Ja då får man ta helg ledigt med bloggandet. Vi får fullt upp med både i och ut lastning av bil, bussen ska fyllas med saker, resan tar sin tid, markis som ska upp, möbler som ska ställas ut osv. Men jag törs nästan lova att helgen kommer att smälla till så var det åter måndag igen.

Jennifers klass har fått ett stipendie och med dom pengarna åkte dom tillsammans med deras brevkompisar, till Lycksele djurpark, igår. Först var det sagt att dom skulle få mata vargarna, aha sa jag, är det ni som är maten, men sedan sa fröken att dom skulle få vara med då vargarna blev matade, dom skulle inte själva få dela ut någon mat, vilket är fullt förståeligt.

Man kommer ju ihåg att det var förenat med livsfara att bara stå och mata gässen på mariehemsängarna, då man var yngre. Det var ena elaka fåglar. Fast många gånger var man nog ute efter att dom skulle jaga en. Man fick väl en liten adrenalin kick av att ha ett gäng tjattrande gäss i hälarna.

Min mamma blev jagad av en uggla då hon var liten. Det var en berguv, som lurpassade utanför deras hus i skogen. Dom måste ju ha lagt märke till den tidigare för den aktuella kvällen då ugglan kom och greppade mamma i håret, så sköt morfar den. Ja, inte vid själva anfallet, men den kom tillbaka vid ett annat tillfälle och då var han beredd. Berguven satt sedan, uppstoppad på väggen hemma hos morfar. Jag tyckte inte om den. Den var inte bara stor, utan ögonen var rödaktiga och följde en med blicken vart du än vred dig. Idag är berguven fridlyst, vilket den inte var på den tiden.

Sedemera fick mamma ärva berguven och nu sitter den på väggen hemma hos dom, men hon vill inte ha den längre. Hon tycker inte om uppstoppade djur men vet inte riktigt vad dom ska göra med den. Vi får se om dom hittar på en lösning, den har ju hängt med ett bra tag nu.

Annars är ugglor häftiga djur, tycker jag, mäktiga och tystlåtna. I stugan har vi fått nöjet att iaktta flera stycken. Men tillgången beror ju också på hur det ser ut med mat. Är det rått år så finns det ugglor och vice versa. För 2 år sedan hade vi en uggla som strök över stugtaket och kom upp till elden där vi satt. Skynda dig ner med katten sa jag till Jennifer, den lurpassar kanske på den. Hon springer ner och på vägen tillbaka, rundar hon vedhuset och i samma veva kommer ugglan och sveper förbi vedhuset i motsatt riktining, ojoj hinner jag säga sedan hör vi skriket därbakom, Jennifer höll ju på bli ihjälskrämd av den. Fast ugglan blev nog lika rädd.

Uj, nu är det ju nästan som man gruvar för det fina vädret dom lovat, sitta där i en stekhet bil med kläder, hjälm och skinnhandskar. Jaja, det får man ta, det är värre med regn för då blir det inget alls. Ha det gott!

Spänningen stiger och nu är det bara en dag kvar innan vi ska lasta camaron och dra iväg till fällfors på tävling. Jag sa åt grannarna i bastun vad jag sagt till Åke på lördags kvällen, det jag längtar mest till är att stå där vid granen, man har tänt bägge ljusramperna längst upp och väntar på att den ska räkna ner till grönt. Och sen ger man allt som finns. What a rush!

Egentligen var det från början prat om att Jennifer skulle börja köra junior dragster, men hon har aldrig varit direkt intresserad av sånt som låter, till Åkes förtret, men hon var nästan övertygad om att hon ville börja med det. Så var det dags för den årliga barnens dag, dagen. Jag och hon gick dit och hon stod och funderade på att åka den lilla, lilla berg och dalbanan som dom har där men hon var inte säker på om hon skulle tordas. Jag sa till henne att om du inte törs åka den där, då kan du ju glömma junior dragster också, för den går fortare än så.

Hon biter ihop och köper biljetten, hoppar upp i draken och åker iväg. När hon kommer tillbaka ser hon fruktansvärt sammanbiten ut och säger till mig -och du kan säga till pappa att jag kommer ALDRIG att köra dragster, för i så fall kommer jag att köra iväg, det smäller till och bilen exploderar, och jag dör, OCH HUR KUL ÄR DET?

Hm, ja där fick man höra vad hon gått och funderat på, inte visste jag att det var just det som oroade henne, jag trodde att det var att hon inte skulle veta hur man gasade och bromsade. Nåja, hon gör som hon vill. Hittar hon en dag på att det är något hon vill göra så kanske det finns tid och pengar till det, vi får se.

Hon har så många andra järn i elden, är det inte luftgevärsskytte, scouter eller juniorer, så vill hon börja med innebandy, el-gitarr och trummor. Nånstans får man nog hejda sig och ta en sak i taget. Den här helgen har hon lyckats hitta en klass kompis som ville att hon skulle följa med till Kittelfjäll eller snarare Bojtiken, allt för att slippa åka med oss till tävling, hm.

Hoppas solen lyser på er med och att den fortsätter göra så, hela helgen!

Börjar med att önska Janne och Kerstin en trevlig resa till Rhodos, dom blir nu borta en vecka så jag får ta mina promenader själv, eller vi får se, Birgitta sa att hon eventuellt kunde hänga med någon dag.

I måndags fick jag följa med blom experten Ullis, på tegs trädgård för att införskaffa blommor som Jennifer tänkt plantera i en större bytta som sedan ska ut på gården.

Jag har absolut ingen hand om blommor, jag vet hur en maskros ser ut, och givetvis liljekonvaljer, för det är något som min man Åke alltid plockat med sig hem på min födelsedag. Dom är inte bara fina utan luktar väldigt gott också, inte maskrosorna utan liljekonvaljerna förstås.

Vi fick en orkidé av Theresé svärföräldrar för 1½ år sedan och det måste vara den mest tacksammaste blomma vi ägt någon gång. Den har blommat under hela den tiden, när första kvisten blommat ut så har den genast skjutit nya. Jag har sagt till Jennifer att när blommorna håller på att dö så brukar dom i ett desperat skrik på hjälp, blomma för fullt så hon antydde att den där blomman har varit döende länge nu. Hm, ja jag kanske har fel ändå. Eller så kan det ju vara att det inte gäller alla blommor på planeten.

Nu ska det då bli spännande att se om det blir något av dessa blommor som jag köpte, kanske man får blodad tand. Annars kan man ju alltid så lite smörgåskrasse, det är väl något man inte kan misslyckas med :D

På kvällen var det ju bastukväll som jag skrev igår, och då undrade dom andra vad jag köpt för blommor -ehhh, ja sa jag, 2 blåa som ska stå uppåt och 2 röda likadana men som ska hänga, 2 gula och en orange sak. Det svaret säger väl allt om mitt intresse av blommor. Tur att Ullis ska komma hem till oss och plantera när det är dags att ta ut dom, hon som vet hur dom förhoppningsvis kommer att se ut, och hur man då på smartaste sätt sätter ner dom i baljan. Ha en bra dag allihop!

Så har vi avverkat vår sista bastukväll för den här säsongen. Nu håller det ju på vara så varmt att vi kan sitta ute och äta kex, dricka vin/kaffe och prata. Igår var vi nog fulltaliga, Birgitta, Kerstin, Laila, Monika, Gerd, Marianne och jag. Vid något enstaka tillfälle så har vi suttit några till därnere, men rummet är inte så stort så vi är ganska lagom med folk nu, annat kan det ju bli nu då vi flyttar ut. Som jag skrivit tidigare så brukar det pratas en hel del om allt möjligt.

Igår handlade det bl.a. om svidar´n, knott, änglar, skorvar, kakrecept och hembake tunnbröd doppat i te.

Kom ihåg en gång för ganska längesedan, jag, Åke och Theresé hade åkt ner till mörkaste Småland för att gå på High Chaparral. Det var på den tiden då vi hade folkabussen, gissningsvis så var det någon gång 1989-1990.

Vi hade ju inrett bussen med en U soffa med ett bord i mitten så vi kunde sitta därinne och äta och sedan bädda ner när vi skulle sova.

Den aktuella kvällen så var det nå fruktansvärt mycket av svidarna som var ute på kvällspatrull, det gick inte att sitta ute. Dom är ju som bekant hemskt ilskna av sig och biter så fort dom får en chans.

