Krisen skapar möjligheter!?

 

Krisen skapar möjligheter för Vilhelminas nya kommunalråd
text och foto: Elisabeth Jansson
 
Det är en solig aprilmorgon 2009 då Maria kristoffersson anländer till Arlanda. Under gårdagen ersatte hon Lena Ek i en regional-politisk debatt i europaparlamentet i Bryssel. och efter mellan-landningen är det raka spåret hem till Vilhelmina. tiden är knapp och hon har mycket att göra; 1 maj tillträder hon som kommunal-råd. och hon utlovar stora förändringar.
– Kommunen har jättestora bekymmer , säger Maria Kristoffersson. Så det är väl inte ett ultimat läge att ta över rodret just nu.  Liksom i många andra kommuner är det ekonomiska läget oerhört kärvt i Vilhelmina. Siffrorna lyser rött och kommunen förväntas i år gå back med hela 24 miljoner kronor. Det är mycket pengar för en kommun med totalt 7 200 invånare.
Maria Kristoffersson menar att Vilhelmina, liksom de flesta glesbygdskommuner, redan sparat så mycket att det inte finns så mycket mer att ta av. Nu handlar det om att lägga ner sådant som inte är lagstadgat; bibliotek, museer, ishall och ridhus. Men även om det är tufft att ta över rodret just nu, kan hon ändå se att det innebär enorma möjligheter: – Alla är så medvetna om att vi befinner oss i en svår situation och att det är andra tider nu.
Fram till valet 2006 hade Vilhelmina haft socialdemokratiskt styre i 40 år och ingen kommunal verksamhet hade konkurrensutsatts. Med dessa förutsättningar tog de borgerliga över makten för två och ett halvt år sedan. – Så det finns mycket att förändra i organisationen och strukturen, säger Maria Kristoffersson och låter beslutsam.
För Vilhelmina del är det demografin som är mest problematisk. De gamla kommuninvånarna är betydligt fler än de unga. Antalet förskole­ och grundskolebarn sjunker, och antalet gymnasieelever störtdyker. I Västerbotten som helhet finns nästan dubbelt så många gymnasieplatser som antalet 16­åringar. Samtidigt ökar kostnaderna för både äldre­ och
handikappomsorgen. – Det är en jättestor omställning att få befolkningen att förstå att det är så här det ser ut. För man kan inte bygga en kommun på hur man vill att det ska se ut. Maria Kristoffersson tror att krisen kan göra att motståndet mot förändringar blir mindre. För förändringar kommer det att bli. – Det handlar om att omfördela kommunens resurser utifrån hur befolkningen ser ut, men också om att konkurrensutsätta och låta medborgarna ta större ansvar och del i det offentliga. Hon tycker lagen om valfrihet är lysande, inte minst för glesbygden. – Om vi till exempel kan lägga ut hemtjänsten i byn på butiken eller på något annat litet byföretag finns det större möjligheter att överleva, säger Maria Kristoffersson och sjuder av entusiasm.
Det blivande kommunalrådet berättar att hon i början av mandatperioden bjöd in Carema och Attendo Care för att berätta om äldre­ och handikappomsorg i privat regi. – Biosalongen på Folkets Hus var fylld till bredden. Det var PRO, SAP och Kommunal, ja hela den socialistiska ligan fanns i salen. Männen på scenen mötte starkt motstånd från publiken som ansåg att det var oerhört provocerande att prata om att det var någon annan som skulle utföra tjänsterna än kommunen själv. – Men nu är det bara att ta tag i frågan igen. Vilhelmina kommun har aviserat att man måste säga upp omkring 50 tjänster. För även om organisationen redan är slimmad, måste det sparas ännu mer. Ändå säger hon sig ha förståelse för att regeringen inte har avsatt några pengar till kommunerna i år. – För om kommuner och landsting går dåligt, så går det ju dåligt för staten också. Varför tror man att staten har välfyllda fickor när det är lågkonjunktur? Det är klart att det tryter även där.
Det ekonomiska läget i Vilhelmina har legat på minus många gånger tidigare, men har då räddats av finansiering från staten. Även 2008 – mitt under brinnande högkonjunktur – visade siffrorna på minus. Hur känns det att hålla i yxan då? – Ja, det är nödvändigt. Någon måste ju hålla i den. Man kan inte bara av ”godhet” köra kommunens ekonomi i sank genom att låta människor gå kvar. Någon måste ta ansvaret och säga att ”det här går inte”.
