Vi samlar på döskallar, ja eller vi brukar säga att det är Åke som gör det men jag tror att jag införskaffat dom flesta skallarna förutom nåt fåtal som han fått av andra.

Det här började vi med redan på den tiden då triohallen fanns på Mariedal, och det bör väl vara en 20 år sedan. Där köpte vi den första skallen och den hänger med än idag. Det som har blivit lite tråkigt är att dom nu finns precis överallt. På duschdraperier, klistermärken, tygmärken, nappar till barnen and you name it. Dom ser till och med lite snällare ut idag än vad dom gjorde för 20 år sedan.

Nåväl, vi har en stringhylla i teverummet som för 11 år sedan tjänade som den ockulta hyllan, och delen i våran lägenhet. Vi döpte Jennifer i juni 1998 och jag tror att det var i augusti samma år som det ringde på dörren och utanför stod en äldre herre och presenterade sig som Jennifers gudfar.

Vi hade nämligen inte tillfrågat någon om detta då vi trodde att det var förlegat och nu hade då kyrkan (utan vår vetskap) utsett honom till gudfar åt Jennifer. Jag tyckte väl att det kändes lite avigt att inte ha blivit informerad om detta, dessutom visste inte ens jag vem denna man var. Idag vet jag att han bor på våran gård och är omtyckt av grannarna så det är inte för det, utan bara själva grejen att inte veta om eller bli tillfrågad innan dom utser en åt sitt barn.

Han kom i varje fall in i teverummet för att hälsa på Jennifer som låg och roade sig på sin filt på golvet, och jag tänkte inte på döskallarna som satt där på hyllan och ruvade, förrän jag ser honom snegla lite försynt på dom. Men vad gör man, jag tänkte att den här mannen kommer att ringa till bris eller någon myndighet som kommer och tar av oss förmyndarskapet över Jennifer. Vuxet folk har väl inte såna grejer på hyllorna.

Nu har det snart gått 11 år sedan och än har ingen hört av sig i frågan så jag antar att han höll tyst om detta eller så blev han halvt ihjälskrämd och tordes inte yppa ett ord om vad han sett hemma hos oss. Nu får ni ha en trevlig valborgsmässoafton, jag ska nog berätta imorgon om när jag och Åke tände på en raket, man kan inte lyckas jämt, kan jag ju säga. Ha det!

Min chef Annika, fick denna länk i ett mail idag. Kopiera länken, lyssna på vad som sägs och hör hon sjunga. Helt otroligt, tycker alla, det var även min första tanke, men sen kan jag inte hjälpa att jag nästan blir förbannad.

Varför skulle det bara vara 'snygga' människor förunnat att kunna sjunga och lyckas med saker, varför tror man att en människa med mindre fördelaktigt utseende, skulle vara sämre, kan någon svara på det? Tänk er att hon i panelen/juryn, skulle ha varit den som sjöng, hade alla vrålat då och sagt att det var det absolut bästa dom hört och att dom aldrig blivit så överraskade, nej, jag tror inte det och det är just det som retar mig. Men jag hoppas verkligen att hon blir något stort, och att hennes utseende inte sätter käppar i hjulen.

http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY

Skrev ju om att rycka lös saker som satt fast som i berget igår. Då jag läste igenom det, kom jag osökt att tänka på en sak som hände mig då jag väntade Jennifer.

Jag hade en tid på mödravårdcentralen här på ridvägen och jag skulle vara där klockan 13.00. Jag kom dit några minuter före och tog tag i dörren för att gå in, men jag fick ta i ordentligt då jag tyckte att den satt som fastlimmad. Nåja, in kom jag. Satt mig i väntrummet för att invänta barnmorskan.

När hon kommer slänger hon ett getöga in i väntrummet och hoppar till då hon får se mig. Men hur kom du in hit, säger hon och står där med vidöppen mun. Genom dörren svarar jag och ser frågande ut. Jamen dörren var låst säger hon. Aha, svarar jag, det var därför den var så jäkla trög att få upp. Hon brast ut i ett skratt och tyckte att man nog skulle passa sig för mig, att kunna gå genom låsta dörrar var ju ett tecken på styrka.

Fast jag tänkte att det är väl som man säger, tron kan försätta berg. Och jag trodde ju verkligen inte att dörren skulle vara låst. Alltså fick jag upp den.

Andra gången jag höll på rycka lös dörrkarmen var på arbetsförmedlingen. Dom hade byggt om och fått fina kontor med glasväggar och dörrar. Jag hade varit inne på ett möte med handläggaren och skulle ut därifrån, men jag visste inte att det var skjutdörrar, jag ryckte till men inget hände, dra säger han (cocoroten) och jag drar givetvis, fast hårdare, dra säger han igen och jag tar i så alla rutor bågnar, nej dra åt sidan, säger han till slut. Det hade ju varit smartare att han kläckt ur sig det med en gång, som tur var så orsakade jag ingen förstörelse men det var bara ogjort.

Ut och njut av solen nu, alla som kan, men se till att ni är vakna först!

SHRA logo

Finns det någon som skulle vara sugen på att sponsra dragracingen så finns det skyltar till salu utefter banan i Fällfors. Dessutom, som många av er kanske vet så ligger det idag inga prispengar i att köra dragracing, vilket är väldigt tråkigt, åtminstone för oss tävlande. Så om det finns någon som känner sig manad att bidra med en prispeng så mottages det tacksamt. Pengarna behöver ju inte nödvändigtvis gå till vinnaren i en serie utan kan ju även gå till den som har snabbast reaktion, lottas ut bland alla tävlande och på det viset så har alla en chans att få ta del av dom eller om man har egna förslag på hur dom ska fördelas. Ni kan kontakta mig på mailadress: m_hallsten@hotmail.com så kan jag vidarebefordra till dom som är mer insatta i detta.

Tackar på förhand :D

Helena kommenterade min blogg och skrev om att man kunde behöva hjälp för mellanstadiematten. Det är precis så det är i den här familjen, jag kan ge ett konkret exempel.

Jennifer gick i tredje klass ifjol och vi föräldrar skulle då bistå vid hennes hemläxa i matte. Jag kommer inte ihåg själva talet men det stod om talkamrater. Jaha, och vad i hela - är talkamrater? Jag begrep inte ett smack, vi hade då minsann inga sådana då jag gick i skolan. Jag fick ta hundbenet och bege mig till skolan och fråga fröken. Det är ju nästan så man får skämmas. Men å andra sidan, då hon hade förklarat så var det som givet hur det skulle vara, men fråga mig inte idag vad det betyder. Där ser man också vilket intresse man har av matte, inte ett dugg. Och nu över till kattbilden.

Det kanske inte syns så bra på kortet men katten ligger med huvudet mot ett prydnads päron som vi har stående i fönstret. Om man inte visste bättre så ser det ju ut som trolleri, hur kan det stå kvar där när hon lutar sig emot det? Mjo, svaret är häftmassa.

Jag har varit tvungen att sätta fast massor av saker med just häftmassa, blomkrukor och prydnadsföremål och ibland glömmer man av sig själv och försöker rycka lös saker som sitter fast som i berget.

Ni som har katter vet ju att dom ibland kräks upp hårbollar. Man blir oftast förvarnad eftersom dom ger ifrån sig ett läte. Enya satt en dag på mattan och började låta misstänksamt, Åke stod i hallen och jag sa åt honom att flytta katten från mattan. Han tar tag i hallmattan och ska rycka undan den men det blir tvärnit, jag hade nämligen satt fast mattan med matt tejp. Jag var så less på att alltid måsta dra till mattorna efter katterna som gjort rivare på dom, sen gillar dom ju också att krypa in under dom, med stor risk att man klampar på dom om man inte är uppmärksam. Det kunde ju ha slutat illa, han kunde ha åkt på skallen men lyckades hålla balansen. I alla fall den här gången. Ha en bra dag och ni som inte tycker om regn, kom ihåg att det kommer alltid nya dagar och imorgon har dom lovat sol.

Visst är det konstigt att man på en sträcka på 2 kilometer, så hittar man av att hamna bakom 2 stolpskott som verkar ha festat hela helgen och har för trång keps på sig.

Första betongkepsen hamnade jag bakom efter att ha svängt ut från vår parkering. Han lägger sig i ytterfilen i rondellen, jag i den inre för jag ska runt 3/4 varv, han kör 5 meter sedan kapar in in svängen precis framför mig och lägger sig i innerfilen för att sedan köra ut i yttre igen, skrämmande, jag noterade att du hade backspeglar men tydligen duger du varken till att använda dom och inte heller blinkers spaken, den kanske satt för vrångt till, eller?

Nästa 'nying' i stan hamnar jag bakom på järnvägstorget, han får plötsligt bråttom ut från parkeringsplatsen, lägger sig i filen för att svänga ut på blåvägen men gör plötsligt en helomvänding och svänger in till höger, för tt köra förbi Mecka och den vägen ner. Han verkar ha lämnat sina glasögon hemma för jag fattar inte hur han kan missa en bil på över 2 ton som ligger några cm bakom hans baklyktor.

