Varningslampan lyser…

Av , , 4 kommentarer 3

Av alla ställen det kan sitta en varningslampa på, så har jag aldrig noterat att vi hade en sån på dammsugaren!!!

Och givetvis, tveklöst, utan några som helst konstighetsteorier, så nu, när jag var som mest uppe i städningen och skulle avsluta med att dammsuga så dör den, mitt på tv rumsgolvet, jag vänder mig om och en varningslampa lyser rätt upp i ansiktet på mig.

Check nummer ett: dammsugarpåsen. Och det såg ut att vara den som var överfull.

Check två: kollar om jag har nya påsar, och naturligtvis inte.

Tar fram storsaxen och klipper ett hål i botten på påsen, tömmer den, och tejpar ihop…nu är vi miljövänliga också, då vi sparar på påsar 🙂

Men det var inte så enkelt…är ni förvånade? Den startar inte ändå, och lampan slocknar inte heller, så nu lämnar jag den där den står och går över till huset istället. Jag ids inte anstränga min hjärna på den där apparaten, just nu.

Vad vill dom mig?

Av , , Bli först att kommentera 4

Fick ett sms från vårdförbundet i Skåne:

Sista anmälningsdag till Vårdförbundet avdelning Skånes åsmöte är den 1 februari

*Titta på mitt careface, säger jag* Vet att jag fått ett sms från dom tidigare, då handlade det om något val. Dom måste ha lagt in någons mobilnummer och haft för tjocka fingrar, så det blev mitt nummer istället.

Sh*t happens!!!

Av , , 4 kommentarer 3

 

Vilken dag det blev igår. Först skulle Chefen upp på Ålidhem och köpa en fralla till kycklingsalladen, sen kom hon på att hon ville sätta en slant på Maharadjan, hästen som skulle springa i frankrike, med Kihlström som kusk. Spelkiosken, skulle öppna först klockan tio och vi var där tio minuter över nio. Då tyckte hon att vi skulle gå hem och sedan tillbaka dit, men jag visste ju hur mycket vi hade att göra och tyckte inte att det var ett så bra upplägg.
 
Jag frågade henne om vi skulle ta en promenad i omgivningarna istället, och sedan gå tillbaka dit upp, så skulle vi i alla fall slippa klä av och klä på oss igen. Så blev det. Men inte visste kioskägarna vad varken hon eller jag, pratade om, han sa att det var ingen Maharadjan, som skulle springa igår, så då gick vi hem. Ja, vi vet, han visste inte vad han snackade om, kioskägaren, för visst sprang Maharadjan, men lyckligtvis blev han ju tvåa, så hon förlorade ju ingenting.
 
Tillbaka på plats igen så körde jag två maskiner tvätt, vi käkade lunch, och sedan började jag rensa upp i både kök och hall. Dom kommer nämligen och lägger golven hos henne imorgon, och det var inte bara en sak, som skulle flyttas ut i tv rummet. Fy fasen, säger jag. Sen, mitt upp i alltihop så skulle jag laga vårrullar till middag, hemmagjorda sådana. Det var nu inte så krångligt som jag trott och dagen till ära så fick jag smaka en vårrulle då dom var klar, och jag sa att jag ska aldrig mer, köpa frysta rullar, för dom här var hundra gånger godare.
 
Efter en rätt så hård och arbetsam dag, satte jag mig så i bilen och började min färd hemåt. Den slutade förövrigt då jag passerat under E4;a bron, på Vännäsvägen, där dog bilen. Ringde upp Åke och sa att jag kan nästan se till rondellen vid granngården (väldigt nära hem alltså), men bilen vägrar starta. Jag tyckte inte att det kunde vara soppatorsk, bilen var nämligen fulltankad för ett tag sedan och den rymmer 80 liter…80 LITER, och jag hade kört 25 mil.
 
Men jo, visst var det slut på soppan i bilen, med tio liter i påfyllnad, som Åke kom körandes med, så startade den igen. Fy fasen, säger jag, det betyder att den slukat över 3 liter/mil, men…vilka mil 🙂 Och nej, vi ska inte byta bort den bilen, vad än alla andra tycker, finns ingen skönare bil att köra, och så många mil brukar det inte bli. Men det var ju synd att Stilservice inte gick med på att bjuda på en full tank, då vi köpte en ny, av honom, det hade varit rabatt det.
 