Vi satt med andra ord inne i bussen och avnjöt kokt korv med bröd, som vi tillagat på triangia köket. När vi var klara så skulle jag tömma ut korvspads vattnet, jag öppnade dörren och blev formligen överfallen av dom elaka djuren. Jag blev så tvärförbannad att jag tar kastrullen och ska slänga det varma korvspadet på dom för att hämnas men vad händer, jo det kan alla som är duktiga på matematik, räkna ut och som vet hur kastruller och stekpannor funkar i ett triangia kök. När jag tar i underifrån för att slänga iväg innehåller så viker sig handtaget inåt och allting slungas tillbaka rätt i fejset på mig, snacka om svidarnas hämnd, eller kanske man skulle säga att synden straffar sig själv.

Nåja, det gick bra, vilken himla tur att vi hunnit sitta en stund innan fadäsen, annars hade man ju kunnat bränna sig illa. Men nu har jag provat att kasta saker från en sån kastrull, 2 gånger, första och sista (som Åke brukar säga). Ha en bra tisdag!

Vi satt vid frukostbordet igår morse och skådade ett svart rökmoln som steg upp bakom det andra huset på vår gård. Ja det är säkert brandkåren som har en övning (brandkåren ligger precis därbakom), sa Åke och jag höll med. Sen är jag, Kerstin och Janne ute på dags promenaden och passerar polisstationen på ridvägen och ser att dom "bandat" in hela parkeringen. Vi går där som ena frågetecken och undrar vad dom hållit på med.

Jag sätter mig bakom väggen då vi kommer hem och efter en stund kommer Kerstin ut och talar om vad dom läst på nätet, om rånet och den brinnande bilen osv. Då fick man svar på frågorna.

Visst händer det saker överallt i världen, men det känns mer då det kommer så nära inpå.

Som den kvällen för ett antal år sedan (då jag fortfarande var rökare), jag och Åke satt ute på balkongen och drog i oss en cigarett då det helt plötsligt blir ett jäkla liv ute på näckrosvägen. Vi ställer oss upp och kikar ut, ser några fnissande tjejer som springer och gömmer sig bakom några parkerade bilar längre ner efter vägen och efter dom, på varsin skateboard kommer 2 nakna killar i full karriär. Dom rundar den lilla vändplanen och kommer tillbaka, Åke kan inte låta bli utan ropar högt till dom -helikoptern!

Dom tvärnitar nedanför våran balkong och ser jättestressade ut och ropar tillbaka, -va, kommer polisen? Hahahaha, dom trodde att någon ringt polisen och var ute efter dom. Nä så var det inte, i alla fall inte denna gången, det där kanske handlade om något som dom hållit vad om eller någonting annat. Vem vet. Men där ser man, det händer saker vart man än är. Vissa mer grymma och allvarliga än andra. Ha en bra måndag!

Kisen

Vi hade en gång i tiden en bondkatt, som hette kisen. Av någon outgrundlig anledning så var han en väldigt stor katt, Han åt nämligen bara torrfoder som jag portionerade ut 2 gånger per dag, varken mer eller mindre. Trots det så vägde han 7 kilo.

Veterinären sa att visserligen var han en stor katt, alltså att skelettet var stort men han vägde ändå nåt kilo för mycket. Jag tyckte att han tittade lite anklagande på mig precis som om han inte riktigt trodde på mig då jag sa vad han åt, så jag sa till honom att då måste han ju smyg äta på nätterna då, eftersom det inte är någon som ger honom något annat och han tar ju inte heller emot det. Vet inte om han trodde på mig men det må då så vara.

I alla fall så var hans favorit plats Jennifers dockvagn. Och ni kan ju föreställa er en stor katt utbredd i en dockvagn, han såg verkligen fullvuxen ut.

Vi var då på en tävling i Sundsvall, om jag inte minns fel. På kvällen satt vi under en markis och surrade med ett gäng och det blev prat om just katter. Ena killen sa att om han skulle ha en katt så skulle det vara en stor katt.

Theresé hade med sig sin bärbara dator och tog lite påpassligt fram ett kort på kisen i dockvagnen. Hans ögon blev stora som tefat och han sa: -DEN DÄR KATTEN SKULLE JAG VILJA HA. Nu hör det till saken att han trodde att det var en riktig barnvagn han låg i så det blev lite fel intryck av storleken, men det var kul att se hans reaktion.

Härligt med sol idag, visst håller ni med? Ha en bra dag.

ps. Det är Theresé Hällsten som tagit kortet på kisen, inte jag ds.

Visst är det fler än jag som tycker att det är konstigt att man kan sänka pensionerna, jag trodde i min enfald, att pensionen är något man jobbar ihop under sitt liv, det är ens egna pengar, hur kan man då sedan dra bort pengar från den slutsumman? Är inte det likadant som om jag sparar pengar på ett konto, men sedan bestämmer bankerna att dom ska dra bort en viss summa av dom pengarna, varje månad bara för att?

Och det här oranga kuvertet man får hemskickat, det är humor det. Dom skulle kunna kosta på och stoppa in en sån där speldosa som spelar upp en hånfull trudelutt då man öppnar kuvertet. Jag kan ju nästan garva ihjäl mig då jag läser vad jag kommer att ha att leva av, den dagen.

Fast jag har sagt det förut och jag kan säga det igen: Att oroa sig för morgondagen är som att betala ränta på ett lån som man inte har. Med andra ord, man får se vad som händer, mycket kan förändras på några år.

Och kolla in denna uträkning som a-kassan gör. Jag fick som halvtidsanställd, 7700:- efter skatt. Nu när jag har stämplat så har jag fått 1776:-, varannan vecka, vilket gör 3552:- i månaden, det ska alltså föreställa 80% av min lön. Får ni det att gå ihop? Inte nog med detta utan nu, då jag stämplade min sista vecka, då skulle jag ha för 4 dagar (jag blev anställd den 1:a Maj) och då borde jag väl rimligtvis ha fått 888:- minus en dag, så det skulle ha blivit typ 711:-, tror ni att det blev så? Näpp, jag fick 444:-, sug på den ni. Jag ids inte ens bråka, jag orkar inte, har gjort det i början av min stämpling och dom vrider och vänder på orden så en vanlig människa begriper inte vad dom säger. Jag är bara tacksam att jag nu slipper denna stämpling. Ha en bra dag, jag och Kerstin ska då snart ut i solen och gå och kanske kolla in blommorna som står i fönstret i ett hus uppe på kvarnvägen, Kerstin är mäkta imponerad av dom.

På en av alla våra promenadturer så pratade vi om begravningar och när människor ska visa sitt deltagande. Jag sa då att man skulle egentligen skriva i sin egna dödsannons, att istället för att lägga pengar på blommor, köp något åt er själv som påmminer om mig för valfritt belopp. Man har troligtvis ingen glädje ändå av dom blommor som läggs på kistan.

Jomen säger väl nu några, man kan ju inte rata blommaffärerna, dom ska ju också gå runt. Eller fonderna som man skänker pengar till vill nog fortsätta få in dom slantar dom får via dödsboets eller den avlidnes sista önskan. Ja, men det är valfritt.

På samma sätt kan jag tycka om julklappar. Det är en sak om man köper till sina barn, eller sin respektive, men varför ska man köpa till alla andra som egentligen säkert redan har det dom behöver. Att hitta en grej som ingen annan har och som inte kommer att stå och samla damm, är inte det lättaste. Vi har då iallafall tillräckligt med prydnadssaker som bara står och tar plats, vi behöver inte mer. Det blir ju bara som att byta pengar med varandra. Då kan man lika gärna köpa nånting behövligt åt sig själv eller till sin egna familj.

Tråkigt? Ja kanske, men som jag skrev, när det gäller barnen är det lite annorlunda. Jennifer vill ju hemskt gärna ha massor med klappar eller presenter, vad hon inte tänker på när hon önskar sig det är att då blir det bara tjafs saker. Sista åren har jag sagt åt henne att om hon väljer mindre klappar så kan hon istället få såna som kostar lite mer. Eller som när hon fyllt år så har hon fått välja mellan att ha kalas eller strunta i kalaset och få en extra 'fin' present. Nu sist valde hon det senare alternativet, till vår glädje.

Roligast är det när man helt oförhappandes hittar den där saken som skulle passa den där människan som handen i handsken. Då kan jag köpa den och lägga på hyllan och förhoppningsvis så kommer jag ihåg det den dagen den människan fyller år eller ska uppvaktas på annat sätt. Då har man lite tanke bakom grejerna.

