Kremering

Av , , Bli först att kommentera 7

 I VK står det, "Umeå vill kremera flera". Hops tänkte jag, här har jag min chans. Alla har vi väl några som som vi skulle vilja "få bort". Men från ord till handling i just det här ärendet känns mils vid.

Tro vilka Umeå vill elda upp och varför? Har man fått skicka in förslag och hur kunde jag i så fall missa det? Men jag är ju allmänt dålig på att ta till mig kommuninformation så jag får väl skylla mig själv. 

Har däremot läst att majbrasan på universitetsområdet är inställd i år. Tänker nu att det kanske beror på att kommunen ska hålla ett eget litet arrangemang nån annan stans.

Kanske på Rådhustorget? Lennart Holmlund håller tal och läser upp juryns motivering till varför just denna Umebo ska slängas på bålet. Så klart kan inte Universitetet konkurrera med detta.

Ser också rubrikerna i VK sen. Fel person/er kremerades. Oändliga artiklar och kommentarer kommer att skrivas och på köpet får vi en gigantisk skjuts in i Kulturhuvudstadsåret. Umeå finns på kartan som de som återupptog den gamla svenska traditionen att elda upp folk som pekats ut av irriterade, avund/svartsjuka grannar, kollegor, barn, bekanta…

Ja det är knepigt hur ett litet a vid felläsning kan få igång tankarna. Det står givetvis att Umeå eller Svenska kyrkan i Umeå vill kremera fler och inte flera. Och detta p g a att invånarantalet ökar och fler vill bli kremerade. Det behövs tillstånd för sånt. Man får inte elda hur som helst förstås inte ens om invånarna själva vill det.

Förstod att det var för bra för att vara sant!

Nu grönskar det i dalens famn,
nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd
i vårens glada tid!
Var dag är som en gyllne skål,
till brädden fylld med vin.
Så drick, min vän, drick sol och doft,
ty dagen den är din

 

Bli först att kommentera

Ålderstecken

Av , , 8 kommentarer 8

Det är då tusan så gammal man börjar se ut. Fy ändå! Varenda morgon vill jag helst krypa tillbaka i sängen då badrumsspegeln glatt visar upp alla ålderstecken. Krämer…måste ha krämer! Dag och natt och ögon… Men häromkvällen kom jag på det bästa sättet att lura sig själv tillbaka till ungdomen.

Pratade med min fd svärmor förra veckan. Hon fyllde sjutti den dagen och var på ett strålande humör, mer än vanligt alltså, och talade om för mig att fylla sjutti minsann inte var någon konst och att eventuella fler rynkor inte gjorde så mycket för det har naturen sett till att vi inte behöver se på grund av den försämrade synen vi får med åren.

Då är det nog ta mig tusan värre att vara 41, synen är tillräckligt bra för att vi ska se varenda litet streck i ansiktet. Det ända vi gör är att försöka hitta folk i samma ålder som förhoppningsvis har längre framskridna ålderstecken. Då mår vi som bäst. Eller ännu bättre, de som är yngre och rynkigare!

Hur som helst ser jag inget fel i rynkor, de hör ju till och så klart kan jag inte se likadan ut hela livet. Men det gäller att bli vän med sitt utseende…kan säkert ta en tid men det kommer nog. Det var nog lättare förr. Vid 40 var man tant, i dag är det mer flytande och förskjutet. Man är tonåring till 27 och kanske inte skaffar barn förrän vid 40.

Åter till härom kvällen, kunde inte sluta tänka på vad min svärmor sagt om att se sämre. Sagt och gjort, skruvade helt enkelt ut den hemska 60 watts lampan ovanför spegeln och satte dit en 25:a. Poff! Kanske inte 10 år men gott och väl 5 försvann direkt.

Kommer inte glömma Dolly Partons kommentar härom året i Bingolottosoffan ang hennes utseende. Typ, det kostar bara lite mer att se ut så här när man är sjutti än när man är tretti.

Om man kör på svaga lampor och lägger bort glasögonen just vid speglingstillfällen så borde man ändå komma billigt undan tycker jag. Nu har hon ju ett varumärke att kämpa med också förstås vilket jag slipper och det känns ju skönt dessutom sitter spegeln ganska högt…

 

8 kommentarer

Betraktelser på prommisen

Av , , 6 kommentarer 6

Stadsprommisar skiljer sig kanske inte så mycket från byapromenader. Men några skillnader finns faktiskt. Man möter t ex fler människor och det är ju inte så konstigt men när man är van att heja på alla man möter så känns det konstigt att inte göra det helt plötsligt.