Nu vet jag att den inte brukar ta så mycket i vanliga fall, men när det är kallt så har den en tendens att sluka mer, en riktig periodare, det hade inte gjort så mycket om nu tankmätaren hade funkat som den ska, men det gör den ju givetvis inte heller. Den har stått lååångt över full tank, och när bilen är avslagen så har den visat på trekvarts tank, vilket jag trott har stämt, men nu, då den dog, åkte den ner på det röda fältet, och efter att vi tankat upp den fullt igen, så verkar mätaren helt plötsligt att fungera igen, den visar ”vanlig” full tank.
 
Sen var det bara att sätta igång med middagen, och efter det gick vi till huset och bar ner möbler som Kupan kommer och hämtar idag, härligt, då blir det lite mer plats därborta, att röra sig på. Så såg söndagen ut, ingen vila här inte. Men idag har jag hoppat av promenaden, jag ska nämligen städa upp här, då prästen kommer ikväll, och klockan två ska jag ta emot kupan. Sen tycker jag att jag kan få ta det lite lugnare någon dag i alla fall. Önskar er alla en fin måndag!

Grekiskt/romerskt inslag

Av , , 4 kommentarer 4

 

Som vanligt blev det lite cirkus då jag och chefen var ute igår. Vi skulle ju åka på strömpilen, vilket hon aldrig har gjort…med buss. Så vi började med att gå bort till Ålidhem centrum och inväntade femman för vidare färd. I väntan på den så noterade chefen att det fanns vissa grekiska eller romerska inslag i omgivningen:
 
Har aldrig sett eller lagt märke till denna pelare förut, undrar just vad den döljer?
 
Nå, bussen kom i utsatt tid och resan ner gick bra. Vi tog oss en fika på NK och sedan strosade vi lite på H&M, Lindex och skoaffären. Avslutade det hela med matinköp på Maxi, som nu får sig en liten känga då dom plockat bort alla små korgar. Nu är det så att när vi handlar så får chefen hålla i en korg medan jag drar henne och det funkade ju inte med dessa stora korgar så jag fick dra rullstolen med enhands fattning och sedan ha korgen sladdandes bakom oss. Det går väl bra ett tag, men blir rätt så jobbigt i längden, inte underligt att min handled gör ont idag.
 
Sen var det det här med bussen och återresan. Vi tog ju bara för givet att när man ska åka i motsatt håll så bör ju hållplatsen också vara på andra sidan vägen, men inte var det så här inte. Hur än vi letade efter en hållplats så fick vi tji. En som gick mot Holmsund var den enda som dök upp i vårt letande. Tills lut frågade jag en tjej som stod i busskuren där vi hoppat av, om hon visste vart busskuren kunde vara, och nu gjorde jag ju henne orolig.
 
Hon skulle nämligen också till Ålidhem och jag sa att det funkar ju inte, den här bussen går ju vidare till ersboda. Men efter lite kollande på kartan så kom vi fram till att det ändå var rätt busskur. Sen var det detta med att komma sig in. Nu stod bussen ganska så långt från kanten och jag skulle fälla ut rampen vilket nu var en konstig sak som jag inte visste hur den skulle fungera så jag sa till busschauffören.
 
Han lät att komma uppifrån Piteå hållet med tanke på hans dialekt och han hoppade runt där och kliade sig i huvudet, han visste nämligen inte heller hur man skulle fälla ut den. Det hela slutade med att jag lyfte upp hela alltet i bussen trots att chefen var något oroad, men det gick bra. Likadant var det när vi skulle av och jag sa sedan till chefen att jag ska sluta säga att jag tror…att det ska gå bra, jag VET faktiskt att det går bra, annars skulle jag aldrig chansa, inte då det gäller någon annan i alla fall.
 
Frukost hägrar nu och sedan mitt andra tio timmars pass. Ha en skön söndag!

Kalle

Av , , 4 kommentarer 5

 Vet inte om jag satt ut detta förut, men det kan tålas att läsa en gång till. Fick det via ett mejl från "gammbossen".

Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har
alltid  något positivt att säga.

När någon frågade honom hur han mådde svarade han:

’Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar’.

Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag
var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på
situationen.

Jag blev nyfiken av  att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och
frågade honom: ’Hur  lyckas du?’

Kalle svarade: ’Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har
två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att
vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.’

Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att  vara ett offer eller
dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.

Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja  att acceptera
deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva  sidorna i livet.

Jag väljer de positiva sidorna i livet.

’Säkert, men det är inte fullt så enkelt’, protesterade  jag.

’Det är det’, svarade Kalle. Livet handlar om val. När du  tar bort allt
runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på
situationen.

Du väljer hur folk skall påverka  ditt humör.

Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.

Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.

Jag funderade över vad Kalle hade sagt.
 
Strax därefter lämnade jag företaget för att starta  eget. Vi tappade
kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde  ett val i
förhållande till livet, istället för att bara reagera på  det.

