På måndag är det dags! På Måndag är det Maria som hänger skolväskan på ena axeln och dataväskan på den andra. Det ska bli spännande. Jag i Universitetsmiljö?

Ungefär vart tionde år verkar ett behov av förändring komma över mig. -90 drog jag som tonåring till Skellefteå och gick en Grafisk gymnasielinje, -02 pendlade jag och en kompis till Vännäs för att bli Trafiklärare och nu 2010 ska jag bli Redovisningsekonom.

Varför då? Är en vanlig fråga jag får. Och tja, det kan man ju undra. Brukar skynda mig svara att det är 40-års krisen för jag tror att alla som frågar tänker så. Antingen skaffar man ett sladdbarn eller så utbildar man sig. Ni vet, det kanske är sista chansen… Fast egentligen tänker jag, varför inte? På något sätt känns det som att jag måste försvara mig och mitt val. Inte klokt va? En del har t o m undrat varför jag ska läsa något så tråkigt som redovisning! Och hur kan jag tycka det är kul?

Men hur tusan ska jag kunna svara på det innan jag provat?

I min värld betyder den här utbildningen nya möjligheter. Alla företag eller instutioner har en ekonomi som ska skötas. Jag kan ta jobb vid Nusnäs Dalahästtillverkning lika väl som hos landstinget eller i en redovisningsfirma. Startar jag mot förmodan ett eget företag kan jag själv sköta ekonomin. Dessutom gillar jag att "dola" för mig själv. Har just nu ett jobb där ordet arbetsro är ett helt okänt fenomen vilket jag saknar.

Själv skulle jag aldrig drömma om att ifrågasätta någon som vill utbilda sig, utan har snarare blivit imponerad och kanske lite avundsjuk och tänkt att, fasen varför får inte jag arslet ur vagnen.

Men så klart råder ingen brist på uppmuntrande ord heller och det är ju skönt när man, ibland, själv tvivlar.

Det ska bli ska bli otroligt spännande att se vad jag kommer att tycka. Det kanske är dötrist och urtråkigt eller……alldeles alldeles underbart 😉

Så där ja, och nu när ni vet kan jag istället ägna mig åt att fundera på verkligt viktiga saker, vilka kläder jag ska ha på mig första skoldagen t ex? Man vill ju smälta in…Kanske ska packa ner Sannas "Palestinasjal" ut-i-fall-att 😉 

Kanske så här…….

Det hade fallit nysnö under natten och man kunde tydligt se spåren efter både mördaren och den kvinnan som nu hängde stilla och vars skosulor aldrig mer skulle göra några avtryck i snön.

Nedanför offrets fötter färgades snön av ett antal blodfläckar. Kvinnan var inte bara hängd, hennes ögon var avlägsnade och hade förmodligen blivit det innan döden inträffat med tanke på den mängd blod som täckte ansikte och kläder.

Efter att hon hissats upp i den vackra lilla gatlyktan, hade någon förmodligen mördaren, dessutom tagit sig tid att betrakta sitt verk. Ett antal fimpar nedanför parkbänken intill, avslöjade att han eller hon inte gjort sig någon större brådska utan snarare njutit av den makabra, men säkert tillfredställande, bilden vilande på näthinnan.

Detta mord bekräftar den skrämmande teori polisen under hösten motvilligt jobbat efter. En seriemördare härjar i den lilla staden.

  Det som förvånade polisinspektör Kajsa Fahlén mest, var att mördaren tycktes ha mindre fötter än offret…

———————————

Eller så här…..

Sensommarsolen strålar, flaggorna vajar i vinden. Folket riktar förväntansfullt sina blickar mot den glänsande rälsen. En orkester spelar och mellan varven får två konfrencierer publiken att skratta åt olika lustigheter kring byggandet av den nya ståtliga järnvägsstationen eller resecentrat som det så modernt ska heta.

Det är fest i den norrländska huvudstaden och kommunalråden går lättade runt med ett leende på läpparna. Äntligen var det gigantiska projektet i hamn och se så praktfullt det blev.

Ett traditionellt firande med flaggor, musik, tårtor, ansiktsmålningar och framträdanden är en självklarhet förstås. Att man dessutom lyckats få Hans Majestät Konungen att inviga den nya höghastighetsbanan känns utomordentligt bra.

Klockan närmar sig 1500 då det silverblänkande tåget, med Kungen i en av vagnarna, mjukt ska rulla in i den vackra glasbyggnad som står färdig för att ta emot ankommande resenärer till staden.

Folket samlar sig framför scenen och även längs den röda matta som lagts ut för att de kungliga skorna inte skulle behöva nötas av smågrus eller sandkorn som trots ett minutsiöst sopande kunde tänkas gömma sig på den plattdekorerade yta som utgör en välkomnande entre till byggnaden. Står man där ska man även ha chans att se när kungen provåker rulltrappan som så förnämligt hädanefter kommer att transportera resenärer till det övre planet för vidare färd till Universitet med tillhörande sjukhus.