Men det händer nått ännu konstigare ibland, vissa hälsar! Jag menar hur ska de ha det i stan? Hälsa eller inte???

Kanske vi som är från landet borde ha ett märke på oss så vi kan känna igen varandra och veta vilka som automatiskt hälsar. Detta kan ju även underlätta för stadsbor som känner för att hälsa utan att känna sig dum. Det gäller ju förstås att det är dom som hälsar först för vi lantisar har ju ingen aning om vilka det är som i hemlighet går runt och vill sprida glädje på stadens gator.

Nu tänker ni säkert att, vilken skada gör det, om du Maria, råkar hälsa på nån som inte hälsat först och kanske inte ens bemödar sig att hälsa tillbaka om du råkar säga hej till dem? Tja förmodligen ingen alls men jag brukar känna mig dum och de känner sig säkert obekväma också, och tänk om det innebär att de helt enkelt stannar hemma för att undvika jobbiga promenadhälsare! Det i sin tur innebär ju i så fall att jag Maria (!) har påverkat folkhälsan negativt och den skulden skulle känns tung att bära.

Nått annat som skiljer stad mot land är mängden hundpiss i snödrivorna. Den är på vissa platser enorm! Inte kissa inne på gårdarna men PRECIS utanför…allihopa…då slipper vi reta grannen i a f.

Man får kissa i drivan, inte tvåan men ettan går bra. Men det ser ju för eländigt äckligt ut!

Nä då måste jag säga att brevbäraren som plötsligt dök upp ur skogen med tidningen i handen i a f hade den goda smaken att he sig borti hägna med sina behov. Det kan ju vara så att han i ett förvirrat ögonblick trodde att Sven-Oskars brevlåda låg där inne i skogen, bakom Vargvägen men högst troligt inte. Ja nu kanske det inte var just en Sven-Oskar som  fick låna ut sin tidning en stund men kan inte låta bli att undra om min tidning nån gång kanske varit med på någon brevbärares efterlunchenpoop…! Få se nu har det saknats någon sida ibland???

En tredje betraktelse från stadspromenaden är att man kan köpa vatten på vägen när man blir törstig. Det går inte på landet och det var nästan så jag inte godkände stoppet. Vad ska hända nästa gång? Vi stannar och tar en promenadpizza? Hör på det här t ex. Det har hänt att jag tagit planerade promenader till affärer. Nä nu gäller det att disiplinera sig.

Knata på, blicken i marken (med undantag utanför gårdarna till större bostadsområden) ingen ögonkontakt och ingen plånbok med!

Snart har jag fått upp ångan igen :)

 

 

6 kommentarer

Önskelista

Av , , 6 kommentarer 3

Det är snart jul och här sitter jag och fundrar på en önskelista. Oj så lång den skulle kunna bli.

Men allra överst skulle det nog stå, SKRUVDRAGARE, en riktigt fin, liten men urstark, och med litiumbatteri. Finns ta mig tusan inget tråkigare än att skruva för hand. Ser ju så läckert ut när Martin skruvar med sin, verkar roligt och enkelt också. Jag skulle vilja uppleva det.

Sen ska jag nog önska mig en ny dator. Den jag har har fått tuppjuck och går inte att skriva på. Jo det går om man är riktigt försiktig och inte ivrar iväg för då kan det helt plötsligt vara så att jag hamnar 20 tecken bakåt och det blir väldigt konstiga meningar. Men jag kan ju inget om datorer, tycker de vita som börjar på i är fina sen är det stopp.

På tredje plats skulle det stå, 30 cm till och då helst på längden. Ja nu tänker ni kanske att längden inte har någon betydelse men, JO det har den i det här fallet. En perfekt längd för den lägenhet jag bor i. Högt i tak och skåp som är lika höga. Skulle inte skada om armarna blev proportionellt längre också. Släpar runt min stege överallt. Pallen jag köpte passar bättre till att ställa blommor på. Förstår ju att det är ingen mening att önska mig "längre" men kanske en ny snygg designstege som jag inte behöver gömma undan är en rimligare önskan. Så får det bli.

