Nej, nej, nej och åter nej!

Jag hade en trevlig fika dejt med Helena igår, vi eller rättare sagt hon, valde ett litet gemytligt place att träffas på, Brobergs Coffee shop. Sedan kom en kompis till Helena dit och vi bara fortsatte att ha trevligt 😀

Alla frågar mig om jag känner av operationsnerverna, men nä, inte ett endaste dugg, inte ett litet pirr i magen eller någon annan svag rörelse, det är absolut lugnt. Tänkte lite på det igår kväll, hur det egentligen kan komma sig.

Jag kom snabbt fram till att det är ju jag som sökt om att få göra detta, det är dock inte jag som ska utföra ”the operation” (väldigt tur, kan jag tänka, för risken finns ju alltid att jag skulle kunna snubbla och ställa till med nåt elände), utan jag litar fullständigt på att läkarna som utför operationen, vet vad dom håller på med, gjorde man inte det, så skulle det nog vara rätt tunga orosmoln som hängde över skallen.

På kvällen pratade jag med en vän som ringde, och vi föll in på hur man bemöter vissa människor, och kanske framför allt barn. Hur pass man kan manipulera andra att göra det du vill, att dom ska göra. Låter lite skrämmande, men det handlade inte om stora saker, snarare om hur man framför, det man vill ha sagt. Jag ska se om jag kan förklara.

Våran äldsta dotter, Theresé, blev ju egentligen en liten testpilot, första barnet, inga erfarenheter överhuvudtaget, annat än en, vad man tyckte som barn, lillebror som oftast var i vägen. Man körde lite av vad den äldre generationen hade överfört på en. Maten på tallriken skulle ätas upp, inga undanflykter. Porslinsakerna man hade i bokhyllan skulle ej röras på, och så vidare.

Sedan kom Nicco, och jag hade ändrat min syn på saker. Tänkte lite mer på hur man själv, skulle velat haft det. Varför ska jag sitta och tjata om att prydnadssakerna är ömtåliga och något vi är rädda om, istället för att helt sonika, lyfta upp dom en hylla, så kommer hon inte åt dom.

Varför inte ge barnet mat hon tycker om, istället för att konstant prova att ge henne sånt hon bara spottar ut? Sen det här om hur många föräldrar, ställer frågor till sina barn, men svaret dom får, är inget dom vill höra. Och då undrar man ju varför, dom ens ställde frågan.

Jamen ni vet, man hämtar barnet på förskolan, står och pratar med någon fröken, säger till barnet: Ska vi gå hem då? Och som svar får du ett nej, jag vill inte, jag leker med Kajsa. Och där har dom fallit i fällan. Jo säger mamman/pappan, nu ska vi gå hem, och där mina vänner, blev det barnet överkört, och med tiden inser dom att dom frågor dom ger svar på, inte gäller. Så ett nej är inte alltid ett nej, och ett ja, kan vara ett nej.

Dom gånger jag av misstag, ställde den frågan till Nicco, och fick ett nej, fast jag ville ha ett ja, så fick jag falla till föga, och svarade då: jamen ok, då stannar vi tio minuter, men sen ska vi hem och göra ditten eller datten, och det var aldrig något problem, vad jag kan minnas.

Man kan också avleda ett barn, dom vill en sak och håller benhårt på det, men med någon annan lockelse som passar bättre, kan man få dom att ändra sin önskan. Jag vill ha en glass…mm, men vet du vad, du kan få en glass på lördag, så kan vi istället fixa en tadaa…fruktsallad alá Nicco idag, och bjuda pappa på…ja typ. Och låter då plötsligt som en ypperligt bra idé, och här jobbar man hela tiden med att allt bara flyter på istället för att alltid komma med ett NEJ, du får INTE, NEJ, du kan INTE, NEJ, det går INTE.

Och givetvis får man ju ta allt med en nypa salt, och framför allt tänka på i vilka situationer man använder sig av att manipulera eller avleda. Nu ska jag sluta babbla, avslutar med en bild jag tog sist, solen sken, och den ger ju hopp om att det kan bli en sommar, i år också. Ha det gott, allihop!