Maria Lundmark Hällsten, Umeå - Etikett - Ålidhem | Västerbottens-Kuriren

Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!.

Bloggar om: livet, funderingar och tankar.
Ålder: 44
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa, hon bloggar också här liksom yngsta dottern Niccolina.
Utbildning: grundskola
Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen: empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur: 2 skogskatter, *abuelas* Enya och *abuelas* Eloise...2 monster som håller på riva hela lägenheten.
Bil: kör en Buick wildcat-67 som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Mazda, en Dkw cab -54:a, en Jeep Cherokee samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas :D
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar street dance, scouter och givetvis bilar.
Senast lästa bok: Har just avslutat Margit Sandemos Isfolket, en serie på 47 böcker och fortsätter nu med Häxmästaren, 15 böcker och efter den kommer ljusets rike som är ytterligare 20 böcker.
Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Visar inlägg med etikett Ålidhem

Visa träffar från alla bloggar

Spännande, spännande

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 16 april 2013 klockan 09:40,

Sent omsider sitter jag nu här igen, vid datorn. Man skulle ju då kunna tänka sig att jag haft sovmorgon, men det stämde då ingenstans. Jag klev upp kvart i sju, matade Winstone, gick ut med honom, tvättade håret, fixade upp Nicco ur sängen (och det vill inte säga lite det), bakade muffins som hon tog med sig på jobbarsvängen, lagade middag till Åke och fixade hans lunchlåda till imorgon.

Och inte nog med det, sedan har jag också hunnit skjutsa upp Nicco och Winstone till Schenker, så sparade dom in lite tid som det annars tar att köra ner hit och sedan fortsätta till Vindeln. Kokat kaffe har jag också…mm.

Det var bastu igår och för första gången sedan vi införde bastu med triss, så gick vi plus. 25kr kostar ju lotten och vi fick ihop 36:- på oss var, efter skrapningen. Kerstin hade vinst igen… tror hon har vunnit alla gånger, och Birgitta drog också in 60:-, jodå.

När bastandet är över för denna säsongen har vi tänkt gå på typ, Mammas och äta. Och då är det ju upp till var och en vad man använder sina pengar till, en korv utan bröd, om man bara ska handla upp vad vi vunnit, eller så kostar man på, men då får man ta ur sina egna besparingar :)

Apropå besparingar… så är det väl det dom måste hålla på med däruppe på Ålidhem, där jag jobbar. Det är så fruktansvärt mycket vatten på gångbanorna, så för att vi ska ta oss upp på centrum, så är det bara planering som gäller, eller planering och planering, vi får ju ta det vart efter vi kommer och går.

Skulle vara kul att veta hur mycket längre, vi faktiskt får gå, för att ta oss fram, torrskodda och med chefen kvar i rullstolen. Jag sa på skämt, att det känns som om vi skulle kunna knyta fast en uppblåsbar båt, och sätta fast bakom elstolen, sedan skulle vi även ha med en livboj, för ingen vet ju hur det ser ut under vattennivån, är det en halvmeter djupt, är det ett hål någonstans som vi inte ser, och kommer elstolen i så fall att ta sig upp därifrån om man åker ner, många frågor och spännande är det.

Ännu mer spännande vore det också att få veta vad som rör sig i huvudet på folk som parkerar sina bilar framför ingångarna till husen… varför ställer man precis mitt i, så man varken kan gå förbi på höger eller vänster sida, betänk också att en el stol, tar lite mer plats.

Tror dom att dom är dom enda som är ute, det finns ingen som kan komma och ska förbi, deras tid betyder mer än någon annans, eller tänker dom bara inte? Retfullt är de då i alla fall.

Nåja, nog om detta, eftersom jag jobbar i eftermiddag så får jag med andra ord en spännande sådan. Och jag önskar er alla andra en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: bastu Kertsim Birgitta triss Maria Lundmark Hällsten Nicco Åke Winstone muffins middag lunchlåda spännande el stol chefen vatten Ålidhem centrum

Det kan bara bli bättre

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 13 april 2013 klockan 08:13,

Jag hade ju laddat videon, tidigare i veckan, för att spela in Ola-Conny och Morgans starka resa. Tyckte det var konstigt då jag kom hem och videon fortfarande spelade in, det var ite så jag mindes att jag programmerat den.

Nå, Åke hade sett resan då den gick så jag skulle kika på den själv, för två dagar sedan, satte igång videon, och där vinkade Ola-Conny good bye och programmet var slut. Då förstod jag varför den fortfarande varit igång, jag hade ju naturligtvis glömt bort att ställa om klockan till sommartid…så klantigt.

Jaja, igår ställde jag om klockan och spelade in reprisen, så någon gång i helgen ska jag nog hinna se på den.

Det blev en kaffe med Helena igår, på Ålidhems centrum, väldigt trevligt och tiden bara flyger iväg då man sitter och pratar, kul att utbyta tankar och idéer, vi tycker nog ganska lika, i mycket, samtidigt som vi har väldigt olika bakgrund och därav kan man också lära sig nya saker. Ett är då genomgående, tycker jag, ju äldre vi blir, ju nöjdare är man, givetvis förutsatt att man mår bra i övrigt.

