Borta med vinden eller med tåget?

Av , , Bli först att kommentera 4

Tomtedräkten som hängde på järnvägsöverfarten vid granngården, är borta.

Kvar sitter endast kroken från klädhängaren. Tänk om dräkten fladdrat lös och hamnat längst fram på ett framrusande tåg och där sitter den som fastklistrad, vad ska alla barn som i så fall skulle se detta, säga. Blir det ingen julklappsutdelning nästa jul, eller vad?

Apropå tro

Av , , Bli först att kommentera 7

Ska vi tro att det bara var soppatorsk vi hade med Cheven? Den startade nämligen då vi tankat i den några liter och hjälpte till lite med ett batteri, hm…

Ja jag hoppas då det, det enda kruxet är då att soppamätaren inte funkar som den ska utan då får man fortsättningsvis gissa sig till hur mycket bilen har dragit och nollställa trippelmätaren varje gång man har tankat, och givetvis komma ihåg hur mycket bensin man tryckt dit också.

 

Tror eller vet?

Av , , Bli först att kommentera 2

Läste Lisbets blogg igår, där hon skrev om mod, och hur man hittar mod för att gå vidare. Nu är det givetvis en tolkningsfråga, för det behöver inte handla om hur man går vidare efter någons död, det kan ju vara vad som helst som händer en under livets gång, både motgångar och framgångar.

Man brukar ju så vackert säga att saker händer just dig, för att du klarar av detta, och vissa är ju mer drabbade än andra. Eller så tror man på ödet, att saker händer för att du är du, och du var där just då, därför hade det en mening. Ja, det kan ju vara så också, det kan nog ingen säga helt säkert utan det är upp till var och en att avgöra vad man ska tro.
 
En sak jag tror är att saker som händer i livet, formar dig till vem du är, oavsett om det är en liten sak eller en stor händelse. Jag har sagt förut att cigaretterna inte gjorde mig, jag var en rökare men om jag nu har slutat, vad är jag då? Rökningen har ju inte format mig, eller så kan den faktiskt ha gjort det. Jag kan ju ha stått på ett ställe för att röka, och där kan jag ha mött en annan person som talade om en sak för mig som gjorde att jag ändrade ett beteende. Eller som fick mig på andra tankar. Och hade jag inte varit rökare vid det tillfället så hade jag missat detta.
 
Jag slutade ju röka på grund av tankarna på en annan människa och hans livsöde ändrade på mitt sätt att se på livet. Olika saker formar dig och man säger ju också att ramlar man av hästen ska man fort upp på den igen, annars törs man inte längre. Och då har man tappat modet att rida. Och törs man inte så har den händelsen ändrat ditt liv och kanske ditt sätt att se på hästar, medan det kunde ha varit något helt annat om du hoppat upp igen, då hade du kanske insett att det är du som bestämmer vart hästen ska och inte någon annan. Ja jag vet inte, det är knepiga funderingar och det finns inga givna svar på frågorna som kan väckas heller, men vi kanske ska vara glada för det, vi är ju i så fall lyckligt ovetandes om vad som kunde ha varit.
 
Ha en fin söndag!

*abuelas* Enya & Eloise

Av , , Bli först att kommentera 4

Med Theresé tillåtelse så kommer här två kort på våra katter, Enya och Eloise. Som förövrigt fyller 5 år den 10/2, korten kan man även hitta på Theresé hemsida som finns på: www.tezzii.com

Enya försöker sig på en gäspning!

Eloise i tvättartagen. Jättefina bilder som hon tagit med sin nya systemkamera som inköptes till nyår.

Utbetalning

Av , , Bli först att kommentera 5

Hur kan det ta så lång tid innan utbetalningar görs av försäkringskassor eller a-kassor. Men om det hade varit tvärtom, att försäkringskassan eller a-kassan hade ett krav gentemot dig, så skulle det vara betalat tillbaks…igår, och med ränta?

