Minoriteter och folkrätt

Vid veckans fullmäktige fick vi lyssna till ett föredrag om minoriteters rättigheter med Lennart Rhodin som jobbat fram lagstiftningen kring nationella minoriteter.
Samerna som urfolk antogs i riksdagen 1977 och sametinget som både statlig myndighet och som demokratiskt parlament inrättades 1993. Urfolk betyder att samerna var ett folk i Sverige innan Sverige fanns.

En minoritet ska skilja sig från majoritetsbefolkningen, ska ha funnits av hand i landet och ska ha en uttalad samhörighet och vilja att behålla sin identitet. Man har som individ rättigheter och det är ungefär var tionde i Sverige som har minoritetsbakgrund.

Jag bestämmer alltså själv om jag vill identifiera mig som, same eller svensk eller annat. I det svenska lokalsamhället har man levt sida vid sida och gift sig med varandra. Men att tillhöra en minoritet har varit skamligt och något som föräldrar inte berättat eller hållit fram för sina barn. Det gör att många inte känner till den egna historien och att man tillhör en minoritet. Då det gäller det samiska så var det något som man förnekade under 1900 talet och många norrlänningar tror att de är inflyttade nybyggare då de egentligen är samer. Historien av hur staten behandlade samer har även det medfört att man förnekat sin bakgrund. Om man var bofast och hade en jordplätt så fråntogs man rätten att vara same. Lapp ska vara lapp hette det och det betydde att man bara fick vara same om man var nomadiserade. Man fick inte äga mark.

Vasakungarna kolonialiserade Norrland i jakt på nya intäkter till staten och på 1600 talet började kungadömet styra handeln till marknadsplatser för att kunna beskatta samer. Där byggdes det kyrkor och samer tvångskristnades. Samerna tvingades till tvångsarbete i gruvnäringen även det i jakten på nya intäkter. Kungen uppmanade till att människor skulle flytta till norr och bebygga landet.

Samer bodde så sent som under 1700 talet så långt ner som ner till Uppland.

Då man talar om svensk kultur tänker många på Dalarna. Sanningen är att det första som kommer dessa traditioner var svedjefinnar från Finland. Det var de inflyttade finnarna som gav grunden till det vi nu kallar för dalamodellen av svensk kultur.

Under 1800 talet växte nationalismen, en stat, ett folk, ett språk, en kyrka…var vanliga sätt att prata för att visa på den Egna identiteten. Här växer intresse för vikingar, för Det gamla Sverige. Läsebok för folkskolan spreds över landet med blonda blåögda barn. Märket sattes för vad som var svenskt. I slutet av 1880 talet skulle alla svenska skolor ha svenska som språk inget annat. Det betydde att samiskan krympte. Barn fick stryk om de inte pratade svenska och det är fortfarande norm i många skolor att enbart prata svenska på rasterna även om man har ett annat modersmål.

1919 stängs gränsen mellan Sverige och Norge för samerna och många samer tvångsförflyttades utifrån beslut i Stockholm. Antingen flyttade de eller så skulle renhjorden slaktas bort. De sista tvångsförflyttningarna var så sent som på1940 talet.

Samer sågs som ett efterblivet folk som inte skulle integreras i det svenska samhället och de fick inte bygga bostadshus. Nomadskolorna var internat och hade svenska som språk. Renbeteslagen sa att en same är en som ägnar sig åt renskötsel, som bor i fjället och är nomadiserade. Skog, gruv, vindkraft och vattenkraft har minskat de renägare samernas utrymme i Sverige.

1921 kom det rasbiologiska institutet i Uppsala som kartlade raser i landet. Man fokuserade på ”lägre” stående grupper som finnar, lappar, zigenare och judar.

En fantastiskt bra information som gav många av oss rysningar efter ryggraden. Samtidigt så är nog alla i salen någonstans en ättling från en samisk släkt. Det handlar om vår egen identitet och vår rätt att ta tillbaka denna del av historien och vår identitet. Jag hoppas måna tar tag i sin egen släkthistoria och vågar säga att ja, jag är same!
Entankeväckare som få känner till är att när Rosa Parks inte fick sitta på bussen i Amerika så fick inte samer ta in på hotell i Sverige.