När livet stannar upp

Tranströmmer skrev en gång om att döden kommer mitt i livet och tar mått på människan, besöket glöms bort men kostymen sys i det tysta. I Stilla veckan så var farfars kostym färdigsydd, den provades och den passade.

Vi hade fått hem alla barn och våra barnbarn för att fira påsklov innan påsk. Det är inte det vanliga att de kommer före påsk men detta år blev det så. Det var precis som om det var uttänkt. Farmor flyttade på måndagen in på det boende där farfar redan bodde sedan några år. En svår dag för hela familjen och mycket svår för farmor. På tisdagen blir farfar sjuk och somnar in.

Två tuffa dagar där livet stannar till, djupandas, ger eftertanke och det viktiga i livet blir med ens mer viktigt. Det var skönt att hela vår familj var samlad omkring oss och att vi kunde hjälpas åt i det svåra, tunga men även i det praktiska som ska lösas.

Livet är allt bra märkligt och jag tror att farfar kände att nu kunde han känna sig lugn, nu hade farmor det bra och han kunde gå vidare in i evigheten. Jag är så imponerad av den personal som var med oss dessa sista timmar med farfar. Starka, kloka, mjuka och empatiska gav dem oss det stöd och den värme vi behövde i det svåra och tunga. Det är ovärderligt i en sådan situation att känna sig trygg med den kunskap och erfarenhet omsorgspersonalen har. Jag är dem alla för evigt tacksam.

Påsken blev annorlunda, vemodig och med många varma glada minnen från stugan i Västansjö som farfar och farmor byggt upp och som våra barn vill bevara precis som den alltid varit, som farfar och farmors. Vi fick vara nära varandrahela familjen några dagar och det var väldigt skönt.

Det viktigaste i livet är familjen och det nära och när livet blir svårt så påminns man om det och blir en bättre och klokare människa som tar mer vara på detta viktiga i livet. Jag ska försöka hålla kvar detta ett tag och vara denna bättre människa som värderar det som är viktigast i livet, familjen och kärleken.

Tomas Tranströmer