Sen tidigare har jag berättat om min lätta fobi för…

Av , , 2 kommentarer 0

…spindlar. Nu är det så att jag har ju en fobi till.

Djupt vatten.

Eller kanske inte just djupt vatten, för jag har ju inga problem att vistas på "det djupa" i en bassäng. Nä, den stora rädslan brukar infinna sig så fort jag inte kan se botten eller jag kanske ser bottnen men det finns stora stenar eller stockar eller …tja, vad som helst kan ju finnas där nere. 

Försöker ibland att övervinna min rädsla men det går trögt. Vet inte hur många ggr jag stått på stegen i Mädan och verkligen bestämt mig för att simma ut. Men det går inte! Alla andra tycker det är så perfekt att bada just i Mädan för att där är så djupt och man kan springa rakt ut och göra volter mm. Pappa t o m byggde en trampolin i sommras. 

Mädan med den perfekta badsjöboden.

(Bilden visar Mädan med den perfekta badsjöboden)

(Badsäsongen är över men här står Jonas och spanar efter storgäddan)

Alla andra är ute och simmar men inte Maria, nähä inte då, jag är som ett fjask. Det kan hända att jag med ett stadigt tag om stegen doppar mig lite tvärt för att svalka ner mig men sen är det stopp. Mycket frustrerande.

För en del år sedan la min pappa ut en tjock duk i vattnet och tippade i ett lass sand för att barnbarnen lätt skulle kunna knata ut i vattnet.

Nu är det så att barnbarnen struntar blankt i den lilla stranden men den utnyttjas flitigt av mig. Man kan gå ut så vattnet når till knäna men sen blir det djupt. Där på det grunda brukar jag plaska runt.

Minns en gång för några år sen när jag var ute i en explorer-gummibåt och en liten kille skulle skoja och försöka tippa både mig och båten. Jag fick panik och började veva med årorna och skrek som en stucken. Total panik! Snacka om förvånad han blev. Kände att stämningen blev lite konstig efter detta och många förstod nog då hur illa det verkligen är. Eller när jag var liten och jag och brorsan hade tagit gummibåten över till en ö. (ca 100 m.) jag vågade inte åka tillbaka och pappa fick hämta mig med storbåten. Eller när jag och Jonas var ute och fiskade i en liten roddbåt och den otygga känslan dök upp. Jag skulle bara hem, på en gång. Fy, det är pinsamt.

Har även insett att jag nog ska sluta följa med barnen ut i småbåtar. Jag är så rädd att något ska hända för om något händer så ska ju barnen kunna lita på att den vuxne hjälper dem. Ha, vilket skämt. De blir nog dom som får livrädda mig från sjöbotten.

På vissa ställen kan jag faktiskt hoppa i men jag är försten upp och gud hjälpe mig om jag måste vänta på att någon ska klättra uppför stegen före mig. Varför det är så här har jag ingen aning om och hur jag ska komma över det vet jag inte??? Tror att det har med kontroll att göra. Jag kan ju inte se vad som finns under vattnet eller om något närmar sig. Läskigt!

Jag är så glad att våra barn inte har ärvt mitt otrygga vattenbeteende. De simmar glatt iväg, hoppar och dyker hejvilt. Jag lägger all kred på Jonas som så många ggr halvt blåfrusen stannat kvar i vattnet för att bada med barnen. Detta har gjort dem till riktiga små fiskar.     

Jag älskar sommaren, havet och att bada men om jag fick bestämma skulle hela Sveriges kust byggas om till sandstrand.

Funderar på om jag ska starta ett nytt parti, där jag kan driva frågan, -Ett badvänligare Sverige!

Kräftfiske

Av , , 1 kommentar 0

Har provat kräft fiske för första gången i mitt liv. Riktigt kul faktiskt och gott.

Missade tyvär när burarna skulle läggas i men var med på morgonen när de skulle tas upp.

Svarta och fula, ser ut som stora insekter faktiskt. Vi fick 152 st men slängde tillbaka ca 50 för att de skulle få växa på sig till nästa år.

Kan ju låta mycket med 100 kräftor men vi var så många som skulle dela att vi fick 3-4 st var. Mig gjorde det inte så mycket då jag tycker det är lite kladdigt och joxigt att äta kräftor. Har aldrig lyckats få in rätta schvongen liksom. Men dom var så mycket godare än de frysta du köper i affären.

På plats fanns även en islänning som glad i hågen gick borden runt och bjöd på "sur haj" som vi fick skölja ner med islänks snaps. Det däremot var riktigt vidrigt. Trodde hela magen skulle vända sig.

Under helgen hann vi med att plocka hallon och svarta vinbär också. På kvällen när vi kom hem tog jag fram saftmajan och fyllde den med bär och socker. -Oj, vad mycket socker, utbrast Lisa förvånat.

Och visst, massor med socker är det i saft men annars blir den ju inte så god. Tänker i mitt stilla sinne att nyttigare saft än så här kan man nog inte dricka. Bara färska bär och socker som är en ren naturprodukt.