Detta var två företagsbilar och jag har stor lust att skriva ut vilka företag dom tillhörde. Snygg reklam va? *morr*

Vi satt och snackade på fredagskvällen om det här med att bli inlagd på lasarett. Våra barn har haft tur och det är bara Jennifer som lyckats bryta ett ben i foten men hon klarade sig från att behöva ligga inne. Själv började jag med att säga att jag legat inne 2 gånger i mitt liv och bägge gångerna var det en cykel inblandad.

Första gången var jag runt 5-6 år, tror jag, och var imponerad av cyklarna med ballongdäck, själv hade jag en "vanlig" cykel. Övertalade en kille på gården att få provcykla hans cykel och det gick bra, för honom. Värre blev det för mig, jag kraschade in i trottoarkanten och hamnade på skallen. En granne i höghuset hade noterat vad som hände och kom utspringandes, han visste dessutom vart jag bodde så han bar hem mig.

Jag hade en hjärnskakning och blev inlagd. På samma rum som jag låg en tjej som det var betydligt sämre med, hon var förlamad på något sätt. Nu råkade jag tycka att maten som serverades smakade otroligt gott och jag visste inte om man eller hur man fick mera. Tjejen låg lite påpassligt och sov så jag bytte tallrik med henne. När personalen kom och skulle ge henne maten och upptäckte att tallriken var tom så såg dom ut som stora frågtecken. Dom frågade mig vart maten hade tagit vägen. Ja sa jag, den har hon ätit upp. Dom såg väldigt förvånade ut för hon dög ju nämligen inte till att äta själv men dom lät saken passera utan att göra bort mig.

Andra gången var jag 16 år, hade druckit av något som 16 åringar inte ska göra. Jag och en kompis skulle cykla ner på stan men i utförsbacken på Marieberg så veks sig mitt styre och jag flög över det och landade på hakan i asfalten. Den gången blev jag också inlagd på lasarettet med hjärnskakning.

Där tänkte jag att jag aldrig mer legat inne men det har jag, 2 gånger till men dom gångerna var det ingen olyckshändelse som utlöste dom besöken. Men om det vore en tävling om att ha legat inlagd flest gånger så vinner nog Åke, tveklöst. Han kan vara som ett hommel ibland. Min farmors standard fråga då jag ringde till henne förut, då hon var i livet, var, Nåmen hur är det med Åke, vad har han nu brutit?

Jag cyklar inte idag och det var massor av år sedan jag gjorde det, undrar om det är olyckorna som ligger bakom eller om det bara är att jag tycker det är mer motion att gå, sen faller man inte så högt om man snubblar som när man sitter på sadeln. Ha en bra måndag.

Jodu Helena, det följde med en beskrivning över lampbyggsatsen men den får bara mina ögon att gå i kors. Jag fixar inte att läsa såna instruktioner. Det var samma sak när jag gick i skolan. På matematik lektionerna gick det bra fram till den dagen då dom helt plötsligt började blanda in bokstäver med siffrorna, då gav jag upp. Jag fattade inte då och gör det inte idag heller, vad fasen bokstäver skulle in bland siffrorna och göra.

Jag vet numer att matematik inte enbart går ut på att räkna ut tal, utan det är ju också att kunna behärska konsten över att räkna ut vad som kan hända om man t.ex. drar bort det understa kortet i ett korthus, eller vad följden blir av att strunta i att betala räkningar, att lista ut såna saker, det är matte det.

Fast nu var det ju det här med instruktionerna över lampan, nä den är alldeles för trasslig, det är inga knäppen, skruvar eller annat som ska fästas, bara, typ, trekantiga plastbitar som ska snurras ihop, usch, men jag låter lampan hänga kvar där, kanske jag helt plötsligt en dag, kommer på hur jag ska göra, precis som med korsord, man lägger bort det och vips så dyker svaret upp, som en blixt från en klarblå himmel.

Nästan klarblå himmel var det igår, varmt var det då i alla fall och vi satt ett helt gäng bakom väggen. Kerstin, Janne, Fred, Birgitta, Laila, Ingrid, Ingrids särbo, Åke och jag. Kerstin bjöd på kaffe och Birgitta o Fred hade fixat fikabröd. Mycket prat (som vanligt) och planering inför sommaren. Det lät som om det var 2 par som skulle komma ut och kolla in då jag kör premiär tävlingen i slutet av Maj. Det kan bli spännande. Ja tävling och tävling, det är väl inte riktigt bestämt än hur dom ska lägga upp det här. Det blir väl som en "test inför säsongen tävling" , kanske.

Vi var upp och lämnade Jennifer på kyrkan efter lunch igår, dom hade scout hajk och har sovit över där så vi hade barnfritt. Fast hon håller på vara i den åldern att hon klarar sig själv ändå och därför känns det inte så speciellt eller rättare sagt, vi behöver inte gå på krogen eller göra såna saker bara för att hon är borta, det kan vi göra ändå. Så det blev en lugn, skön lördagskväll framför teven och med varandra som sällskap. Det kunde knappast bli bättre. Ta det lugnt!

Ett jäkla påhitt, det är just vad våran nya hall lampa är. Var på jakt efter en ny lampa då vi hade samma lampa som vi haft i 20 år och den var säkert helt ute på den tiden också, en sån där tak plafond, fyrkantig med rutigt trä mönster. Nu ville jag ha en som hängde ner.

Det hittade vi på en affär på Mariedal. Vi tyckte den såg frän ut, en vit plast sak som var rund som en boll med små snurr grejer på sidorna, en riktig bakelse.

Kom hem och öppnade kartongen bara för att finna att detta var en byggsats, *suck*. Vi satt hela dagen med denna lampa och jag säger bara att den människa som uppfunnit denna lampa måste ha haft otroligt lite att göra. Vi får inte ihop den och nu har den hängt i hallen, utan botten.

Inte nog med detta. Jag kom också på att om vi någonsin kommer att få ihop den till en boll, vad händer då när glödlampan ryker? Jo då måste man öppna upp hela botten igen och förhoppningsvis få ihop den efteråt. Jag blir ju svettig bara på tanken på detta, tror att jag struntar i att försöka bygga ihop den helt om det nu inte råkar komma förbi något snille som tycker att det är värt mödan att få ihop den och som inte grinar om jag måste plocka isär den en dag.

Vi såg på draknästet i torsdags, apropå uppfinningar, min chef kommer nämligen att få visa upp sig där i något av avsnitten, men jag tyckte att det var riktigt roligt att kolla in vad folk har för innovationer och idéer, det ska bli spännande att få se fortsättningen, vad dom väljer att satsa på och vad som kommer att komma ut på marknaden.

Ser ut att bli ännu en dag i solen så jag önskar er en trevlig lördag.

Jag tycker inte om fjärilar. Ja jag vet, dom som är så vackra. Mm jag har sett det men jag gillar dom ändå inte. Dom fladdrar på, helt okontrollerbart och vet inte vart dom är på väg. Tänk er att få in en sån i håret, huvva.

Jag var tidigare fruktansvärt rädd för spindlar, jag var det under många år och det var jättejobbigt. Nackhåren reste sig så fort jag fick syn på en spindel och då spelade storleken ingen roll. Liten som stor, dom var lika otäcka.

När vi åkte upp till stugan var det absolut värst, för där finns det spindlar så det räcker till och blir över. När stugan dessutom är i det skicket att en fågel skulle kunna köra rätt igenom utan att det skulle märkas (lätt överdrift men ändock) så är det inte konstigt att förstå att det finns levande varelser därinne.

Jag blev bara så tvärless på att vara rädd för dom, så jag slog näven i bordet och sa att nästa spindel som kommer hit, krossar jag. Vilket jag gjorde i ursinne och se, sen var min rädsla som bortblåst, det var allt som behövdes, jag fick se och känna själv att det faktiskt inte var något att vara rädd för. Men något hände efter det, då upptäckte jag fjärilarna. En ny sak att bli vettskrämd över. Det enda som är bättre med dom, är att det finns inte riktigt lika många och dom hoppar inte ner i skallen på en då man sitter vid teven eller någon annanstans. Spindlarna kändes mer som om dom satt och lurpassade på en, medans fjärilar påminner om humlor, noll koll.

Skorvar och skalbaggar är inte heller speciellt roliga men så länge dom håller sig ur vägen för mig så går det bra. Visste ni att timmerkusen kan prata? Vi satt nere vid sjön hos min mammas morbror, för några somrar sedan, och drack kaffe. Jag hör något som piper och tror att det är en mus som står nere vid altanen, jag hör ljudet hela tiden och vänder mig om för att titta ner och på min axel sitter en timmerkuse och låter. Första reaktionen är ju rädsla, det är ingen hit att titta en sån i ögonen då man inte är beredd på det, jag rycker till och den flyger iväg. Men den lät ju sa jag. Min moster sa då att dom kan göra det, dom får väl fram ljudet genom att gnida antennerna mot varandra. Det var dagens insektslektion.