Och kanske, kanske, är det därför bastugänget, den delen som tillhör skaran som gått i pension, ofta säger: Vad glada vi är att vi inte behöver bry oss om sånt där, vi är så glada att vi är pensionärer!

Så då vet vi det också…det kan bara bli bättre :) Och ja, kanske bäst att jag nu skriver att jag generaliserar en hel del då jag skriver det, men visst vore det toppen om det vore sant.

Gick in i matrummet igår kväll för att släcka lampan och det luktade så gott därinne, trä, precis som om vi lagt in nytt trägolv eller spikat panel, jag undrade vart lukten kom ifrån och fick plötsligt syn på körsbärsriset som jag hade som påskris, och naturligtvis är det, det som doftar så gott. Ha en fin lördag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: Ola-Conny Morgan starka resa video Maria Lundmark Hällsten sommartid påkris pensionärer bastugänget Helena kaffe Ålidhem lampan panel

Känns inte helt ok

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 12 januari 2013 klockan 09:27,

Jag åkte på apoteket igår för att hämta ut medicinen som skulle hjälpa mig men döm om min förvåning då det var utskrivet exakt samma sak som jag har hemma i skåpet och som jag specifikt sa, att jag hade och som inte hjälp något, så det var bara att åka hem med oförrättat ärende.

Ringde till vårdcentralen igen där hon först gav en massa tips på sånt man redan vet, te, honung, bisolovon, ja, jag har ätit det i tre veckor nu, och inget hjälper. Då ville hon ge mig en läkartid men det fanns ingen. Nähä… men vad menar du då att jag ska göra, åka upp på ålidhem och sätta mig där, nopp, det gick minsann inte heller, inte så länge dom har öppet på den vårdcentral jag är inskriven.

Jaja, man fogar sig i sitt öde, åkte upp och hämtade ut andra tabletter som blev utskrivna men efter ännu en helvetes natt så tänker jag åka upp på ålidhems hälsocentral idag och se om dom kan hitta nåt galet… förutom mitt sjuka huvud förstås. Känns ju som om det är en bihåleinflammation på gång också, eftersom det tar emot i skallen att böja sig framåt.

Städade bort julen igår också, har bara kvar gardinbyte i matrummet, så det känns då ok. 11 månader kvar till nästa gång man plockar fram dom. Och med det skrivet kom jag på att vi har kvar en stor tomte ute i bussen och en liten gran, så den ska bort, den med, helst idag.

Jag mejlade en tjej, lite random, då vi ville veta lite mer om hundrasen Nicco bestämt sig för, och nu visade det sig att hon har Niccos hunds halvbror, och hon bor här i Umeå… vilket sammanträffande va. Hon undrade nu om vi ville kolla in agility som kommer att gå av stapeln andra helgen i juni, och jag svarade att det ville vi visst, men måste kolla körschemat för dragracingen först, och naturligtvis, den helgen lär ju bli årets första tävling för vår del… i Fällfors.

Men agility tävlingen är under fyra dagar så en av dagarna borde vi ju kunna åka och kolla in, den kommer att vara i Nordmaling dom två första dagarna och i Umeå under helgen.

Kollade vidare i körschemat för sommarens tävlingar och ursäkta, men hur kan man vara så klantig att man sätter Fällfors och Piteå samma helg??? Ska man då köra med lite taktik, och välja den tävlingen med minst deltagande, dels får man köra mer och chansen att får fler poäng, ökar ju därmed, eller väljer man den tävling man tycker brukar vara trevligast… ja, vi får se hur vi gör, inget är då självklart just nu. Men det är ju tråkigt att man ska måsta missa ett kör tillfälle när dom gör så där. Det är ju inte så våldsamt många tävlingar överhuvudtaget som vi har att välja på.

Önskar er en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: apoteket vårdcentral Ålidhem medicin Maria Lundmark Hällsten Nicco hundras halvbror agility Nordmaling dragracing Umeå Fällfors Piteå

Självtestare

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 31 oktober 2012 klockan 06:35,

Åke sitter här och testar sockret, han har fått en sån där apparat där man kan se vad blodsockret ligger på och som han ska använda två gånger om dagen. Nu då han stack sig själv i fingret, kom jag helt osökt ihåg… att det där gjorde faktiskt jag och Annica (en gammal klasskompis till mig), hemma hos henne i deras kök, men vi använde oss minsann av en kökspryl, jojomensan. En potatisprovare, haha…

Det var en orange cylinderformad sak, med en avtryckare längst upp. Och fråga mig nu inte av vilken anledning vi gjorde detta… jag har faktiskt ingen aning, förmodligen hade vi inget bättre för oss, och ville testa gränserna och hur mycket smärta vi skulle härda. Vi var väl inte mer än tio-elva år heller, men ändå. Den nål liknande saken var dessutom betydligt längre än vad det är på nål/hålstickare, så det var inte utan att man var lite nervös över att hålla fingret där, men testa skulle man.

Min morbror, Börje, hade diabetes, men han fick den redan som nio åring, och på den tiden var det inte så vanligt. Mamma har berättat att han fick en, vuxen cykel av Lions, och det var just för att han hade diabetes, och skulle väl få det som någon tröst.