Själv kommer jag ihåg när en hund stod längst upp på önskelistan, jag var runt 6-7 år då. Jag fick en hund av min farmor, en handdocke hund. Hm, inte vad jag velat ha men det var bara att se tacksam ut. Sen fick jag ett dockskåp som min farfar byggt ihop och tapetserat i, det skåpet var jag däremot överlycklig över, t.o.m Theresé fick ha det när hon var riktigt liten sedan fick det gå i graven då hon fyllde 6 år och önskade sig ett 'riktigt' lundby dockskåp, och hon fick det också. Jag fick min hund jag med, fast jag fick vänta några år, och det var nog lika bra, för en hund kräver en hel del jobb och tid, om yngre barn får djur så ska man nog som förälder vara beredd på att det blir dom som får ta hand om djuren efter ett tag. Dom flesta saker är ju roligast i början.

För att ta ett exempel, våra katter. Dom är väldigt fina, keliga och roliga, och dom är Jennifers, men när det kommer till att ta bort i kattlådan, torka upp hårbollar och dammsuga katthår, då är det helt plötsligt mina katter. Hur kan det komma sig *ironi*
Ha det gött!

Fick ett tips från äldsta dottern Theresé, denna har hon hittat på en sida på nätet. Så ni som vill ha en stylad perkulator/rullator, ni kan känna er lugn, den dagen det är dags så kan ni få en sån :D

Pratade med mamma i tisdags, hon fyllde ju år då. Hon hade blivit bjuden på fika däruppe på mariehem, någonstans, på ett café, dels av en nuvarande granne och en utflyttad granne. Då hon skulle berätta hur hon och Birgit tagit sig dit så sa hon av misstag att Birgit hade tagit sin perkulator så dom hade gått dit. Perkulator, mm, hon menade rullator, men jag tyckte det lät ganska bra. Jag hör av grannar här som tycker att det är lite skämmigt att ha rullator, vet inte varför, eller jo, nån har sagt att dom känner sig gammal, men om man bytte ut ordet rullator mot perkulator istället, så fattade ingen utom stående vad dom snackade om. Kunde ju låta lite kul ibland. -Jå nu tar jag min perkulator och går! Och sen kunde man ju styla den lite, varför inte flames eller annan motivlack? :D

Jag vet att jag skrivit det tidigare, vi säljer en typ av bildtelefon på mitt jobb, så man kan se den man pratar med. Så nu när det ringer och jag svarar så kan det vara någon av alla säljare som har en visning av telefonen och bara ringer till oss för att visa hur den fungerar. Lite små olustigt, tycker jag, jag är inte så intresserad av att visa upp mitt fejs för okända människor, sen ska man väl säga nåt vettigt också.

Då kom jag på en jättesmart idé på tisdagskvällen. Jag sa till Åke att jag kunde låna den 'gamla' tomtemasken som ligger uppe på vinden hos svärfar. Det är en sån där gammal, plastig sak som ser skrämmande ut, helt overklig, med utklippta hål för ögonen, sen när någon ringer så sätter jag på mig den och svarar med mörk röst, -Tomteverkstan. Hahahaha, tror inte min chef skulle bli så glad på mig då. Kan ju skrämma ihjäl någon stackars kund. Eller så målar jag en smileys på ett papper och håller upp framför ansiktet, ja det finns många varianter man kan göra.

Nä, skämt å sidor, nog går det bra att svara i telefonen, och man vet ju om innan man lyfter luren att dom kommer att se mig.

Fast visst är det lite roligt att skoja med människor ibland. Säkert ganska vanligt ute på arbetsplatserna. Jag hittade på både det ena och det andra då jag jobbade i köket på dagiset, men det tänker jag inte berätta om nu. Sen är det en stor skillnad när man skrattar med människor och inte åt människor. Ha en bra torsdag och hoppas att vädret blir bättre än det är just nu!

Snacka om att man kan vara disträ ibland. Kanske ska börja med att säga att jag alltid har med mig en termos ny kokekaffe. Jag är inte överdrivet förtjust i bryggkaffe utan vi kör the old style, med kaffepanna.

Nåja, runt niotiden igår, på jobbet, så kände jag suget och spiller upp, vad jag trodde var en kopp hett kaffe, men det var bara en het kopp vatten. Jag hade glömt att fylla upp den med kaffet jag kokade innan jag for. Fy fasen. Det finns ingen spis på jobbet heller utan en kaffemaskin som man ska ha nyckel till, vilket jag inte har. Aha, kommer på en nödlösning, jag har en burk med snabbkaffe som följt med från gamla jobbet, jag tar helt enkelt koppen och fyller den med varmt vatten från kranen. Men varmvattnet på det där stället blev aldrig riktigt varmt som det blir hemma, nä det bidde ingen 'god' varm kopp utan en pissljummen, kopp med gammalt snabbkaffe. Jag tror att jag betackar mig nästan gång jag glömmer kaffet hemma.

Apropå värme, spisen vi har i stugan liknar ingen annan spis. Den är verkligen gammal, säkert från 60 eller 70 talet med runda hörn och ingen glasruta på ugnsluckan. Man skulle kunna tro att den gjort sitt men jäklar i det vad det finns krut i den. Om man ska koka ägg och vrider ner plattan på ettan så håller ändå äggen på att studsa ur kastrullen. Pommes frites i ugnen blir klart på 10 minuter, inte en sekund längre får dom vara inne. Kan det vara spisen det beror på eller kan det vara han som kopplade in den en gång i tiden som gjort något med strömmen?

Fast jag klagar då inte.

Här hemma går plattorna lite ojämnt, vissa dagar tar det längre tid att koka upp vatten än andra dagar. Har hört av någon att det kan bero på vilken tid man sätter på spisen. Om det är vid middagstid och många har på spis och dylikt så blir strömmen svagare, ja varför inte. I mina öron så låter det rimligt. I förhållande till spisen i stugan och om detta skulle kunna vara orsaken till att den är så snabb så kan det inte finnas en enda människa inom en radie på 5 mil som använder något som går på ström. Nä där är det nog något annat som är gör att den är super snabb. Hehe, det du Janne, den snabbheten skulle du ha haft på dina skickade mail.

Ha en bra onsdag!

När vi var ute och gick i söndags så berättade Kerstin att hon åkt rutschkanan som ligger i hedlunda dungen här på västerslätt, ja inte bara själv, hon hade några barn med sig. Hon gruvade första gången men sen gick det bra.

Då kom jag att tänka på någonting som vi använde som rutschkana då jag var 13-14 år.

Ni kommer säkert ihåg att det en gång i tiden fanns ett hopptorn på bräntbergsbacken. Nu åkte vi inte där på vintern utan på sommaren. Dom första 15 metrarna eller vad nu kunde ha varit, så var brädorna täckt med en typ av plast, gräsmatta. Det gick alldeles ypperligt att åka på den, det var värre då mattan tog slut och man studsade på brädorna som inte var så jämn och fin som man hade önskat. Visst vet ni hur det känns att få en sticka genom ett par jeans, i baken? Inte är det så mycket att eftersträva. Sen hade man rätt så god fart så man hade bara tur att man lyckades stanna innan banan tog slut.

Men det var en lååång rutschkana, och framför allt hög. Att man fick lida lite, gjorde väl ingenting.

Vi brukade också åka på ladugårds taket hos farfars, då det var vinter. Det gjorde jag första dagen då jag fått en ny skoteroverall, det gick inte som planerat. Jag fastnade på en stor spik som var i kanten på taket och overallen blev illa tilltygad. Men jag fick allt lov att använda den ändå, mamma lagade och sedan var det bara att se glad ut.

Att jag fått använda trasiga saker som var lagade var inget ovanligt. Men jag var oftast skyldig till det. En tjej på våran gård hade fått nya skidor, jag var väl lite avundsjuk och stampade av spetsen på den ena skidan sedan släppte jag ner dom i brunnen på gården. Fråga mig inte vad jag tänkte på, tjejen skvallrade naturligtvis, pappa fick ta upp dom, köpa nya skidor till henne och jag fick paret som jag gjort sönder, fast pappa lagade dom först. Tja, det kanske var smart, jag fick ju ett par skidor i alla fall :D
Ha det gött!