Ha en trevlig fredag.

Har lite svårt att sova då det är vår och sommar i luften. Det beror inte enbart på ljuset, man kan ju använda persienner och rullgardiner, och inte beror det bara på att det blivit några grader varmare i sovrummet, våra katter spelar in och fåglarna som gapar därute på gården.

Jag vaknade eller blev väckt vid 5 igår morse, av Eloise (en av våra katter) som lade sig utanför sovrumsdörren och skrek. Ja jag säger att hon skriker för den tiden på morgonen så låter alla ljud dubbelt värre än normalt. Man spärrar upp ögonen och ligger och funderar om man ska kasta något tungt, på dörren, men då har man ju inte bara skrämt katten, det finns ju fler som kan bli rädda, Åke till exempel. Nähä, klurar vidare på vad man skulle kunna hitta på men till slut ledsnar katten och vandrar iväg. Man lägger sig till ro och ska just somna då sätter en svan eller trana eller vad det nu kan vara som låter som en trumpetande elefant, igång att trumpeta utanför fönstret. Är det inte det ena så är det de andra.

Åke vaknande, han med och klev upp innan väckarklockan satt igång och när han kliver upp då kan inte jag somna om, så är det bara. Dessutom vet man att ens egen klocka snart börjar leva om så man ger upp och känner ändå en viss tacksamhet över att solen ändå är uppe. Det känns lite mer otacksamt om man blir väckt i kolande mörker, och man känner det som om man vore ensammen i hela världen som är vaken den tiden på dygnet.

När man var i tonåren kunde man sova bort en hel dag eller åtminstone sova till efter 12, till ens föräldrars stora förtret, men idag tycks man inte ha tid att slänga bort sin dag på att sova.

Jag och min kusin, Anna, var experter på att hålla oss vakna till sent på nätterna för att sedan sova till mitt i dagen. Detta var på sommarloven. Min morbror jobbade i gruvan och började tidigt på morgonen och var därför måttligt road av vårat nattliv, vi satt ofta på cyklarna och for förbi deras fönster och surrade, inte tänkte vi på att någon låg och sov, sådär vid 12-1 på natten. I gengäld så stod han på bron, uppe med tuppen och gal utöver sommarstugeområdet så han kunde ha väckt dom döda, det var hans lilla hämnd.

Sänder en hälsning från Janne och Kerstin till Ritva i Innansjön, som tydligen läser min blogg ibland. Och därmed avslutar jag dagens bloggande och hoppas att solen även lyser på era huvuden.

Vi satt bakom väggen i förrgår, några grannar och jag. Det har blivit en liten vana att göra det. Allting började egentligen för 2 år sedan eller 3 vårar tillbaka. Jag hade gått ut för att sitta på gården och läsa en bok, i värmen, och det går bara en liten stund så kommer en kvinna fram och frågar om hon och hennes väninna får sätta sig bredvid mig i gräset. Mjo, sa jag, det går väl bra. Sen kom en till granne ut och en tredje och det blev bestämt att vi skulle dricka kaffe på eftermiddagen. Sen har det fortsatt av bara farten. Ifjol satt vi nog som mest därute, 15-16 personer. När man kom hem från jobbet så tjoade det därborta vid utemöblerna, Hallå, det är kaffe klockan 2. Man vinkade tillbaka för att ge tecken om att man hört vad dom sa och gick upp för att byta om och ta med sig en kaffekopp ut.

Så där har det alltså fortsatt till dags datum med den skillnaden att på vintern, sitter vi inte ute utan då träffas vi i bastun. Även fast det bara är 3 stycken som brukar sitta i själva bastun, resten av gänget kommer en stund senare och då fikar vi, berättar historier och skrattar åt det mesta. Nu har jag ju dessutom fått sällskap av några stycken då jag är ute och promenerar, så vi har setts varje dag med start i januari i år.

Folk som går förbi då vi sitter ute säger att vi ser ut att ha det så trevligt, jamen säger vi det är ju bara du/ni kommer och sätter er också. Vi har inte inmutat gården fast det kan upplevas som det, luften är fri och utemöblerna (med undantag av egna dit burna stolar) tillhör föreningen, så det är bara att slå sig ner.

Dom brukar kalla oss för trädgårdsföreningen, namnet kommer sig av att två av grannarna har en liten lott på gården som dom pysslar med och sätter blommor och sår frön i, men det är som sagt bara dom två som gör det, vi andra får vara smakråd eller komma med tips och idéer om vi har några. Om inte annat så får vi njuta av färgprakten som blir därute och har vi tur så kan man få smaka på en jordgubbe då tiden är inne.

Några gröna fingrar har jag aldrig haft och kommer förmodligen aldrig att få heller. Jag vattnar våra stackars blommor då dom skriker efter vatten, och rätt var det är så blommar någon av växterna, då har jag hört att dom kan göra det då dom blivit utsvulten, det är ett sista rop på hjälp. Fast det är ju bra, då ser jag ju dom och blir påmind om att dom vill ha lite vätska.

Idag är det arbete som väntar och promenad vid halvtre tiden. Får se om det blir någon värme under dagen eller om det ska vara sån där snålblåst igen. Ha en bra dag!

Jag och Åke satt och spelade bingolotto på söndagskvällen. Inget vi brukar göra så ofta men ibland, då man inte kan hitta på något bättre att roa sig med så kan det vara ett sätt att fördriva tiden. Men för det mesta så får man bara sitta och vara förbannad att dom aldrig kan dra det nummer som man saknar. Väntar man på nummer 21 så kan dom dra alla andra nummer på 20 förutom just det du vill ha. Fruktansvärt irriterande.

Nåväl, ingen bingo blev det och jag vet inte heller om det var det man hade räknat med. Igår då vi skulle ut och promenera, grannarna och jag så berättade Kerstin att hon vunnit en platt teve, värd 10 000: -, på bingolotto i söndags. Och hon var givetvis överlycklig. Ja där ser man, även fast man säger att man aldrig vinner så är det ju alltid någon som gör det varje gång. Och är det en enda sak som är lika säker som att vi alla ska dö en dag så är det att dom som inte har en lott, dom kommer heller aldrig att vinna.

Hon hade lovat sin granne Janne (även han brukar följa med ut på promenaderna) att vid eventuell vinst skulle dom dela på den. Nu är det ju lite svårt att dela på just en teve så dom hade gjort upp en deal om att Kerstin ska bjuda honom på middag hemma hos sig, resten av året. Mjae, jag vet inte om hon kommer att tjäna på det men jag föreslog henne att bjuda honom på nudlar varje dag. Det tyckte hon var ett bra förslag men jag tror inte att det kommer att godkännas. Jag hade tänkt skriva, godkännas av regeringen, men tyvärr Janne, jag tror att Kerstins röst väger tyngre :D

Nu ska jag iväg och jobba några timmar så förmiddagspromenaden är framflyttad till i eftermiddag, men det spelar ju inte så stor roll. Det är bara att hoppas på att det fina vädret håller i sig så man slipper gå i kyla, regn, snö och hagel. Ha en bra dag!

Det fanns en man i Malå som var lite av den här sorten som råkade ut för allt möjligt och omöjligt. Han hade en stor barnaskara och inte så mycket pengar att röra sig med, så han kände sig tvungen att söka hjälp på socialkontoret.

För att han skulle komma ihåg alla detaljer om hur svårt dom hade det så skrev han upp alltihop på en lapp som han tog med sig till det inbokade mötet. Han läste direkt från lappen och tårarna började rinna utför kinderna. Han snörvlade sig igenom brevet och när han hade läst klart sa han på bred Malå bondska: Att vi hadd he se dåligt, visst I, men att he va se dåligt.

Han tyckte med andra ord att allt blev mycket värre då han fick se svart på vitt hur dåligt med pengar dom hade. Jag vet inte riktigt men allt beror på hur man tolkar berättelsen, han kunde ju också ha lagt till lite saker för att bre på eländet och då blev det verkligen en ledsam historia han framförde.

I dagsläget är vi nog många som har fått börja vända på slantarna, många har förlorat sina arbeten eller har blivit varslade så man vet vad som kommer. Men på något sätt är det bara att gilla läget för vad kan vi göra förutom att söka dom jobb som finns och hoppas att det är just en själv dom vill ha? Jag är ändå glad för det liv vi har, att vi dessutom har tak över huvudet, vi har friska barn, om det verkligen skulle knipa har vi också saker vi kan sälja, så vi sitter inte i sjön. Livet går ju ändå inte ut på att den som äger mest då man dör, vinner. Jag är inte heller speciellt orolig för framtiden, varför skulle jag vara det? Nog finns det roligare saker man kan sysselsätta sig med istället för att gå runt och må dåligt över något man ändå inte vet hur det kommer att sluta och någon gång kommer det att vända, frågan är bara när.

Och som allra sista utväg får man väl göra som den stackars mannen från Malå, skriva upp hur bedrövligt vi har det och boka in en tid hos någon som har tid att lyssna.