Värre är det med alla dessa light produkter som många köper för att det är "nyttigare" och innehåller mindre eller inget socker alls. Men här tror jag man lurar sig själv och sina barn. En massa kemikalier är tillsatta som ska försöka efterlikna vanligt socker och man tror då att det är ok att dricka hur mycket som helst.  

Men nu är det ju faktiskt så att saft och läskeblask ska man inte dricka hela tiden.

Det är ju samma med godis och glass. Inte ger vi ju våra barn godis varje dag. Inte ens sockerfritt godis tror jag de skulle få äta varje dag om det fanns. För godis får man bara äta på helgen.

Och glass, hur mycket socker är det inte i glass? Glass innehåller massor med socker. Men man kanske tänker att det tar ut varandra, light dryck mot en glass. Precis som att om du tar ett äpple efter du ätit en chokladbit så tar det ut varandra eller att kaksmulor inte är lika onyttigt som en hel kaka. Eller en frusen kanelbulle inte är lika onyttig som en varm.

När jag var liten sa min kompis pappa alltid att, -Inte är det så farligt med godis bara man kommer ihåg att borsta tänderna efter man ätit det.

Nä, bort med allt vad light heter, ät vanlig mat, men gör det med måtta, drick vatten och mjölk men lyxa till med saft och dricka ibland, njut av glass och godis men bara ibland och framför allt, vi måste röra på oss.

Glöm inte att borsta tänderna:)

Botniabanan

Av , , Bli först att kommentera 0

Nu ligger den där, rälsen, på den höga banvallen och ett rött bullerplank klyver landskapet. 11 år har gått sen jag fick veta att banan skulle gå över åkern som gränsar till vår tomt.

En morgon -98, när jag kommer till jobbet och slår upp tidningen får jag läsa att alla tidigare alternativa dragningar av Botniabanan är borta och ett nytt 5:e alternativ plötsligt har dykt upp. På åkern vid vår alldeles nyinköpta tomt!

Vi blev chockade! Vi hade stått i tomtkö några månader och var jätteglada när vi helt oväntat blev tillfrågade om att köpa en av kommunens tomter i villakvarteret intill. Självklart ville vi det. 

I väg till banken för att höra om vi fick låna pengar och bygga hus. Sanna var liten och jag jobbade deltid. Damen på banken var tveksam och försökte övertala oss att ett hus minnsann inte är så fantastiskt. -Det är kul i ett halvår, sa hon. Vi var av en annan åsikt och jag tyckte hon skulle räkna med att jag gick upp på heltid. Och då gav hon med sig.

Allt var frid och fröjd, vi beställde huset och planeringen började.

Det såldes två tomter till på var sida om vår. I tjugo år hade de stått obebyggda av någon anledning men nu helt plötsligt ville kommunen sälja.

I efterhand förstod vi ju varför. De ville ju bli av med tomterna innan någon fick nys om var banan skulle dras.

Luften gick ur oss och vi kände oss toklurade. Snacka om grisen i säcken.

Arga som bin, eller i alla fall jag var det, stegade vi in på kommunens byggnadskontor, slog näven i bordet och försökte få dem att erkänna. Men icke, de bara slog ifrån sig och bedyrade att de inte haft en aning om det nya 5:e alternativet.

Vilket skitsnack, klart dom visste men vad kunde vi göra? Inte ett smack. Några barnfamiljer mot en hel kommun.

En av gubbarna slog ut med armarna och talade om för oss att,  -Det är ju faktiskt så, att det bor flest människor där det lever om som mest. (Dessutom hade han "lilla gumman blicken")

Jag trodde jag skulle få dåndimpen. Talade om för honom att förmodligen hade vi inte valt att flytta till Stöcke om vi ville bo där det lever om som mest. Vilket pucko!

Hur som helst gick planerna vidare både för oss och Botniabane projektet. Känslorna var mycket upprörda i byn och efter många möten och överklaganden flyttades banan längre från själva tätbebyggelsen.

Vi slapp bli granne med banan men andra blev ju drabbade förstås. Jag stör mig ändå på att en kommun kan vara så fräck och lura sina invånare på ett så förslaget sätt. Det är illa!

Nu har vi under några års tid fått följa hur banan växt fram och måste säga att det är ett imponerande bygge. Och nu när jag fått skriva ner min ilska så kanske jag kan släppa den och se fram emot en snabb åktur söderut när tillfälle ges.

 

Irriterande

Av , , 2 kommentarer 0

Japp, nu är det ett faktum! Jag har drabbats av "löpar knä". Det är helt oförklarligt egentligen. Dels enligt mig själv och dels enligt en sjukgymnast jag var till idag.

Fick med mig ett antal stretchövningar hem och beordrades att vila från allt vad löpning innebär. Tråkigt att lida av löparknä. Jag ska ju springa i Lidingö den 26/9 men det är bara att glömma alltså. IRRITERANDE!

