Först så går det uppåt och ett, två och …
Med tanke på all tid vi tillbringat på lasarettet under dom sista sex veckorna så har det även blivit en hel del hissåkande. Anders, svärämnet i Järlåsa, bygger ju hissar och har ett företag som heter lyftteknik, och han hade aldrig hört talas om eller sett den där specialhissen vi har där, på NUS, den man bara hoppar… ok, man kanske inte hoppar utan man kliver in i den, och om man inte hoppar ur den (jaja jag vet, kliver ur) innan översta våningen så får man ju åka med runt, men man kommer inte fram på andra sidan med huvudet före… och det är ju en jädrans tur 🙂
Jag försökte mig på att fota inifrån den hissen för att visa honom men det blev aldrig nåt bra foto, Theresé får nog allt ta med honom dit, nästa gång dom kommer upp, så han får kolla in hissen.
Nån har också gett sig tid att klottra inne på väggarna där, alltså inte i själva hissen utan på väggen man passerar, undrar just hur många gånger man då har åkt för att hinna få till det, har man lite att göra då, eller?
I dom andra gamla hissarna, som finns i trapphus E, står det inne i hissen, längst ner på skylten: plan -2 (gäller endast hiss 73). Och då kan ni ju fatta att man fått grubbla lite, vart ligger plan -2, ganska långt ner, och vad finns det där, och fråga nummer tre, vilken hiss, har nummer 73, hm… (i bakgrunden hörs nu inledningen till filmen Hajen, dododo…).
Idag är Åke ledig, han ska till läkaren och få ett intyg om sin diabetes som tydligen transportstyrelsen vill ha, tack vare hans körkort, jodå, vilket jobb för ett litet papper, hade det varit så svårt att koppla ihop datorerna mellan transportstyrelsen och vårdcentralerna, så hade det där varit gjort för längesedan.
Nu ska det beställas papper, betalas pengar, beställas tid, skickas in osv osv osv, och innan man ens visste vart han skulle så hade två månader passerat. Det läggs åt sidan, glöms bort, hittas igen, och då är man tillbaka på ruta ett igen. Nåja, nu ska det väl snart vara fixat i alla fall.
Igår blev jag bjuden på lunch…. inte illa alls, av en Springare (känd härifrån vk, kan ni tänka 🙂 Det var som vanligt trevligt även om det som händer just nu, runt omkring, inte alls känns så trevligt. Vad många olyckor det är, vilka tragedier som utspelas bakom stängda dörrar, människor som dör, men det kan ju också vara tack vare allt man nu gått igenom, som man ser allt det där. Man lägger märke till det, på ett annat sätt, för det måste ju ha funnits och hänt tidigare också.
Jag jobbar då eftermiddag idag och imorgon, känns väl rätt så ok, man kommer ju som tillbaka i rutinerna på det sättet. Jag önskar er alla en fin torsdag!
Senaste kommentarerna