Vi äter inte lera
Nä, det blev som jag gissade, inget race igår, det plaskade på och strilade om vart annat. Så mesta tiden tillbringades under markisen. Nicco anslöt dit ut efter middagen och vi började prata om tidigare bussresor och allt vi varit med om. Nu kommer en liten händelse som utspelades i Uppsala på en camping nära fyrisån.
Vi kommer fram dit och campingen ser tämligen obebodd ut så vi kör ett varv då killen i receptionen sagt att vi får välja själv, vart vi vill ställa oss. Ser ut ett bra ställe i närheten av in och utfarten och lägger beslag på den.
Allt är lugnt och stillsamt då det plötsligt och från ingenstans kommer infarandes en drös med husvagnar och bilar och *tjopptjopp* så är vi omringade av vad jag blivit upplärd att kalla, zigenare, men idag heter det ju romer. Inget ont sagt om dom men dessa hade en tendens att inte bara vara rätt så högljudda utan även dom var även lite lata av sig och gick inte mellan husvagnarna då dom skulle till varandra, antingen skrek dom eller så satt dom och åkte bil, fram och tillbaka 50 meter.
Två meter framför nosen på vår buss hade, vad jag gissade på, ”hövdingen” sin husvagn. En tämligen storvuxen kille, han gick inte in i husvagnen framåt utan sidledes. Nå det må ju nu så vara, vi satt ju där vi satt och mådde inte illa över det.
Niccolina hittade genast två kompisar, ur detta gäng. Hon var ju inte mer än några år gammal och var väl inte så svår att lura. En av tjejerna tog en sked och körde ner den i geggamojan, som var där utanför vår buss, på vägen. Sedan låtsades hon stoppa den i sin egen mun och smackade högljutt och talade om hur gott det var. Sedan skopar hon upp ännu mer lera i skeden och sträcker fram den till Nicco och säger att hon ska smaka på den goda leran.
Det hade hon nu gjort om inte mamma Maria råkade sitta därute, jag reste mig nu upp, och kom gående emot dom, lite lätt hotfullt och hade sagt med hög stämma, –NÄ, STOPP, VI ÄTER INTE SÅNT DÄR! Detta kommer Nicco ihåg, och just det minns inte jag, däremot att jag sedan sa att stoppar du den där dyngan i munnen så får vi lov att åka upp på lasarettet och det har vi inte tid med.
Hahaa..ja vi garvade rätt så länge åt det där, igår. När jag dessutom sa att vi, inte äter sånt där, så kan det ju lätt tolkas som om dom äter det, men inte vi.
Sen hände det en massa andra saker som jag inte tänker gå in på just nu, annat än att då campingen äntligen blev tyst och alla låg och sov, förutom jag och Åke, så satt vi där i vår ensamhet och spelade lite musik och surrade, Åke lutade sig bakåt och slängde upp fötterna på ratten, det skulle han ju inte ha gjort för han kom åt tuten, i nattens mörker lät det rätt så högt och jag dök ner mot golvet och skrattade hysteriskt, vi trodde ju att vi nu hade väckt upp chiefen, framför oss och väntade bara på att lyset skulle tändas i husvagnen…men det förblev lugnt därinne, åtminstone någon kvart till, innan dom brutalt väcktes upp. Men den historien kommer sen.
Nu får ni hålla alla tummar ni har på att banan, här i Kubbe ska torka upp så vi får tävla lite idag, annars känns ju den här helgen lite knepig. Det är fortfarande blött på marken och har väl regnat i natt. Tyvärr så är det ju inte heller någon speciell värme vilket gör det mer svårtorkat än normalt, samt att röten gör sitt till. Ni får i alla fall ha en bra dag och vi får göra det bästa vi kan, av den.
Senaste kommentarerna