Sagan om tån

När jag var yngre…inte ung :-) så hade jag denna boken och satte in biobiljetter, tidningsutklipp och diverse saker, skrev dessutom lite av en dagbok.

På en av sidorna har jag klippt ut ett kåseri som stod i Hemmets Journal, i början på 80-talet och historien är bara för bra. Den kommer här i en något nerbantad version.

Men hem kom jag, djupfryst och utmattad. Ingen öppnade på min ringning och själv hade jag ingen nyckel. Nöden har ingen lag. Förtvivlad slog jag sönder badrumsfönstret och klättrade in. Huttrande kröp jag ner i karet. Där låg jag sen i allsköns ro och njöt.
 
Av nån förunderlig anledning stoppade jag upp höger stortå i badkarskranen (ja ni har kanske försökt själva). Jovisst, den fastnar förstås. Och där ligger man och kränger. Den fastnar ännu mera. Det gör allt mer ont i tåeländet. Det verkar avbrutet men värker oavbrutet. Jag vågar inte rycka till, då kanske tån lossnar från foten.
 
Efter en timme hör jag ljud utanför. Jag ropar förskrämt: Hjääälp! Efter tionde ropet hör jag grannfruns röst: Va ä´re om? Det är jag, flåsar jag utmattad, jag ligger i badkaret och kommer inte loss. Jag har fastnat med stortån.
 
-Med stortån!! Säger hon.
-Hämta en järnsåg och klättra in till mig..
-Till dig! Ligger du naken i badkaret?
-Såklart, tror du jag tränar klädsim?
-Jag kan väl inte gå in till dig när du är naken. Vad ska folk säga?
-Klättra in, vrålar jag, dom får säga vad dom vill…
 
Efter en kvart ser jag grannfruns välbekanta ansikte i fönsterkarmen. Det är första gången jag ser henne i karmen. Tänker jag.
 
Efter tio minuter har hon skruvat in ändan och dimper ner på golvet. –Välkommen, roligt att du kunde komma, säger jag artigt och försöker dölja min lilla manlighet. Du måste såga av kranen!
 
Hon börjar såga. Järnfilsspånen yr. Hon är bra på att såga. Det hela är genant. Efter en halvtimme är kranen avsågad. Jag kan gå upp – med en badkarskranbit på stortån som enda klädsel.
 
Just när vi utträder ur badrummet i all vår glans, öppnas ytterdörren, som förresten aldrig varit låst. In strömmar hustru och barnbarn.
 
Blickstilla med vidöppna, förundrade ögon stirrar dom på oss. Ett ögonblick är det dödstyst. Man skulle ha kunnat höra en knappnål falla, men ingen hade någon till hands.
 
-Olig gej du har faffa, säger ett barnbarn och mönstrar mig. Förstenad står jag där med badkarskranstån i vädret.
 
Dä dä dä är inte alls som du tror, säger jag till hustrun, som inte tror sina ögon. –Jag jag fastnade i kranen, försöker jag. Och så kom grannfrun…
 
-Och blev kranskötare, säger hustrun. Jojo!
 
Ingen bryr sig om min värkande tå med fodral. Ingen tror mig. Grannfrun tar sin såg och går.
 
Den julaftonen glömmer jag aldrig. Under stort barnajubel klipps tån loss. Den är blå och öm (till skillnad från hustrun).
 
På kvällen kommer en halt, dyster tomte linkande med paket. Han har till och med foten i paket. Vid julgröten säger ett underfundigt barnbarn: -Faffa, berätta sagan om tån…
 
Jag har skrattat så många gånger åt denna historia och nu undrar jag helt plötsligt om det kan vara för att denna sak, skulle lika gärna ha kunnat hända jag…eller Åke. :-)
 
Ha en bra dag!
 
Etiketter: , , , , , , , , ,

2 kommentarer

  1. Maria Lundmark Hällsten

    Svar till Lisbet Olofsson (2010-03-22 07:55)
    Ha, så långt har jag aldrig tänkt, men visst är det så. Ganska roligt att bläddra i den och minnas saker man gjort. Hahaha, hittade ett kvitto på en tröja jag köpte i Stockholm, brevid kvittot stod det: ¨Köpte en t-shirt för 169:-, den gick sönder första kvällen.

    Kan man annat än skratta, men det gjorde jag säkert inte då, för 169:- för en t-shirt, låter dyrt i mina öron.

Lämna ett svar till Maria Lundmark Hällsten Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>