Vi var minsann påhittiga…
Vi hade en trevlig fikaträff ute på mina föräldrars gård, uppe på Mariehem, igår. Det var en klasskompis till mig, och på den tiden även min bästis, som är på besök hos hennes föräldrar, som råkar bo på samma gård som mina.
Vi satt därute, hennes mamma och min, hon med sina barn och jag, och drack kaffe och pratade på.
Det var X antal år sedan vi sågs, kanske inte så konstigt egentligen, då hon numer är bosatt därnere i södern. Hon har, kan ni tänka er, två tvillingpojkar, och vilket jobb hon gör som tar hand om dom, ensam, och med sån entusiasm. Hon är ju till åldern, lika gamm…ung som jag, och killarna är inte fyllda två, än, så hon har verkligen det hon gör.
Men det hon gör ser hon ut att fixa galant, själv har man ju blivit lite mer laid back, kanhända på grund av åldern och att man redan uppfostrat två barn som ju är självgående idag. Jag är inte avundsjuk på att ha småbarn, nä, det är precis som dom brukar säga, att få barnbarn att skämma bort är helt perfekt, och då får man också njuta av dom finare stunderna.
Och det räcker ju också gott och väl att få se andras barn så där, vilka fina killar, busiga, påhittiga, nyfikna och otroligt fulla av energi, och det är väl där det brister för en själv, man har inte den energin, inte jag, men deras mamma 🙂 och det är ju en himla tur. Sen är det som man säger om årstiderna, alla har sin tjusning, och samma sak är det med barn, alla åldrar har också sin tjusning, och allt det har då Annica kvar att se fram emot.
Jag och Annica har en varit med om en hel del då vi var mindre, ojoj, vi var minsann påhittiga vi också, till våra föräldrars förtret, eller ja, det var inte alltid vi gjorde galna saker, vi var nog rätt så snälla… ibland, också. Vi tjuvlånade ju brorsan moped, inte bara en gång utan två 🙂 fast vi blev ju påkomna och det var inte lika spännande som vårat upplägg då vi drog ut moppen och kollade in om kusten var klar.
Vi gick runt och intervjuade folk, bara sådär på måfå och inte i ett egentligt syfte, utan bara för att vi ville veta vad dom tyckte om serien, förintelsen. Vi råkade då träffa på en man som faktiskt hade föräldrar som suttit i ett av lägren, och han berättade en del av sin livshistoria, där vi satt på busshållsplatsen, vilken grej!
Vi körde också det där traditionella buset, då man knyter fast en plånbok i ett snöre och drar iväg den då någon ska till att plocka upp den, det tyckte den äldre generationen var så roligt att vi fick pengar för att vi gjort deras dag, ja, det var kanske lite skillnad det, om man jämför med hur det ser ut idag. Det var även Annica som satt med då jag ringde till Abbas fiskbullar och frågade om Agneta eller Anne-frid var där, vi trodde ju att det var dom som hade den lilla fiskbullsproduktionen vid sidan om deras turnerande med popgruppen Abba, jojomensan.
Ja man var väl lite som man vart, från början, men det var kul, på den tiden, och mycket hann man med, känns det som. Idag hinner man ingenting, inte ens reflektera över vad man borde ha hunnit. Fast å andra sidan, jag sitter ju här och skriver, och då reflekterar man ju också, och det har jag minsann tid med, jodå. Men jag ser också på mitt skrivande som terapi eller vad man ska kalla det. Skulle kännas tomt, att inte längre sitta här och påta på med datorn.
Jag skrev att dom satt in en sak i pappas mage för att underlätta med mat och medicin, det får jag dementera, det skulle dom ha gjort och enligt boken dom skriver i så var det klart, men så var inte fallet, dom hann inte med att göra det, och förmodligen skrev dom in det då han låg på operationen, därav missförståndet.
Idag ska vi upp klockan tre och få prata med läkaren för att få höra deras framtida planer, men dessförinnan ska jag på utvecklingssamtal med Nicco, på skolan, och sedan träffa Tina från jobbet, vi ska på Expo och se om dom har nåt roligt där, och sedan tar vi en kaffe, innan jag blåser iväg.
Önskar er alla en fin onsdag!
Senaste kommentarerna