Den alltjämt kolsvarta displayen på bilstereon har behagat börja lysa efter ca 4 år. Men den flimmrar så mycket att jag kan inte ha på den när det är mörkt ute för då riskerar jag att drabbas av epilepsi. MYCKET IRRITERANDE!

Kul att ungdomarna samlas på kvällarna för att elda, mysa, prata och kanske framför allt spana in varandra vid grillplatsen i vårt kvarter. Tänkte att äntligen kommer den till användning efter ca 30 år. Synd bara att det alltid ska barka åt skogen. I sommar har det varit stora gäng där. De har stulit både virke och ved från gårdarna runt om. Jordgubbsland och morotsodlingar har fått besök på småtimmarna. Mina grannar är oroliga att det ska börja brinna då lågorna börjar bli 2-3 m höga och det flyger glödande papper in mellan husen. IRRITERANDE!

Och varför är lagningen jag gjorde i min framtand i våras lös? Nu måste jag till tandläkaren igen! IRRITERANDE!

Sist men inte minst, varför är sommaren slut snart??? DET STÖR MIG!

Hur står det till med…

Av , , 2 kommentarer 1

…personalen på stadens apotek egentligen?

Idag var jag och Lisa i stan för att göra bort lite olika ärenden, bl a besöka apoteket. Hade ett recept där tre olika läkemedel var listade.                                        

Jag stegar fram när det blir vår tur och säger att,  

-Jag vill ta ut Bricanyl, nej fel, Pulmicort menar jag ju, och ler lite för att släta över mitt misstag.                                

Hon ger mig inte en blick utan ber om legg och piper iväg för att hämta asken.          Det tar ca 20 sekunder. 

                                                                                                                                                       När hon kommer tillbaka ser jag att hon trots allt tagit Bricanyl och jag säger lite fint att, -Oj nu blev det visst fel i alla fall, och ler igen för att släta över… -Pulmicort skulle det vara.

-Jaha, det är ju en helt annan sak det, säger hon snäsigt och meddelar att då kommer det att ta en kvart innan jag kan få en ask. -Ni får slå er ner på en bänk, vi har såå mycket att göra just nu.

Måste säga att jag blev lite paff men tänker att jag ska minsann inte lägga mig i hur hon sköter sitt jobb. Vet själv hur det är när andra som inte kan ett dyft om mitt yrke ändå tycker sig vara experter. Men det är ju ett stort apotek och jag hade bara två nummer före mig såå…?           

Hm, säger jag och vänder mig till Lisa, -På en kvart kanske vi hinner gå och köpa hamstersanden som vi skulle ha.  

                                                                                                                                                           -Jaha, hör jag på andra sidan kassan, då måste jag säga en timme, kvart över ett är det klart. Sen vänder hon på klacken.                                                                                    Klart att hon måste ju förstås rappa på lite om hon ska hinna hämta en ask Pulmicort, klicka på sin dator och klistra fast etiketten på tuben som hon måste ta fram ur asken, och allt på bara en timme!

Helt matt tar jag Lisa i handen och letar mig ut från apoteket.                                            Vi har inga problem att fördriva en timme på stan och återvänder således kvart över ett.                                                                                                                                                   En annan apotekstant tar emot oss och drar det vanliga tramset om,                               

-Har du använt det här förut?  

                                                                                                                                                          (Ja, självklart eftersom det är sista uttaget av tre så…)      

-Du kommer väl ihåg att du måste komma ihåg att skölja munnen efter du tagit en dos annars kan du få svamp i munnen.     

 (JA!!!)       

Jag får till sist en påse i handen och tar upp plånboken för att betala men…                    -Nej nej, du får gå och ställa dig i kön till kassan för att betala. Är det första gången du är här eller???

Men nu får det väl ändå vara nog tänker jag och talar om för tanten att jag minnsann brukar göra mina apoteksärenden på Teg och där får man betala direkt till läkemedelstanten. Sen tar jag min lilla påse och knatar iväg till kassakön.                 När vi står där kommer Lisa på att hon vill köpa Bamsetuggummi, hon har ju egna pengar och allt. Eftersom hon har lite dålig koll på hur mycket 13,50 är så drar hon upp alla sina sedlar när det blir hennes tur och då snöper tanten i kassakassan på munnen och kan ju inte låta bli att undra varför hon har -såå mycket pengar med sig hon kan ju tappa bort dem, och tittar lite förebrående på mig? Lisa fattar inte riktigt utan säger att det är för att hon nyss har köpt en hamsterbur.

Lite förbryllad blir hon över det konstiga svaret men finner sig snabbt och börjar faktiskt småprata och fundera lite med Lisa om hur det är att ha en hamster osv…

Tack och lov, allt hopp kanske inte är ute för apotekspersonalen. Lisa var nöjd och glad i alla fall och skuttade glatt tuggande iväg till bilen…