Kulturbärare som saknas oss

När jag gick i mellanstadiet i skolan i Nästansjö så lyssnade vi ibland på bandinspelningarna på en stor klumpig rullbandspelare. Diverse språkövningar på engelska och olika berättelser ur historien. Jag minns en gång när vi fick besök av rektorn Bo Johansson och att jag var så imponerad av att ha träffat en person som vi hört på radion eller om det nu var på denna rullbandspelare. Bo har nu gått bort men han finns i minnet på många av oss som har haft glädjen att ta del av hans fostran och att ha varit honom och hans Katarina nära.

När jag blev äldre så hade jag fortfarande bilden av denna bildade, kloka och historiskt intresserade person som påminde om professor Kalkyl i Tintin framför mig när jag träffade familjen Johansson.

Katarina var min första mentor. Den kvinna som jag kunde fråga om råd då det gällde politik men även andra frågor som handlade om att vara kvinna, om makt om maktspel och om traditioner. Klok, kunnig, engagerad och kulturellt bevandrad var hon en kunskapskälla som aldrig sinade oavsett vilket ämnet var. Hennes man Bo var likadan om än lite mer svår att nå.

Katarina var den som vigde oss för 27 år sedan, Sofi och LottaKarin satt under ett bord och lekte medan hon vigde oss iklädd Vilhelminadräkten i tingssalen i Vilhelmina Tingshus. Vi fick som present en vacker glasskål. Flera år sedan fick våra döttrar var sin stickad tröja som Katarina stickat av växtfärgat garn i fantastiskt fina mönster. En av dessa tröjor finns fortfarandekvar och används flitigt.

Bo ringde mig ofta under tiden jag var kommunalråd i Vilhelmina och gav mig goda råd, hade synpunkter på de frågor vi drev och ville med sin godhet stötta och hjälpa fram en frisinnad, liberal politik med historien, traditioner och kulturen i minnet. Han hade mycket sparat i texter, dokument och skrivelser och kunde berätta och ge exempel på saker som hänt genom tiderna. Han var min rektor och fostrade även när jag var vuxen.

En gång när jag satt mitt i en skrivelse så ringde han. Jag fortsatte trots vårt samtal att tänka på det jag var uppe i och han hörde att jag skrev på datorn. Jag skäms fortfarande för detta och har bett om förlåtelse utan att sluta skämmas över tilltaget.

Det senaste året har jag träffat honom rätt ofta och han har trots sin ålderdom fortsatt att jobba på med sina papper, texter, urklipp och handlingar.

En god, klok man har gått ur tiden och den gärning han och Katarina gjort för Vilhelmina är stor. Jag ser att det finns nya kulturbärare som tar vid på olika sätt och driver på. Jag tror att paret Johansson kommer att följa utvecklingen i Inlandet vidare även om de inte längre finns ibland oss. Tack för allt ert slit!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>