Det är då tusan så gammal man börjar se ut. Fy ändå! Varenda morgon vill jag helst krypa tillbaka i sängen då badrumsspegeln glatt visar upp alla ålderstecken. Krämer…måste ha krämer! Dag och natt och ögon… Men häromkvällen kom jag på det bästa sättet att lura sig själv tillbaka till ungdomen.

Pratade med min fd svärmor förra veckan. Hon fyllde sjutti den dagen och var på ett strålande humör, mer än vanligt alltså, och talade om för mig att fylla sjutti minsann inte var någon konst och att eventuella fler rynkor inte gjorde så mycket för det har naturen sett till att vi inte behöver se på grund av den försämrade synen vi får med åren.

Då är det nog ta mig tusan värre att vara 41, synen är tillräckligt bra för att vi ska se varenda litet streck i ansiktet. Det ända vi gör är att försöka hitta folk i samma ålder som förhoppningsvis har längre framskridna ålderstecken. Då mår vi som bäst. Eller ännu bättre, de som är yngre och rynkigare!

Hur som helst ser jag inget fel i rynkor, de hör ju till och så klart kan jag inte se likadan ut hela livet. Men det gäller att bli vän med sitt utseende…kan säkert ta en tid men det kommer nog. Det var nog lättare förr. Vid 40 var man tant, i dag är det mer flytande och förskjutet. Man är tonåring till 27 och kanske inte skaffar barn förrän vid 40.

Åter till härom kvällen, kunde inte sluta tänka på vad min svärmor sagt om att se sämre. Sagt och gjort, skruvade helt enkelt ut den hemska 60 watts lampan ovanför spegeln och satte dit en 25:a. Poff! Kanske inte 10 år men gott och väl 5 försvann direkt.

Kommer inte glömma Dolly Partons kommentar härom året i Bingolottosoffan ang hennes utseende. Typ, det kostar bara lite mer att se ut så här när man är sjutti än när man är tretti.

Om man kör på svaga lampor och lägger bort glasögonen just vid speglingstillfällen så borde man ändå komma billigt undan tycker jag. Nu har hon ju ett varumärke att kämpa med också förstås vilket jag slipper och det känns ju skönt dessutom sitter spegeln ganska högt…

Stadsprommisar skiljer sig kanske inte så mycket från byapromenader. Men några skillnader finns faktiskt. Man möter t ex fler människor och det är ju inte så konstigt men när man är van att heja på alla man möter så känns det konstigt att inte göra det helt plötsligt.

Men det händer nått ännu konstigare ibland, vissa hälsar! Jag menar hur ska de ha det i stan? Hälsa eller inte???

Kanske vi som är från landet borde ha ett märke på oss så vi kan känna igen varandra och veta vilka som automatiskt hälsar. Detta kan ju även underlätta för stadsbor som känner för att hälsa utan att känna sig dum. Det gäller ju förstås att det är dom som hälsar först för vi lantisar har ju ingen aning om vilka det är som i hemlighet går runt och vill sprida glädje på stadens gator.

Nu tänker ni säkert att, vilken skada gör det, om du Maria, råkar hälsa på nån som inte hälsat först och kanske inte ens bemödar sig att hälsa tillbaka om du råkar säga hej till dem? Tja förmodligen ingen alls men jag brukar känna mig dum och de känner sig säkert obekväma också, och tänk om det innebär att de helt enkelt stannar hemma för att undvika jobbiga promenadhälsare! Det i sin tur innebär ju i så fall att jag Maria (!) har påverkat folkhälsan negativt och den skulden skulle känns tung att bära.

Nått annat som skiljer stad mot land är mängden hundpiss i snödrivorna. Den är på vissa platser enorm! Inte kissa inne på gårdarna men PRECIS utanför…allihopa…då slipper vi reta grannen i a f.

Man får kissa i drivan, inte tvåan men ettan går bra. Men det ser ju för eländigt äckligt ut!

Nä då måste jag säga att brevbäraren som plötsligt dök upp ur skogen med tidningen i handen i a f hade den goda smaken att he sig borti hägna med sina behov. Det kan ju vara så att han i ett förvirrat ögonblick trodde att Sven-Oskars brevlåda låg där inne i skogen, bakom Vargvägen men högst troligt inte. Ja nu kanske det inte var just en Sven-Oskar som  fick låna ut sin tidning en stund men kan inte låta bli att undra om min tidning nån gång kanske varit med på någon brevbärares efterlunchenpoop…! Få se nu har det saknats någon sida ibland???

En tredje betraktelse från stadspromenaden är att man kan köpa vatten på vägen när man blir törstig. Det går inte på landet och det var nästan så jag inte godkände stoppet. Vad ska hända nästa gång? Vi stannar och tar en promenadpizza? Hör på det här t ex. Det har hänt att jag tagit planerade promenader till affärer. Nä nu gäller det att disiplinera sig.

Knata på, blicken i marken (med undantag utanför gårdarna till större bostadsområden) ingen ögonkontakt och ingen plånbok med!

Snart har jag fått upp ångan igen 🙂