Våran dammsugare har krånglat. Men som tur är så kan Åke fixa det mesta och nu funkar den igen. Han kanske har "äkta" elektriska fingrar.

Min pappa brukar greja med elsaker så där till husbehov, och när min lillebror var liten så blev han vittne till då pappa satte in fingrarna i proppskåpet i stugan och fick strömmen genom sig. När sedan lillebrorsan var tillbaka i skolan så hade dom till uppgift att rita och skriva i en dagbok, han hade ritat en gubbe med eld sprutande från fingrarna och under bilden stod det: Min pappa har elektriska fingrar.

En annan gång då pappa var i proppskåpet hemma och skulle dra någonting, fråga mig inte vad, så satt lillbrorsan, som nu var betydligt äldre, i vardagsrummet. Detta var någon gång i december för julgranen stod på plats i teverummet, i köket stod mamma och skulle förbereda middagen, hon vred på plattan och vips så tändes julgranen. Vad gör du ropar brorsan från rummet, jag satte bara på plattan svarade mamma. Men det hade blivit något galet för varje gång hon vred på den så sattes belysningen igång och vice versa, när hon stängde av så släcktes den.

Själv har jag (peppar peppar) aldrig provat på att få en stöt, förutom då man lekte med elstängslet som satt uppe för att korna skulle hålla sig på plats. Men det var ju bara små kittlingar jämfört med riktiga stötar. En av mina kusiner var tydligen intresserad av det här med strömmen och uttagen i väggen. Han stack in en spik i ett uttag för att se vad som hände, han flög till andra sidan av rummet. Vad tror ni han gjorde efter det? Jo, han kravlade sig dit igen för att se om samma sak skulle hända nästa gång han satte spiken där, men han hann inte, hans mamma satte stopp för det projektet. Idag kan man nog vara lite lugnare då det gäller uttagen i lägenheterna, dom är ju ändå barnsäkra.

Vår dotter ringde igår kväll och jag nämnde för henne att dagens blogg skulle handla om ström, då sa hon, visst vet du att det inte är strömmen som går utan spänningen som saknas.

Och med den lärdomen avslutar jag dagens ord och fortsätter våran söndag med diverse bestyr. Vill bara tillägga att livet med Åke kan aldrig, och då menar jag aldrig, bli spänningslöst :D

Wolfman Jack

Tänkte slå ett slag för Wolfman Jack som har ett skivsläpp och releasefest på Droskan ikväll.

Jennifer hade turen att få en färsk, nylossad cd skiva av John, sångaren i Wolfman Jack, i torsdags och den har redan snurrat flera varv på hennes cd spelare och igår kväll så satte vi på den ute i teverummet. Den är riktigt bra och kommer garanterat att få följa med ut i bilen och bussen i sommar.

John är son till "Brälla", som vi firar midsomrarna tillsammans med så vi har känt John ett antal år. När Jennifer var 1½ år så var vi bjudna hem till hans föräldrar och vi satt ute på gården tillsammans med en hel del andra människor, dom hade bjudit på mat och nu var det dags för lite annat gott. En hel hög med barn, däribland John, Emelie, Hanna, Frida, Albin och säkert några fler, satt vid ett bord och såg ut att ha så där lagom roligt. Då spelades det helt plötsligt Dr Bombay med Calcutta på stereon och då flög Jennifer upp, det var nämligen hennes favvo musik på den tiden och hon fick igång hela gänget med hennes dans.

Hon imponerade dessutom på John med att "läsa" på en matkasse där det stod Maxi och han fick stora ögon och tyckte det var coolt att en så ung människa kunde läsa, till saken hör att det kunde hon inte, däremot hade hon varit med oss och handlat ett antal gånger på Maxi och en logga är ju lätt att komma ihåg.

Vi förflyttar oss några år framåt, det är skogscruising som Nailheads hade anordnat, och vi lånar "Brällas" stora bil, vi kan inte komma ihåg vad det var för märke på den, får återkomma om det senare. John, hans tjej Linn och en kompis får åka med oss, vi sitter och pratar musik och Jennifer säger att hennes favorit låt är Susie Q med Creedence Clearwater, inte så vanligt med tanke på hennes ålder, jag gissar att hon var någonstans mellan 6-7 år då. Sedan gör dom en cover på den låten och Jennifer lyser upp varje gång hon hör den.

Så ni som inte har något för er ikväll, bege er till Droskan så får ni lyssna på bra musik. Med önskan om en trevlig lördasgkväll.

Filmrulle/dammsugare/punschrulle

Jag köpte den lilla pessimist boken och boken om roligheter, då vi var till Luleå förra våren. Jag är i många avseenden en pessimist men då jag läste boken och alla dessa citat så insåg jag att det var någon jag varit en gång i tiden men inte nu längre. Känns ganska uppfriskande, faktiskt. Fast man kan ju inte låta bli att småle åt alla dumma saker som står i boken.

En av citaten lyder: Du vet att du haft en dålig dag om du önskar att du dog och återuppföddes som en dyngbagge.


Tänk om vi alla skrev ner någonting otroligt/roligt som man hört eller upplevt, det vore väl uppiggande? Ja jag vet inte men jag kör, tänker berätta en sann historia härifrån Umeå.

Min ingifte morbrors syster, en ganska bestämd dam som inte är rädd att visa eller uttrycka sina känslor, var nere på stan och handlade. Detta var nu en 20-25 år sedan. Hon åkte upp på Domus fiket och köpte sig en välbehövlig kaffe och dammsugare/filmrulle. Satt ner sakerna vid ett bord men kände sig tvungen att gå på toaletten innan hon började fika.

När hon kommer tillbaka är dammsugaren borta, vid bordet intill sitter en kille med en kaffe och en dammsugare...han har dessutom tagit en tugga från kakan. Hon stirrar honom i ögonen, säger ingenting men går fram och tar tillbaka kakan. Killen säger inget heller, han ser ut som ett stort frågetecken.

Han går och köper en ny dammsugare, vid det laget har min morbrors syster fikat klart, hon packar ihop sina saker, går fram till killen, stirrar honom återigen i ögonen, snabbt som en vessla hugger hon kakan, och tar en tugga. Rätt ska vara rätt tyckte hon. Han hade ju tagit en tugga av hennes kaka.

Nåja, där hade ju historien slutat om det inte var så att när hon kom hem och plockade upp sakerna hon köpt, vad tror ni då hon hittar i påsen, jo kakan. Den hade halkat ner då hon reste sig för att gå på toaletten.

Fatta vad kul det hade varit om man idag fick tag i den kille som blev utsatt för henne. Vad han tänkte och hur han resonerade. Förmodligen trodde han att det brunnit i hjärnkontoret hos henne och han tordes inte utmana ödet utan lät henne hålla på. Jag tror då att jag vet vad jag hade gjort om jag hade varit killen, men det ska jag låta bli att skriva här.

Önskar er en trevlig helg!

Jag läste någonstans om en amerikan som var och hälsade på några vänner här i Sverige, dom hade lätt och lagom på mackorna och detta tyckte han var så gott. Han hade sedan gått in på en mack eller affär och skulle köpa just lätt och lagom, men han kunde inte svenska. Och han hade sagt att han ville ha one package of light but not to heavy. Vet ju att just ordet lagom, inte finns annat än i svenskan och det kan ju vara svårt att förklara.

Om jag vill ha en påtår och Åke frågar hur mycket och jag svarar lagom, så kan ju han omöjligt veta vad som är lagom just för mig. Men ändå så säger man så. Eller så säger man en sipp, skvimp eller skvätt, men det talar fortfarande inte om hur mycket jag egentligen vill ha.

När vi var ner till Järlåsa på vår dotters födelsedag ifjol, så hade vår yngsta dotter en kompis där och dom satt och höll på med modellera, jag sa modellera som ett hopsatt ord, har alltid hört det och känner ingen som säger något annat, men hon fattade inte vad jag pratade om, vaddå modellera sa hon och fnissade, det heter ju modell lera. Ganska småroligt tyckte jag, att vi pratar eller uttalar ord på olika sätt beroende på vart vi växer upp.

Gå du hem till din mamma du, sa jag och säg att du vill ha harta borti harta och harta borti he. Hm??? Ja, hälften av hälften och hälften av det, och det borde då betyda att jag vill ha 12,5% av någonting, enkelt va? Eller he som hänn he hänn hänna.

Vi kom ju osökt in på specifika ord som vi t.ex säger he, och he kan betyda en oändlig massa saker, he nycklarna där, he upp tavlan där, he ner krukan där, alltså kan det betyda lägg, eller häng eller ställ. Jag brukar dessutom säga ho, typ vart ho du nycklarna, eller hedde du dom där du skulle. Man kan ju förstå att folk från andra länder kan ha problem med att förstå vad man säger.

Det var en bonde som skrev en lapp till deras piga som hon skulle vidarebefordra till en annan piga, han hade dock skrivit ihop orden utan mellanrum så detta var vad hon kunde läsa på lappen: säjteaateaahogekoavetietia. Prova att förstå vad han menade med det.

