Varför?

 

Fick veta en väldigt tragisk sak i torsdags, en person som bara var tretton år och som valde att ta sitt eget liv. Man blir helt paff, man kan inte förstå hur en så ung människa kan ta ett sådant beslut, man tycker att en trettonåring inte ens skulle veta hur eller vad det är, att ta sitt liv, det är helt obegripligt.
 
Vilken smärta för människorna runt omkring, föräldrar, syskon och vännerna, och alla frågor man säkert vill ha svar på men som man kanske aldrig kommer att få, det blir antaganden och gissningar.
 
Varför upptäcker inte omgivningen att det är något som är fel? Varför gjorde man inte så eller varför sa personen ingenting. Frågorna måste bli oändliga och svaren så få.
 
Jag kan förstå att man inte söker hjälp, det kanske känns skamligt, man vill inte tala om hur man mår, man vill vara den som alla tror att man är, att må dåligt eller känna ångest kan tyckas vara en svaghet och ingen vill bli kallad svag.
 
En nära släkting till mig tog sitt eget liv vid en ålder av 27 år och ingen kunde ha anat vilka tankar han hade eller hur han mådde inombords. Han hälsade på jag och Åke en vecka innan han dog, vi såg ingenting, jag träffade honom samma dag, och ingenting var annorlunda mot för alla andra gånger vi träffats, så hur skulle man ha kunnat veta vad han hade planerat?
 
Så här i efterhand så tycker man att han gjorde saker på ett konstigt sätt, varför sa han så, varför gjorde han på det viset, ja nu vet vi ju, det var för att han visste att han aldrig mer skulle komma tillbaka. Men då, fattade man ingenting.
 
Jag kan inte säga att vi kände trettonåringen men vi vet vem hon var, vi vet också vem hennes föräldrar är och man kan bara gissa sig till vilken sorg dom bär på, och ingen önskar att vara i deras skor. Jag kan inte heller säga att jag vet hur det känns, men med egna barn och med ett som snart är i den åldern, så kan man lätt föreställa sig hur det skulle ha varit.
 
När man läser om sånt här i tidningar eller ser det på tv:n så försvinner det efter ett tag, man slår igen tidningen, stänger av teven och sedan tonar det bort. Man kan ibland bli påmind och man försöker komma ihåg vart det hade hänt eller när, men det är svårt. När det nu händer en som man har ett ansikte på, så blir allt så påtagligt och det kommer så nära inpå att man verkligen känner allas smärta.
 
Det första man tänker själv är, hur kommer dom som finns kvar att orka, men det gör man av någon outgrundlig anledning, människan är skapt så. Man har förhoppningsvis ett skyddsnät av frun eller mannen, barn, syskon eller släktingar och vänner som tröstar och stöttar. Den som tar sitt liv ser ingen annan utväg, dom kan inte heller tänka på vilka dom kommer att såra eller hur andra kommer att ta det. Dom ser ingenting annat än sin egen smärta.
 
Man kan inte vrida klockan tillbaka men man kan förhoppningsvis ge ett annat barn i samma sits, en idé eller en tanke som får dom att ändra på sitt sätt att se på tillvaron eller som kan förmå dom till att tala om för någon hur dom egentligen mår. Hjälp finns alltid även om man inte vet vart, man ska söka efter den. Tala med skolsköterskan eller en annan vuxen person som man känner förtroende för, jag lovar att det finns alltid dom som lyssnar och som vet vart man ska vända sig. Man är aldrig ensam även om det kan kännas så.
 
Det blev inte ett roligt bloggande idag men jag tror att det är viktigt att skriva om det och att man sedan kan prata med andra om detta. Vem man nu än är eller hur man än mår, du kanske är den som plockar upp en annan som ligger på botten och inte ser en annan väg ut.
Etiketter: , , , , , , , ,

3 kommentarer

  1. Anne-Marie (Grandmother)

    Det är förstås omöjligt att sätta sig in i hur föräldrar och övriga, släkt och vänner, känner det. Jag grät när jag läste det du skrev. Mitt äldsta barnbarn är just 13 och man ser hur humöret kan växla, men att tänka sig något som det du skriver, det kan man inte…

  2. Helena Nilsson Springare

    Det är så fruktansvärt hemskt när unga människor mår så dåligt att de inte orkar leva. Idag är det nog lite svårare för tonåringar att kämpa sig igenom sina tonår med den psykiska hälsan i behåll. Kraven idag är så stora och vi behöver låta de små få vara små så länge de kan, men unga idag har så bråttomt att bli vuxen och det är så sorgligt tycker jag..

  3. Maria Lundmark Hällsten

    Svar till Anne-Marie (Grandmother) (2009-10-31 09:00)
    Det är just det man inte fattar, jag ser ju på vår yngsta dotter, snart 12 år, skulle hon ens ha kunnat ha den tanken, inte i min värld, men man blir ju helt klart oroad.

    Sen tror jag, precis sm Helena, att pressen är stor på barnen idag, dom ska helst veta vad dom ska bli innan dom ens vet vad dom gör i den nuvarande skolan. Alla är dessutom inte lika skapt, vissa tar saker med en klackspark medan andra kanske inte ens kan ta ett eget beslut även om det kan handla om den enklaste saken på jorden. Hoppas ni får en bra helg trots alla sorgliga saker man får läsa just nu.

Lämna ett svar till Maria Lundmark Hällsten Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>