Imorgon är en annan dag

 

Läste ett blogg inlägg, på en annan sida, där hon skrev att man säger ju att tiden läker alla sår, men det kan ju ifrågasättas.
Jag kommenterade och skrev att visst är det sant, att tiden läker såren, men man glömmer inte, såren är läkta men ärren sitter kvar. Och med tiden kan man acceptera och förhoppningsvis gå vidare.
Vi har många gånger pratat om hur det blev då allting hände med pappa. Olyckan, varför, hur var det möjligt, och vad hände med oss… vi som stod där och försökte förstå, vem plockade upp oss och gav oss möjlighet att få redskapen som många kanske behöver, för att påbörja sorgearbetet och bara tanken på att allting ska fortsätta, precis som det alltid gjort och alltid kommer att göra, då någon nära, går bort.
Men så här i efterhand kan man också undra om det hade varit värt det… hade verkligen någon av oss, lyssnat och gjort det vi hade blivit tillsagda, jag tillåter mig att tvivla, faktiskt.
Vi hade ju alla fullt upp med att bara leva, och finnas där, inget annat behövdes.
Då kan man hellre fundera på varför man sedan, inte hör ett ljud från exempelvis sjukvården, kuratorerna som var inblandade, varför kan inte dom, en sån här gång, ta första steget, och bara visa att dom finns, om dom behövs? Det är nog många som inte känner att dom vill eller törs, ta kontakt för att få hjälp med något som hänt för över ett halvår sedan.
Utan dom härdar i sin ensamhet, och tror och hoppas att nästa dag, blir en bättre dag.
Etiketter: , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>