Han hade en stor fyrkantig, rutig väska med alla grejer han behövde för sitt insulin. Och den där väskan tyckte man var så spännande. Sprutan han gav sig själv i magen var gigantisk i mina ögon så det var som spännande att se när han skulle ta sitt insulin. Och vilken skillnad det är mot idag, då alla saker ryms i en mini necessär, och om man tar insulinsprutor så är det ju bara som en penna.

Igår var det inte roligt att jobba, då vi skulle upp på vårdcentralen, som ligger på andra sidan Ålidhem, med tanke på vilket underlag det var ute. Fy fasen, säger jag, snacka om att gå på skridskobana, vid assistentbytet sa jag att det är ju sk-t halkigt ute, och sen kliver jag ut genom dörren och precis allting är borta. Mm, hon, arbetskollegan, trodde säkert att jag skojade med henne :)

Idag får jag frukost besök, jodå, och sedan ska vi åka från jobbet till Procurator och titta ut några arbetskläder vi ska få. Jag är ju ledig men två av oss gör detta på vår fritid, vi träffs där borta, allihop. Och i eftermiddag kommer ju Theresé och Sally hit, så resten av den här veckan kommer ju bara att susa till och försvinna.

Ska också förbereda vårat lilla skelett, som ska sättas ut idag, han har fått en halloween mask som han kan klä ut sig i, mjodå, kort kommer sedan. Önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten insulin Åke spruta diabetes potatistestare Annica köksredskap sticka väska morbror Lions cykel halkigt Ålidhem Procurator

Umeås laglydigaste...

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 29 september 2012 klockan 07:36,

Jag fick då se Umeås laglydigaste människor igår kväll. Far från Ålidhem klockan nio på kvällen, ganska direkt kör det upp en polisbil bakom mig och ligger där, hela vägen ner mot stan. Då jag väldigt ofta kör den vägen och vid den tiden så vet jag vilken trafik det normalt brukar vara där, nämligen knappt någon alls, men redan vid Östra gymnasiet kunde man ana en viss skillnad.

Och sen tog man sig förbi järnvägsviadukten och sen var det stopp. Jag hade hamnat i kön där trafiklysena inte fungerar. Några åkte iväg så jag tog mig upp som tredje bil i höger körfält, men sen var det tvärnit. Vi stod så där i 5 minuter, och ingen gjorde någonting alls, överhuvudtaget.

Polisbilen låg nu i andra körfältet, snett bakom mig och jag hade tänkt hoppa ut och fråga om dom kunde tänka sig att kliva ur och dirigera trafiken, men då är man ju så där fjaskig och tänker, hm…om jag nu gör det så blir det väl grönt, och då står man där som ett fån. Nå, jag körde fram en halvmeter och vek av mot sidan så det blev en lucka för dom att ta sig fram… och se där, plötsligt tänder dom blåljusen och sakta men säkert tar dom sig ut i korsningen och börjar vinka iväg bilarna.

Vi pratade om bilar då jag kom hem, bland annat om min farfars gamla Amazon, som fortfarande finns kvar, och med tanke på vart dom bodde så kom jag ihåg en annan bil, däruppe i Malå, som jag fick se då jag satt och hängde utanför kiosken, någon gång i början på 80-talet.

Jag kommer inte ihåg bilmodellen, kan ha varit en Amazon eller en folkvagn, men det var ju inte bilmärket som var grejen utan utsidan på bilen… den var nämligen täckt av en typ av gräs, hela bilen, alltså. Och hur dom fått detta att sitta fast, det vet jag inte heller, men jag kommer ihåg vad fascinerad man blev.

Mindre fascinerad var min farfar då han och farmor besökte Umeå i deras Amazon och farfar hade fått sig en kola som han satt och tuggade på. Och det vet vi alla hur en kola kan vara, väääldigt seg, och min farfar hade inte sina ordinarie tänder kvar utan löständer och vad tror ni händer?

Jo, kolan kletar ihop tänderna då dom passerar ute på kyrk bron, han kämpar så att han faktisk håller på att köra ner i älven, innan tänderna lossnar, jojo, detta har farmor berättat ett antal gånger, men det lät ju betydligt roligare då hon talade om detta spektakel.

Apropå Malå… så vet vi att det snöade däruppe i förrgår, men snön har smält bort så vi startar upp bussen om 1½ timme, och hämtar upp Ingegerd och Jan A och drar iväg dit upp, bara för att komma ifrån ett tag, grilla till middag, dricka öl och annat och bara vara, jojmensan. Så jag önskar er alla en fin lördag, det kommer säkert vi att ha.

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Ålidhem polisbilen trafiklysena dirigera farfar Amazon folkvagn gräs kyrk bron farmor kola Malå Ingegerd Jan A grilla öl buss snö

En bräda! Är det inte en bräda???

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 24 april 2012 klockan 08:09,

Igår blev det snack, om den lille (snus)förnuftiga killen som stod och gav Åke ”sluta röka tips”, i förrgår. Han var ju bara för kul… killen alltså. Men Åke kan, han med :)

När vi satt vid middagsbordet så kom jag helt plötsligt ihåg då Nicco hade ett litet projekt i skolan, rörande Fairtrade. Detta är nu säkert en 2-3 år sedan, och en av uppgifterna var att intervjua några människor för att få veta hur många som visste vad detta var för något.