Som exempel nämner hon att lärartätheten måste gå ner från tolv lärare per hundra barn till ungefär åtta­nio, som det ser ut i övriga Sverige. Maria Kristoffersson var den lokalpolitiker i Vilhelmina som hade mest personröster i valet 2006. – Folk tror på mig och jag känner mig stärkt av det. Men jag kanske inte är lika populär nästa val, fast då har jag i alla fall gjort det jag trott var riktigt. För jag kan ju inte undgå att göra sådant jag anser är nödvändigt, bara för att jag ska få röster. Jag måste ta ansvar i den här svåra tiden.
Hur känns det att bo granne eller vara släkt Med människor som drabbas av de nedskärningar du varit Med att besluta om? – Jag försöker vara så öppen jag kan. Jag bloggar mycket, och för mig är det viktigt att vara mig själv. I folkmun är jag fortfarande Ola och Anna­Gretas jänta. Och alla vet vem min man är och vilka barn jag har. Om folk då ser att jag fortfarande är samma Maria som försöker göra mitt jobb kanske de ändå kan förstå, även om man inte gillar det jag gör. Hon menar att öppenheten även gör att risken för påhopp ökar.
– En del undrar om det är smart att vara så personlig på bloggen, ”ska du inte bara blogga om politik?”. Men för min egen skull måste jag få berätta om både och, om att jag varit på skidtävling eller plockat blåbär. Det går inte bara att vara politiker som tar allt ansvar och all skit. Man måste få vara den man är också.
Maria Kristoffersson kommer in på hur det ekonomiska läget i kommunen hänger ihop med den globala lågkonjunkturen och finanskrisen, och om hur företag i Vilhelmina, vars servrar ligger i New York, i samband med 11 september fick problem när flygplanen körde in i Twin Towers. Kort sagt: hur en liten kommun i norra Sverige hänger ihop med resten av världen.
– Som kommun måste man idag föra en kommunal­global politik. För vi brottas med samma frågor som i resten av världen. Vi lever i en global värld och det är något vi måste hantera, till exempel när det gäller klimatet. Hur ska vi hantera energiförsörjningen? Ska vi bygga ut vatten­ och vindkraften? Hur ska vi fixa maten till våra skolor, ska vi satsa på det
lokalproducerade? Hon tycker det är lite dåligt att man i Sverige inte kopplar ihop perspektiven och ser sambanden. – Ta regionalpolitiken till exempel. Vi ska naturligtvis
koppla ihop den med regionalpolitiken i Europa. Sambandet är ju solklart. Maria Kristoffersson tycker också att regioner och länder borde samarbeta mer och lära av varandra. Inte bara på EU­nivå, utan också direkt mellan regioner både inom och utanför Sverige.
Hon menar dock att det finns risk för protektionism i krisens spår.– Jag är lite rädd för att kommuner och landsting ska sluta sig när pengarna tryter, när lösningen istället ligger i att öppna sig och samarbeta.
”Om vi säger att vi jobbar för demokrati och glömmer bort jämställdheten, ja då jobbar vi ju inte för demokrati.”
Har det någon betydelse att Vilhelmina nu får en kvinna som kommunalråd?– Ja, det tror jag. Jag har hållit på länge inom både privat och offentlig sektor, och på Europanivå. Men som kvinna uppfattas man ofta som att man är ”för mycket”. Det där är svårt att hantera, för vad är det man egentligen säger? Jo, att man är för duktig, eller att andra inte känner sig bekväma med att man styr för mycket eller tar för mycket plats. Maria berättar om de strategier hon använder för att hantera detta. – Som ordförande i socialnämnden försöker jag att lämna ordet fritt utan att säga vad jag själv tycker. Det är mitt sätt att hantera det här med att inte ”vara för mycket”. Att ändå styra diskussionen åt det håll jag vill, men att inte komma med färdiga lösningar. Hon menar att strategin hjälper henne att skapa flyt.