Ja igår for vi då till Norra sandåsen för att fira mammas kommande födelsedag. Min lillasyrra med kille och storebror med familj, var också där. Fick höra att även dom läser min blogg när andan faller på. Sivert, storebror, tyckte att jag skulle ha nämnt vår farfar, Johan, då jag skrev om vår pappas elektriska fingrar. Han var tydligen en häxmästare på elektricitet.

Vår farmor och farfar hade ladugård med höns och därinne skulle dom tydligen dra om lite ledningar och kablar. Ja sa Johan åt vår pappa, det är bara att knipsa av den där kabeln, det har inte varit någon ström i den på 50 år. Knipsa på! Vilket han gjorde men han hade fel, det var ström i kabeln. Nu råkade pappa ha en tång med gummering så han kom lindrigt undan, Farfar sa tydligen bara, jasså var det ström i den där kabeln.

Nu råkar jag veta att även Sivert har att brås på, tydligen. Han hade lagat deras dammsugarsladd med en sockerbit. Inte så genomtänkt kanske, sen skulle hans fru skruva till den där sockerbiten men glömde att dra ut sladden först vilket gjorde att hon också fick känna på hur det känns att bli elektrifierad.

Nä, i våran släkt blir vi nog inga elektriker, inte om man kollar på det som har varit. Men vi kan nog göra andra saker som duger bra. Själv har jag fått våran tvättmaskin som vi ägde en gång i tiden att hoppa en halvmeter upp i luften, det var något vajs på det elektriska, och när jag stoppade in dammsugarkontakten i vägguttaget så sprutade det eld därifrån, ja jag kanske också har elektriska fingrar men har sluppit att få strömmen i mig, jag har bara fått bli varse om att den finns där.

Vår mormor, hade en pacemaker som kände av när det var åska i luften, då började hjärtat bete sig oroligt. När jag skriver det så kom jag ihåg när jag, Åke och Jennifer hade tagit oss en tripp ner till Havet i Norum. Vi parkerade bussen uppe vid stenhällen och gick ner på stranden där vi satt i våra medtagna stolar. Helt plötsligt drar det in kolsvarta moln, vi sitter och fascineras av dom, tittar på Jennifer och ser hennes långa hår, stå rakt upp, precis som när man gnuggar en ballong mot huvudet. Även mitt hår ställer sig upp. Då tar vi vårt pick och pack och springer (ja vi vet, man ska inte springa när det är blixt och åska i luften), upp till bussen och hinner precis dra igen dörren då det brakar loss. Åska och blixtrar är något extra, men aldrig har vi varit med om något liknande, då var himlen verkligen laddad med elektricitet.

Nu ska jag väcka upp Jennifer så vi får börja vår dag. Ha det gött!

Att oroa sig för barnen gör nog alla. Även om dom 'bara' är ute på gården och leker, säg att dom är i 5-6 årsåldern, du tittar bort i 5 minuter och kollar ut genom fönstret igen och dom är borta. Vart börjar man då att leta? Springer/går man åt fel håll så kan dom hinna hur långt bort som helst,

När Jennifer var mindre och var hemma hos kompisar och man hade sagt att hon skulle vara hemma en viss tid och hon missade den tiden, så satt man och väntade i kanske en halvtimme för att sedan ringa upp och undra vart hon tagit vägen. Visst hade det egentligen varit bättre då om hon alltid hade ringt innan hon gick från kompisen. För det är ju samma sak där, om jag väntar en halvtimme med att eftersöka henne så kan hon ha blivit inlurad i någons bil 25 minuter innan jag ens ringt och hur långt bort är hon då.

Hon kunde ju inte heller klockan och en barnklocka med alarm gick inte att uppbringa på denna planeten, annars skulle jag ha köpt en på studs. Då hade man ju bara ställt larmet den tiden hon skulle hem. Nu ritade jag alltid in tiden på hennes hand och uppmanade alltid henne att visa handen för den förälder, vars barn hon gick hem till. Så fick dom äran av att påminna henne om hemgången. Det funkade faktiskt, oftast, ganska bra. Men det gäller ju återigen, att veta vilken tid dom gett sig av för att gå hem, annars är man lika vis. Hon kunde ju lika gärna gått hem tidigare än vad som var sagt och om vi då är ovetande om det så blir hennes försprång mycket längre än det hade kunnat vara.

Och nu är hon helt plötsligt 11 år och har redan hunnit vara ner på stan, med kompisar. Ja inte på kvällstid, det får hon nog allt avvakta med, men på dagtid och kollat runt på olika klädesaffärer. Helt plötsligt så klarar dom det mesta själv och om allt fortsätter som det har börjat så kommer det att smälla till så är hon utflyttad.

Igår satt vi bakom väggen, Jennifer provade att komma ut med en av katterna men hon gillade inte solen och den fina dagen, såg det ut som. Hon gick en halvmeter sedan gjorde hon något som kan liknas vid krokodilernas dödsrullning, och så där höll hon på tills Jennifer fick ge sig och gå in med henne.

Och idag ska vi upp till norra sandåsen och fira min mamma som inte fyller år idag men väl på tisdag. Vi ska dessutom passa på och ta hem bussen, nu är det ju bara 2 veckor kvar innan den ska invigas för denna säsongen. Ha en bra dag!

Finns många människor med åldersnojjor, man kan ju undra varför. Hur man än vrider och vänder på sig själv så blir man äldre, eller som min chefs dotter hade sagt en gång för längesedan och jag citerar: Det finns faktiskt ett måste och det är att alla måste dö en gång. Så sant.

För annars har jag själv fått lära mig att det finns inga måsten och allting handlar om att byta ut ordet med att man gör saker för att man vill,, eller för att man föredrar, inte för att man måste. Själva ordet är ju krävande och känns som ett tvång och det är just det som skapar stress.

Jag måste inte tanka bilen, men jag väljer att göra det så jag tar mig till jobbet på dagarna. Jag måste inte betala bensinen heller men jag föredrar att göra det så det slipper bli en polisjakt och böter. Våra kläder måste inte heller tvättas men för det mesta så föredrar jag att göra det för att det är så härligt med rena kläder.

Med andra ord så måste man inte heller bli äldre, men dom flesta vill nog leva och då får man nog vänja sig vid tanken på att vi alla kommer att bli det. Man är aldrig ensam. Men just döden är nog oundviklig, jag kan nog inte välja något annat den dagen då det är meningen att man ska lägga ner sitt liv här på jorden.

Sen vetesjutton om jag ens skulle vilja byta med en 18 åring idag, alla krav dom har och vad alla förväntar sig av dom, jag tror ändå att det var lite lättare att vara 18 år på den tiden då jag var det, än att vara i den åldern idag.

Säkert är det som vi alla också säger, ingen vill ju sitta på ålderdomens höst och ångra det liv man har levt. Är man inte nöjd med det man har nu, så kan det vara läge att ändra på det. Åtminstone börja fundera på hur man verkligen vill ha det och hur man vill bli ihågkommen. Tänk också på att dom frön vi sår under livets gång är dom frön vi skördar på ålderdomen. Har vi inte skött om dom som vi har nära och kära, så är det mycket troligt att dom inte finns kvar när man sitter där.

Senare idag, ska jag ut och gå med grannarna (om dom nu inte hittar på att hämta ut sin husvagn) och det är inget måste, utan jag gör det för min egen hälsas skull och för det trevliga sällskapet. Ha en bra lördag!

Jag berättade för Åke att människor jag möter tycker att jag är så brun, så den första frågan är om jag varit utomlands. Nä svarar jag, jag har suttit på gården med grannar, nämen inte visste jag att man kunde bli så brun av det säger dom då oftast.

Då tyckte Åke att jag skulle svara dom med att, jo jag går ut varje gång jag och min man grälar.

Hm, jo det kan man ju säga men i vårt fall så blir det en stor lögn, för så ofta grälar vi inte utan skulle det då ligga nån sanning i det påståendet så gick jag runt och var likblek istället.

Tänk att vi snart varit tillsammans i 25 år, det är över halva mitt liv, med råge. Jag är ju bara 41 år än. Jaja, jag fyller 42 innan vår 25 årsdag, men ändå. Och nu har vi inte hunnit vara ihop halva Åkes liv, men det kommer det också, var så säker :D

Visst låter det halvknepigt att man faktiskt kan säga att jag upplevt 60 talet, 70,80, 90,00 och snart 10 talet och jag är inte 60 år? Mm, det är lite matematik i det, precis som när vi skulle förklara för Jennifer, och nu har vi dessutom gjort det några gånger, att 1 kilo bomull väger exakt lika myckt som 1 kilo sten. Det kan vara svårt att förstå hur det kan komma sig om man inte tänker sig för.