Och med det avslutar jag dagens skriverier och önskar er en lugn och skön dag, så här i slutet på veckan, ha det gött!

By the way, meddelandet på lappen var, säg till Tea att hon ger kon vid tie tiden, skrivit med lite bondska, säj Tea a Tea att ho ge koa ve tie tia.

Angående Åkes nattliga bestyr som jag skrev om igår så hittade Åke den riktiga vägen ut, jag frågade honom när han kom hem. Det tog väl sin tid men till slut klarnade bilden och han såg vart han stod, så han kunde ta den rätta dörren ut.

Våran förra buss som vi ägde, hade ett sovrum längst bak, egentligen gjort som garage/verkstad av dom förra ägarna som körde cross. Det blev i alla fall Jennifers rum. Jag hade målat en stor döskalle på bakdörren med svart bakgrund. Till saken hör också att hennes avdelning med säng och sånt var en halvmeter ovanför lastdelen som låg närmast bakdörren. Där bak slängde vi in cyklar, grill och såna livsnödvändiga grejer som skulle med på resorna.

På en av våra dragracing resor för 2 säsonger sedan, då vi befann oss i Sundsvall, och hade precis gått i säng, ja Jennifer hade slocknat innan vi. Så hördes ett rappel och buller där bak ifrån. Jaha sa jag, nu lät det som om Jennifer föll ur sängen. Vi väntade en liten stund sedan hörs en röst från hennes rum, mamma, vart är vi? I sundsvall svarade jag. Mamma vart är vi? Ja i Sundsvall, sa jag för andra gången. MAMMA, vart är vi? Vi är i bussen, i Sundsvall, jag tror att du har ramlat från sängen svarade jag. Det blev tyst några sekunder, sedan sa hon, Ok, då fattar jag.

Hon hade inte bara tippat ur sängen som man kanske "normalt" skulle ha fallit ur, nä, hon hade ramlat från kortsidan av sängen, ner den där halvmetern och hamnat längst bak vid dörren. När hon landat och tittade upp så såg hon bara den stora döskallen ovanför huvudet. Hur hon klarade cyklar, grill och annat bråte utan att få ett endaste blåmärke, kan vi inte svara på.

Tror att jag ska göra Jennifers favorit frukost idag, det är scones med marmelad, det förtjänar hon nu då jag hängt ut henne på min blogg. Sedan väntar grannpromenaden och om solen fortsätter att vara uppe så kommer jag att sitta ute idag också. Ha en bra dag!

Vi var bjudna på middag igår, hos mina föräldrar och vi satt och pratade om många saker, vet inte hur vi kom in på det men det blev i alla fall snack om att gå i sömnen.

Åke gjorde en sån sak då han följde med "Brälla" till Maltträsk, en höst för några år sedan. Han skulle sitta på älgpass med honom. Ur led blir väl tiden då man ska upp tidigt, kanske tillbaka och sova en stund och sedan ut på ett annat pass. I vilket fall som helst så är det säkert lite ovant för kropp och huvud.

Dom skulle sova i köket och tydligen var det först meningen att Åke skulle ligga på soffan men det ändrades i sista stund till att få ligga på golvet. "Brälla" vaknar någon gång under natten av att Åke står och ska flytta kylskåpet. Han hade tänkt sig ut för att lätta på trycket och får för sig att utgången är där men att någon ställt kylskåpet i vägen. Han ser dessutom dörrkarmen på ena sidan. Dörrkarmen han ser är förövrigt ena sidan på fönstret men det kanske inte är så lätt att uppfatta i kolande mörker och i ivern att komma sig ut. Han bökar på där, backar några steg och står och funderar hur han ska ta sig ut. "Brälla" får sig ett gott skratt och även vi andra då vi får höra historien.

Jag kommer inte ihåg idag, hur det blev, om han vaknade till så pass att han förstod att han var på fel ställe eller om han gav upp och gick och la sig igen. Jag ska fråga honom då han kommer hem.

Tänk att solen kunde lysa även här idag, lite typiskt måste jag ju säga att det är. En lång helg har passerat och ingen sol överhuvudtaget. När sedan många ska tillbaka på jobbet då spricker den fram. I förrgår då vi bytte däcken på bilen så gjorde vi en liten sväng bort till bilprovningen, och där ska ni veta att solen sken. Visst är det knäppt att det kan skilja så mycket på en sån liten sträcka.

Jaja, man får väl vara glad att den lyser idag, ska ut och gå med våra grannar och efter det kommer vi nog att parkera oss ute på gården, med solen i ansiktet och en kopp kaffe i handen. Hoppas att solen även lyser på er.

Igår passade vi på, (vi som i min man som fick göra grovgörat och jag hjälpte till) att sätta dit sommardäcken på herrgårdsvagnen. Dom däcken är nog så bra som dom som satt på, kan bli aktuellt med nya vinterdäck nästa gång, vi får se. Det tar sin lilla tid men nu är det gjort.

Kom att tänka på en gång då vi skulle upp till stugan, det var bara över en vanlig helg och om jag inte minns fel så hade vi en Volvo, typ årsmodell 84:a eller nåt sånt. Vi hamnade bakom en bil med släp och tog oss inte förbi på den krokiga vägen. Det började lukta bränt och vi trodde att det var bromsarna på släpet som låst sig.

Äntligen kom då en lucka och vi passerade ekipaget och försökte göra dom uppmärksamma på odören, men det är inte så lätt i en rätt så hög hastighet. Vi stannade av vid vägkanten eller om det faktiskt var så att vi hittade av en parkeringsficka och inväntade bilen med släpet, vinkade in dom på platsen och Åke gick fram till chauffören och sa vad vi trodde, det luktar ju förjävligt sa han. "Gubben" kliade sig i huvudet och såg lite oförstående ut men dom tackade för omaket att stanna av dom och sedan drog vi iväg, glad i hågen för att kunnat vara någon till hjälp. Efter en liten stund var odören där igen, det var våran bil som luktade bränt, inte bromsarna på släpet. Snacka om att känna sig bortgjord, och man kan ju undra än idag vad dom människorna trodde egentligen, att vi var helt borta eller. Vad felet på vår bil var denna gången, förtäljer inte denna historia.

Vi hade en gång i tiden en folkabuss som vi inrett med bord och soffor som man kunde göra om till sängar. På en av alla resor vi gjorde, jag tror att det var på hemväg från High Chaparall i Småland, så satt Theresé i sedvanlig ordning därbak och vi därframme. Helt plötsligt så började bilar blinka och vinka till oss och vi vinkade tillbaka i tron att dom hälsade på oss, men tyckte väl till slut att det var lite väl mycket vinkande, plötsligt hörs en röst från baksätet -Pappa, jag ser ingenting! Vi vänder oss om och vad tror ni vi ser? Ingen Theresé i alla fall, hon är dold i ett stort rökmoln. Tvärnitar bilen och ut ur bussen, det var axeln till generatorn som gått av och motorn gick varm. Vi förstod då varför alla blinkat och vinkat så glatt, dom trodde väl att vi skulle begripa något. Det gjorde vi ju också men det tog sin tid.

Jennifer hade aldrig sett en folkabuss eller vi hade väl aldrig direkt pekat ut en sådan och sagt att det var en sån vi hade då storasyster var liten. Så passerade en sån ute på vägen för nåt år sedan, jag ropar till henne, det var en sån där buss vi hade förut, hon tittar dit och börjar gapskratta och säger det där, vilken löjlig liten buss hahahaha. Hon är ju uppvuxen i bussar på 12 meter, det är en viss skillnad. Simma lugnt!

Katta-strof

Denna synen mötte mig då jag kom hem en dag. Lite stressad var jag dessutom då jag hade en tid på vårdcentralen.

Ingen katt så långt ögat kunde nå men blomjord runt hela lägenheten. Jag gick fram till högen, tog ett djupt andetag och vände mig om, gick ut i köket hällde upp en kopp kaffe och satte mig framför datorn.

Fattar inte hur dom kunde få ner allt detta från tevebänken.

När jag sen kom hem så var jag ju tvugnen att ta rätt på alltihop, Åke kom en stund senare och vi började kolla hur det såg ut egentligen. Elementet, som är 2-3 meter långt, såg ut att hänga snett. Jo mycket riktigt, krukan hade puttat till elementet som lossnat från ett av fästena, när Åke skulle rätta till det så började det strila vatten, vilken jäkla tur att det höll när det föll i golvet första gången, annars hade vi som haft en översvämning här hemma.

Pratade med grannen under, efter några dagar, och berättade vad som hänt. Jaha, sa hon, det var det som levde om. Hon hade haft besök av sin syster och hon själv var inne på toaletten då det small, hennes syster hade blivit jätteorolig och trott att det var hon som kapsejsat i badrummet. Nu fick hon svaret på oljudet.

