Maria Lundmark Hällsten, Umeå - Etikett - Annika | Västerbottens-Kuriren

Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!.

Bloggar om: livet, funderingar och tankar.
Ålder: 44
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa, hon bloggar också här liksom yngsta dottern Niccolina.
Utbildning: grundskola
Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen: empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur: 2 skogskatter, *abuelas* Enya och *abuelas* Eloise...2 monster som håller på riva hela lägenheten.
Bil: kör en Buick wildcat-67 som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Mazda, en Dkw cab -54:a, en Jeep Cherokee samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas :D
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar street dance, scouter och givetvis bilar.
Senast lästa bok: Har just avslutat Margit Sandemos Isfolket, en serie på 47 böcker och fortsätter nu med Häxmästaren, 15 böcker och efter den kommer ljusets rike som är ytterligare 20 böcker.
Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Visar inlägg med etikett Annika

Visa träffar från alla bloggar

”aha… jag förstod det” , upplevelse

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 31 december 2012 klockan 10:05,

Årets sista måndag… och vi är, varje dag, en dag närmare jul… jojomensan. Och det är inte enbart om man tror på profeter, utan det är dagens sanning det.

Min ”gammboss”, Annika ni vet, skickade ett sms igår då jag var på jobbet och skrev att hon hade en present till mig som jag kunde inhämta om jag var ute och körde, så jag svängde förbi efter jobbet och kolla vad hon hittat till mig som hon tyckte att jag skulle ha nu ikväll:

Ja, sa hon, när jag hittade den där så stod det återigen Maria, skrivet över den… ni vet, jag fick ju det där döskalle halsbandet av henne för nåt år sedan, med samma motivering, och den här väskan matchar ju perfekt, och tillsammans med örhänget från Nicco så måste det bli en fulländad matchning.

Sen vet jag inte om jag ska ta det som en komplimang, att hon förknippar döskallar med mig :)

Theresé hittade något som hon tyckte skulle passa vår buss, då vi var på Expo, hon pekade ut den och klart som fasen, då jag såg den så var det ju kört… bara att hala upp plånkan och betala den. Men visst passar den på tävlingarna?

Kanske plockar ur batterierna ur dom översta klockorna, en får ha tiden för förarmötet, och den andra för första start och den sista måste ju visa en rätt tid. Jodå!

Ikväll blir det nyårsfest två hus bort, perfekt avstånd, jag ska nog se om jag kan fixa fördrinkarna härhemma och bara gå över med dom på en bricka… tror ni jag klarar av det konststycket eller kommer det att bli en sån där ”aha… jag förstod det” (men ändå gjorde jag det) upplevelse. Nja, jag kan ju halvfylla glasen och ta det sista då vi kommer dit, så det är nog lugnt (notera ordet nog).

Avslutar med att önska er alla ett riktigt Gott Nytt År och en god fortsättning på det nya året som kommer!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten "gammbossen" Annika present döskallar jobbet Expo Theresé förarmötet

Vad ljust det är!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 15 december 2012 klockan 08:57,

Oj vad roligt att det snöat som det gjort…det blir ju sååå ljust och fint (skrev hon ironiskt och snörpte på munnen samtidigt som hon höjde ögonbrynen i ett försök att se glad ut). Jag ser inget ljus överhuvudtaget jag, det är ju grått varenda dag. Jaja, nu ska vi inte vara sådana, nu ska vi vara glada och snart vänder alltihop igen och våren kommer som den gör varenda år… sådeså.

Jag hade fikabesök igår, mamma och Karin och Erland, som är föräldrar till en gammal klasskompis till mig och Ingegerd och ”Kul-Janne”, som även dom har ett gemensamt förflutet tillsammans med dom. ”Kul-Janne” har jobbat tillsammans med Erland på Bowaters, och Ingegerd och Karin var varit ute på många danser i ungdomen, där dom träffat på varandra.

Lite lustigt va, att man någon gång då och då blir påmind om hur liten jorden är. När vi satt och fikade kom jag på att även Jan B, borde ha något gemensamt ihop med Erland och det har han ju, dom jagar tillsammans, så Erland skickade en hälsning till Janne.

Jag kom så väl ihåg första gången jag träffade Karin, jag hade väl stött på Annika, deras dotter, och hängt med henne hem. Karin frågade vad jag hette och eftersom jag alltid velat heta Jenny, så var det, det jag sa att jag var döpt till. Det hade säkert gått obemärkt förbi också om det inte hade varit för att min mamma och Karin, sedan började umgås och då sprack min lilla lögn :)

Även jag och Annika blev som ler och långhalm, och var med varandra vareviga dag. Dom bodde i höghuset och där tillbringades mycket tid då hennes bägge föräldrar jobbade så vi fick vara ensamma en hel del, min mamma var ju alltid hemma hon.

Ibland sprang vi längst upp i huset, tog sats vid närmaste dörren invid trappen och plingade på dörren, sedan gjorde vi en tjurrusning nerför och plingade på varenda dörr vi hittade av, hela vägen ner till deras lägenhet där vi sedan sprang in och smällde igen dörren samtidigt som vi stod och skrattade.

Vi kom in på det här med dockor och jag minns ju med viss avundsjuka, att Annika hade en Skrållan docka, som kunde prata. Den finns fortfarande kvar, meddelade Karin, men kan numer inte prata, det är en tyst docka.

Nicco önskade sig en docka då hon var runt 5 år, ungefär, en Ally, som kunde tala. Dockan fanns inte att köpa här i Umeå men i Uppsala fanns den så Theresé fick i uppdrag att köpa en till jul.