Och vad är sannolikheten för att detta ska inträffa:
Jag och Kerstin gick umestans promenaden i tisdags. När vi kommer upp på området så står det en vit volvo på övergångsstället, en polisbil med blåljusen på, bakom bilen, en tjej och polis sitter på en sten och pratar och en annan polis håller i en cykel. Okej säger vi, volvon har förmodligen kört på cyklisten. Kollar på vk.se när jag kommer hem för att se om det står något om olyckan, näpp, inte ett ord.

Nästa dag, onsdag, går vi samma sväng, kommer upp på området och där står, hör och häpna, samma volvo, på samma fläck, en polisbil med blåljus bakom osv. Aha säger Kerstin, polishögskolan håller väl till härinne någonstans, det är ju nån typ av övning dom håller på med.

Det var väl för väl, under en knapp sekund trodde jag att jag blivit knäpp och skulle få återuppleva tisdagen.

Ha en trevlig fredag och ta det lugnt med cyklar och bilar!

Jag läste någons blogg där det stod berättat om när deras dotter varit inblandad i en olycka och hur dåligt man själv mår när något sådant händer och hur man förebrår sig själv, vad man hade kunnat göra för att undvika situationen osv.

Då kom jag ju att tänka på den dagen för snart 20 år sedan då Theresé, äldsta dottern, skulle få gå för allra första gången, ensam, till dagmamman. Vi bodde på mariehem på den tiden och dagmamman bodde i höghuset brevid vårat, så man kunde se hennes fönster och även ingången till huset.

Jag släppte iväg henne och ställde mig i fönstret för att kolla in då hon försvann in i trappuppgången, det gick smärtfritt. Själv fortsatte jag att göra mig iordning för att ta bussen till jobbet. En halvtimme senare, då jag står beredd att öppna dörren för att åka iväg så ringer telefonen, det var dagmamman som undrade vart Theresé var någonstans. Jag tror att mitt hjärta stannade, första reaktionen var att hon lurades. Vaddå, hon är ju hos dig, säger jag. Nä svarar hon, hon har inte kommit hit.

Jag formligen kastar mig utför trapporna och springer till höghuset och på den korta biten hinner jag tänka dom mest grymmaste sakerna, om fula gubbar och kidnappare osv. När jag har några meter kvar till ingången så öppnas dörren och ut kommer Theresé och storgrinar. Det kan ni ju tänka er vilka tankar man fick då, vad hon blivit utsatt för och sånt där. Men lyckligtvis så var det inte så fruktansvärt som man inbillat sig.

Dom höll på att måla i trapphuset och dagen innan fick dom inte gå i trapporna utan var tvungen att åka hiss, den här dagen hade dom ändrat schemat så hissen var avstängd och trapporna skulle användas. Men Theresé kunde ju inte läsa. Hon hade stått där, tålmodigt, i en halvtimme och tryckt på en hiss som aldrig kom. Snacka om att man fick dåligt samvete.Och sedan tänkte man ju på vad som hade hänt om jag hade hunnit åka iväg, vart hade hon då tagit vägen.

Efter det så började vi drilla henne om vart och vad hon skulle ta sig till i vissa situationer, så har vi även gjort med Jennifer. Typ, vad gör du om vi inte kommer hem och inte svarar i mobilen. ja då går jag till Birgitta, jaha om Birgitta inte är hemma vad gör du då? Mm, då ringer jag till mormor, jamen om mormor inte svarar då, och så där fortsätter vi och idag är jag ganska säker på att hon vet att det alltid finns möjligheter och utvägar.

Det gick hyfsat bra att dra ut tänderna på Jennifer igår, men vi skulle få vänta till efter sommaren med att ta dom 2 sista, annars kan det bli High Chaparall sa tandläkaren, vad han menade med det, ska jag ha osagt. Då Jennifer la sig igår så hade hon lagt upp tänderna på skrivbordet, varför då, sa jag. Ja tandfen ska ju komma, svarade hon. Nämen du skulle ju få Tamagochin svarade jag. Jamen det är ju inte av tandfen, svarade hon, det lilla snillet. Ha en bra torsdag!

I måndags var det bastukväll, nu har gänget krymp avsevärt då 2 av dom är i utlandet, den ena i Turkiet och den andra i Lettland (tror jag att det var) och den tredje stannade hemma för hon har åkt på en envis förkylning.

Vad vi pratar om därnere i källaren kan jag inte skriva här eller rättare sagt, det törs jag inte skriva här, det handlade om allt möjligt, från viner, att sakna en fiolsträng till att halshugga hönor. Där fick ni en liten, liten glimt av vad som sägs. Hahahaha!

Kerstin har varnat Janne om att dom ska tänka sig för vad dom berättar för mig, att det kan finnas en viss risk att jag skulle skiva om det här, men jag kan försäkra er, att jag aldrig skulle skriva något dumt eller hänga ut en annan människa här, det finns så många andra som är 'duktiga' på det så jag behöver inte ställa till med något elände. Så berätta på :D

Jag brukar ofta skriva morgondagens blogg, dagen innan, för när jag sitter och skriver så poppar det alltid upp nya saker som jag tänker att jag ska skriva om och för att bloggen inte ska bli för lång, så delar jag upp den.

Nåväl, igår påbörjade jag alltså denna blogg, sitter och skriver stycket om att jag aldrig skulle skriva något elakt om någon, sparar det jag skrivit och går in på vk sidan för att läsa nyheterna, och vad står då längst upp på sidan, jo detta om den här bloggaren som tydligen vräkt ur sig både det ena och det andra om människor i hans närhet. Hm, där ser man, jag hade alltså tänkt ta upp något som sedan visades sig vara ganska aktuellt.

Jag har råkat ur för sånt här tidigare men inte då det gällt just såna här saker men att man kommit på en superbra idé som t.ex den gången jag kommit på en grej som man skulle sätta på telefonen respektive telefonluren så att sladden skulle rotera fritt och alltså inte skulle kunna tjorva ihop sig.

Sen är vi och handlar på Obs och kön är borta vid väggen där det finns diverse elektronikgrejer och vad hänger då där på väggen, jo 'min' uppfinning.
Men HALLÅ, det där var ju min sak säger jag högt. Men vad kan man göra, lite kul är det ändå att det faktiskt funnits någon som haft samma tankar som jag, även om inte jag fick äran för den där saken. Det har säkert många av er upplevt någon gång och visst är det, trots allt, liiite irriterande? Ha det bra!

Imorgon ska Jennifer dra ut 2 tänder. Hon började med att säga att hon vägrar. Jag har dessutom lärt henne att det finns inga måsten, hm, vad säger man då om hon inte vill dra ut tänderna?

Hon är intresserad av tamagochis och har en själv men nu finns det ju nya versioner av det lilla nyckelringsspelet. jag frågade vad ett sånt kostade och sedan lovade jag henne att när dom dragit ut alla 4 tänder (2 till ska dras om 1 vecka) och när jag fått min lön så kan hon få det spelet istället för att tandfen ska komma. Mm, då lät det faktiskt lite bättre och mera lockande så nu var det inga protester. Det hon gruvar mest för är själva sprutan, jag tycker inte heller om sprutan, den ser så jäkla stor ut att man kunde tro att dom kommer att sticka upp den i hjärnan, så jag brukar skippa bedövningen om inte tandläkaren själv, rekomenderar den.

Nu ska jag säga att Jennifer inte tror på någon tandfe, hon vet nog vem som lägger pengarna i glaset, men hon vill heller inte hävda något annat i tron på att då kommer också pengarna att sluta komma.

Jag skulle dra ut en tand längst bak i munnen en gång för länge sedan. Jag hade tuggar sönder den så många gånger att jag inte tyckte att det var något att spara på längre. Jo det skulle gå så bra, rötterna var helt raka så det var bara att dra rätt ut. Jo just det. Tandläkaren slet och drog och inget hände, hon kallade in en manlig tandläkare som även han kollade in röntgen plåtarna, det där sa han, är ju ingen match, sen kan jag nästan se i ögonvrån hur han ställer upp fötterna mot stolen för att hålla emot samtidigt som han drar. *plopp* sa det, till slut, och genast då tanden släpper så känner jag en kall vind i munnen.