 
Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en  allvarlig olycka
med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och
flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven  från sjukhuset med skenor
längs ryggen.

 
Jag träffade Kalle  ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur
han mådde, svarade  han: ’Om jag mådde bättre skulle jag ha varit
tvillingar. Vill du se  ärren?’

Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade  honom om vad som
försiggick i huvudet på honom under  olyckan.

’Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter’, svarade Kalle.

Så medan jag låg på marken mindes jag  att jag hade två val. Jag kunde
välja att leva eller jag kunde välja att  dö. Jag valde att leva.

’Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös? frågade jag

Kalle fortsatte: Ambulanspersonalen  var fantastisk. De sa hela tiden att
allt kommer att gå bra. Men då de  rullade in mig på akutmottagningen och
jag såg uttrycken i läkarnas och  sjuksköterskornas ansikten, blev jag
vettskrämd. I deras ögon stod  skrivet: Han är döende. Jag visste att jag
måste göra något.

Vad gjorde du då?’ frågade jag.

Nå, det var  en sjuksköterska som skrek frågor till mig’, sa Kalle.

Hon  frågade om jag var allergisk mot något.

Ja’, svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de
väntade på mitt  svar.

Jag tog ett djupt andetag och ropade: ’Tyngdkraften’.

Genom deras skratt sa jag till dem: ’Jag väljer  att leva. Operera mig som
om jag var levande, inte död’.

Kalle  överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin
fantastiska inställning.

Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.

Inställningen är, trots allt, allt.
 
Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina
bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga’. Matteus  6:34

Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.


Jag är tacksam…… för tonåringen som gnäller för att han måste diska
för då är han hemma och inte ute på gatorna.

….för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.

… för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har
vänner.

…..för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på
bordet.

… för att gräsmattan behöver klippas, fönster tvättas och hängrännor
som måste  rensas, jag har ett eget hem.

…för skuggan som bevakar mitt  arbete, det betyder att jag är ute i
solen.

… för alla  klagomål på politiker för det betyder att vi har fri
yttranderätt.

… för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har
råd att ha bil.

… för min höga  elräkning, den betyder att jag har det varmt.

… för kvinnan i  bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det
betyder att jag kan höra.

… för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har  kläder att ta på
mig

… för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen – jag har kunnat
arbeta hårt.

… för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.

200 000 minuter

Av , , 4 kommentarer 4

Dom sa på nyheterna igår att tågen i Sverige, var ifjol, 200 000 minuter försenade. Ok, men nu undrar jag varför man säger 200 000 minuter?

Dom skulle ju lika gärna kunna säga 3333 timmar eller varför inte 138 dygn. !38 dygn låter ju att vara hiskeligt mycket det med, men då är det utslaget på all tågtrafik under 2010, så för att få en rättvis siffra så skulle ju den egentligen delas med alla tågavgångar som varit under fjolåret, undrar just vad den siffran då skulle bli?

Aldrig upp på höga höjder, aldrig…

Av , , 4 kommentarer 3

 

När vi kom upp på Mariehem igår, för en fika hos morsan, så undrade Nicco om dom aldrig skottar taken däruppe, för dom måste ju vara platta…taken alltså. Ja, sa jag, dom är inte bara platta, dom lutar inåt, mot mitten, så nog finns det säkert en hel del snö där.
 
Hur kan du veta det, säger hon, och svaret är ju givet för en som varit lite varstans, jag har ju varit där, sa jag. Hur då, undrar hon, ja, jag klättrade upp och sedan gick vi ut ända mot kanten för att kolla hur högt det var…inga konstigheter.
 
Talar sedan om detta för morsan och hon blir ju nojjig, -Vad gjorde du däruppe, hur tog du dig dit, ja jag säger då bara det. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg, hur, men jag vet att det finns en stege längst upp, och jag vet att jag inte var ensam, en kompis, eller två, hade jag med mig, och jag vet också att vi inte slet upp skåpet där stegen finns, utan det stod öppet, så vi tog väl chansen. Jag tvivlar ju på att vaktmästaren lät oss komma upp dit, två eller tre vildar med noll koll på höjder och dylikt.
 
När man tänker tillbaka så var jag nog inte ett lugnt och beskedligt barn, jag var nyfiken och orädd. Vet till och med att grannen i stugan, för bara några år sedan kom och frågade vart man kunde hitta mask. Mask, sa jag och såg lite frågande ut. Ja, vi ska ut och fiska och du har ju varit precis överallt så jag trodde att du visste vart jag skulle hitta det. Har det inte varit grodyngel, så har det varit rävgryt, myrstackar, bärställen osv. Och har man inte varit lite överallt så har man missat dessa platser, så är det bara.
 
