Nils-Gustav och makten i storstan

En av mina favoritproffessorer har skrivit allt som behöver sägas i regionfrågan. Tack för din klokskap Nils- Gustav Lundgren. Han skriver bl a, ”Kort sagt, om man vill slå vakt om Rosenbads makt och storstadsregionernas snabbt växande inflytande över svensk politik då ska man engagera sig i kampen mot en Storregion Norrland.”

Såhär skriver han i NSD idag.

REGIONFRÅGAN är åter högaktuell, men nu genom att statligt ”diktat” ska gälla. Norrlänningarna hade inte, för knappt tio år sedan, själva förmågan att bestämma sig för en lösning helt utifrån egna förutsättningar.
Varför behövs då en (stor)regionreform? Det beror på att vi nu har en länsorganisering skapad och anpassad efter 1600-talets förutsättningar då län skapades och landshövdingar tillsattes. Det har hänt en hel del sedan dess. Inte minst har kommunikationerna dramatiskt förbättrats och ekonomin inte bara blivit nationell utan i allt högre grad global. Det offentliga måste stå i någon sorts rimlig relation till hur allt annat i samhället faktiskt förändrats och nu ser ut.

Bara sedan 1950- 1960-talen har stora förändringar skett. Inte minst sjukvården har dramatiskt utvecklats, till det bättre, men blivit allt mer resurskrävande. Givetvis måste styrformerna över sjukvården då förändras och därmed blir frågan om landstingens funktion och roll central. De nuvarande landstingen räcker ofta inte till för sina uppdrag. Istället för att förmå se strategiskt och mer långsiktigt är det lätt hänt att politiskt ytterst lokala och kortsiktiga hänsyn förlamar. Nästan alla landsting i Sverige befinner sig i svårartad ekonomisk kris, oavsett om det handlar om tillbakagående eller snabbväxande delar av landet. Då är det uppenbart att det är något fel på själva styr- och organisationsformen.

Då storregionfrågan för tio år sedan var aktuell i norr beräknades att kostnaden för minst en landstingsadministration kunde sparas in. ”Fenomenet” Länstrafiken torde också höra till något rätt överspelat av samhällsutvecklingen. En gemensam upphandling med hela norra Sveriges olika behov i blickfånget skulle nog förbättra trafikens samordning och göra den billigare per transporterad person och kilometer. På så sätt kan man räkna upp en storregions fördelar, för medborgarna i norr, inom område efter område där offentligt beslutsfattande krävs som motvikt till de så kallade fria marknadskrafternas ”spel”.

Dessutom handlar det om politisk makt på en nationell nivå. I storstadsregionerna finns idag mer än 50 procent av väljarna. Genom till exempel Region Skåne och Region Västra Götaland är de allt mer politiskt välorganiserade i ”huggsexan” om de nationella medlen för infrastruktur med mera.

Mot detta står i norr fyra svaga landsting, med ekonomiska problem upp över öronen, och fyra svältfödda länsstyrelser. Då nya frågor, utredningar med mera dyker upp krävs att snabbt, och på en kvalificerad nivå, sakligt analysera och dra välgrundade slutsatser, till fördel för medborgarna i norr, och sedan kraftfullt förmå hävda dem i den nationella beslutsprocessen. För detta finns inte en chans idag. Det krävs en ny (storregional) politisk arena. Norrlandspolitiker, som kan se strategiskt och är uppbackade av rejäla utredningsresurser måste till för att inte Norrland än mer ska försvinna ut i den politiska periferin. Att kandidera till ett norrländskt regionparlament kanske till och med skulle vitalisera och höja ”kvalitén” på regionpolitiken i norr?

Att med en slarvigt genomförd opinionsundersökning år 2009 finna att 82 procent av medborgarna i Norrbotten är emot en storregion saknar fullständigt relevans. Att ställa frågor inom ett område som medborgarna inte haft minsta förutsättning att sätta sig in i, kan inte tas på allvar. Och dessutom, för att vara cynisk, så hade vi nog med den metoden för politiskt beslutsfattande haft kvar husagan, vänstertrafiken och ingen kvinnlig rösträtt.

Att ”makthavare” på lokal nivå vill slå vakt om sina intressen är självklart, liksom att landshövdingar vill att så många sådana ämbeten som möjligt ska finnas kvar. Men som en politiker sade i samband med motsvarade reform i Finland: ”Man ska inte fortsätta att utfodra döda hästar”.

Att Göran Person tillsammans med Fredrik Reinfeldt visat sig skeptiska till storregioner är inte heller förvånande. Att utifrån Rosenbad kunna fördela ut så mycket som möjligt (”smågodis”) av statsbudgeten, allt efter hur mandaten ser ut att kunna köpas i olika delar av landet, det är ett självklart maktperspektiv, men förutsätter avsaknaden av starka regioner.

Kort sagt, om man vill slå vakt om Rosenbads makt och storstadsregionernas snabbt växande inflytande över svensk politik då ska man engagera sig i kampen mot en Storregion Norrland.