Dom tittade på tanden och såg något på roten som normalt inte skulle vara där, en bubbla, ungefär lika stor som en ärta, roten hade vuxit upp i bihålan med den följden att när dom drog lös den så blev det ett öppet hål från bihålan ner i munnen, så när jag skulle skölja med vatten så rann det ut i näsan, helt sjukt.

Jag fick åka upp på sjätte våningen för att sy igen hålet. En pencillinkur blev det också innan det var över. Men jag fick svaret på varför det alltid kliade i mina tänder då jag var förkyld, det var ju inte så konstigt då, om tandroten satt där man blir snuvig. Ha en bra dag!

Det blev en väldigt lugn dag igår, jag och Kerstin tog den sedvanliga promenaden men sedan var det mest bara att sitta hemma. Ja, jag tog en sväng på affären. Åke låg och drog sig i soffan men även han var ut en tur och kollade läget hos hans pappa. Jennifer fick följa med en kompis på simhallen för att sedan få äta hamburgare, så hennes dag var då räddad.

Nu känns det som om sommaren är på gång och sommar innebär också stugan. Vi håller på att bygga en ny stuga utmed den gamla och det har nu tagit ca 8-9 år, men nu är vi inne på slutspurten. Ja jag ska inte ta åt mig av äran av att ha byggt den, pappa har gjort det mesta med hjälp av en stuggranne och Åke har också dragit sitt strå till stacken.

För många år sedan hade vi ett biljardbord däruppe i stugan. Den gamla stugan är byggd i 2 delar, den större delen och tillika vardagsrummet, byggdes flera år senare än den första delen. Men för den skull så är den inte fräschare. Det fanns vissa problem att få ner biljardkulorna i hörnorna då kulorna verkade ha eget liv, eller kunde det bero på lutningen på golvet?

Min farbror och Åke hade en biljardkväll då det dracks lite och spelades. Dom fick den geniala idén att dom skulle höja stugan medans dom spelade för då skulle man ju enkelt kunna se när golvet var jämnt. Så bestämdes det och dom var ut och höjde, gjorde några stötar, justerade höjden igen och provade, hade någon påfyllning av glasen och fortsatte tills dom tyckte att det kändes bra.

Morgonen efter, kliver vi upp och går in och sätter oss i vardagsrummet och filosoferar då Åke plötsligt pekar på väggen och säger vad är det där för ett plank? Han lutar sig framåt för att se bättre och det gör han också. Planket är golvlisten som sitter 15cm ovanför golvet och man ser rätt ut genom väggen därnere. Dom har höjt väggen men golvet stod kvar. Då förstår ni i vilket skick våran "gamla" stuga är i, till vårt försvar ska sägas att vi inte har byggt den stugan utan det var faktiskt en byggnadsingenjör som gjorde det, med viss hjälp av sin fru. Tro det eller ej. Ha en bra måndag.

När jag var runt 8-9 år så höll vi på att "bus" åka i hissen på mariehemsvägen, vi åkte upp och ner och gjorde så hissen stannade mellan våningarna, för att sedan få igång den igen genom att trycka på knappen.

Just den här dagen så var det jag och en kille i min klass som höll på åka upp och ner tills vi faktiskt fick stopp på hissen och den vägrade starta igen. Hans mamma kom ut i trappen och tittade ner i det lilla fönstret på dörren och fick syn på oss. Det spelade ingen roll hur mycket vi än tryckte på knapparna så hände ingenting. Det kom inte ens någon hjälp då vi tryckte på larm knappen så hans mamma fick knata iväg till vaktmästarna.

Killen som satt med mig började grina och blev smått hysterisk och jag skulle försöka lugna ner honom och trösta. Dom kom till slut och fick hand dra hissen från andra våningen längst upp till sjätte våningen, vilket äventyr. Jag var inte rädd för hissar men efter den dagen vägrade jag i sten att ta hissen.

Det spelade ingen roll vad folk skulle locka mig med för att få in mig i en hiss, näpp, jag använde apostlahästarna istället.

Min bästa kompis på den tiden bodde i samma höghus fast på tredje våningen och hennes föräldrar försöket alltid få mig med och en vacker dag kom hennes mamma med ett oemotståndligt erbjudande. Om jag åkte med dom ner och om hissen skulle fastna så skulle jag få åka med dom till Rhodos. Dom hade bokat in en semesterresa dit. Jag funderade en stund och klev sedan in i hissen. Vad tror ni hände?

Hissen fastnade mellan andra och första våningen, tror ni att jag fick följa med dom till Rhodos? Nopp, men något gott kom i alla fall ut av denna hiss tur. Min skräck för hissar försvann, men deras trovärdighet sjönk nog i mina ögon. Idag förstår jag väl också varför dom sa så och varför jag nu inte fick följa med, hur stor är egentligen risken för att en hiss ska fastna, ganska liten, och dom trodde sig nog kunna lova guld och gröna skogar, för oddsen borde nog ha legat på deras sida. Nåja, jag överlevde hissen och jag klarade mig utan en Rhodos resa också, kanske det är därför jag aldrig haft en längtan att åka utomlands heller :D

Jag tänkte ta en rövare här och fråga om någon skulle kunna tänka sig att sponsra mig och Åke med dragracingen? Nu håller det på dra ihop sig och första 'känna på' tävlingen kommer att bli uppe i Fällfors, den sista helgen i Maj. Vi har en del att göra på bilen och allting kostar ju, som bekant. Om något företag är intresserad så kan ni maila mig och få info om vad jag tänkt mig, vad som ska åtgärdas på bilen och vart det finns plats för dekaler etc. Eller om ni har egna förslag på vad ni kan tänka er. *håller min tumme*

Jag kan nås på m_hallsten@hotmail.com

Jag jobbade för ett antal år sedan i ett kök på ett dagis, jag gick utöver den ordinarie kokerskan och hjälpte henne med matlagningen och sånt som hör till.

När sedan den andra kokerskan på ett annat dagis men inom samma område, blev sjuk så blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att hoppa in där. Jomenvisst sa jag, man tackar ju inte nej till ett jobb.

Nu tyckte jag väl inte att det var JÄTTE roligt att komma till ett ställe där man inte kände en enda människa och jag hade väl en viss längtan tillbaka. I alla fall så var det på den tiden då detta recept var i ropet, och nu varnar jag först känsliga läsare för en hel del svordomar:

En helt jävla vanlig kaka

1 ägghelvete
1dl sur mjölk
Så lite smör som möjligt
Ingen jävla mandel i alla fall
2dl bakpulver
1 pkt fula russin
1½dl allerginötter

Fyllning

1dl vaniljsocker
1 melon eller något annat
Mycket sprit

Häll nästan allt i en bunkjävel och kör med elvisp i en timme. Grädda direkt i skålen, skit i att smöra och bröa, kakhelvetet fastnar ändå. Dunka utav bara fan för att få ut skiten på matbordet. Garnera med krossad melon och sprit. Om kakan inte lossnar, släng ut bunkhelvetet genom fönstret och drick upp spriten.

Jag skrev ut receptet och skickade det med post upp till "mitt" vanliga jobb. Fick sedan ett samtal från kokerskan där uppe då hon talade om hur roligt dom haft då dom läst brevet och hur mycket dom skrattat. Av någon konstig anledning (undrar just vilken :D) så tyckte hon och personalen att det lät precis som om det kommit från min mun. Dom trodde att det var jag som hittat på det men tyvärr, någon annan hann före.

Jag lät nog så, många gånger men svär inte fullt så mycket idag, däremot kan man ju ibland tänka på det här viset fast man låter munnen vara stängd. Hoppas på en bra lördag för er trots det gråa vädret.

Åke hade en gång i tiden en hund, Bronco hette han och var av rasen karelsk björnhund. När vi träffade varandra hade även jag en hund, en chow-chow med det 'ovanliga' namnet Lady. Ja det var inte jag som döpte henne utan hon hade redan det namnet då jag fick henne.

När vi sedan flyttade ihop så fick hundarna bli kvar hemma hos respektive föräldrar, mest för hundarnas egen del, dom var inte så unga längre och hade bott till största del av deras liv, just hemma med föräldrarna.