Det finns så mycket så mycket att önska, saker som skulle underlätta livet. Kanske ska ta och önska att VK kan skriva en snyfthistoria om hur synd det är om ensamma mammor, intervjua mig och sen starta en insamling. Händiga personer sökes och lånas ut till de stackare som behöver. Det skulle vara så fint att slippa sitt eget ansvar för att saker ska tas tag i och fixas. Tänker också att jag i förlägningen, när det ändå inte blir gjort, har någon att skylla på. Inrednings-Anna har inte köpt mig någon stege så jag når inte pannan på översta hyllan och kan alltså inte laga någon mat idag. Hjälp mig, ta hand om mig…någon! Jag vill inte själv.

Inser ju när jag skrivit att det bara är trams alltihop.

Jag håller mig till min vanliga lista. Här kommer den.

1. Snälla barn

Men ett nyckelskåp skulle vara fint förstås. Nått måste hjälpa mig att hålla ordning och reda och utan nycklar stannar livet.

Resten försöker jag fixa själv :)

 

6 kommentarer

Lägenhetsliv

Av , , 2 kommentarer 6

Dåligt, Maria, dåligt! JA JAG VET!

Jag kan bara skylla på att jag-inte-haft-tid eller, utan-internet-går-det-dåligt-att-blogga.

Skulle kunna skriva om en massa saker men besparar er allt joxande och hattande och går direkt på de mer spännande, nya, i mitt liv.

Jag har bl a flyttat till lägenhet och därigenom bokat tvättid för första gången på..hm…18 år. Ja jag har faktiskt tvättmaskin inne i min lya också men är lite snål och har faktiskt längtat efter att få uppdatera min status på facebook med:

 "Tvättstugan! Pust, jobbigt jobbigt, hela dagen..åh..ojoj!"

Få lite bekräftelse på hur duktig jag är som kämpar med att fylla på tvättmedel, vrida rattar, öppna luckor och förflytta tvätt till tumlaren, ta bort ludd och kämpa på. Lite som att elda under tunnan, lösa upp tvålflingor och koka byket för att sedan gå till bäcken för att skölja. Inte alls som när man bor i hus och obemärkt slänger i en tvätt då och då.

Värsta tvättbråket verkar också pågå. Någon bokar upp HELA lördagen! Varje vecka! Inga snälla ord på listan till den personen. Har inte själv hunnit förstå innebörden av det fasansfulla utan tänker mer att det är synd om människan som måste tvätta en hel lördag! Fy tusan. Glad att slippa…säger jag.

Sen var det ju det här med trappstädning. Där hann jag faktiskt känna ett sting av irritation, ja faktiskt från första dagen jag klev in i huset. Under all kritik! Tänkte att jag inte skulle låta mig nedslås av detta utan istället göra en insats direkt. Men inte förrän jag klampat in med alla mina saker förstås. Men tänk, på måndagmorgon när jag klev ut genom min lägenhetsdörr doftade det Ajax och allt hundhår och annat ,okänt vad, var borta! It´s a sign!

Trevligt också med posten direkt innanför dörren, lyx lyx. Funderar t o m på att ge VK en ny chans ;)

Hej på er…

 

2 kommentarer

Life is hell, live with it…

Av , , 10 kommentarer 8

Det är helg och för många de bästa dagarna på hela veckan…men inte för mig…

Det började igår med att mina köttbullar som jag längtat efter hela veckan blev totalsågade av de där varelserna som har en förmåga att styra mitt liv i riktningar jag själv inte ens skulle drömma om.

 -Köttbullar äter man till lunch en lördag, inte en fredagkväll, fick jag veta.

Det blev Tacos! Jag menar, hur många av er har någonsin tänkt tanken på Tacos en fredagkväll?

Sen övertog de min dator också, min musik! Kan väl erkänna att jag är expert på att lyssna på lite töntig musik, eller trallvänlig skulle jag kalla den med ett eget ord, men det tycker jag kan passa till köttbullar.

Det var bara att gilla läget och anpassa sig, svara ja när frågor som, -Visst är den här låten bra mamma. Och, -Du måste ju börja lyssna på nått nytt, dök upp.

