Epitet, påklistade och nervärderande.

En av mina favorit Socialdemokrater Stig-Björn Lundgren skriver här om vad Nyliberalism är för något. För första gången någon som kan beskriva vad nyliberalism är istället för att använda det som etikett på allt som är dåligt i ens egna ögon. Jag tänkte att Lennart Holmlund som ofta klistrar på oss Centerpartister olika epitet för att förminska oss kunde läsa den här. Klippt från www.ljunggren.se

”Vad är egentligen nyliberalism?
Läste med viss förhoppning om att någon äntligen skulle försöka bestämma vad begreppet ska innefatta. Tänkte jag skulle få lite hjälp på traven, eftersom jag själv sitter och skriver om åttiotalet och socialdemokratin, och är i visst behov av lite inspiration.
Men jag blir besviken. Fast ändå inte. Inser att det fortfarande finns plats för den som vill greppa frågan om vad nyliberalism ska föreställa, givet att vi inte vill ha det enbart som en slags slasktratt. Ekis Ekmans text är rätt intressant eftersom den trots längden inte en enda gång nämna det som de flesta av oss skulle förknippa med denna ideologi – nämligen ”individualism”. Eller ”narcissism”, ”självförverkligande” eller till och med ”egoism”, vilket vi nu önskar.
Alla som skriver om nyliberalismen brukar påpeka att SAF körde en kampanj på temat ”Satsa på dig själv!”.
Utelämnandet säger antingen att texten undviker det besvärliga, eller har gått ner sig i ett analytiskt träsk där det krävs en veckoslutskurs för att begripa resonemanget.
Det finns alternativa sätt att beskriva nyliberalismen, som kommit att innehålla allt möjligt och blivit en slags projektionsyta för våra inre politiska demoner. Det har Kajsa Ekis Ekman rätt i. Men ska vi försöka reda ut begreppen är det dumt att utelämna det som är kärnan i den nyliberala förkunnelsen, nämligen att vi äger oss själva, att ingen jävel ska berätta för oss vad som är det goda livet och att mina individuella rättigheter är lika mycket värd som andras – vare sig de är personer, företag eller staten.
Vi kan säga att startskottet för nyliberalismen inleddes på senhösten 1979 med att riksdagen i en dramatisk omröstning där lotten avgjorde till fördel för en förenklad byggnadslagstiftning. Friggeboden föddes.
Så varje gång en svuren fiende till nyliberalismen går förbi en Friggebod bör de uttala eder för sig själv över hur elaka kapitalister breder ut sig i folkets trädgårdar – och omvandlar flitiga kvällsmötesdeltagare till ”odla din trådgård”-egoister.
Samma sak när vi byter kanal. På den tiden ansågs tanken om mångfald i TV och radio vara ett nyliberalt påfund. Samhällsgemenskapens vänner försökte åstadkomma internationella överenskommelser som skulle stoppa eländet. Men misslyckades.
Det ansågs också i sin ordning att lagstadga om att kräftor inte skulle bjudas ut innan kräftpremiären, att chokladpudding skulle lyxbeskattas och att det bara var gnällmånsar och fiender till arbetarklassen som inte ville betala 102 procent i skatt.
Mer sakligt kan nyliberalismen sammanfattas i följande:
De nyliberala grundvärderingarna utgår från individualism, självägarskap och uppfattningen att det goda samhället bygger på en mängd olika frivilliga avtal mellan människor.
En riktig nyliberal hävdar detta även om det inte leder fram till en optimal lösning. Folk har rätt att röka en cigarett, även om det leder fram till lungcancer.
Frihet står över kollektiv nytta, kan vi säga. Ingen ska för den goda sakens skull föreskriva vad som är ”det goda livet”. Det är inte rätt att offra några människor för andras nytta.
Det var också därför som rätt många av nyliberalerna vägrade göra värnplikt. Slaveri ska bekämpas.
Nyliberalerna hade också en uttalad samhällskritik som hävdade att samhällsproblemen (på sjuttio- och åttiotalet) i första hand var politikens fel, inte kapitalismens misslyckande.
Staten gjorde fel, gjorde för mycket och ägnade sig för lite åt sina kärnuppgifter, som exempelvis rättvisa spelregler och att hålla särintressen stången.
Nyliberalerna menade att några storföretag, intresseorganisationer och staten tillsammans försökte förhindra konkurrens och entreprenörskap.
(Vi ska inte glömma att nyliberaler gärna i denna anda sjöng ”Staten & Kapitalet”, de kunde alla verserna från originalinspelningen….)
Därmed anmäler sig en annan insikt om nyliberalsmen – nämligen att den ska ses som en förlängning av sextioåttavänsterns samhällskritik, inte någon slags motsats. Något som f ö redan Olof Palme noterade på sin tid.
Genom att avreglera och privatisera skulle en ny dynamik uppkomma, bland annat genom att skattebetalarna fick mer pang för pengarna.
Genom att sänka skatterna skulle fler entusiasmeras och jobba mer. Vilket kunde ge staten mer inkomster.
Nyliberalerna ville därför avskaffa marginalskatterna, bekämpa stagflationen genom en mer disciplinerad ekonomisk politik och försvåra för politikerna att köpta röster genom valfläsk.
Nyliberalerna förfärades nämligen över ”kvartalspolitik” ungefär som dagens vänster pratar om ”kvartalskapitalism”. Samma grundkritik mot dum kortsiktighet, men olika fokus.
Nyliberalerna ville ha valfrihet, alltså rätten att göra ”exit” för vanligt folk, möjligheten att göra ”entry” för entreprenören. Det kunde bemyndiga medborgarna mycket mer om de också fick rösta med fötterna och inte bara rösta på partier.
Valfrihetsresonemanget byggde på samma tro på människors spontana förmåga att förstå sitt eget bästa – utan någon storpappas ledning – som också låg bakom sextioåttavänsterns tro på stormötets befriande kvaliteter.
Nu tror jag precis som Kajsa Ekis Ekman att det i backspegeln går att se en hel del ”falskt medvetande” i den nyliberala epoken.
Men ska vi förstå detta kräver det att vi inte förfalskar detta falska medvetande. Vilket görs om vi utelämnar ”individualism” ur ekvationen.
Och den som ställer sig kritisk till vad nyliberalismen åstadkommit i form av individuell befrielse från överhetsförtryck – och får detta att leda fram till att individualismen är fel och bör bekämpas – kommer att få ett drygt jobb. Det blir nog svårt att konvertera folk som anser sig ha rätt att följa sina upplysta instinkter snarare än att anpassa sig efter ett kollektivt credo.”