Elsie, Åkes mamma var en sån här liten sprallig, lättviktare som när hon inte åkte rutschkana med Theresé, så bakade hon bullar eller sprang runt på gården med hatten nerdragen över ögonen för Theresé tyckte att det såg hysteriskt roligt ut när farmor inte visste åt vilket håll hon var på väg, så kunde hon ta en promenad med hunden. Den gången jag nu tänkte dela med mig av är när svärmora, Elsie, gick ut med hunden och slutade på akuten.

Han var nu inte den mest lydiga hunden, Bronco, och mannen som talar med hundar, Ceasar, hade nog haft en del att säga om honom, Bronco ville nog gärna styra åt vilket håll dom skulle gå, och i det här fallet så hjälpte det nog föga vad Elsie sa, hon hade inte så mycket att sätta emot.

Nåja, dom gick förbi hos grannen längre ner på västerslätt och Elsie skulle gå in en sväng där. Hon tar kopplet (en sån där klump som drar in bandet automatiskt) och slänger det några varv runt staketet, då får Bronco syn på ett annat djur och sätter fart. När kopplet tar slut så börjar den plötsligt vevas upp runt staketet och när det släpper så kommer den flygande i 120 och smäller Elsie rätt i pannan.

Det blir ett akut besök och ihop syning i pannan. Det som var lite roligt i den här berättelsen var att just då var Bröderna Slut med låten har du hunni bunni hunn, så himla populär. Elsie skrev ett brev till dom och berättade sin lilla historia, vilket dom tydligen uppskattade för dom skickade ett signerat exemplar av skivan till henne.

Önskar er en trevlig fredag, jag och Kerstin ska ut och gå nu på morgonen, ja det kan nog hända att även Janne hakar på och Birgitta om hon känner sig bättre i knäet, sen tänker jag sätta mig bakom väggen ett tag och insupa dagens sol.

Javisst ja, inte att förglömma, Åke har namnsdag idag och då vill jag önska ett stort grattis till honom *big hug to you* Grattis'

För några år sedan så frågade Åke en dag efter en cykel som han eller Theresé, fått av Åkes mamma, en riktig 'gamm' cykel. Jag visste inte annat än att den skulle stå i källaren. Nä säger Åke, jag tror att den står ute på gården, någon måste ha snott den. Vi ställde oss bakom gardinerna i köket och spejade. Jo nog var det våran cykel, men vem hade stulit den. Tänk om någon köpt den i god tro.

Jag började skriva ner på en lapp: vet du om att du cyklar runt på en stulen cykel etc. Och sedan hade jag tänkt gå ner och sätta fast den på cykeln. Ringer ner till Theresé först och berättar givetvis om cykeln, och vet ni vad hon säger, nämen det är ju jag som har ställt den där, jag tog ju upp den sist jag var hemma. Och där hade vi stått och retat oss på eventuella cykeltjuvar. Kändes ju onekligen lite dumt. Nåja, måndagens dilemma med klacken och mobilen löstes och så gjorde även fallet med den stulna cykeln.

Vi bodde en gång i tiden på mariehem, där jag förövrigt är uppvuxen, och vi hade haft ett inbrott i källarförrådet. Dom stal ingenting men man blir så förb-nnad att folk inte kan låta ens saker vara ifred. Vi knöt dit en dragsmällare, längst ner i gallret och dörren och tänkte att kommer det någon fler tjuv och drar upp dörren så lär dom bli överraskad, dessutom ekar det ganska bra därnere. Tyvärr, måste jag ju faktiskt säga, så utlöstes aldrig smällaren innan vi skulle flytta.

Inbrott i källarförrådet hade vi även här, där vi bor nu, och då stals en dator, vad tjuven/arna inte visste var att hårddisken var uttagen och det där var skräp som skulle på återvinningen. Jag skickade in en dagens applåd till tidningen där jag tackade för insatsen dom gjort, så vi slapp åka till återvinningen, men av någon anledning kom inte applåden med i tidningen. Jag tror inte att man får vara för ironisk eller sarkastisk och jag var förmodligen det. Nåja, nu har jag fått skriva om det iallafall. Ut i solen nu, alla som kan.

Iförrgår då jag skulle hem från jobbet och kom ut på parkeringen så tyckte jag att det kändes lite halt under ena skon. När jag kommer hem så upptäcker jag att ena klacken, eller sulan under klacken, hade släppt. Och det som var mina favvo skor. Jaha, och det kan knappast bära sig att klacka om ett par skor som inte kostade så mycket, eller? Beror väl på om man kan leva utan dom.

Sen när Åke skulle iväg igår morse, till jobbet, så upptäcker han att hans jobbar mobil är borta. Han gick en sväng ner på klubben (nailheads tillhåll) kvällen innan och hade lyft upp mobilen från fickan för att se att den var avstängd, så han borde rimligtvis ha missat fickan och den föll ner på backen. Han tog en sväng förbi där igår morse, utan resultat. Jag kollade skorna som står i skohyllan och sedan gick jag och Jennifer och gjorde också en lov förbi för att se om vi såg något som han missat, men icket. Hm, inte för att någon kan ha användning av den för den var avstängd och har en pinkod, men hur får man reda på vem och om någon har hittat den? Jag gjorde iordning några lappar om bortappad mobil, som jag tänkte att vi skulle sätta upp ute, en satt jag upp på sophuset innan jag åkte iväg på jobbet.

Kommer iallafall ut på jobbet igår och vad ligger innanför ytterdörren till kontorshuset, jo, min klack, yeeesss! En sak fick man då tillbaka, återstår då att se om Åkes mobil också hittar hem.

Efter vi ätit midagen så sätter sig Åke på golvet för att kolla igenom skorna, och säger, det kan väl inte vara så enkelt att den skulle ha hamnat här. Han hittar inget och klär på sig för att ge sig ut för att sätta upp lappar, sjläv går jag på Ica och hänger upp en där också.

Väl hemma kommer jag ihåg klacken och tar fram den och skon, för att försöka få fast klacken på något vis, det har fastnat en sten under så jag tar en kniv och står vid diskbänken för att karva ut den, Åke säger något och jag vänder mig om, *klonk* låter det i diskhon, det är den saknade mobiltelefonen. Snacka om saker som händer, 1 gång på 1000, eller om det ens gör det. Ha det gött!

Vi har en fruktansvärt, pratglad dotter. Det började redan vid middagen då Åke hade varit hemma i 15 minuter och vi satt oss för att äta. Jennifer sitter där och surrar på, som vanligt, ibland vet jag inte ens vem hon pratar med. Så frågar Åke om det inte är scouter ikväll eller nåt annat.

Nu kanske han frågade av nyfikenhet, men då han ställde frågan lät det som en önskan om en någorlunda tyst kväll.

Vet någon gång då hon var yngre och hade sitt leksaksrum i teverummet och min mamma ringde. Vi satt och pratade och plötsligt frågade hon om jag hade främmande. Främmande sa jag, det är Jennifer som snackar.

Man tror sedan att man kan lära sig att se intresserad ut av vad hon pratar om, man sitter och hummar samtidigt som man ser på teven eller läser en tidning. Det var precis vad jag gjorde den där gången för 6 år sedan, hon var 5 år gammal och munnen gick som vanligt oavbrutet. Rätt var det var så tränger några ord in i mitt huvud, jamen då far jag nu. Jag tittar upp och ser att hon klätt på sig sina ytterkläder. Vaddå, säger jag, vart ska du? Ja säger hon, nu tar jag bussen upp till mormor, du sa ju att jag fick det.

Där ser man hur disträ man kan bli, men vad ska man göra då det känns som om öronen snart trillar av?

Ja ni skulle höra hur det kan låta här ibland. Hon snackar med katterna och har sina ljud för sig. Igår kväll satt hon med läxan och ville att jag skulle hjälpa henne. Jag sitter vid datorn och ska göra klart det först, hon surrar på och jag uppfattar det som om hon inte längre behöver hjälp, men det var naturligtvis fel, hon pratade med katterna om något helt annat. *suck*

Jaja, man kanske ska vara glad över att hon kan tala i alla fall, det vore ju inte så kul om man alltid möttes av tystnad, kan ju alltid investera i ett par hörsel kåpor eller öronproppar och hoppas på att hon inte säger något viktigt. Och om det är av yttersta vikt att jag lyssnar på henne så får hon väl flagga med en neongrön vimpel, eller nåt. Ha en bra dag!

Är det någon fler än jag som återupplever gamla minnen då man ser dessa burkar?