Nog önskar man ibland att man inte hade haft några djur överhuvudtaget, men dom flesta människor är nog som oss, man kan inte låta bli och som tur är så drar man till slut ett streck över det som varit och ser fram emot nya dagar.

Nu ska jag ut på promenad med grannen. Ha en bra och lugn söndag.

Så var det dags för ännu en knäpp dröm.

Jag skulle bjuda på lunch, uppvärmda våfflor. Vi var 12 personer och jag hade 2 våfflor, men se det både räckte och blev över och jag vet att jag riktigt funderade på hur detta var möjligt, jag som gruvat för att det inte skulle räcka till. Om det skulle vara någon direkt bjudmat vet jag inte heller, uppvärmda våfflor är inget jag brukar rekommendera.

Att det var långfredag igår kändes nästan av, det var bara sk-t på teven och tiden gick lite långsammare än normalt. Hörde av grannarna som var med ute på promenaden igår att när dom var liten så var det verkligen en låååång dag, man fick inte leka, och spelades det musik så skulle det gå i moll. Kan tyckas vara lite överdrivet idag.

Min mamma berättade att när mormor var ung och skulle konfirmeras så skulle man ju ha en vit dräkt på sig, om familjen inte hade råd att sy upp en sån dräkt så fick man låna en av kyrkan, men tror ni att den var vit? Nä då skulle det verkligen pekas ut vilka som inte hade pengar, dräkten var då svart. Så vi får nog vara glad att vissa saker har förändrats genom åren.

Själv valde jag att inte konfirmeras, jag var inte intresserad. Men jag läste barnens bibel och kunde tycka att den var lite intressant, men sen utövade jag en viss översittare förmynderi över min lillebror, jag skulle passa honom när våra föräldrar skulle in till samhället (Malå) och handla, Malå som jag för övrigt kallade den gudsförgätna hålan, då jag var i 15 årsåldern och inte tyckte att det var roligt att åka dit. Nåväl min bror fick inte lämna rummet utan han skulle hållas med Guds tukt och förmanelse, fråga mig inte vart jag fick detta ifrån kanske tillfälligt hjärnsläpp, lite synd om lillebrorsan var det ju onekligen.

Nu ska jag koka kaffe och gå över till verkstaden och bjuda min mekande man, Åke, på en kopp. Han är där och sätter in en racestol i camaron, åt mig. Det är lite säkrare då man får trä säkerhetsbältet genom stolen och inte bara ha dom liggande på axlarna. Ha en bra påskaftonskväll, det tänker vi ha.

Jennifer, vår yngsta dotter, ställde en fråga till mig för 3 år sedan, jag kunde inte ge henne svaret på den men det kanske någon av er kan. Sedan apropå den frågan så har även jag en som jag skulle vilja veta svaret på, får se om någon av er kan upplysa mig.

Jennifers fråga: Om man började tidräkningen då Jesus föddes, varför blir det inte ett nytt år den 25/12 då istället för den 31/12?

Min fråga: Om vi firar Jesus återuppståndelse på påskdagen, hur kan då påsken vara flytande, för det innebär ju att nästa år så infaller den dagen den 4/4, och vilken dag var det då egentligen han återuppstod?

Jag menar om jag fyller år den 12/6 så fyller jag ju år då och inte den 20/6 nästkommande år, om jag dör på påskdagen nästa år så är ju fortfarande min dödsdag den 4/4 och inte den dagen påskdagen infaller nästkommande år och därefter.

*klurar*

Önskar er en glad påsk!

Var och hälsade på en 'gammal' klasskompis igår. Det är inte så ofta vi pratar med varandra eller att vi träffas men när vi gör det så blir det ganska intensivt. Mycket som ska diskuteras, luftas och pratas om. Det är roligt. Egentligen är det nog så man ska ha det. Tänk om man träffades varje dag, vad skulle man då prata om? Ja okej om det handlar om arbetskamrater, dom träffas ju förmodligen nästan varje dag, men det är ju inte riktigt samma sak som en riktig vän. Men det ska man väl i och för sig ha osagt, det finns väl dom också som är riktiga vänner och arbetar ihop, men jag tror inte att det är så himla vanligt. Man skiljer nog på arbete och fritid. Och är man riktiga vänner på arbetet så kanske man inte planerar så mycket fritid ihop, man har ju som redan hunnit umgås en hel del.

Nåväl, jag fick då uppdatera min sko samling. Hon hade några par som skulle avvecklas och som inte har många kilometer under sulorna så dom fick jag ta. Passar mig alldeles utmärkt. Jag har aldrig nött ut så många par skor i mitt liv som jag gör nu. Kan det bero på alla promenader, ja antagligen. Men en viss del får man nog skylla på kvaliteten också. Inte är det lika bra skor som finns idag som det gjorde för 20 år sedan. Vinterskorna som man inhandlade och började använda i slutet av november höll tills i februari, 3 månader, sen blev dom den där modellen som bara tål torra fina vägar och inget slask. Fast det är säkert så att om man betalat 1000: - istället för 350: - så hade dom kanske hållit 3 månader längre, än dom gjorde nu.

Fick ett sms iförrgår från äldsta dottern, det var en galen kyckling som skriker och lever om, låter som hackspetten dom visar på julafton, sen står det att jag var först att önska dig glad påsk så då får du köpa ett påskägg till mig, önskar att jag kunde visa er hur det ser ut. Jag skickade iaf sms:et vidare till min chef, hon tyckte det var det bästa hon fått någon gång och skulle skicka det till några stycken, ja sa jag men du har väl lagt märke till att kycklingen visar arslet, jag menar så att du tänker på vem du skickar det till. Kan ju bli lite galet om det skulle skickas till några 'viktiga' kunder, det kan ju misstolkas.

Apropå miss, kom att tänka på katter. Vi satt, för några år sedan, ute vid elden (en grill som vi eldar ved i) uppe i stugan, då kom en man som bor däruppe året runt och frågade om det var någon av oss som sett K-F. K-F tänkte vi, och man kunde riktigt se hur hjärncellerna arbetade på alla som satt däruppe, vad är K-F för förkortning till för namn, hm, Karl-Fredrik, Kurt-Fabian, nä vi gick bet och frågade honom, och vem är K-F? Jaaamen kattfaaan, svarade han. Det var tydligen inte första gången som deras katt var på rymmen och han var måttligt road av att jaga honom runt stugorna.

Och med dom orden önskar jag er alla en riktigt trevlig skärtorsdag, skär som förövrigt inte betyder skär som i att skära bröd, inte heller skär som i rosa, inte ens skär som i Stellan Skar-sgård (ha nu har jag varit rolig för idag), nä utan skär som i ren och skär lögn. Ha det!

Monster???

Vi har, som jag skrev i presentationen, 2 norska skogskatter. Dom ser så mjuk och go ut att dom aldrig skulle göra någon något ont. Men skenet kan bedra, jag lovar.

Nä, dom bits inte eller river en i skinnet men dom hittar på allt jäkelskap man kan tänka sig. När Enya var några månader gammal så drog hon iväg genom rummet, sladdade in i vårat sovrum och sedan bullrade det till därinne. Jag gick dit och då hänger hon som en fladdermus, upp och ner i gardinen och ser helt vild ut.

Dom lossar en hel del päls och blev med tiden portförbjudna i vårat sovrum, det kändes inte roligt då man lyfte täcket och en halv katt fladdrade iväg i luften, ja det gick ju bra att stänga dörren?ett tag, en natt då vi somnat blir det ett j-kla liv, dörren slängs upp och katterna formligen flyger rätt upp i sängen och landar på oss. Dom har lärt sig att öppna dörrarna. Då stämde ju Jennifers historia om att dom varit in till henne också, vi som trodde att hon drömt.

Klura ett tag och kom på att vi skulle vända dörrhandtagen uppåt, vilket vi nu gjort och då är vi fri från nattliga besök. Däremot tar dom gärna en boll eller annan leksak och kommer in i köket där dom 'bollar' grejen mot våran sovrumsdörr, och det lever om.

Jag vaknade en annan natt av ett ruskigt ljud, jag trodde att hela hyllan med porslin hade brakat i golvet. Jag kastar mig upp ur sängen och kutar ut i köket, där sitter Enya med ögon stora som tefat, från teverummet hörs ett obekant ljud och det kommer in mot köket. Det är Eloise, hon har en papperskasse runt halsen, och för varje steg hon tar så trampar hon på den, dessutom är hon stressad och går inte, utan springer i 120, jag har svårt att få stopp på henne men lyckas trampa fast påsen nästa varv hon kommer och då blir det äntligen tyst. Hon och syrran är sedan ovänner i 2 dagar, Enya bara fräser så fort hon får syn på Eloise, men det ger sig till slut.

Det var en kort presentation av våra husdjur, fler historier kommer säkert. Ha en bra onsdag, spara energi och ladda inför påsken.

Jag drömde, just innan jag vaknade på lördagsmorgonen, att Åke sa att han ville byta telefonnummer till sin nya mobil. Man kunde välja mellan ett 070 nummer eller ett vanligt telefonnummer. Han visste inte hur man skulle göra så jag sa att jag kan ta telefonen till han som sålde den till oss. Nej sa Åke, det behövs inte det kan barfotacentralen fixa istället.