Åke blev ett av intervju offren, han satt ute på balkongen och gissa vad han gjorde där… han rökte förstås. Nicco gick ut och frågade om hon fick ställa några frågor. Nicco: Vet du vad Fairtrade är? Åke: En bräda. Nicco: Så du vet inte vad Fairtrade är för något? Åke: Så det är ingen bräda?

Nu vet vi inte riktigt vad han menade med bräda, låter som en skateboard, och vem vet, det kanske finns en skateboard som är rättvisemärkt, (varför inte) eller menade han en bräda som i en träbit? Det lär vi nu aldrig få veta, för han har nämligen glömt bort denna lilla episod.

Hahaa… nåja, till hans försvar och givetvis till alla andra som inte vet eller visste vad det var, om man inte handlar mer än någon gång varannan månad så är det inte lätt att hänga med i svängarna, då får man vara glad att man hittar igen mjölken, och det blir rätt mejeri man köper från.

*Fairtrade är alltså en rättvisemärkt produkt, som är till för att skapa förutsättningar för odlare och anställda i utvecklingsländer för att förbättra sina arbets- och levnadsvillkor.

Idag ska jag träffa sjukgymnasten för att få veta hur jag ska ta hand om mina golfarmbågar samt inflammationen i benen, det har blivit bättre i benen men inte helt bra, och aningens bättre i armbågarna men långt ifrån bra.

Sedan ska jag bränna upp på Ålidhem och träffa… bloggollegan (som Helena kallar oss bloggare) och träffa, just Helena över en kopp kaffe, trevligt. Efter det blir det en tur på Hagaskolan där vi har ett möte klockan fyra och sen… tar jag ledigt för dagen. HA, trodde jag ja, då är det middagsdags och gissningsvis är det jag som fixar den :) Önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Fairtrade Åke Nicco rättvisemärkt utvecklingsländer bloggollegan Helena bloggare sjukgymnasten Haga Ålidhem kaffe Maria Lundmark Hällsten

Vilken linslus

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 24 februari 2012 klockan 08:29,

Ja det var ju så klart, enda gången man inte satt klistrad vid tv:n då halv åtta hemma hos mig, skulle börja, utan jag missade dom första fem minuterna, då visades ju en kändis upp, eller möjligtvis en linslus :-)

Jag var ju hem till morsan igår och hon undrade om jag inte sett vem som var med i början på programmet. Nä, sa jag, jag missade början. Ja, Emma ringde då och undrade om du redan hade hunnit ringt, jag var nämligen där… på tv. Men jag vet inte vart det var eller när det skulle ha varit, så jag trodde inte riktigt på henne men Emma var påstridig, du stod där som ett fån, sa hon och du var den enda som hade den där röda jackan på dig. Jojo, det ord och inga visor det.

Sen hade morsan pratat med hennes kusin Eivor, och hon hade också sett henne, hon ville veta vem hon stod där och hängde med, på vasaplan. För det hade dom noterat att det var platsen för brottet. Mamma har fortfarande ingen aning, men så mycket vet hon, hon känner inte dom som stod bredvid, och det var bussen hon väntade på, sen hade hon aldrig sett till någon kamera, men vad gör väl det. Här står hon då, i sin röda jacka:

Jag kollade nämligen på tv4.se och hittade igen henne. Inte kunde man ta miste på att det var hon inte. Texten under var ju lite små lustig, dessutom ser det ut som om hon håller i en systemkasch, men där går hon fri, det vet jag nämligen att hon inte gör :-)

Idag blir det en liten träff med Helena uppe på centrum… Ålidhem, och då ska jag sedan passa på att köpa vårrulls degen däruppe, min är nämligen förbrukad, och inte bara det, jag fick ju ett nytt tips igår, på vad man kan göra med den. Rulla in potatismos i den och fritera den (steka i olja) och sedan servera den till kött eller dylikt. Kan ju vara kul att prova på något nytt någon gång.

Näpp, nu ska jag ta mig en frukost och sedan får vi se vad det blir, och om det blir något innan jag åker iväg. Önskar er alla en riktigt trevlig fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: halv åtta hemma hos mig mamma Emma kusin Eivor vasaplan kamera fån röda jackan centrum Helena Ålidhem vårrulls deg potatismos fritera

tvi vale vilken stank!

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 23 juli 2011 klockan 08:10,

Undrar om det finns en speciellt växtkraft på Ålidhem, det är ju inte bara Chefens gurkor som är som schabrak, denna ampel hänger vid en ingång på väg upp på centrum:

Jag har då aldrig i mitt liv skådat något liknande. Apropå växter och sånt, på den tiden Åke bodde hemma, närmare bestämt här i huset och exakt i detta rum där jag nu sitter, så hade han, i ett glas, med vatten, ett gäng ärtor.

