Maktordning mellan stad och land

Läste en artikel om en forskning från Umeå och min gamla bekant Malin Rönnblom. Den säger att den könsmaktsordning som ger män en överordnad ställning i vårt samhälle också finns i relationen stad och land. På landet får människorna själva lösa problem och fixa det som måste fixas medan stadsborna förväntar sig att staten och det offentliga samhället fixar och ordnar. Artikeln finns i Dagens Samhälle som kom i torsdags.

”Det finns en maktordning där stadens utveckling överordnas landsbygdens utveckling. I viktiga planer och styrdokument för Sverige syns denna maktordning. Detta får konsekvenser för hur vi utformar vårt samhälle och prioriterar för framtiden.

Vi hör allt oftare att det råder en storstadsnorm. Ett begrepp för att beskriva hur staden görs till den naturliga utgångspunkten i samhällsutvecklingen och debatten. Vi ville veta om och hur det går att se denna norm i viktiga dokument. För att få svar tog vi hjälp av forskaren Malin Rönnblom vid Umeå universitet. Malin har genom tidigare genusforskning metodik och kompetens för att studera maktordningar. Malin har studerat regeringens nationella innovationsstrategi, Boverkets vision för Sverige 2025 och regeringens landsbygdsstrategi.

I de studerade dokumenten menar forskaren att staden skapas i relation till landsbygden, och ofta på ett sätt som innebär att staden är vinnare i den relationen. Landsbygden betraktas i flera fall som problematisk, som särskild och bristfällig. Den blir en symbol för problem medan staden per automatik blir en symbol för potential, möjligheter, modernitet, framgång och utveckling. Landsbygden och dess invånare behöver förbättra allt från utvecklingskraft till flexibilitet. Stadens problem som trängsel och bristande infrastruktur nämns sällan, och det finns inga motsvarande förväntningar på att stadsborna själva ska lösa problemen. Det här tror jag många landsbygdsbor känner igen sig i. I en by kan man få rådet av kommunen att lösa förskolefrågan själva. ”Vill ni ha en förskola så finns ju möjligheten att starta en friförskola.” Motsvarande råd ges nog sällan till stadsbor.

STADSNORMEN ÄR INTE BARA EN NATIONELL FÖRETEELSE. ALINE KÄRRBÄCK ANALYSERADE I EN STUDENTUPPSATS SEX REGIONALA UTVECKLINGSPLANER. SLUTSATSEN I HENNES ANALYSER ÄR ATT ÄVEN DE REGIONALA PLANERNA GER UTTRYCK FÖR EN MAKTORDNING DÄR STADENS UTVECKLING ÖVERORDNAS LANDSBYGDENS. DET FINNS EN STARK TILLTRO TILL STADENS FÖRMÅGA ATT ENSAMT FÖRA HELA REGIONEN FRAMÅT. ATT STÄDERNAS TILLVÄXT I FLERA FALL HAR SKETT, OCH SKER, PÅ LANDSBYGDENS BEKOSTNAD DISKUTERAS DÄREMOT INTE. URBANISERINGEN FRAMSTÅR I GRUNDEN SOM EN POSITIV PROCESS SOM BYGGER PÅ NATURLIGA OCH SJÄLVKLARA MÖNSTER OCH DETTA IFRÅGASÄTTS ELLER KRITISERAS INTE. DET HAR BLIVIT EN NORM ATT ALLT HELT ENKELT ÄR STÖRRE OCH DÄRFÖR BÄTTRE I STÄDERNA.

När vi laddar landsbygden och staden med olika begrepp och värden får det effekt för hur vi investerar, fördelar och prioriterar. Det påverkar också oss som medborgare. Normen smittar av sig och påverkar hur vi ser på oss själva och andra. När orten jag bor i inte anses värd att satsas på är det indirekt mig och mina livsval det inte är värt att satsa på.

När vi medvetandegör stadsnormen och skillnader mellan stad och land får vi bättre möjligheter att se och utveckla hela landet. När staden blir utgångspunkt för hur vi löser samhällsproblem är det inte säkert att lösningarna är relevanta utanför staden. Rapporten blir därför ett viktigt kunskapsunderlag för oss, men även för andra myndigheter och aktörer som arbetar med samhällsutveckling. Den är viktig utifrån sina slutsatser. Men, den är även viktig som vägledning i hur vi kan arbeta normkritiskt kring stad och land. Med utgångspunkten att både stad och land behövs och är beroende av varandra, behöver vi granska de normer som förhindrar oss att göra just detta.”

Christel Gustafsson, landsbygdsstrateg