Livets berg och dalbana

Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!.

Bloggar om: livet, funderingar och tankar.
Ålder: 44
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa, hon bloggar också här liksom yngsta dottern Niccolina.
Utbildning: grundskola
Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen: empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur: 2 skogskatter, *abuelas* Enya och *abuelas* Eloise...2 monster som håller på riva hela lägenheten.
Bil: kör en Buick wildcat-67 som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Mazda, en Dkw cab -54:a, en Jeep Cherokee samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas :D
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar street dance, scouter och givetvis bilar.
Senast lästa bok: Har just avslutat Margit Sandemos Isfolket, en serie på 47 böcker och fortsätter nu med Häxmästaren, 15 böcker och efter den kommer ljusets rike som är ytterligare 20 böcker.
Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 03 oktober 2012 klockan 08:05,

Vi har verkligen fått vara med om berg och dalbana och jag är inte så säker på att resan stannat av ännu, heller. Ingen har fått kliva av utan vi kastas mellan hopp och förtvivlan.

Tre gånger, under tiden då pappa legat inlagd, har vi nu fått tre ursäkter, av tre olika läkare. Ursäkter över hur dom gett oss information, hur dom har hanterat hela situationen och att ingen, gett oss en och samma information.

Vi vet ju inte på vilket öra vi ska lyssna. En läkare sa bland annat att dom inte tyckte att pappa gjort några större framsteg på en månad… då hade han legat inlagd i 16 dagar. Då mamma påpekade detta bad han om ursäkt och tackade för informationen. Inte är det då underligt att man börjar tvivla på kompetensen hos vissa utövare.

Nu först förstår jag också all kritik som lasarettet och dom olika avdelningar får, och som man så vackert brukar säga, man ska vara frisk för att vara sjuk. Allting är verkligen ledsamt och senast igår fick vi ytterligare, dåliga nyheter, och vi slogs ner i skorna igen. Nu behövs inte bara ett mirakel för att han ska klara av det här, utan mer än så.

Jag vill ändå inte klanka ner på hela sjukvården, det finns otroligt engagerade sköterskor och läkare, och dom gör sitt yttersta för att det ska gå vägen, men visst förstår man också att det brister, när dom är för få, och team spelet inte fungerar sinsemellan, och sådant krävs ju för att det ska fungera felfritt.

Jag, Emma och mamma satt och pratade en del igår kväll, efter att vi varit upp till honom, och det blir djupa tankar och funderingar, det hjälps inte. Men vi är nog alla överens om att det som kommer att hända, är för pappas skull och ingen annans, han kommer i första rummet och vi får ta det som blir.

Vi pratade även om det här med att man brukar säga att man vill komma ihåg dom som dom var, och inte hur dom ligger där på lasarettet och är sjuk. Men jag måste säga att detta påstående inte stämmer, hur många gånger har vi nu inte suttit däruppe, men min bild av honom kommer alltid att vara hans leende, och när han kommer gåendes från parkeringen med fika kaschen i handen.

Fotograf: Theresé Hällsten

Önskar er alla en fin dag!

Etiketter: berg och dalbana Maria Lundmark Hällsten lasarettet pappa mamma vården läkare ursäkter information kritik. ledsamt leende parkering

6 Kommentarer

+ Skriv kommentar

Anne-Marie Mäkelä säger:

Din pappa är jämnårig med min Livskamrat, det gör att dina tankar berör väldigt djupt. Jag tänker på er. Det är tur att man har varandra i familjen vid sådana här tillfällen. Kram

torsdag 04 oktober 2012 klockan 07:02

Maria Lundmark Hällsten svarar:

Tack Anne-Marie, visst känns det bra att vi är några stycken, det är ju inte bara ett...//Kram

torsdag 04 oktober 2012 klockan 07:49

Tina Florin säger:

Tack ännu en gång för att du orkar skriva.
Man blir rörd.

Men du, vem är lik sin far, om inte du! Jag kan stolt säga att jag med, är lik min käre far!

onsdag 03 oktober 2012 klockan 20:18

Maria Lundmark Hällsten svarar:

Tack själv Tina, för dina kommentarer.

Wednesday 03 October 2012 klockan 21:10

Anna Holgersson säger:

Jag blir rörd av det du skriver. Å även det du inte skriver mellan raderna. Bra att du ändå lyfter fram det här hur det är att vara anhörig och att vara sjuk! Vet så väl vad du talar om. Kan bara skicka kramar //a

Wednesday 03 October 2012 klockan 08:40

Skrivs av

Vanliga etiketter

Mest kommenterat

Arkiv

Livets berg och dalbana

6 Kommentarer