taskig frilla en schampoflaska eller nått bara de gör mänskligheten en tjänst och klipper sig. T ex mig…

Hur som helst, jag stegade in och frågade om någon av dem hade tid att klippa mig på stubinen, måste vara klar om en timme, halv fyra ska min dotter ha bilen, sa jag och hoppades att de skulle anta utmaningen. De blev eld och lågor, absolut skulle det gå bra.

En ung snygg tjej placerade mig i en stol och kikade på håret och sen kom frågan så klart… När klippte du dig sist? Har aldrig riktigt förstått vitsen med den frågan och vilken ev betydelse den har i sammanhanget. Nu var hon väldigt ung och välfriserad själv och hade kanske inte hunnit lära sig så många frisersalongsfloskler eller så har det nån slags betydelse över vilken insats hon måste göra.

Ett halvår sa jag. Okay, sa hon, då går vi och schamponerar. Och nu i efterhand så tänker jag att kanske det är med frågan om hur länge sen det var jag klippte mig hon tar beslutet över hur länge hon ska schamponera. Höll på minst en kvart. Otroligt skönt men jag blev orolig över att vi skulle spräcka tidsplanen.

Men hon var effektiv med saxen och hämtade in tid. När hon ansåg sig klar frågade hon om hon fick ”ta i någon produkt i håret” och sen blåsa och plattånga? Jag kikade på klockan och såg att vi hade gott om tid. Det hör till saken att jag faktiskt älskar att bli frissad. Det så skönt att jag tror att jag måste ha en väldigt stark apgen kvar i mig. (Konstigt att jag inte springer på salong oftare?)

Hon dolade på och tog tillsist fram plattången och gick loss på mitt spikraka hår. Hon frågade om jag brukade använda plattång? Gulligt tänkte jag…men sa som det var att, visst har vi en men hur jag än letat inte funnit någon böj som måste rätas ut. Då skrattade hon faktiskt och höll med. Du har lite speciell kvalité på dina strån.

Hm..ja… På åttitalet var jag tonåring och det blev populärt med permanentat hår. Mamma hade försökt med hemmanent (lustigt det ordet verkar ha utgått, datorn vill att jag skriver hemmanet istället) men insåg att det nog behövdes kostas på ett salongbesök för dottern som blivit begåvad med Sundströms tjuriga spikraka hårkalufs. Sagt och gjort tid bokades och nu skulle minsann Maria bli modern. Lockarna höll i två dagar! Så klart fick jag en ny tid för att göra om och nu togs det tunga artilleriet till. Jag var lockig i några dagar efter det och kanske det var då det där gräsliga skolfotot togs? Efter det har jag mer eller mindre accepterat mitt öde. Dessutom gick ju permanenttrenden ur tiden och spretigt hår var något som eftersträvades av de flesta.

Det var min tid…

…ökar med åren…och för de flesta kvinnor på oönskade ställen.

På en man så kanske vi snarare ser en omfördelning av håret. Men är man man så gör det ju inte så mycket med färre strån på huvudet än på hakan eller bröstet, det är ju bara ett tecken på att man är en ”riktig man”.

Tack och lov så får de flesta av oss kvinnor behålla håret på huvudet men även försöka leva med, eller snarare kämpa mot, den ökande manliga placeringen av hårstrån på kroppen.

Att få stämpeln ”riktig man” är liksom inget att sträva efter för oss kvinnor, trots att många män kanske tror de ger oss en komplimang när de tycker att en kvinna är bra om hon är som en ”riktig man” eller, förstärkt, ”hel karl”. Som om vi skulle vilja vara män? Det finns säkert fördelar med det, t ex inte behöva bry sig om håriga ben, men ändå…nej tack.

Jag tror att alla är överens (särskilt män) om att kvinnor ska vara kvinnor och män män, till sätt och utseende.

För de flesta människor är det säkert hormoner som styr hårplaceringen men för mig har det berott på E! Hon är några vackra år äldre än mig och ligger alltså före i ”utvecklingen”. Hon behöver bara nämna att hon fått ett långt hårstrå bak på låret så vips så upptäcker jag att det jag hela tiden på stranden trott varit en liten envis spindel i själva verket var ett strå som fladdrat i vinden på samma nämnda ställe.

Eller…”får inte glömma pincetten när man ska på resa” säger hon. Nä det kan ju vara bra om man får en sticka, tänker jag högt. Men det visar sig att den ska man ha till de små stråna som dyker upp på hakan. Och vips..jajamen…där kom det första. Som tur är bor hon en bit bort och det är långt mellan gångerna vi träffas annars hade jag väl vid det här laget varit den enda observerade och registrerade mänskliga kvinnliga silverryggen på jorden. Men i november är det dags, ska förstås bli kul att träffas,  men tänker komma väl förberedd och funderar som bäst på hur jag ska undvika ämnet för att samtidigt undvika fler oönskade hårstrån.

Män har ingen förståelse för hur vi har det och hur mycket vi sjåar för att fortsätta vara kvinnliga. De är män och märker inget utan har mest jobbigt med att de måste köpa en ny rakapparat vart 10:e år och vilket märke är bäst av de tre som finns??? Under tiden har vi kvinnor köpt engångshyvlar, hårborttagningsmedel, vax och epilatorer för tusentals kronor utan att blinka.

Detta inlägg ska inte ses som ett angrepp på män utan mer som en kvinnlig reflektion över ett kvinnligt beteende som vi själva styrt upp.

Har svårt att tro att en man skulle bry sig om håriga ben när det är skarpt läge…så att säga…

Tänkte skriva ett inlägg om hur mycket jag ogillar alla dessa bilder på skjutna björnar men får inte riktigt till det.

Och nu när sista björnen är skjuten så kanske jag ska vänta med inlägget tills nästa höst då jag åter igen kommer att fundera på vilka som är intresserade av att, dag ut och dag in, se och läsa om de fantastiskt duktiga jägarna som håller upp huvudet på en död björn. Helst på, som i år, alla 25 st som tilldelats i Västerbotten.

Jag har inget emot jakten i sig utan håller med länsstyrelsen…

”En välreglerad jakt kan vara ett sätt att minska rovdjurs påverkan på bytesdjur, att bibehålla deras skygghet för människor, att stärka lokalbefolkningens delaktighet i rovdjursförvaltningen och att öka acceptansen för rovdjur”

…det är mer nyhetsvärdet i att få se varje död björn på förstasidan i tidningen jag fundrar kring och stör mig på.

Skulle det inte kunna räcka med ett ”Nu är jakten igång, i år är det 25 björnar som ska skjutas” Och sen en sammanfattande artikel kring hur det har gått och kanske nån smaskig jakthistoria. (Och då inte alla 25 smaskiga historier eller fler som finns efter en jakt utan en bra 😉

Bilder på döda björnar var och varannan dag stör mig som sagt. Detta bottnar sig kanske i att jag är lite svag för björnar, undviker helst björngropar på djurparkerna eftersom jag tycker så synd om dessa mäktiga instängda djur som jag bara kan se lidande hos.

Hellre en död vild björn än instängd på livstid i en grop. Men jag behöver inte se dem allihop. De enda som kan vara intresserade av det måste ju vara jägarna själva och de har väl egna forum och sociala nätverk där de kan skryta för varandra?

Fantastiskt vore att få se en vild björn…helst smaskades på blåbär i en solig sluttning med små nallar runt omkring…på lagom avstånd förstås…