önskan

På en av alla våra promenadturer så pratade vi om begravningar och när människor ska visa sitt deltagande. Jag sa då att man skulle egentligen skriva i sin egna dödsannons, att istället för att lägga pengar på blommor, köp något åt er själv som påmminer om mig för valfritt belopp. Man har troligtvis ingen glädje ändå av dom blommor som läggs på kistan.

Jomen säger väl nu några, man kan ju inte rata blommaffärerna, dom ska ju också gå runt. Eller fonderna som man skänker pengar till vill nog fortsätta få in dom slantar dom får via dödsboets eller den avlidnes sista önskan. Ja, men det är valfritt.

På samma sätt kan jag tycka om julklappar. Det är en sak om man köper till sina barn, eller sin respektive, men varför ska man köpa till alla andra som egentligen säkert redan har det dom behöver. Att hitta en grej som ingen annan har och som inte kommer att stå och samla damm, är inte det lättaste. Vi har då iallafall tillräckligt med prydnadssaker som bara står och tar plats, vi behöver inte mer. Det blir ju bara som att byta pengar med varandra. Då kan man lika gärna köpa nånting behövligt åt sig själv eller till sin egna familj.

Tråkigt? Ja kanske, men som jag skrev, när det gäller barnen är det lite annorlunda. Jennifer vill ju hemskt gärna ha massor med klappar eller presenter, vad hon inte tänker på när hon önskar sig det är att då blir det bara tjafs saker. Sista åren har jag sagt åt henne att om hon väljer mindre klappar så kan hon istället få såna som kostar lite mer. Eller som när hon fyllt år så har hon fått välja mellan att ha kalas eller strunta i kalaset och få en extra ‘fin’ present. Nu sist valde hon det senare alternativet, till vår glädje.

Roligast är det när man helt oförhappandes hittar den där saken som skulle passa den där människan som handen i handsken. Då kan jag köpa den och lägga på hyllan och förhoppningsvis så kommer jag ihåg det den dagen den människan fyller år eller ska uppvaktas på annat sätt. Då har man lite tanke bakom grejerna.

Själv kommer jag ihåg när en hund stod längst upp på önskelistan, jag var runt 6-7 år då. Jag fick en hund av min farmor, en handdocke hund. Hm, inte vad jag velat ha men det var bara att se tacksam ut. Sen fick jag ett dockskåp som min farfar byggt ihop och tapetserat i, det skåpet var jag däremot överlycklig över, t.o.m Theresé fick ha det när hon var riktigt liten sedan fick det gå i graven då hon fyllde 6 år och önskade sig ett ‘riktigt’ lundby dockskåp, och hon fick det också. Jag fick min hund jag med, fast jag fick vänta några år, och det var nog lika bra, för en hund kräver en hel del jobb och tid, om yngre barn får djur så ska man nog som förälder vara beredd på att det blir dom som får ta hand om djuren efter ett tag. Dom flesta saker är ju roligast i början.

För att ta ett exempel, våra katter. Dom är väldigt fina, keliga och roliga, och dom är Jennifers, men när det kommer till att ta bort i kattlådan, torka upp hårbollar och dammsuga katthår, då är det helt plötsligt mina katter. Hur kan det komma sig *ironi*
Ha det gött!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>