Jag samlade på burkar en gång i tiden och jag har idag lite svårt med att göra mig av med dom, fast det är inget värde i dom och dom tar en jäkla plats. Nu är dom flesta i sopsäckar nere i källarförrådet men egentligen skulle jag vilja komma på något att göra med dom, kanske kapa dom på mitten och platta ut dom för att sedan göra någon typ av tavla, ja jag vet inte, annars får dom nog gå i graven snart. Varför ska man samla på skrot?

När Theresé bodde hemma samlade hon på navkapslar, det förstår ni allihop att dom tog upp plats, fast hon hängde upp dom på väggen. Nu vet jag inte vart dom är, kanske ligger dom också i källaren i någon säck eller så har hon tagit dom med sig då hon flyttade.

Nog var det lite mindre krävande då man samlade på filmstjärnor eller frimärken. Men det är samma sak där, jag har fortfarande kvar dom.

Egentligen skulle man göra som Oprah en gång sa i en av hennes shower, det man inte använt på 2 år kastar man bort, för det lär man inte använda senare heller. Jag har lagt fram det lite försiktigt åt Åke, men han tycker inte att det var någon toppen idé. Vaddå, det som är i källaren och som har legat där orört i 10 år kan ju vara bra att ha, någon gång i framtiden. Det kan vara sant men frågan är bara om man den dagen man behöver det, hittar igen det.

Varken jag eller Åke är vindrickare, men av någon outgrundlig anledning så hade vi 96 vinglas uppe i köksskåpet. Varje födelsedag, jul och andra bemärkelsedagar så fick vi vinglas. För 3 år sedan blev jag less och bar ner allt i tvättstugan, ställde det i en kartong och skrev varsågod på den. På en vecka var kartongen tom och säkert gjorde vi någon granne glad också. Fick förövrigt en liten vinflaska av Maltträsk gänget då jag fyllde 40 år (för 2 å sedan), den står fortfarande orörd i bokhyllan och lär så förbli, oöppnad alltså. Men jag ställer nog inte ner den i tvättstugan.

Nä nu är det läge att göra sig klar för arbetet, ha en bra dag.

Imorgon bär det nog iväg till Övik, för Kerstin och Janne. Det är dit dom måste åka om dom ska plocka ut sin bingolotto vinst. Ja dit eller till Lycksele eller Piteå etc. Dom träter lite grann än om vem som egentligen vann vad, och om vinsten ska delas så borde rimligtvis alla utgifter också delas, tycker Kerstin medans Janne försöker slingra sig. Men så allvarligt är det inte utan allt som sägs, säger dom också med glimten i ögat.

Själv börjar min anställning imorgon så nu kommer det att bli mer rutiner igen vilket jag tycker känns ganska skönt. Det blir mer pli på en själv med bestämda tider.

Åke läste min blogg igår och sa, -När jag började läsa så trodde jag att du skulle berätta om när lillebror hängde utanför fönstret, ja sa jag och skrattade, men han flög ju inte då, utan då hängde han ju.

Det var så här att när vi var yngre, typ barnåldern, jag skulle gissa att jag var 12 år och brorsan 6, så hade vi i sommarstugan, vårt rum på övervåningen, där hade jag då hittat ett rep som jag knöt en ögla på och hängde ut genom fönstret, sen sa jag åt lillebror att sätta sig i öglan, han stod alltså nere på backen, och sedan skulle jag hissa upp honom till rummet. Jättesmart idé tyckte jag.

Jag hissade, och drog, det var inte så lätt som jag trott men jag kämpade på, plötsligt hör jag en ansträngd röst utanför fönstret, nu orkar jag inte hålla kvar längre, jag binder fast repet runt kaminröret som går upp genom golvet och taket, sen rusar jag fram till fönstret och där hänger lillebror i öglan, med bara fingrarna, men du skulle ju sitta i öglan skrek jag, jamen jag halkade ur sa han, jag greppar tag i hans fingrar och drar för allt jag har. Jag får in honom i rummet men han har förstås skrapat upp magen på fönsterhaspen. Därefter får han en uppläxning om varför han inte sa ifrån tidigare och blir dessutom uppmanad att hålla truten om detta för våra föräldrar. Du får säga att du gjort illa dig i din koja, sa jag åt honom. Och så blev det.

Många år senare talade han om för våra föräldrar vad som hänt den gången, så nu vet dom det. Kanske tur att det hunnit bli preskriberat idag. Nu kan man ju skratta åt det, men ibland måste man fundera vart man får alla påhitt ifrån. Ha en bra dag!

Igår tog vi en riktig långpromenad, ner till Lundåkern och sedan strandpromenaden tills vi kom till gamla bron, upp där och sedan till ridvägen och hem. Det tog 1 timme och 10 minuter, inte dåligt. Det var många människor ute fast det säkert firades valborgsmässoafton på många håll, kvällen innan. Men vädret var ju otroligt bra, måste jag ju säga.

När jag var liten, då var jag elak det vet jag, nä inte riktigt så illa men jag var inte alla gånger så snäll med min lillebror, då jag var ung. En gång så lurade jag honom att han skulle kunna flyga, det enda han behövde göra var att springa runt gården, ta 3 stora skutt, hålla ut armarna och luta sig framåt, då skulle det funka. Han sprang runt där och ropade till mig, det går inte! Nä svarade jag, då gör du ju fel. Och där höll han på och springa runt och flaxa.

Det blev då snack för någon månad sedan om att jag varit till tandläkaren då jag var gravid med Jennifer. Jag visste inte att man fick ett särskilt skydd när man skulle röntgas, om man var gravid och tandläkaren frågade aldrig heller om jag var det så jag skyddades aldrig mot strålarna. Det där tyckte Jennifer lät hemskt. Jamen sa jag för att lugna ner henne, jag tror att du kanske är som spindelmannen, han fick ju förmågan att klättra som en spindel då han blev biten av en så du kanske fick andra oanade förmågor sa jag, du kanske kan flyga. Prova!

Nä hon var inte så lättlurad, men jag sa åt henne att ringa ner till Theresé och säga åt henne att Theresé säkert kan flyga om hon gör som jag bad min lillebror att göra. Så hon ringde dit och talade om den stora nyheten. Men hon lät inte helt övertygad om denna förmåga.

Jaja, jag får ju vara glad över att jag aldrig sa till min bror att han skulle hoppa från något högt, då kunde det ju ha gått riktigt illa. Nu får ni ha en bra lördag, det tänker då vi ha.

Vi firade 1: a maj, år 2007, nere i Järlåsa. Det var vårt första besök hos Theresé och hennes kille. Vi var bjudna hem till hans föräldrar på middag, dom bor bara en bit från Anders och Theresé.

Vi hade jättetrevligt, Dick grillade och det bjöds på öl och diverse godsaker. Vi satt i deras "uterum" en stor inglasad altan och jag skulle gå in på toaletten. Av någon anledning så var det inte en vanlig tröskel in på toan utan det var en höjdskillnad, på kanske 15centimeter, med den följden att jag missbedömer alltihop, trampar snett med ena foten och den andra foten drämmer jag in i betongväggen.

Det gör så fruktansvärt ont i hela benet så jag tror att det har gått av. Nåja, jag tar några djupa andetag och går tillbaka, jag vill ju inte tala om hur klantig jag har varit utan vi fortsätter den trevliga kvällen. När vi sedan kommer tillbaka hem och ska lägga oss och sova har jag så ont i foten att jag inte kan ha täcket på den. Sen kan ni ju gissa vart den tånageln tog vägen efter några veckor.

Jo, jag skulle ju berätta när jag och Åke skulle skicka iväg en raket. Detta var inte en 1: a Maj utan en nyårsafton. Vi hade fått en sån där fyrkantig klump, som skjuter iväg 40 skott, av min pappa. Jag kommer inte ihåg idag, om vi var på väg hem till Brälla och Lena eller om vi var på tillbakavägen från dom. I alla fall så satt vi ner klumpen på cykelbanan, som gick längst ridvägen och tänder på. Tyvärr så fanns det inga instruktioner eller hänvisningar om vilket håll man skulle ställa upp den och det betydde, givetvis, i detta fall att den stod fel. Raketerna flög inte upp i luften utan längst efter cykelbanan. Dessutom kommer det folk och går där borta dom måste ju ha blivit vettskrämda och trott att vi var dom värsta ligisterna. Vilken himla tur att vi "bara" hade en raket.

Ha en bra fredag!