Botniabanan

Nu ligger den där, rälsen, på den höga banvallen och ett rött bullerplank klyver landskapet. 11 år har gått sen jag fick veta att banan skulle gå över åkern som gränsar till vår tomt.

En morgon -98, när jag kommer till jobbet och slår upp tidningen får jag läsa att alla tidigare alternativa dragningar av Botniabanan är borta och ett nytt 5:e alternativ plötsligt har dykt upp. På åkern vid vår alldeles nyinköpta tomt!

Vi blev chockade! Vi hade stått i tomtkö några månader och var jätteglada när vi helt oväntat blev tillfrågade om att köpa en av kommunens tomter i villakvarteret intill. Självklart ville vi det. 

I väg till banken för att höra om vi fick låna pengar och bygga hus. Sanna var liten och jag jobbade deltid. Damen på banken var tveksam och försökte övertala oss att ett hus minnsann inte är så fantastiskt. -Det är kul i ett halvår, sa hon. Vi var av en annan åsikt och jag tyckte hon skulle räkna med att jag gick upp på heltid. Och då gav hon med sig.

Allt var frid och fröjd, vi beställde huset och planeringen började.

Det såldes två tomter till på var sida om vår. I tjugo år hade de stått obebyggda av någon anledning men nu helt plötsligt ville kommunen sälja.

I efterhand förstod vi ju varför. De ville ju bli av med tomterna innan någon fick nys om var banan skulle dras.

Luften gick ur oss och vi kände oss toklurade. Snacka om grisen i säcken.

Arga som bin, eller i alla fall jag var det, stegade vi in på kommunens byggnadskontor, slog näven i bordet och försökte få dem att erkänna. Men icke, de bara slog ifrån sig och bedyrade att de inte haft en aning om det nya 5:e alternativet.

Vilket skitsnack, klart dom visste men vad kunde vi göra? Inte ett smack. Några barnfamiljer mot en hel kommun.

En av gubbarna slog ut med armarna och talade om för oss att,  -Det är ju faktiskt så, att det bor flest människor där det lever om som mest. (Dessutom hade han "lilla gumman blicken")

Jag trodde jag skulle få dåndimpen. Talade om för honom att förmodligen hade vi inte valt att flytta till Stöcke om vi ville bo där det lever om som mest. Vilket pucko!

Hur som helst gick planerna vidare både för oss och Botniabane projektet. Känslorna var mycket upprörda i byn och efter många möten och överklaganden flyttades banan längre från själva tätbebyggelsen.

Vi slapp bli granne med banan men andra blev ju drabbade förstås. Jag stör mig ändå på att en kommun kan vara så fräck och lura sina invånare på ett så förslaget sätt. Det är illa!

Nu har vi under några års tid fått följa hur banan växt fram och måste säga att det är ett imponerande bygge. Och nu när jag fått skriva ner min ilska så kanske jag kan släppa den och se fram emot en snabb åktur söderut när tillfälle ges.