Jojkande farmor
Jo vi lastade nå skrot och åkte upp till Malå i lördags. Tog en sväng förbi Norum där Åke hade sin kanot liggandes så vi fick med den också upp till stugan. Sedan blev det en annan väg vi åkte än den ”normala”
Körde över Burträsk där vi stannade för lunch.
Jennifer passade på att sträcka ut sig i ett pilträd.
Sedan hamnade vi på en loppis i närheten av Boliden, inga fynd direkt förutom en sak som vi ska ge till Theresé i efterskotts present, och risken finns att hon läser detta så jag kan inte skriva vad det är.
Denna syn är inte ovanlig däruppe och i stugan har det härjat 3 stycken renar, hela sommaren. Precis utanför stugan.
Min farmor var same. Hon och min farfar bodde i Lainejaur, 1 mil utanför Malå i en västerbottens kåk som min farfars far byggt, i slutet av 1800 talet, han var också vad man kallade då, en storsame med hela 300 renar. Idag är 300 renar säkert vad som kan räknas att vara strö renar, ingen mängd att räknas som rik på.
Vi satt en gång hemma hos farfars, jag, storebrorsan Sivert och någon fler, helt plötsligt hörs ett konstigt ljud utifrån. Sivert hyssjar oss och säger, hör, hör ni ljudet, är det en fågel? Han ser helt betagen ut. Jag går fram till köksfönstret och därute står farmor och jojkar, hon håller handen utsträckt och lockar till sig ett gäng med renar som varit ute på turné, när det bara är en noslängd kvar till hennes hand så tvär sliter hon av sig hilkan, som hon haft runt sitt hår, vevar med den runt runt samtidigt som hon skriker och springer efter dom så träskorna flyger av hennes fötter. Jag fattar först ingenting, vad håller hon på med? Jag går ut och frågar vad som händer. Jo, hon är så less på alla renar som kommer och trampar ner hennes blommor, jordgubbsplantor och morotsblasten så hon vill skrämma iväg dom en gång för alla. Tyvärr så brukar dom inte vara så lättskrämda utan det går ett tag sedan är dom tillbaka igen.
Jag och Jennifer skulle upp på berget förr förra sommaren och fylla på vattendunkarna med kallkällvatten. När vi svänger av vägen så blir det tvärstopp, vi har en hel renhjord framför oss och dom viker inte en tum. Spelar ingen roll hur jag tutar eller öppnar dörren för att låtsas kliva ur bilen, men helt plötsligt delar sig hjorden precis som när man skär smör med en varm kniv, dom springer åt alla håll och jag undrar i en bråkdelssekund, vilket ljud jag har lyckats åstadkommit som skulle skrämma dom. Men det var inte jag, utan vi möter en liten joggare som kommer springandes efter vägen. En stor tutande bil skrämmer inte renarna, men en liten stackars människa med gympadojor, jojo. Ha en bra måndag!
Senaste kommentarerna