Våran rullande stuga med garage

 

Nu ska ni få en liten rundtur i vår buss. Den köpte vi från Kramfors i november 2007. Vi åkte ner och kan ju villigt erkänna att bussen inte kändes speciellt hemtrevlig med sitt original golv, en mörkgrön, ful korkmatta som var trasig, toaletten var halvfärdig, alla väggar och skåpar var mörkbrun och det satt ett enkel säte längst fram, på sniskan.
 
Men vi hade lite lätt panik att få tag i en racebuss som vi skulle kunna köra in camaron i, visst finns det bussar men många måste byggas om och det behövde vi inte göra med denna.
 
Vi körde upp Volvon i lastutrymmet, fick inte igen dörrarna ordentligt utan knöt fast dom. Kallt som sjutton var det när vi skulle åka hem, och jag trodde att mina fötter skulle måsta amputeras. Ingen värme funkade, och vad alla reglage var till för, var inte så lätt att veta.
 
Hem kom vi i alla fall. Och när våren kom så började vi med att annonsera ut den på blocket, då hade vi hittat en annan buss, som var billigare och med ungefär lika mycket som skulle göras på den, men vi blev inte av med den i tid utan var tvungna att sätta igång uppfräschningen innan race säsongen skulle börja.
 
Vi köpte en korkmatta, bredde ut den på asfalten utanför kylarverkstaden, spillde upp varsin grogg och började mäta inne i bussen, skrev upp alla mått i handen, gick ut och ritade på baksidan av mattan, mera mått och mera rita och mäta sedan skar vi ut alltihop, in med mattan och se, det var nästan perfekt, inte så man skulle kunna tro att Martin Timell hade låtit det se ut så här men för oss så duger det.
 
Köpte färg och sedan målade jag nästan allt som varit brunt, i vitt. Lite klisterpapper och lite schackrutig tejp, tyg från affären och nu började det likna något.
Det här tyget har jag satt därframme i en liten "typ" av garderob utan dörr, som vi hänger in våra ytterkläder i, passar väl utmärkt till en race buss.
Handtaget till toan tyckte jag var given, Jennifer sa däremot, då hon fick se det, att ja, det passar ju men nu håller det på att vara "liiite" myckeee.
Och slutligen, vi kunde ju inte låta bli att hänga upp ett skelett i garderoben.
 
Har nu haft just den här bussen i 2 säsonger, nästa sommar kommer den att få en annan färg utvändigt och eventuellt kan vi påbörja en våningssäng, Jennifer vill ha sitt egna krypin däruppe, idag då hon följer med så bäddar vi på den främre matplatsen. Det var en liten snabb visning på vart vi spenderar våra helger. Ha en bra dag!
Etiketter: , , , , , ,

4 kommentarer

  1. Lisbet Olofsson

    Det ser hur mysigt ut som helst. Även om man inte ”racar” så kan man ge sig ut med den.

    Nope jag har inte kört dragracing själv förutom en repa. Jag var med på LeeAnders tid – han som kraschade och dog på banan. Har tillbringat oöndligt mycket tid på strippen i Piteå med att vänta och att vänta. Jag är uppvuxen med bilar, fordon och bilar så mina barnsdomsvänner körde. En CandyCuda, HaraldHedning och sedan Anglian med flammorna. Har aldrig känt suget efter att stå där på plattan, rulla fram för stage in – hålla plattan i mattan när granen går etc. Men är väldigt införstådd i fenomenet.

    Själv har jag A-licens i tävlingsledning, har vart tävlingsledare på de flesta folkracetävlingarna i Gumboda på 90-talet (samt i t ex Bussjö). Har kört cirka 10 tävlingar där (80-talet) + att brorsan och sambon körde Vinterrallyn i ca 2-3 säsonger.
    Nu är det mer cruising som gäller och att bara vara.
    Ha det gott

  2. Maria Lundmark Hällsten

    Svar till Lisbet Olofsson (2009-09-02 07:51)
    Aha, då fattar jag. Vi har ju också varit med på tävlingar i snart 11-12 års tid. Vi följde alltid med Brälla då han skulle köra så det blev några resor, även hans son Albin kör ju. Martin har lagt ner sin körning och faktiskt även Brälla, men det är bara på obestämd tid, inget slutgiltigt. Det kan säkert vara skönt att strunta i att tävla en sommar också, man kan ju ha andra saker man vill offra tid på.

    Så känns det inte just nu, för mig, jag önskar att säsongen kunde få vara åtminstone 9 månader, här hinner man ju bara bli varm i kläderna så är det slut. J-kla osis!

    Som tur är så är det sällan det händer dödsolyckor, olyckor på banan är aldrig roliga och det blir genast sorti på stämningen då något inträffar.

Lämna ett svar till Helena Nilsson Springare Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>