Jag trodde ju

Skrev ju om att rycka lös saker som satt fast som i berget igår. Då jag läste igenom det, kom jag osökt att tänka på en sak som hände mig då jag väntade Jennifer.

Jag hade en tid på mödravårdcentralen här på ridvägen och jag skulle vara där klockan 13.00. Jag kom dit några minuter före och tog tag i dörren för att gå in, men jag fick ta i ordentligt då jag tyckte att den satt som fastlimmad. Nåja, in kom jag. Satt mig i väntrummet för att invänta barnmorskan.

När hon kommer slänger hon ett getöga in i väntrummet och hoppar till då hon får se mig. Men hur kom du in hit, säger hon och står där med vidöppen mun. Genom dörren svarar jag och ser frågande ut. Jamen dörren var låst säger hon. Aha, svarar jag, det var därför den var så jäkla trög att få upp. Hon brast ut i ett skratt och tyckte att man nog skulle passa sig för mig, att kunna gå genom låsta dörrar var ju ett tecken på styrka.

Fast jag tänkte att det är väl som man säger, tron kan försätta berg. Och jag trodde ju verkligen inte att dörren skulle vara låst. Alltså fick jag upp den.

Andra gången jag höll på rycka lös dörrkarmen var på arbetsförmedlingen. Dom hade byggt om och fått fina kontor med glasväggar och dörrar. Jag hade varit inne på ett möte med handläggaren och skulle ut därifrån, men jag visste inte att det var skjutdörrar, jag ryckte till men inget hände, dra säger han (cocoroten) och jag drar givetvis, fast hårdare, dra säger han igen och jag tar i så alla rutor bågnar, nej dra åt sidan, säger han till slut. Det hade ju varit smartare att han kläckt ur sig det med en gång, som tur var så orsakade jag ingen förstörelse men det var bara ogjort.

Ut och njut av solen nu, alla som kan, men se till att ni är vakna först!