Den lille elake draken…

Det går åt rätt håll :D Jag fick äntligen komma mig hem, om än på permis, men planerna är då att jag blir utskriven imorgon eller på måndag, beroende på vem och hur omläggningen ska göras.

Såret/hålet skulle läggas om i morse och sköterskan frågade mig om läkaren på avdelningen fått se på såret. Nja, sa jag, jag vet inte. Hon ville att hon skulle få göra det., och gick och hämtade henne.

Ja sa hon, då hon kikade ner, jag vet ju att hålet skulle vara stort…men sååå här stort, det visste hon inte. Sedan hördes ett svagt eko, nere i magen på mig, (skämtar bara). Dom började dividera och trodde nog inte att hemsjukvården skulle fixa denna omläggning. Och dom tyckte att hålet skulle sys igen.

Sen blev det en evig väntan på ronden, dom kom först vid ett tiden. Läkaren bestämde följande, jag skulle få åka hem på permis, komma tillbaka imorgon för omläggning, provtagning och lite check up. Sedan får jag om jag skrivs ut, med mig hem en papperslunta med saker om vad som gjorts och vad som ska göras. Mediciner fick jag också med mig hem.

Hålet ska inte sys igen utan det ville dom ska självläka. Och jag kan förstå det, finns det bakterier kvar så är vi på ruta ett igen om det sys igen, men min undran är ju hur fasen det där ska kunna dra ihop…jaja, dom måste ju veta vad som är bäst.

Jag hade i alla fall 200 i sänka på måndag, det fick jag ju aldrig veta eftersom datorn inte funkade på vårdcentralen. I väntrummet på akuten, i tisdags, ringde läkaren och bad om ursäkt, hade hon sett svaren i måndags hade hon skickat upp mig då. Inne på rummet togs fler prover och där hade jag då 330 i sänka.

Inte så konstigt då, med hjärtklappning och kallsvettningar!

På ronden under onsdags eftermiddagen, talade läkaren om hur risig jag var, jag frågade hur hög sänkan var, han svarade inte i siffror utan att sa: Proverna är skyhöga (aha tänkte jag, deras mätare kanske inte går längre)och du mår absolut inte bra. Spelar ingen roll hur en person är, proverna talar om i vilket skick kroppen är, och du är ruggigt dålig.

Och där bestämdes det att dom var tvungna att öppna upp buken. Ja, det är ju ett under att dom kan göra såna här saker, och man tackar sin lyckliga att hjälp finns att få.

När jag åkte hem nu så hade jag siffran 93, vilket dom tyckte var absolut ett under, att jag hade kunnat repa mig så pass fort. Jag pratade med ”gammbossen” och sa att jag skulle skriva ett inlägg om draken i magen. Så jag gör det nu, lite kort.

Det var alltså känslan utanpå magen, att det fanns en liten elak drake därinne. När jag la handen på magen kunde jag känna hans hårda pansarfjäll han hade på huvudet, huden blev röd och varm, när han sände iväg eldsflammor, så där lämpligt, kanske med nån minuts mellanrum, men nu…är han väck :D Ha en fin lördagskväll, det tänker jag ha! Och tack för alla era kommentarer, dom värmer!

79161Bild lånad från google

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

4 kommentarer

  1. Marja Granqvist

    Men kära nån vilket elände. Tur att man inte alltid förstår hur dålig man är.
    Nu MÅSTE du ta det lugnt och låta kroppen läka i sin takt. Det får ta den tid det tar.
    Kramar! :)

    • Maria Lundmark Hällsten (inläggsförfattare)

      Jo jag tänker nog så…fast det är knepigt då man hela tiden vill göra nåt annat :D Men jag ska inte jaga på, utan ta det i egen takt. //Kram

  2. Helena Nilsson Springare

    Tur du e en hårding.. Ta det lugnt så dejtar vi när draken försvunnit.. Jag kommer och hälsar på dig så sliper du masa dig ut när du SKA TARE LUUUGNT!!!! :-D

    Tänker på dig! <3 KRAM

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>