 -Ja ja…

Argument som,  -Jag gör ju faktiskt det ibland…lyssnar på nytt alltså, men det jag själv väljer, överröstades av nästa, eller kanske det var samma låt?

Mätt blev jag i a f och lite bättre kändes det när jag, i samma veva som jag släppte rodret, lugnt lutade mig tillbaka och lämnade över ansvaret och grönsakshackandet till matkaptenerna för kvällen.

Det var fredagskvällen.

Nästa moment som grumlar helgskimret är steget ur sängen kl 05.00 en Lördagsmorgon. FY! Och inte blir det bättre när man 40 min senare knallar ut och upptäcker att fordonet för dagen är helt frostigt. Brrr…skrapar av sadeln, sätter mig på plats, inte helt lätt när jag klätt mig som en Michellingubbe, och inser att mina ben är för korta. Kommer inte från uppfarten. Bara att kliva av och försöka baxa, tar i så jag sträcker mig i handleden för den lille rackaren tycker det är okay att fastna mot en träbalk. Arg som ett bi, men inte så frusen längre kommer jag tillsist i väg.

Under färden började jag frysa ordentligt igen, men det är då, upptäckte jag, som min goda omedvetna egenskap dyker upp. ”Hitta de små ljuspunkterna i livet Maria.”

Ta bara en sån sak som handtagsvärmare. Vilken värme i en frusen hand, spred sig i hela kroppen, lägg sen till en helt fantastisk soluppgång.

Livet återvände…en stund…tills jag var framme och stoppade ner handen i fickan för att ta upp det nykokta ägg  jag, i all hast, slängde ner där precis innan jag åkte. Totalkrackelerat! Fingrarna ända in i äggulan!

Men åter igen lät jag mig inte nedslås…vilken tur jag inte hade min egen MC jacka utan lånat Jonas för att få plats med alla tjocktröjor.

Trevlig helg

Oj, glömde nämna att fordonet för dagen bestämde sig för att stanna så fort jag släppte gasen när jag skulle hem. Skrutt…men väldigt nöjd över "att" jag tog mig hem. Nu är det lördagkväll och jag har en påse Jordnötsringar som väntar.

 

10 kommentarer

Pressetik

Av , , Bli först att kommentera 26

Som en följd av uppmärksamheten kring mitt (Alexandras) förra inlägg…

I Sverige har vi yttrandefrihet. Bland den friaste i världen. Media får i princip publicera vad de vill utan att bli censurerade av staten. Men det betyder inte att medier är fria från ansvar. Etiska publiceringsregler har tagits fram frivilligt av svenska medieorganisationer i syfte att skydda individer från lidande och behålla allmänhetens förtroende. Där står bl a;

”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

” kontrollera sakuppgifter även om de publicerats tidigare

Ingvar Näslund, chefredaktör VK är i en kommentar till mitt förra inlägg bekymrad över direkt osanna uppgifter som sprids kring VK:s agerande. Jag har valt att, i sann VK anda, inte publicera den även om den följer VK:s egna regler för kommentarer. Men det står Herr Näslund fritt att publicera den i tidningen i stället förstås.

Själv är jag är mer bekymrad över de osanna uppgifter som VK, på bekostnad av anhörigas privata helgd, anser sig berättigad att mata oss med under förevändningen, allmänheten kräver belysning kring vilken krishantering passagerarna på ett tåg kan förvänta sig vid en olycka.

Det hade gått hela fyra dagar sen en ung mamma miste livet, läkare och polis har konstaterat att det var en olycka som skett.

Hur kan då en ansvarig utgivare godkänna följande rubrik, utan att kontrollera att tidigare publicerade sakuppgifter stämmer?

Ingen tog hand om chockade passagerare vid självmordet

Mitt förtroende för VK:s nyhetsrapportering är sedan länge stukat och jag vet att deras dragning åt sensationsjournalistik och scoop har fått många att ledsna…

Granska gärna problem och lyft upp dem i dagsljus men inte på bekostnad av barn och sörjande.

 

Bli först att kommentera

Sensationsjournalistik kan kvällstidningar syssla med.

Av , , 1 kommentar 35

TÅGOLYCKAN I STÖCKE. Till de som vill lyssna.

