Människor som lever i en myrstack..

I dagens samhälle så är livet intensivt, inplanerat varje stund efter den andra och människor flyttar från jordens alla hörn till de täta städerna. Är det så att människor som inte längre har någon rot, ingen förankring i den plats hon lever får en allt högre ambition att få mening i det som sker i vardagen om än det kan vara att agera ut efter en fotbollsmatch eller att skvallra om grannen. Glömmer man att leva för att få mening med livet? Det meningsfulla samband som fanns en gång mellan generationer, arv av gård eller av yrke, generation efter generation som skapade en känsla av sammanhang och mening finns ju inte längre idag.

Är det så att de unga männen drabbas mer av detta meningssökande än kvinnor? Har kvinnor traditionellt haft en större känsla av sammanhang som bärare av liv att föda barn och att vara förutsättningen för att en annan människa ska överleva och att ansvara för att hålla ordning och sammanhang.

Är det just det som är meningen med jämställdhetsarbete, att ge även de unga männen mening med det lilla livet?? Och är förklaringen till många unga kvinnors ohälsa att det inte längre är självklart med det självklara?