Det hörs en susning genom publiken då det i högtalarna annonseras att tåget nu passerat älven och beräknas ankomma inom en minut.  Tystnad uppstår och och det enda som plötsligt hörs är det dova ljudet av moderna tågbromsar som mjukt tar ner hastigheten och bekvämt anpassar farten inför stoppet vid Östra Station.

Det strömlinjeformade ekipaget dyker slutligen upp, glider sakta in på perrongen och länspolismästare Hans Ryding, som kommit för att betrakta spektaklet, försöker sträcka på sig för att få en glimt av det historiska kungliga steget ut på perrongen.

Och se där kommer han, rakryggad och glatt vinkande kliver Hans Majestät ut ur förstaklassvagnen som för dagen smyckats i gult och blått

En trumpetfanfar klyver tystnaden, folket hurrar, vinkar och ropar glatt men tystnar snabbt då en kula viner genom luften och med en smäll spräcker en glasruta i stationsbyggnaden. Kungen segnar som i slowmotion ner på knä för att slutligen falla framstupa, en stor mörk pöl bildas på den betydligt ljusare mattan utanför tåget.

Katastrofen är ett faktum, livvakter väller ur vagnen med dragna vapen. Hans Ryding plockar chockad fram sin polislegitimation och försöker bana sig väg fram till entredörrarna.

Inne på akuten passerar översköterska Veronika Dahlgren precis receptionen för att ta några ord med Maja. Det har varit en lugn dag en trevlig stämning råder. Det är inte alltid det finns tid till att småprata och ta en kopp kaffe tillsammans. Plötsligt slits dörrarna upp och varken Veronika och Maja kan tro sina ögon utan blir stående helt handlingsförlamade tills någon ryter, -Förböveln vi har en skottskadad!

———————————-

Och sen då? Hur får dom till resten dom där författarna? Att knyta ihop en intrig som håller i 300 sidor. En del lyckas men en del inte. Ibland slår man i hop boken i besvikelse över att den tog slut och ibland för att den var så dålig att man ångrar att man läst den.

Åh vad det är synd om mig när jag blir sjuk. Jag blir så sjuk så sjuk så sjuk! Ja, jag blir t o m sjukare än en man när jag blir sjuk. Det ni!

Heroiskt kämpar jag mig genom dagen knaprandes Ipren eller Ibumetin eller Alvedon eller vad tusan det nu kan tänkas vara för tabletter som finns i väskan för att användas vid akuta behov. Och kom inte här och snacka om att dom inte hjälper. Ca 3 timmar i taget håller dom mig något så när ovanför ytan och jag känner tydligt när ibuprofenet slutar verka och kroppen produktion av *prostaglandiner ökar och hur jag sakta men säkert släcker ner mina sinnen i takt med att knastret i öronen tilltar, det febervarma kinderna börjar blossa och sandpapperet i halsen ökar kornstorlek.

En annan viktig detalj som gör att jobbet även går att utföra trots snörvlanden och plötsliga nysningar (minst tre i rad) är den lilla grönlysande sekretessknappen som finns på telefonen. Det är klart att dröjer det nån sekund för länge innan kunderna får svar på sina frågor börjar dom ju undra och ett oroligt, -Hallå, är du kvar? hörs i örat. Men ofta kan jag omärkt både hinna trycka in knappen, få upp armen, nysa och dessutom hinna snyta mig utan att den oroliga kunden som mest är upptagen av sin egen sjukdom eller andra funderingar som blott är bagateller i jämförelse med mitt lidande, har hunnit märka något.

När jag som sagt heroiskt har kämpat mig genom hela arbetspasset och klockan barmhärtigt nog talar om för mig att jag kan logga ur så gör jag det på fler sätt än att trycka avsluta på datorn. Jag loggar ur allt och ser gärna till att så många som möjligt får veta hur dåligt jag mår och att jag måste få vila. Det bara skriker, TYCK SYND OM MIG, om mig.

Barn är tacksamma. Dom tycker "synd om" och undviker gärna en sjuk mamma tror jag. Mammor ska vara friska annars kan dom få vara.

Jonas däremot tycks få extra energi. Vet inte om det är för att han tycker jag är patetisk eller om beskyddarinstinkten tar över. Familjen måste räddas från undergång och här ser ni en man att lita. Han kan styra skutan själv trots att delar av bestättningen fallit över bord ;D

Just nu är det inte någon större fara med mig. Ligger på rygg i ett lagom dunkelt rum. Det som irriterar mig mest är en blomfluga som verkar se det som sin livsuppgift att snurra runt min redan nyskänsliga näsa. Den är dessutom helt omöjlig att få ihjäl.  Men annat var det när jag fick vänta onormalt länge på att Jonas skulle hämta mig efter jobbet eller när jag stapplade in från bilen och Sanna spelade Guitar Hero på hög volym eller när Lisas kompis fick för sig att vissla en truddelutt i 10 minuter. Då var det nästan övermäktigt att vara en sjuk Maria Holmlund .