Jag tyckte nog speciellt om höjder också, då jag var liten. Upp i vattentornet har jag ju också varit då jag och en kompis passade på att fråga en ”gubbe” som var där och jobbade, om vi fick följa med upp. På taket till panncentralen, har man också klättrat några gånger, då man med flit, sköt upp tennisbollen då man spelade brännboll, bara för att få en anledning till att ta sig dit. Men idag, vet jag inte om jag tycker om höjder, kan det bero på att jag inte riktigt litar på min balans? Nå, det spelar ingen roll, jag behöver inte klättra upp på tak för att hämta någon boll längre, och även om så vore, att en boll hamnade där, så fick den nog ligga kvar.
 
Frukostdags och sedan är det läge att åka iväg på jobbet. Ha en fin lördag!

Låååång hals

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag och Nicco fick se en tjej idag, med mycket lååång hals. Hon hade nämligen missat att det var plusgrader och att hon hade flera kilo snö på biltaket, vilket fick till följd att när hon kom nerför hamrinsvägen, mot blåvägen och nitade fast där så gled all snö ner över bilfönstret.

Oj vad mycket hon såg då det blev hennes tur att gasa iväg…eller inte. Halsen var den längsta jag sett, då hon försökte kasta ett getöga ut genom fönstret.

Hon tog till bredtejpen

Av , , 6 kommentarer 4

 

Jag hade bestämt mig för att ta tidernas längsta sovmorgon imorse. Jag vaknade först tre minuter över sex, då klev nämligen min käre make upp, sedan slumrade jag om, och vaknade nästa gång då han låste dörren, vid halv sju. Fick övertala mig själv om att jag verkligen behövde denna sovmorgon så jag tjurades och låg kvar, somnade förmodligen om och vaknade nästa gång klockan sju.
 
Låg och lyssnade efter något livstecken, från Nicco, som skulle vara på skolan senast tio i åtta, men jag kunde inte höra ett ljud, så jag studsade upp ur sängen och for ut genom dörren som en virvelvind, lyset var på i tv rummet och toadörren var stängd, aha sa jag, så du är vaken. –JAA, svarar hon, skulle inte du ha sovmorgon? *suck*
 
Gick tillbaka in i sovrummet och kastade mig på sängen, och sedan har jag legat och vridit och vänt tills jag slutlige gav upp, kvart i åtta. Något rekord i att sova länge, blev det med andra ord inte.
 
Jag har boken hovvaligen, liggandes vid datorn och tänker att många av orden som står i den, på bondska, liknar dialekten dom har uppe i Malå, med vissa små förändringar. Och med Malå i mina tankar så kom jag osökt att tänka på lanthandeln i Springliden. Dit vi varit otaliga gånger med börsen fylld av lördagspengen.
 
Springliden hittar man tre kilometer från vår stuga och det var alltid lika roligt att gå in på denna lilla affär. Irene heter hon som drev denna lanthandel i alla år som jag kan minnas och fler därtill. Hon har aldrig, under tiden hon jobbade haft en semesterdag, då är man verkligen dedikerad sitt arbete. Hon lade ner då hon slutligen tyckte att Ica inte gjorde mycket för att hjälpa henne och åldern brukar också ta ut sin rätt, vissa kyldiskar behövdes bytas ut och då tyckte hon att det var lika bra att låta lanthandeln gå i graven.
 
Jag har fått berättat för mig att vid ett tillfälle, då hon hade många barn som var där och sprang i butiken och en av pojkarna var helt hopplös, han skulle ta i allt han såg och grejer föll väl ner på golvet. Nu skulle ni egentligen ha fått höra hur hon lät då hon pratade, för att få en riktig uppfattning om hur hon är, hennes uttryck och gester. Nå, hon ledsnade på att hålla efter pojken så hon tog helt sonika fram bredtejpen och tejpade ihop hans fingrar och förklarade att detta gjorde för att han var så jädrans klåfingrutt, så nu skulle han väl låta bli.
 
Haha…jag kan se hela scenen spelas upp inför mina ögon och kan inte annat än skratta, hon var en görare och inte en betraktare.
 
Jag träffade, by the way, Lisbet igår, mycket trevligt att få se och prata med henne, man tycks ju på ett sätt känna dom människor, vars bloggar, man läser. Och en sån här gång får man se och veta lite mer. Jag återkommer senare om vårt lilla möte och vad jag har för planer att göra framöver. Hoppas ni alla får en fin och lyckosam fredag!
Maria Lundmark Hällsten