Denna tragiska händelse inträffade sent på fredags kvällen den 10 augusti. En kvinna hade blivit påkörd av tåget i Stöcke, söder om Umeå. Till er på tåget, jag beklagar verkligen att ni hade ett elände, sitta ovetandes och säkert frustrerade efter dunsen som ni hört.
Vi och andra sidan, fick våra liv krossade vid ett sent besök av två poliser och en

läkare. De kom och förklarade att det skett en hemsk OLYCKA, min mamma hade träffats av tåget och dött ögonblickligen. Enligt läkaren och poliserna som infann sig i vårat hem så var detta en olycka och inget självförvållat. Efter noga undersökningar av platsen och kroppen, menade de att allt tydde på att hon fösökt komma undan tåget och bevisligen inte hoppat framför det, som VK påstår i sin artikel.

http://www.vk.se/681686/ingen-tog-hand-om-chockade-passagerare-vid-sjalvmordet

Jag och min familj vaknade upp med en otrolig sorg på tisdagen, fyra dagar efter olyckan. Vi blev djupt bestörta när vi fick se vad VK skrivit om våran älskade mamma och hustru. Vi har aldrig blivit kontaktade av varken kris team eller någon annan än de som infann sig hemma hos oss för att meddela oss om den tragiska olyckan.

Vi ifrågasätter att de uppgifter som vi har fått av läkare och räddningspersonal kan gå så brett isär med de uppgifter som VK publicerat. När jag kontaktar skribenten på VK och förklarar vår situation, så beklagar hon sig inte på något vis utan hänvisar fullkomligt till polisen som källa och vid senare kontakt med ansvarigutgivare så uppges räddningstjänsten som källa. Med sorgen i halsen kontaktar vi då både polisen och räddningstjänsten och dessa dementerar detta starkt. Ingen har någonsin yttrat sig om att detta skulle kunna vara självmord.

Vi har även försökt kommentera artikeln på VK´s hemsida för att folk ska få veta sanningen om vår älskade Cattis. Men VK har konsekvent valt att inte publicera någon av de anhörigas inlägg trots att dessa inte strider mot VK´s kommentars regler.

Min syster är 10 år gammal. Att förlora sin mor vid tio års ålder måste vara grymt, efter att hon sett artikeln så måste hon nu även leva med tanken på att mamma kanske lämnat henne av egen vilja. Vi vet att det var en olycka, men bilderna i min systers huvud kommer nog alltid att finnas kvar tack vare Västerbottens-Kuriren.

Vi kommer alltid att sakna dig vår vackra, älskade Cattis.

/Alexandra 20, med en förkrossad familj.

Vänligen dela detta för sanningens skull!

1 kommentar

Explorer och stekt strömming

Av , , Bli först att kommentera 4

En åra till en en sån där liten explorergummibåt låg ensam, tappad på påfarten till E4:an. Tänkte direkt på det stackars barnen som nu inte skulle kunna ro runt och ha kul på vattnet men även på föräldrarna som skulle måsta höra på gråten och eländet. Hela dagen förstörd! Säger bara, tur det inte var mitt barns åra.

När jag lite senare placerat mig vid ett bord nere på Sjöbris där värsta partystämningen rådde med hög musik och en speaker som gastade och det plötsligt passerade ett par gummibåtar i hög fart, bevakade av räddningstjänsten på vattenskotern "Göran", dök åran upp i huvudet igen. Båtarna med två tävlande i varje kämpade sig nerför älven och gick i mål vid gästbryggan. Det som slog mig var att de tydligen bara fick vara utrustade med en åra.

Antingen stod någon vid starten och grät…årlös, eller vilket jag hoppas var fallet, så hade de med sig båda årorna hemifrån och då gjorde det ju inte så mycket att de mist en.

Jag bestämde mig för att hålla mig till min sist nämnda och bästa slutledning och kunde då äntligen nöjt sätta tänderna i räkmackan som stod framför mig. Solen strålade och den var fantastiskt god. Precis som tjejen vi beställt av upplyst oss om efter hennes något irriterade och näsrynkande, konstaterande kring mitt första val, "Panerad strömming med färskpotatissallad och pepparrotsröra", Sjöbris klassikern och rekommenderade lunchval, -Det är ju som stektströmming typ…

Jag hade inte bett om eller ens frågat om något utlåtande kring rätten utan bara fallit för frestelsen att få sitta vid vattnet och njuta av de salta, knapriga strömmingarna. Men det är klart, när hon i nästa stund höjer räkmackan som Jonas beställde till skyarna var jag ju som tvungen att börja tveka. Det slutade med att jag också tog räkmacka och på så sätt slapp vi sitta och jämföra rätter. Brukar oftast gå förlorande ur sånna matcher av någon anledning.