– För om jag kommer och föreslår ”pang, bom, så här ska vi göra”, då blir det ett motstånd. Och så här ser det ju ut i skolan också. Om tjejerna har hälften av taltiden så upplevs det som att de har all taltid. Det är så samhället ser ut. – Jag brukar säga att det är ett helvete att ha de här jämställdhetsglasögonen! För när man väl har på sig dem blir ju allting så uppenbart. Man kan inte ens läsa en barnbok utan att bli upprörd. Utan omsvep säger hon att hon är feminist, och att det är viktigt att ha kunskap om de strukturer som håller kvinnor tillbaka.
– Det kan hjälpa en att förstå att det inte handlar om en själv. Hon berättar att hon brukar prata ihop sig med sina manliga kollegor innan mötet, så att de lyfter jämställdhetsperspektivet – inte hon. – För det är viktigt att det inte hela tiden är kvinnorna som gör det. För då blir man den där gnälliga genuskärringen! Min kollega Robert blir aldrig betraktad på det viset. När han lyfter frågan blir det en annan sak. Maria Kristoffersson är övertygad om att hennes kunskaper om makt och kön är oerhört viktiga i sin blivande roll som kommunalråd, och hon tycker att Centerkvinnornas jämställdhetsutbildning Fyra nyanser av grönt borde vara obligatorisk för alla kommunalråd. – Inte bara för att det ska se bra ut, utan som en kvalitetssäkring så att de som finns i systemet ska se, förstå och kunna hantera situationen. För om vi säger att vi jobbar för demokrati och glömmer bort jämställdheten, ja då jobbar vi ju inte för demokrati.
På din blogg skriver du att du vill verka ”för Vilhelminas bästa”. vad innebär det Mer exakt?
– Att skapa ett samhälle som är öppet, tryggt, varmt, och där alla känner att de har ett eget utrymme. Vi har ju väldigt mycket ungdomar, främst unga tjejer, som mår dåligt. Det är jätte­
viktigt att vi skapar en trygg och bra uppväxt för våra barn och ungdomar. Du säger att Vilhelmina är ett så tryggt samhälle att Man kan hänga husnyckeln på en spik bredvid dörren. och ändå är det så Många som mår dåligt?
– Ja, och det beror på att vi bor i ett så manligt dominerat samhälle. Det visar de undersökningar vi har genomfört. Maria Kristoffersson ser plötsligt bekymrad ut: – Det är mycket tydligt att kommunen har jämställdhetsproblem. Och killarna mår inte heller bra, för de måste in i den här machokulturen, där man ska köra skoter och ”det ordnar sig alltid”.
Undersökningarna visar att tjejerna pluggar som galningar för att de ska bli något, att de pressar sig i skolan och kämpar som djur, samtidigt som de mår dåligt. – De är aldrig bra nog, eftersom de inte ryms i mallen. Hon menar att detta är ett generellt problem och inte specifikt för Vilhelmina. Att frågan ändå måste hanteras av kommunen är hon fast besluten om. Parallellt med neddragningarna och alla andra frågor som kommer att ligga på hennes skrivbord om en vecka. Att vara kommunalråd är i sanning ingen lätt uppgift. 

5 kommentarer

  1. Hans

    Vad vill du ha sagt med det här Maria?
    Att tiden sprungit ifrån dig och en borgarregering som fryst statsbidragen så kommun gick på knäna?
    70 anställda bort och var kom kvalitetshöjningarna in då?
    Förskolekullarna är väldigt stora så demografi verkar du inte begripa dig på.
    Bra att du nu lämnar över rodret till folk som begriper bättre.

  2. Maria k

    Det handlar om att kommunen måste anpassas efter hur det ser ut. Att medborgarna blir allt äldre och att kommunens kostnader är högre än andra jämförbara kommuner. Vi har kommit bättre till efter de effektiviseringar som skett de senaste åren men det krävs ytterligare för att komma i nivå och klara ekonomin. Det är tuffa år framför oss oavsett majoritet. Det måste sparas och pengar måste läggas på förmögenhetsvård och underhåll.

  3. Anonym

    Jag tror Maria har lite koll på siffrorna

    citat
    ”Maria Kristoffersson var den lokalpolitiker i Vilhelmina som hade mest personröster i valet 2006.”

    Maria Kristoffersson 166 röster
    Åke Nilsson 178 röster enl valmyndigheten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>