Dessa skulle på något sätt svälla eller få utväxter av något slag och han gick i väntans tider, på att något skulle inträffa. Tiden gick och glaset med ärtorna glömdes bort. Men så en dag, fick han främmande, en kille som aldrig varit till honom förut, och han gick en liten rundtur i Åkes rum och snubblade så över glaset. Han lyfte upp det, skakade lite lätt på det och undrade vad det var, sedan ställde han tillbaka glaset och det glömdes bort…igen.

Men när killen gått så spred sig en obehaglig doft, inte bara i Åkes rum utan i hela huset. Elsie, svärmora, undrade lite surt över vad det var för konstig kille han haft hem, som luktade på detta viset. Soppåsar tömdes och jakten på det som stank så illa, fortsatte i flera dagar. Men till slut så, efter många ojanden, frågetecken och snifffande, så fann dom orsaken, det var ju givetvis glaset med ärtorna. Hade dom fått stå orörda hade dom förmodligen inte börjat stinka, och nu hade den stackars kille satt hela alltet i rörelse, om han bara visste vad han orsakat.

Den killen, stod här utanför staketet i går kväll och Åke pratade lite tvärt med honom, sedan berättade han denna lilla episod för mig. Jag skrattade gott, och kunde riktigt se framför mig hur Elsie rynkade på näsan och hur hon öst bannor över den oskyldiga killens lv och leverne. Tur att dom hittade den riktiga boven :-)

Nu ska jag ut och dricka kaffe med min man, ha det gott, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: Ålidhem centrum Chefen gurkor växter ampel ärtor killen Åke Elsie hygien doft stank huset staketet

Vad håller dom på med less?

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 15 juni 2011 klockan 07:06,

Ja vad säger man? Nu har vi bott här sedan 2/4, alltså mer än två månader. Detta att få in Internet i huset kändes ganska så aktuellt så vi påbörjade ju det, tydligen jättestora, snudd på ouppnåeliga projekt, ganska omgående. Tror ni vi har det nu då? Näpp!

Umeå Energi, är dom som vi måste ha till att sätta igång det hela, det är dom som grävt ner kabeln. Det skulle ta fyra veckor, ännu snabbare sa han som ringde och bad om ursäkt för strulet i början (han skulle i alla fall försöka fixa det snabbare), det tog 7 veckor och för två veckor sedan kom en hit och installerade konvertern. Nu tar det en vecka sa han, innan ni är uppkopplade, fråga mig inte varför, fortsatte han, det kan jag inte svara på.

Igår, exakt två veckor efter installationen, hade vi hit en datakunnig Mattias, som satt i över en timme för att slutligen komma fram till att det inte ens kommer signaler därifrån, allt annat funkar. Så han tyckte att jag skulle ringa upp Umeå Energi och fråga vad dom sysslar med. Inte nog med att detta kommer att bli en rätt så dyr historia, vi står dessutom och betalar en leverantör för något vi inte har tillgång till. Skit dåligt, om ni frågar mig.

Nu över till något helt annat. Kolla in vad dom kostar på, uppe på Ålidhem, vilka exotiska blommor man hittar i deras krukor, jättefina!

En kruka fylld med smörblommor:

En annan med nåt grönt, omgivet av ehh…kvistar, tror jag, vilken konstellation:

Och slutligen, dessa vackra maskrosor, oj så fint, man får nästan tårar i ögonen:

Det var dagens ironiska, tror jag :-) Jag kan visserligen förstå att om man fyller dessa krukor med något fint och påkostat så kommer dom förmodligen bara att få stå orörda en kort stund, men då kanske man kunde fylla dom med något annat, bestående, om man nu nödvändigtvis måste ha dessa hinder, eller hur?

Skolavslutning idag, tråkigt väder, så det förslår, men inget att göra åt saken. Sen ska jag som sagt var till tandläkaren och efter det ska jag och Lena åka på kupan och se vad dom fyllt sina lokaler med. Ni får ha en bra dag, det ska vi ha!

Kommentarer: 0 Etiketter: Umeå Energi Internet leverantör Mattias konverter Ålidhem krukor smörblommor maskrosor skolavslutning tandläkaren Lena kupan

Bussar och chaufförer

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 22 maj 2011 klockan 06:14,

Det händer nu ganska ofta att chefen och jag, tar bussen ner på stan. En av alla gånger var i förra veckan, och vi skulle på bussen på vasaplan. Det gick alldeles ypperligt, jag hinner se, i ögonvrån, hur busschauffören kommer emot oss för att hjälpa till, men som dom flesta gångerna vi åkt, så brukar vi klara oss själva.

Nu tyckte jag att bara tanken han hade skulle applåderas, så jag gick fram till honom när jag spänt fast rullstolen och sa Tack, tack för tanken. Jamen sa han, så här gör väl alla? Du, svarade jag, det är långt ifrån alla chauffören som ens provar att titta bakåt, men nu är det inte alla gånger vi behöver hjälp…men ibland så händer det.

En gång var det till och med så illa att det var ett jättesteg upp, och chauffören visste inte ens hur man fällde ner rampen, än mindre jag, så vi fick handlyfta upp henne, vilket man inte ska behöva göra. Många gånger tycker jag dessutom att chaufförerna kör som om dom stulit bussen, och dom verkar inte ha en tanke på att det kan finnas både barnvagnar och rullstolar som står och glider runt.