Ja det lät ju inte konstigt på något sätt, inte i drömmen men då jag vaknade. Vaddå barfotacentralen, vart får man allt ifrån? Dom har en på Åkes jobb som kör ut gods här i centrala Umeå och kallas för stigcentrala, det kan ju vara därifrån ordet central kom ifrån, vi var nämligen på Åkes jobb i drömmen, men det här med barfota, vet i sjutton.

Jag hade en annan knäpp dröm för nåt år sedan. I stugan har vi ett högskåp, ett sånt där med 2 dörrar och 2 lådor nedanför, och vi har som ingen plats till det. I drömmen var det väl snack om att vi skulle göra oss av med skåpet, då kom min moster och sa att hon visste precis vad vi skulle göra med det. Sätt ner det i sjön och använd det som ett utedass?jamen det var ju hur smart som helst, tills jag vaknade. Pottskåp har jag hört talas om men det här tog väl ändå priset. Och varför skulle det ner i sjön?

Fast drömmar är för det mesta roliga, snacka om att kunna underhålla sig själv. Och kanske man får någon idé från något man drömt en gång. Vem vet.

Ha en bra tisdag och kom ihåg, att oroa sig för morgondagen är samma sak som att betala ränta för ett lån man inte har.

Pratade med äldsta dottern i söndags och undrade om hon läst våra bloggar. Jo Jennifers hade hon kollat in men hon förstod inte riktigt vad hon menade med att katter har smör under tassarna.

Jag fick förklara att det var något Jennifer sa då vi skulle ta ut katterna från hennes rum en kväll. Hon sa att katter verkar ju ha smör under tassarna eftersom dom alltid landar på dom, precis som man brukar säga om mackan som alltid landar med smöret nedåt.

Sen utvecklade jag det med prat om flugor, hur kan en fluga egentligen landa upp och ner i taket utan att först stå och hovra som en kolibri? Och dom har ju dessutom fart då dom landar, sen blir det tvärnit då dom sätter ner fötterna, snacka om whiplash. Och tänk den onda tanken om dom skulle ha haft smör under fötterna (riktigt smör), då skulle dom glida runt däruppe som en skridskoåkare.

Där fick ni höra lite av våra diskussioner sådär innan det är läggdags för Jennifer. Hm, kan det vara därför hon ibland har svårt för att somna, hon får för mycket att fundera över.

Tänkte på det här med bloggandet. Jag har tidigare bloggat på netdoktor.se, och egentligen var det inte planerat utan jag sökte efter information om "sluta röka tabletterna" champix och hamnade på den sidan. En läkare hade försökt sig på att svara på en fråga men eftersom tabletterna var så nya så visste han inte helt säkert. Då kände jag mig manad att svara eftersom jag åt tabletterna och visste svaret. Men för att kunna göra det så var man tvungen att bli medlem och på den vägen blev det.

Varför jag nu hoppat över till vk:s blogg är egentligen bara för att jag inte längre har ett behov av att skriva om just rökningen. Och det känns som om man upprepar sig hela tiden då man skriver där.

Jag har genom den sidan lärt känna en person som jag numer mailar till, har även ringt till henne vid ett tillfälle och vi ska träffas någon gång. Hon bor nämligen på samma ställe som äldsta dottern så tillfällen kommer nog att dyka upp.

Vad som är så roligt med att lära känna en person via nätet är att hon lär känna mig som jag är idag, inte som mina gamla vänner från skolan känner mig. Man ändrar ju på värderingar och sitt sätt att se på saker. Jag är inte samma människa som jag var för 20 år sedan, visst, jag är mig ganska lik, jag har inte genomgått någon personlighets förändring på det viset men jag gör saker som jag inte gjort tidigare.

Jag älskar dessutom livet, och är inte speciellt rädd för förändringar. Att vara kreativ är ju att testa något nytt, egentligen varje dag. Prova ta en kopp te istället för kaffe en morgon, ja då har du varit kreativ. Man ska ändra på saker för att ta sig ur sina gamla hjulspår och det är roligt, tro mig.

Eller varför inte testa att byta plats vid middagsbordet, det känns knepigt, man vill veta vems plats som är vems, men kommer jorden att gå under om man byter en dag? Vi hade bjudit hem mina föräldrar på middag och mamma hade tänkt sätta sig på Jennifers plats men i sista stund frågade hon vems plats det var och då fick vi ju våra "gamla" stolar. Visst är det lite löjligt men vi är många som gör så här. Kanske det är en typ av trygghet att veta vart man är, och vart man ska placeras. Ja i vilket fall som helst så tror jag mig veta vart jag är och i alla fall vad jag ska göra idag. Ha det bra allihop.

Nylossad bil från staterna

Vi har i många år följt med vänner på dragracing tävlingar, så jag har väl vetat på ett ungefär vad det handlar om. Hösten 2007, på väg hem från sista tävlingen i sundsvall så sa jag till Åke, det skulle vara kul att testa köra dragracing. Vem har inte stått vid rödljuset och varvat motorn för att ta sig iväg snabbast?

Vi satt och surrade om detta hela vägen hem och mer eller mindre bestämde vi oss för att testa. Jag fixade fram pengar genom ett bankbesök och sedan letade vi upp ett lämpligt objekt från staterna. Bilen kom hem i februari ifjol och dessförinnan hade vi köpt oss en ny buss, vi är ju som tvungna att få med oss bilen på tävlingarna, det är en sån där bil som man inte just gärna vill fara och tanka upp nå ofta. Precis likadant är det med cheven jag sitter och kör till vardags, den tar sina 2-2½ liter/mil och det kostar, kan jag lova. Men omtänksam som han är, min man, så tycker han att det är viktigare att jag och Jennifer sitter säkert då vi är ute och kör än att man sitter i en liten sk-t bil som kan damma av vägen om en mindre lastbil passerar. Jag gillar dessutom den där bilen, det är som att sitta i vardagsrums soffan och köra.

Nåväl, helgen efter midsommar ifjol så tog vi vårt pick och pack och drog iväg ner till Västerås där jag körde upp för dragracinglicensen. Theresé stod och filmade alltihop, och det var ett litet spektakel innan det var gjort. Jag ville ju veta vart man skulle stanna, hur man skulle köra tillbaka osv. Det talade tävlingsledaren om för mig men han informerade mig fel så jag bromsade innan mållinjen?jaja ingen fara, det licenskörningen går ut på är att visa att man kan granen, vet hur man tolkar tecknen dom ger en och att man kan göra en burnout. Vilket min svärson visade mig en dag innan Västerås. Det kan låta som en enkel sak men man ska ha den rätta knycken, för att lyckas.

Nu har bilen stått undangömd under vintern men så igår var det dags att starta upp den och få hem den till vårat garage. Det blir lite enklare att meka med den om man slipper en massa arbete bara för att ta fram den vare gång det ska skruvas. Den gick igång ganska smärtfritt och ljudet lät precis som jag kom ihåg det.

Fick klagomål på (o)ljudet då jag skulle regbesiktiga den. Han tyckte att den levde om för mycket. Sen saknades chassinumret så jag sa att jag skulle fixa det och komma tillbaka.

Åke fixade ljuddämparen, förlängde den så att ljudet inte studsade rätt ner i backen och stoppade in lite nät. Sen stansade han in numret och jag åkte tillbaka. Pekade ut vart siffrorna satt och sträckte fram ett par hörselproppar åt besiktningsmannen och sa att han skulle sätta in dom innan han testade ljudet. Han tvärstirrade på mig, på propparna sedan brast han ut i ett jättegarv. Vaaa sa han, har ni inte fixat ljudet? Jo sa jag det är gjort, men om det blev någon större skillnad ska vara osagt. Bilen gick i alla fall igenom och han fortsatte skratta mellan varven. Kul att kunna glädja någon.

Nu ska jag strax ut på min elva promenad med grannen. Vi går 45-50 minuter varje dag, det brukar bli vid elva tiden sedan går jag själv 1-1½ timme utöver det, varje dag så det blir en hel del promenader. Ha en lugn söndag!
 

Jag jobbade i torsdags. Min chef har hur många olika järn i elden som helst och just nu säljer hon en typ av bildtelefon. Man kan se den man pratar med och det är ingen fördröjning som det är när man använder en webbkamera. Nåväl, på torsdagskvällen skulle dom ha en visning av telefonen och vi skulle ställa i ordning konferensrummet med stolar, bord och givetvis rigga upp telefonen, som skulle kopplas ihop med en teveskärm, *suck*. Jag är ju så teknisk (ironi).

Hon hade varit och införskaffat diverse kablar som skulle in i teven, vi satte ihop det och ingenting hände, bara brus på skärmen. Provade alla olika vinklar, knappar och uttag men det var bara samma brus. Hon höll på känna sig ganska stressad då tiden rann iväg, och dessutom fick vi tillgång till konferensrummet, 3 timmar senare än det var tänkt och det skulle komma en hel del människor dit, bl.a. ett gäng representanter från Amerika.