Vi skrattade gott när hon senare, med nöjd min, kom förbi och undrade om vi tyckte det var gott. Härligt med människor som visar vad dom tycker men ovanligt…högst ovanligt med restaurangpersonal som rynkar på näsan åt sin egen mat :)

Bli först att kommentera

Schpaanien

Av , , 2 kommentarer 11

Åter i Stöcke efter en härlig semester som vi i år prickade in på helt rätt ställe, drog nämligen 350 mil söderut till Spanien. Lite extra bra mådde jag faktiskt över valet att åka utomlands på semestern när jag läste de bittra väderstatusuppdateringarna på Facebook. Tänk om vi varit hemma och jag skulle börja jobba i morgon utan att ha fått bada en enda gång på fyra veckor.

Men bada har jag verkligen fått i år. Bland annat på ett megaäventyrsbad i Torrevieja. Ja nu är ju inte jag den som kastar mig utför vilka rutschbanor som helst eller busar och har mig på badhus men tillrättavisad lyckades jag bli ändå. Badvakter med dubbla visselpipor uppflugna i sina torn, bakom alla träd och parasoller och dessutom frigående gjorde att man inte hade en chans att komma undan deras otrytsamma intresse att hålla ett öga på oss svenskar. Gissar att det kan ha berott på att vi hade med oss en busig kille från Hissjö som började med att åka på ledstången ner i första bassängen….pfiiii!!!  Sen var det kört…

Luta sig mot ett staket och vänta på resten som skulle komma nerför banan…pfiiii! Gena över några stenar…pfiii! Kasta flickvän eller hennes lillasyster i vattnet…pfiiii! Råka följa med Lisa upp i en ställning med en massa tunnlar o.d….pfiiii! Ha på sig ett halsband i rutschbanan…pfiiii…seniorita…sin cuello!

En badvakt längst upp i banan och en längst ner. Ingen fick åka utan klartecken från dessa. Olika färger på åkringar för barn och vuxna, en badvakt såg till att man tog rätt. Hade någon ändå lyckats få med sig fel stoppades allt åkande och badvakten längst upp sprang hela vägen ner för att fixa en ny.

Ordning och reda alltså…vi var full i skratt förstås, tänkte på alla likande bad man varit på i Sverige. Ingen som bryr sig ett smack. Men allt detta övervakande gjorde att vår dotter, som ändå är av den försiktiga varianten och sällan ger någon anledning att tillrättavisa, helt kom av sig och istället hade fullt sjå med att hålla ordning på oss andra som tyckte det var småkul att testa gränser.

Intressant dag helt enkelt.

Sen har vi ju badat i Medelhavet alla övriga dagar förstås. Härliga vågor som de sista dagarna gjorde att det flaggades rött runt stranden. Hade helt plötsligt en badvakt som pep mig i örat och började dra upp mig ur vattnet. Åter igen är jag ju inte den som simmar ut i höga vågor men tydligen lite för busig för badvakterna. Hade betydligt mer respekt för vågorna efter den händelsen och beundrade deras engagemang att varna och se till att ingen försvann.

Tillbaka i Sverige stannade vi några dagar i Mädan, kalasväder där också men 10 grader kallare både i vattnet och luften så trampolinen fick ligga kvar på skullen och vi ägnade oss åt varmare sysselsättningar som att plocka massor med smultron, gå skogsprommenad i de enda skor vi hade med, crocs och sandaler…vilket tycktes reta en sur stockholmare i Mount Everestmundering som helt plötsligt dök upp med sin fjolliga hund mitt ute i skogen. -Tur man inte har polare med sånna där pjuckor när man är ute… Klart han måste hävda sig, kände sig väl dum, vilse som han var och tvungen att fråga en tant i shorts och sandaler om vägen till Sund och som hade den dåliga smaken att förslå honom att ta landsvägen. (Bara bunta ihop och slå ihjäl)

 

2 kommentarer