Nu finns det bälten man ska använda, och det gör vi…varenda gång bältena är hel, i två av bussarna saknas det väsentligaste, nämligen själva bältet, det har jag påpekat för dom, ojdå, fick jag till svar, men inga bälten har kommit dit ändå.

Igår, då vi skulle ner på kulturnatta, så fick jag inte ens hinna bromsa fast rullstolen innan han gav järnet, och det är verkligen uruselt, jag tycker att han själv skulle få prova på att stå och hålla emot en olåst rullstol i 50km, med fötter och händer samtidigt som man ska bromsa fast den och sedan kunna nå bältet, vilket jag inte gjorde utan jag fick hand dra stolen, som nu var bromsad, upp till stödet där bältet sitter…då var Maria lagom arg och irriterad. Nä, jag tycker att det finns väldigt många människor som är väldigt omtänksamma och hjälpsamma, men lika många eller kanske ännu fler, som inte använder det dom har mellan öronen utan tänker bara på sig själv. Så, då har jag fått det ur systemet.

Nu är bussen...våran buss, i stan, och det bidde varken en traktor eller lastbil som fick äran att dra upp den, utan farsan fick starta upp den stora grävmaskinen, men det gick ju, det med.

Jag jobbade som sagt var mina tio timmar igår och vi hann vara ner på stan en stund och även upp på Ålidhem centrum. När jag kom hem och vi hade ätit middag så tog vi givetvis Buicken och begav oss ut på en liten runda. Jag ringde upp Janne B och frågade om han och Kerstin ville inta baksätet och få åka en kunglig tur runt stan, och det ville dom. Vi for också ut på ön och gled runt, vilket fint ställe att på bo, det måste man ju säga.

Sen åkte vi hem och tog det bara lugnt, mitt huvud kändes som om det gjort sitt för dagen, jag var helt tom i bollen, så det blev en tidig kväll, känner mig inte ens på hugget nu, men då är det väl tur att jag har en sovmorgon att se fram emot, imorgon. Idag jobbar jag ju igen, mellan sju och fem.

Ni får ha en lugn och skön söndag! Åke hittar ni nog i garaget eller sittandes utanför huset med en kaffetermos, Nicco lär sov länge idag, hon gick ju på stan igår, från tio på morgonen till halv elva på kvällen, och jag…på jobbet.

Kommentarer: 0 Etiketter: bussen chaufförer rullstol chefen stan bältet Ålidhem Janne B Kerstin Åke garaget kaffetermos

Grekiskt/romerskt inslag

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 30 januari 2011 klockan 06:11,

Som vanligt blev det lite cirkus då jag och chefen var ute igår. Vi skulle ju åka på strömpilen, vilket hon aldrig har gjort…med buss. Så vi började med att gå bort till Ålidhem centrum och inväntade femman för vidare färd. I väntan på den så noterade chefen att det fanns vissa grekiska eller romerska inslag i omgivningen:

Har aldrig sett eller lagt märke till denna pelare förut, undrar just vad den döljer?

Nå, bussen kom i utsatt tid och resan ner gick bra. Vi tog oss en fika på NK och sedan strosade vi lite på H&M, Lindex och skoaffären. Avslutade det hela med matinköp på Maxi, som nu får sig en liten känga då dom plockat bort alla små korgar. Nu är det så att när vi handlar så får chefen hålla i en korg medan jag drar henne och det funkade ju inte med dessa stora korgar så jag fick dra rullstolen med enhands fattning och sedan ha korgen sladdandes bakom oss. Det går väl bra ett tag, men blir rätt så jobbigt i längden, inte underligt att min handled gör ont idag.

Sen var det det här med bussen och återresan. Vi tog ju bara för givet att när man ska åka i motsatt håll så bör ju hållplatsen också vara på andra sidan vägen, men inte var det så här inte. Hur än vi letade efter en hållplats så fick vi tji. En som gick mot Holmsund var den enda som dök upp i vårt letande. Tills lut frågade jag en tjej som stod i busskuren där vi hoppat av, om hon visste vart busskuren kunde vara, och nu gjorde jag ju henne orolig.

Hon skulle nämligen också till Ålidhem och jag sa att det funkar ju inte, den här bussen går ju vidare till ersboda. Men efter lite kollande på kartan så kom vi fram till att det ändå var rätt busskur. Sen var det detta med att komma sig in. Nu stod bussen ganska så långt från kanten och jag skulle fälla ut rampen vilket nu var en konstig sak som jag inte visste hur den skulle fungera så jag sa till busschauffören.

Han lät att komma uppifrån Piteå hållet med tanke på hans dialekt och han hoppade runt där och kliade sig i huvudet, han visste nämligen inte heller hur man skulle fälla ut den. Det hela slutade med att jag lyfte upp hela alltet i bussen trots att chefen var något oroad, men det gick bra. Likadant var det när vi skulle av och jag sa sedan till chefen att jag ska sluta säga att jag tror…att det ska gå bra, jag VET faktiskt att det går bra, annars skulle jag aldrig chansa, inte då det gäller någon annan i alla fall.