Hon ringde upp företaget där hon köpt kablarna för att få lite support men det visade sig vara en omöjlighet, ingen fanns på plats för att kunna hjälpa till.

Vi provar att koppla in en dataskärm istället, tyckte jag. Sagt och gjort. Men tyvärr fanns inte samma uttag på den som på teven, snacka om typiskt. Jag råkar då slänga ett öga på telefonen som står där och lyser med sin bildskärm och noterar att klockan inte rört sig, kan det vara telefonen som jäklas? Jomenvisst var det så. Jag tvärbytte telefon, tryckte in en knapp därbak på skärmen och tjopp så var bilden där. En sån gång känner man sig på topp och tror sig vara en riktig tekniker, och det kan man ju få vara värd att tro?ett tag i alla fall.

Jag fixar inte att läsa en manual och installera en video eller teve, ändå så brukar det alltid bli jag som får göra såna saker här hemma. Jag brukar lägga instruktionerna åt sidan och bara sitta och blippa på med knapparna och det brukar faktiskt ge sig till slut. Bara man ger det tid.

Men jag måste ju villigt erkänna att jag gett upp med våran video. Jo den funkar och jag kan spela in på den men kanalerna har en helt annan ordning än vad som är brukligt. Femman ligger på kanal 12, trean har hittat sin plats på kanal 8 och nu har jag gett upp, när jag skulle byta platserna så tjorvade det till sig ännu mer och nu har man ändå vant sig med dom här platserna, jag vet ju vart dom ligger och det är huvudsaken.

Ha en bra lördag och kom ihåg, imorgon är alltid en ny dag

Helgen närmar sig med stormsteg, numer är det fredag, varje dag. Vi är många som säger så, att tiden går så fort. Och ibland kan givetvis det kännas jobbigt, man tycks inte hinna med alla saker man skulle ha gjort. Men om man fick välja mellan att ha roligt (för visst är det så att tiden springer iväg då man har roligt) eller att ligga hemma och vara sjuk (man kanske inte ens tar sig upp ur sängen och tiden masar sig fram) då väljer man nog det första alternativet.

När man var liten så kändes det som om årstiderna var evigheter, när hösten kom och man längtade till julen så sniglade sig tiden fram, det var knappt att klockan for framåt.

Samma sak var det med tidsberäkning då man åkte bil. Vi hade och har fortfarande sommarstugan uppe i Malå, mina föräldrar är därifrån, och vi åkte upp dit snudd på varje helg. Vi hann köra någon mil och sedan satte man igång att tjata, hur långt är det kvar, hur länge kommer det att ta och så vidare.

En bilresa på 20 mil som tog ungefär 2½ timme upplevdes som en hel kväll, det var jobbigt. Åmsele ligger halvvägs dit och där blev det ofta halvtidsvila. Hade man tur kunde man få köpa en tablettask eller så fick man köpa sitt lördagsgodis även fast det var en dag för tidigt.

Det kan låta likadant idag då våran 11 åring åker med oss på bilturer/bussresor. Vi har ju en buss, och den används flitigt under sommaren. Sista resan vi gjorde förr förra året var så sent som första helgen i oktober. Och den gick ner till Järlåsa, där äldsta dottern bor med sin kille. En sån resa, på ca 60-65 mil tar en hel dag, och oftast så brukar vi larva iväg efter man ätit middag, vilket innebär att vi stannar någonstans efter vägen för att sova. En sån resa blir dryg, sett från en 10-11 årings synvinkel.

Om man hinner passera Hörnefors innan frågorna dimper ner så har man tur. Hur långt är det till sundsvall, hur länge tar det, när ska vi stanna, vart ska vi stanna, vad ska jag göra. Fördelen med att åka en inredd buss är att hon faktiskt kan gå och lägga sig på sängen och läsa eller t.o.m. sova om hon känner för det. Nackdelen är ljudet, den låter en hel del och när vi väl stannar av åbäket så andas man ut då bussen stängs av.

När säsongen är över och bussen ställs undan så känns det ganska skönt att veta att man ska få vara hemma några helger, utan att behöva packa, planera mat osv., man får bara vara. Men nu när snön håller på att tina bort och solen lyser upp dagarna så kan man inte låta bli att börja längta efter att ta fram den igen.

Förhoppningsvis så blir första resan i år, den sista helgen i Maj då vi ska ha vår första dragracing tävling i Fällfors. Bara bilen hinner bli klar i tid.

Önskar er alla en bra dag och en trevlig fredagskväll

Min man, Åke, letade efter gitarr strängar här hemma, förra kvällen, och i all bråte hittade han mitt gamla autografblock. Den innehåller en hel del eminenta autografer?eller var det så? Lasse Berghagen pryder i alla fall första sidan. Jag tror att jag var runt 10 år och han satt på Tempo och signerade skivor, då passade jag och en kompis på att fråga efter hans autograf. Han skrev: Kram Maria, och sedan sitt namn. Fick sedan veta att han hade en dotter som hette just Maria (ja jag vet, hon heter inte Maria utan Malin, så det var förstås en missuppfattning från min sida) och jag trodde i min enfald att han kommit ihåg mig och sedan döpt deras dotter efter mig. Vilken miss då jag insåg att hon är några år äldre än jag, och sedan att hon ju inte ens hade mitt namn.

Blocket innehåller även en autograf på någon som heter eller hette Olle Westerberg Berglund, jag är lite osäker då det är svårt att riktigt se hur han skrivit. Det var i alla fall en man som var uppe vid vattentornet på mariehem och skulle in där och kolla upp ett vattenläckage, jag och samma kompis som var med och träffade Lasse, råkade vara just där och frågade honom om vi kunde få följa med upp och kolla in utsikten. Det gick alldeles utmärkt. Och sen tyckte vi att det var lika bra att fråga efter hans autograf när han liks stod där. Inte var han känd, men vi tänkte att han kanske kunde bli. Såå, är det någon som känner igen hans namn och vet ni isåfall om han blev en kändis?

Nä någon autografjägare blev jag aldrig, och egentligen, även om jag hade haft blocket fullt av kändisar så hade inte jag varit rikare för det, om man nu inte säljer autograferna och tror sig kunna tjäna ihop storkovan. Sen är det väl oftast så att har man något som är av värde så vill man ändå behålla det.

Ha en bra dag

Jag tillhör den stora skaran som blivit arbetslös, jo jag jobbar ändå 6 timmar varje vecka men ingen klarar sig ju på dom pengarna. Nu är jag inte bekymrad över min arbetslöshet, jag har fått en anställning som börjar den 1/5 och räcker till 31/12, och då vet jag då vad jag ska göra fram till dess. Det är på samma ställe som jag idag gör mina 6 timmar på.

Konstigt egentligen, att det heter arbetslös. Jag har aldrig i hela mitt liv behövt ha en kalender att skriva in mina möten i men nu var jag tvungen att skaffa fram en för att kunna hålla koll på alla saker som ska göras. Är det inte möten med trygghetsrådet så är det arbetsförmedling, jobb, träning, fritid, tandläkare osv. Det tar aldrig slut. Sen är det som förgjort, har man en enda sak ena veckan, så helt plötsligt faller det ner ett brev i mailboxen eller i brevlådan, och då har man fått en annan tid någon annanstans men samma tid och dag, känns det igen?

Att gå till tandläkaren är inte vad som står längst upp på listan över saker man vill göra, men ibland känns det tvunget. Jag hade inte varit där under ett antal år, tyckte helt enkelt inte att vi hade råd, sen är jag så dum att jag skickar in en slogan till en tävling dom hade på colgate, och jag vinner en gratis tandläkare undersökning. Då var det bara att beställa tid, tänkte att det säkert var ett tecken på något. Sluträkningen blev några tusenlappar, sen fick jag ju tillbaka 500 kronor och det var ju alltid en tröst, och nu, så här i efterhand känns det skönt att det är gjort. Nu klarar man sig ett tag till, men jag ska inte vänta i flera år, det betalar sig inte i längden.

Idag var jag med våran yngsta dotter till tandregleraren (hon bloggar förresten också här på vk) och dom bestämde sig för att det ska dras ut 4 tänder. Hon blev inte glad över det beslutet men jag sa åt henne att se det från den positiva sidan, hon får då 4 tänder mindre att kunna få hål i.

Jag har alltid funderat över varför jag aldrig fick en tandställning, jag med mina sneda tänder som dessutom ser ut att vara några för många i munnen. Frågade min tandläkare för ett antal år sedan, hur det kunde komma sig. Jo, det hade inget med tändernas snedhet att göra utan hur bettet var. Och mitt bett var tydligen perfekt. Ha, alltid något. Annars kan man inte låta bli att vara lite avundsjuk på alla som får "tågräls" och den dagen dom tar bort den så ser dom ut att ha det perfekta leendet.

Ha det gött!