En egen liten värld…
Det är nästan som om lasarettet är en egen värld, eller stad. Vilket vimmel av människor som färdas i korridorerna. Och under helgerna minskar befolkningen avsevärt, och ibland kan man nästan tro att man är ensammast i världen, då man gå ut därifrån, runt halvnio, en lördag eller söndagskväll.
I förrgår var det många som trängdes på vägen ut genom Dallas byggnaden, jag, Emma, mamma, och min svägerska, gick lite utspritt bakom ett äldre par, som hade någon meter emellan sig. Då ringer svägerskans mobil, och hon passerar paret innan hon svarar.
Mamma vänder sig till Emma och säger: Är det din mobil? Mannen vänder sig då till sin fru och säger med hög röst: NEJ! Och frun tittar givetvis på mannen och ser ut som en fågelholk, inte fattade hon vad han sa nej till, och han trodde ju tydligen att frågan kom från henne fast det var mamma som pratade med Emma. Hahaa… vilken liten teaterscen det blev, och jag och Emma var dom enda som noterade den lilla föreställningen och skrattade gott.
Jag gjorde så mycket igår att jag inte kommer ihåg hälften, jag började morgonen med en del telefonsamtal, försäkringskassa, vårdcentral och lite annat som ska grävas i då det gäller pappa. Sedan åkte jag och mamma upp och hälsade pappa och efter det träffade jag Helena för lunch på Ålidhem centrum. Mycket trevligt och skönt att göra något annat en stund.
Handla lite, hem och chilla en stund, mer telefonsamtal, sedan tog jag en promenad på Preem och stannade till hos Fred och Birgitta som bjöd på kaffe. Vi har en eventuell liten business ihop 🙂
Fixade middag och sedan var det dags för lasaretts besök, igen. Avslutade kvällen med en fika hemma hos mamma. Då jag åkte hem blev jag så förvånad att det satte igång att spöregna efter E4:an, vi hade inte haft nåt regn under hela kvällen på Mariehem. Tur att det lugnat sig ner till idag, jag ska nämligen jobba och nog är det trevligare att gå torrskodd.
Med pappa var läget oförändrat igår, och visst är man konstig som människa då man på något sätt nöjer sig med mindre och mindre. I början tänkte man att nej… så där får det inte bli… sen säger man ok, det funkar men…inte så där… och sen är det ok, men då säger jag också, våra önskningar ska ju heller aldrig bli på bekostnad av pappa.
Man vill ju att han ska ha ett liv som fungerar för honom, vad vi tycker, vill och önskar är en helt annan sak. Så för honom, hoppas och önskar vi att han blir bättre och vi vet… det kommer att ta tid, det kommer att bli tufft och det kan vi inte göra något åt, annat än finnas där under hela vägen, och det kommer vi att göra. Önskar er alla en fin torsdag!
Senaste kommentarerna