Frukost hägrar nu och sedan mitt andra tio timmars pass. Ha en skön söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Ålidhem strömpilen bussen ersboda busskur Maxi H&M Lindex chefen

Han gav mig ett finger

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 19 januari 2011 klockan 07:30,

Det var verkligen mycket igår, jag var så vimsig så jag sa fel ord i säkert varannan mening, och min chef, begrep inte vad jag pratade om…konstigt då. Jag skulle upp på Ålidhem hälsocentral, och sa till henne att jag skulle på centrum, jag pratade om en ingift mormor (har ingen sådan, vad jag vet), att ta bort dörrar, fast jag egentligen menade skåp, ja ni hör ju, man kan ju bli förvirrad själv av alla felsägningar.

Jag var lite lyckosam igår också och nu får Bostaden en ännu större stjärna, eller åtminstone han som körde ”stor” traktorn, och nu var det verkligen en stor sådan och inte det lilla gårdsfordonet. När jag kom från Ålidhem hälsocentral så tutade chauffören till och visade ett finger….ja han gav mig inte ”det” fingret, utan han ville ha en minut, så jag ställde mig på sidan och väntade, sedan tog han bort sidan på snöhögen och skrapade ända fram till stolpen. När jag sedan parkerat och vinkade ett tack till honom, så stannade han och öppnade dörren, du, sa han, egentligen har du ju fel p-plats, för den stora bilen. Ja, svarade jag, men jag vill inte heller ha en plats mellan två bilar, för om dom ställer sig för nära varandra så har jag ju ingen chans att ta mig in. Ja, det förstod han, och tyckte att jag egentligen skulle ha fått en dubbelparkering istället. Han talade om att han sett ägaren till bilen som står parkerad under skärmtaket, just bakom cheven, när han skulle ut och fick göra sex omtagningar innan han var ute. Han var nog inte nå vidare glad över storleken på vår bil :-)

Hann hem efter jobbet och ta ett mellanmål sen var det bara att speeda upp på skolan där det stod kaffekokning på schemat, det var verkligen överfullt med människor där, på öppet hus, och kaffekön ringlade sig långt upp i trapphuset. En endaste lite sk-t kaka blev över, av alla saker som vi, föräldrar och barn, hade bakat. Korvförsäljningen var det inte heller fel på, och jag tycktes höra något om att dom fått in över 4000:-, otroligt, och allt detta under två timmar.

Åke hämtade sedan upp oss och vi fick en pizza till middag, det var skönt att slippa stå och fixa någon mat efter denna dagen. Sen slukade vi en kopp kaffe och begav oss till huset, dit det sedan kom två stycken killar som ska fixa badrum, igenläggning av två fönster, kontakter, kakling i köken (ja, vi får två kök, ett uppe och ett nere), tapetsering, kranbyten, ja ni hör ju, det är inte bara ett som ska göras. Efter det åkte vi upp och kollade in en carport som ena killen hjälpt till att bygga, mm, vi ska ha carport på huset…också. Handlade till sist på kvantum och sen gjorde jag inte många knop, när vi kom hem.

Tur att jag är ledig idag, ska ut med Kerstin klockan nio, upp till morsan klockan tio, möte på jobbet halvtvå, och däremellan eller efter, så ska jag snabbt städa upp här i lägenheten, för ikväll kommer han som är sugen på att köpa den…puh!!!

Kolla in vilka skor jag hittade i städskåpet i huset:

Åkes gamla pjucks, storlek 23, och hur en liten kille som han då, måste ha varit, har kunnat nöta så mycket på dom, går över mitt huvud, men å andra sidan har jag ju hört att han sällan eller aldrig satt still och dom här skorna var väl ett bevis på detta. Önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: förvirrad Bostaden traktorn chauffören huset skolan öppet hus carport fönster kakling Ålidhem

En sköldpadda utan fotfäste

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 27 november 2010 klockan 09:01,

Ojoj, nu var vi där igen. Så fort snön kommer och avåkningar med den så ska det hittas på olika saker att skylla på. Är det inte vädret, saltet, sandningen, hastigheten, föraren, cyklister, gångare eller däcken det beror på så är det något annat. Varför ens idas spekulera, det som har hänt har hänt, punkt slut. Den som sitter eller satt bakom ratten är säkert den som förmodligen vet bäst vad det hela berodde på och har förhoppningsvis lärt sig en läxa.

Jag känner vår bil vid det här laget, den är tung och bär det iväg så bär det iväg, då är det bara att hålla i hatten…eller nä, hålla i ratten var det :-) Nä, skämt å sidor, jag anpassar farten efter rådande förhållanden, tyvärr så är dessa förhållanden inte dom samma överallt, här borta vid rondellen alldeles innan Granngården, där är det isbana och det är bara att börja bromsa lååångt innan man är framme vid den, däremot, borta vid Ersboda rondellen, där hade dom slängt ut en massa sand och det var det bästa hittills, mera sånt, tack!

