Pessimist?

En del samtal och uttalanden får mig att fundera på hur jag själv är som människa?

Det är lätt att tycka och tänka om andra utan att reflektera över vilken generell inställning jag själv har till t ex. förändringar och framtiden.

Härom dagen uppfann jag ett nytt ord (tror jag)

Akademiskframtidspessimist

Personen i fråga, som fick mig att reagera, såg bara svart på framtiden och siade om scenarion som i dennes värld var sanning. Det som för mig är utveckling, förenkling och framtiden är för en annan en slags domedagsprofetia.

Är jag själv rädd för den okända framtiden eller ser jag positivt på den?

Jag vill inte vara eller bli en bitter bakåtsträvare.

Jag vill vara en positiv person men är jag alltid det eller är jag det bara när jag tycker att andra människor är negativa där jag själv är positiv?

Är jag bara lat och orkar inte engagera mig och därför följer strömmen som en död fisk?

Jag tror att jag är en person som tycker om andra som är drivande, uträttar saker och leder samhället till en förhoppningsvis bättre tillvaro och blir arg och ledsen när någon inte förstår och uppskattar förändringen.

Tänk om vi inte hade engagerade och drivande människor med idéer då hade vi kanske fortfarande bott i grottor och då hade vi förstås inte behövt oroa oss över exempelvis klimatförändringar men hur många grottor finns det i världen?