Undrar hon som nu skickat in kassakort för 4 veckor men inte hört en bokstav från a-kassan och inte heller fått ett öre därifrån. Ni vet, vi har fortfarande lika mycket vi ska ut med varje månad trots att jag inte har ett jobb, just nu.

Nu och då

Av , , 6 kommentarer 3

Morning has broken…i alla fall igår. Nu lyser solen med sin frånvaro men kylan håller sig envist kvar, även fast det är 3 grader varmare än vad gårdagen hade att erbjuda.

Helena bloggade igår om ungdomarna nu och förr, och menade att idag är eller åtminstone så känns det som om klimatet mellan ungdomarna har blivit kallare. När jag läste det så kom jag genast ihåg en träff jag hade med en från Bräntis (skolan som jag gick på en gång i tiden), det var nu inte ett planerat möte utan jag skulle in på idrottsmedicinska, i höstas för att mäta bentätheten, och han som skulle göra det, råkade vara en av dom som vi umgicks med, gängvis eller hur man nu ska uttrycka sig. Ibland var man ju bara 3-4 stycken och andra gånger höll man ihop i gäng upp till 10-12 stycken.
 
Det blev givetvis en hel del prat om vad man nu gjorde och om man kom ihåg den eller den och hur det hade varit. Han berättade att han var pappa till 3 pojkar (jag kan ha fel där men pojkar hade han i alla fall), och han berättade att dom ofta satt framför datorn.
 
Jaha sa jag, på gott och ont, för mycket dator är ju inget vidare heller. Nä, sa han men då vet jag åtminstone vart dom är. Du kommer väl ihåg vad vi gjorde på den tiden? Man rökte och drack, men å andra sidan sa han, så höll vi varandra om ryggen, man lämnade inte en kompis som kanske behövde hjälp och det tycktes han ha upplevt nu, att man struntar fullkomligt i sina polare och då det verkligen gäller, så är det var man för sig. Tråkigt, men det ligger nog en hel del i det.
 
Sen kan man alltid undra om anledningen, till varför det har blivit som det är. Har vi lagt för mycket ansvar på dom som är yngre, har vi tagit för givet att dom kan mer än vad dom egentligen klarar av, ställer vi för höga krav och låter vi inte våra barn få vara just barn?
 
När jag var i 9-11 årsåldern så upplever jag att allting egentligen var ganska bekymmerslöst, inte gick jag på scouter, körer, simning etc. Jag tog dagen som den kom och alla vänner jag umgicks med, hade det precis likadant. Jag vet ärligt talat inte om en enda som hade någonting som dom var med i. Och idag tycks var och varannan ungdom ha ett fullbokat schema under veckorna.
 
Nu menar jag inte att ingen ska göra någonting, visst är det nyttigt att komma sig ut och skaffa sig ett intresse eller hobby, men det ska ju vara på en normal nivå med dagar då dom kan vara hellediga. Läxor och dylikt som har med skolan att göra, ska ju också räknas in i allt som dom ska göra. Och fort drar det ihop till att bli ganska fulltecknat.
 
Nä, huvudansvaret ligger ju på oss föräldrar, att se till att allting funkar, tyvärr så är det inte alltid det går vägen, men det finns säkert hjälp att hämta om man skulle behöva. Man är aldrig ensam. Tror att om man nu söker hjälp så kan skolan vara en start, om inte annat så bör dom veta vart man annars ska vända sig. Och man ska inte heller låta saker gå för långt. Det är inte fult och skamligt att be om råd, om man behöver det.
 
Idag ska vi se om vi får igång cheven, tänk, det kan ju faktiskt vara så snöpligt att vi fått soppatorsk, bensin mätaren har ju faktiskt levt ett eget liv, lite nu och då. Även fast den nu verkar ha fungerat när nivån kommit under halvtank. Nu låg den på det röda fältet men enligt den så skulle det ändå vara kvar en tio liter sådär, fast…som vi nu vet vid det här laget, så kan allting hända och ingenting förvånar en längre. Jaja, vi får se, man kan ju faktiskt hoppas på att det bara är det som är felet, så slipper vi lägga ner mer tid på att hitta problemet. Önskar er en trevlig lördag!