Kom osökt att tänka på en händelse för två år sedan, vinter, halt och jag och Nicco var på väg ner på strömpilen. Sekunden innan jag ska svänga in på parkeringen, i en 90 graders kurva, så ser vi en man, iklädd en stor lång rock, gåendes på vår högra sida nere vid älven, det är en svag lutning på vägen där borta och *tjopp*, så halkar han till och hamnar i rullning, han ser verkligen ut som en sköldpadda som tappat fotfästet och jag kan inte låta bli att skratta högt och gott, Niccolina tyckte också att det såg jätte knäppt ut. Han bara rullade iväg.

I och med denna uppståndelse så ”glömmer” jag väl bort att sakta ner tillräckligt, och halkigt är det ju som sagt var, så vi hamnar i buskaget, hahaha…ja jag vet, synden straffar sig själv.

Nu vill jag i alla fall inte ha mera snö, tack så mycket, nu får det räcka ända fram till april. Jag tycker inte att dom är världsbäst på att skotta här, där vi bor, men på Ålidhem, där jag har mitt jobb, där är dom urusla på att skotta. Parkeringen var oskottad då jag kom dit igår klockan 14, och den var lika oskottad då jag for, klockan 21. Jag fick vada runt i snö som nästan nådde upp till knäna.

Sen, vad som kanske är ännu mer märkvärdigt, i detta lägenhetskomplex, finns det en del handikapps anpassade lägenheter och då kan man ju tycka att snöskottningen kanske är mer aktuell lite tidigare på dagen än klockan 17, på kvällen. Sitter du i en rullstol så är det inte tvärenkelt att ta dig ut i denna snömängd.

Jaja, nu är det som det är, vitt och snöigt, oskottat och halv dj-kligt, tur att vi har tak över huvudet och att det är helg samt att vi är lediga :-) Önskar er en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: halkigt föraren väglaget sandnigen däcken strömpilen Nicco sköldpadda rullning cheven oskottat Ålidhem

Haparanda ligger inte i Mo i rana

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 06 april 2010 klockan 07:30,

Ni som läst min blogg ett tag vet att jag suger på att känna igen människor och dessutom har jag lite problem med lokalsinnet. Nu vet jag ju att det kan ha sina orsaker, om jag nu är ansiktsblind, som det finns något som heter. Skulle egentligen vara ganska kul om man fick göra en undersökning för att komma fram till hur det ligger till, inte för att det skulle räknas till ett handikapp men för att jag skulle kunna säga att det finns en anledning till varför jag inte hejar på alla människor jag möter. Det skulle finnas ett ord att sätta på det.

Jag har tänkt en hel del på detta, nu på senare tid, och när jag tänker efter på hur jag egentligen gör för att känna igen en människa, och hur jag alltid har gjort, så är det först håret man tittar på, färg och bena, lockigt etc., mustasch, skägg, om det är en kille, ögon, någon som har en sned tand osv. Sedan är det kroppshållningen, hur dom går eller rör på armar och ben.

Vi satt ute i förgår och njöt av den varma solen. Det passerade en kille och en tjej, ett antal gånger, bärandes på målarburkar och sånt man använder sig av då man uppdaterar sin lägenhet. Eleonor sa att det var dom nyinflyttade som höll på renovera. Nå, sen kom Kerstin och satt sig, samma par kommer en sista gång efter ett tag och Kerstin undrar vilka det var, ja, sa jag, jag vet inte, har aldrig sett dom. Eleonor sa att det var dom nyinflyttade, och jag såg ut som ett frågetecken, nähä, sa jag, är det dom som har gått här fram och tillbaka hela tiden? Japp, säger hon, och jag har återigen bevisat att jag känner verkligen inte igen en människa, det går inte.

Sen har vi detta med lokalsinnet. Fösta gången jag kommer ihåg att jag hade problem med det, var då vi hade varit ett gäng på Ålidhem, jag var väl runt 16 år, och skulle gå hem därifrån…själv. Jag bodde ju på Mariehem då detta begav sig. Jag traskar iväg och tycker att jag går och går i evigheter, när jag kommer till en skylt där det står Sävar 12, så inser jag att jag är ute och cyklar. Ja inte bokstavligen utan att jag är lite vill, så jag får sno om samma håll jag kom ifrån. Jag hittade hem till slut men det var onekligen lite nervpirrande.

En annan gång som jag drar mig till minnes, är då jag har den lilla uppkörningen, detta var i juni, 1985. Körskolläraren säger till mig att nu tar vi och åker till Haparanda. Ok säger jag och tror mig veta att Haparanda ligger åt samma håll som Vännäs och kör ditåt. Nu hade han ju tänkt att jag skulle läsa på skyltarna, vilket jag inte gjorde, utan jag gick efter vart jag trodde att det skulle vara och se…jag hade fel, Haparanda är inte i Mo i rana. Men en lärdom fick jag ju av detta, jag vet idag vart Haparanda ligger och åt vilket håll jag kör om jag ska till Mo i rana.

Och med denna lilla blogg så önskar jag er alla en fin tisdag.

Kommentarer: 0 Etiketter: ansiktsblind lokalsinne Ålidhem Mariehem hårfärg sned tand mustasch skägg kroppshållning Sävar Haparanda Mo i rana lilla uppkörningen körskolläraren

Skrivs av

Vanliga etiketter

Mest kommenterat

Arkiv