 

*ibuprofen, vilket hämmar kroppens produktion av prostaglandiner, signalsubstanser som ger upphov till smärta, inflammation och feber.

….och alla andra som ev kikar in här ibland, jag vill bara upplysa om att jag inte gett upp. Lider bara av lite skrivartorka och tidsbrist just nu. Om ni har förslag på ämnen dela gärna med er 😀

Har sen en tid tillbaka planerat att ta en liten tripp till Lycksele sista helgen på Jonas semester. Bara han och jag på motorcykel. Vad händer? Jo vi vaknar på morgonen och upptäcker att det regnar….. vertikalt! Typiskt!

Alla vädersighter på nätet besöktes och det såg ut som om det kanske skulle avta mitt på dagen. Och det gjorde det faktiskt. Vi gav oss iväg och jag guidade med van hand Jonas genom småbyarna på väg upp mot Lycksele. (Har kört lite sjukresor i trakterna så…)

Det är lustigt, runt Hörnefors heter allting nått på Hö… Hössjö, Hörnsjö, Hörnäset….mm eller Mullsjö eller Mjösjö. Man blandar ju ihop allting och när skylten avslöjade att vi hamnat i Västerås började jag fundera om vi kanske ändå svängt fel i någon korsning.

När man närmar sig Bjurholm verkar man kunna välja by efter sin favoritsysselsättning. Vad sägs t ex om Petnäset eller Älskanäs?

Vårt första och enda stopp på vägen upp hade vi planerat in vid Tallbergsbroarna. När vi satt där i godan ro med kaffe och en stor påse från Karamell Kungen, skingrade sig molnen och solen behagade kika fram. Vackert! Synd bara att ingen vill ta reda på all björkved som står där och skymmer utsikten.

I Lycksele hade vi bokat ett rum i minihotellet på Ansiacampingen. Jättefint och alldeles nyrenoverat. Det visade sig att det var motorvecka i Lycksele och på hela campingen kryllade det av raggare. Klart att vi undrade hur livat det skulle bli under natten men i övrigt håller dom väl sig till varandra konstaterade vi snusförnuftigt.

Men nu hände det sig som så att antingen har inte raggare kommit på hur man använder mobiltelefoner eller så kände just den här specifika raggaren att han ville ta sig en liten prommis för att leta reda på sin poolare Börje. Och det är ju inget speciellt märkvärdigt över det förstås om det inte råkar vara så att man står helt utan en tråd på kroppen efter en dusch när raggaren knackar på och kliver in!

Med ett hopp och ett skutt försökte jag gömma mig bakom dörren och bedyrade att någon Börje eller vad tusan han nu hette hade jag då minsann inte sett skymten av. Raggaren som förmodligen tyckte det var knepigt att jag stod bakom dörren och pep tog ett kliv in i rummet och kikade nyfiket på mig. Vad skulle jag ta mig till??? Värsta mardrömmen! Jonas befann sig inte långt bort, bara i rummet brevid, men märkte dock ingenting eftersom han tog sig en rejäl dusch. Men det visade sig att det var en snäll raggare. När han med egna ögon konstaterat att det fanns en orsak till mitt något underliga beteende bad han om ursäkt och backade ut.

Kan tro att dom fick ganska så roligt grabbarna… Tog på mig ett par mörka solglasögon när vi senare begav oss ut i kvällsvimmlet.

Vad har jag nu lärt mig av detta? Alltid låsa dörren om jag inte har några kläder på mig kanske. Men för att vara på den säkra sidan gick jag ut med en förfrågan på facebook där jag efterlyste "typ-vad-du-ska-göra-om-du-stöter-på-en-björn-tips" (fast mer, vad-ska-du-göra-om-en-raggare-kliver-in-när-du-inte-har-några-kläder-på-dig-tips)

 Tänkte passa på att dela med mig av dem ifall någon skulle hamna i samma situation.

1. Försök distrahera honom med en Cadillac -59:a

2. Kasta ut en öl genom fönstret, han hoppar garanterat efter.

3. Låt som en V8 motor, då spelar det ingen roll vad du har på dig.

4. Gör dig stor och flaxa med armarna och gå emot honom samtidigt som du gör brölande ljud med munnen. Raggaren blir lätt skrämd och söker skydd i närmaste buskage 😉

Ha en fortsatt bra sommar och se upp för björnarna!