Raka av håret eller tona det

Av , , Bli först att kommentera 3

Är man missnöjd med sin hårfärg om man tonat den svart och i ett desperat försök att få tillbaka sin egen färg så rakar man bort håret och fixar peruk?

Förmodligen. Jennifer är nämligen less på sin färg nu som hon haft sedan början av December. Dels för att man börjar se vart mittbenan går och hon vill inte ha svart längre. Jag gav henne två alternativ, antingen tonar vi på med mer svart…NEJ sa hon, eller så får du raka av det och fixa peruk. Då skrattade hon och sa att det var liiite desperat och absolut ingen bra reklam för företaget som sålt toningen.

Utlåst i morgonrock & -15gr

Av , , 2 kommentarer 3

Jag hatar att knyta mina skor och igår blev det sex gånger. Först att hjälpa Åke med bilen, gå med Jennifer till skolan, promenad med Kerstin och Janne, träning, bilen igen och sist, hämta Jennifer på dansen.

Sedan hade jag dessutom tvättstugan så det var ett evigt springande. Jag vet varför jag hatar att knyta skorna, inte så mycket för själva knytningen utan för att jag vet att dom ska av, sedan. Och det absolut värsta jag gör, rent smärtmässigt, är att ta av mig skorna efter att jag varit ute. Det gör så j-kla ont i både ben och rygg.
 
Men efter att ha pratat med Annika igår så vet i tusan om jag hade velat byta dag med henne. Hon tar sig ju hjälpligt framåt och igår morse skulle hon ut, i morgonrocken, och skorna hon brukar traska runt i brukar vara foppa tofflorna så det hade hon säkert på fötterna, hon skulle bara hämta in tidningen. Det var ju, som ni säkert vet, ca 15 minusgrader ute.
 
När hon kommer tillbaka till huset, så kommer hon inte in, handtaget på insidan av dörren har ramlat loss. Nu har hon en inneboende hos sig och hon var därinne men lyckades inte få fast handtaget så dom kunde öppna dörren, med den följden att tjejen fick gå ut på baksidan (hon hade tider att passa på skolan) och ni som följer mitt bloggande, vet att Annika inte är så kurant just nu, med flertalet frakturer på revbenen, flisor som slagits av på ryggkotor, en förstörd minisk som ska opereras osv. så själv kunde hon inte ta sig in den vägen, då den ligger väldigt otillgängligt till.
 
Hon har fått diverse hjälpmedel, däribland ett larm, så hon larmar och dom ringer upp, så hon frågar om dom möjligtvis kan komma och hjälpa henne in, även fast hon nu inte har ramlat omkull. Det ska dom göra men…dom får ett fall som är mer akut och måste ta det först vilket innebär att Annika blir stående därute på altanen i en timme innan dom kan komma…brrrrrrr.
 
Hon sa att hon fick sitta två timmar framför öppna spisen innan värmen så sakteliga började återkomma. Nä, fy fasen, jag ska inte gnälla på att jag måste ta på eller av, mig skorna. Det är ju en världslig sak.
 
Bilen vill fortfarande inte starta, vi försökte otaliga gånger igår men den enda gången den huckrade till var med startgas. Undrar just om det kan vara en ispropp? Vi lämnade det bekymret till i helgen, då kanske han kan få in den i nåt garage. Det värsta är att jag ska ta Jennifer till Hagaskolan idag, för den sista vaccinationssprutan och jag som fryser bara jag tittar ut, och nu är det minus 19 grader här och inte såg det ut att bli varmare till i eftermiddag. Det är bara att bita ihop, framkalla en bild av Annika ute i blåsten i morgonrock och he sig iväg. Jag ska nog plocka upp sparken, så går det lite fortare.
 
Önskar er alla en trevlig fredag!
Maria Lundmark Hällsten