Dockan surrade konstant. –Kan du vara snäll att sätta på mig mitt lila hårdband? –Kan du vara snäll att läsa en saga? –Kan du sätta på mig mina lila strumpor? Och så där fortsatte hon hela julaftonskvällen. Då vi kom hem så sa Nicco med trött röst: -kan hon aldrig vara TYST!!!

Dockan är utrustad med diverse elektronik så den känner av om man sätter på den olika kläder, tekoppen i handen eller en kaka. Dockan lever kvar, nere i källaren men jag vet inte heller om den pratar mer, det var ett antal år sedan den packades ner.

Idag vet jag inte vad vi gör, det återstår att se, önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Karin Erland "Kul-Janne" Ingegerd mamma Maria Lundmark Hällsten fikabesök Annika klasskompis höghuset docka Skrållan Ally Nicco Theresé lila strumpor tekoppen

Ingen "kattastrof"

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 03 augusti 2012 klockan 08:15,

Rörmokaren var hit i förrgår, så nu är röret fixat däruppe, med andra ord så förlängde han röret en bit så att det inte ska sträva utåt hela tiden och anlita på deras klisterkuddar som dom använder (hmphff). Nå, det sitter då och lossnar det så lär jag vara den första att höra av mig till dom och då ni…

Vad jag tänkte på när killen kom hit, är att om jag, själv, går in hos någon och jag till exempel öppnar en dörr för att göra nåt i det rummet, då stänger jag dörren igen, då jag går ut. Är lampan släckt, ja, då släcker jag, man lämnar ju saker som man hittat dom, eller?

Jag påpekade tre gånger att vi har katter här och dom får inte vara däruppe så stäng dörren, stäng ytterdörren för vi har katter, jag stänger här för katterna ska inte vara här osv. Sen går han ner i källaren för att stänga av vattnet, fixar röret och sedan åker han iväg.

Två timmar senare går jag ner i källaren för att ge katterna mat, tror ni han har stängt dörren in till tvättstugan, dit han var in för att uträtta sitt ärende… nej, och jag lovar, detta är inte första gången det händer. Vi har fyra STÄNGDA dörrar därnere, och dom är stängda för att katterna inte ska vara där, och nu vet jag varför Enya var osynlig i två timmar…hon var på utforskningsuppdrag, vad annars.

Det är ingen ”kattastrof” utan det handlar mer om sunt förnuft, varför ska det vara så svårt att vara förutseende, att tänka till lite extra, att ta hänsyn och respektera människorna och speciellt då man är hemma hos någon? Eller är jag konstig som tycker så?

Jag hade jobbat i över ett år hos min förre chef, Annika ni vet, då hon frågade mig vad jag tyckte om hennes/deras stora badrum (hon har sin arbetsplats hemma i huset). Jag har ingen aning om hur det ser ut, jag har aldrig varit dit och tittat, svarade jag. Då blev hon jätteförvånad, men detta var min arbetsplats, jag behövde ju inte vistas i hela hennes hus för att utföra mitt arbete, jag hade tillgång till kök, en liten toalett och kontoret, thats it.

Jag kommer ihåg att hon åkte iväg på en affärsresa till Kina, då jag bara jobbat hos henne i två veckor. Jag blev med andra ord lämnad ensam i huset. Och jag visste inte om jag skulle tordas ställa undan disken i hennes köksskåpar, för hon kunde ju faktiskt tycka att det var att snoka runt om jag gjorde det.

Men, jag tog mod till mig och fixade det, och det var helt ok, för hennes del. Grejen var ju att jag inte kunde fråga henne och man vet ju inte, det är inte alla som vill ha främmande människor som gluttar i ens skåpar, så är det bara.

Numera känner vi varandra så pass att hela hennes hus är öppet för min beskådan om jag så ville, men nu är det ju annars, nu vet jag det och då är det ok.

Ikväll blir det att åka iväg till Kubbe och ladda inför morgondagens tävlingar (får vi väl nu hoppas, så det inte sätter igång att regna), det ska bli kul och jag ser fram emot att gasa lite, igen. Önskar er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten rörmokare rör katterna Enya källaren dörrar respektera Annika huset kontoret toalett kök Kina Kubbe tävla gasa

Hon heter... Annika, nää...förresten

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 26 januari 2012 klockan 08:07,

Vi åkte ner på stan igår, chefen och jag. Utanför MVG gallerian kommer en kille och blir så glad då han får syn på chefen: Nämen visst är det Annika? Säger han och tittar först på henne och sedan på mig. Nää, säger jag, det är det inte.

Men fatta vad som händer sedan, Maria får totalt hjärnsläpp och tror helt plötsligt att hon faktiskt heter Annika. Jo, säger jag, det ÄR Annika. Sen tittar jag på chefen igen och inser att det heter hon väl inte alls. Och nu har ju killen hunnit bli ännu gladare, då han tror att det är rätt person han talar med och jag måste göra honom både förvirrad och kanske besviken, då jag återigen får säga Nää, det är inte alls Annika. Snacka om tvillrutt!

Hahaa… ja vad säger man. Jag skrattar ju givetvis och säger att förmodligen, fick jag plötsligt för mig att hon hette Annika för min gamla chef har ju det namnet. Undrar just vad killen tänkte, ”snacka om en människa som inte skulle ha stigit upp idag”.

Ännu roligare var kanske att inte ens chefen protesterade då jag sa att hon hette Annika, jaja, så tokigt kan det bli, och ett gott skratt fick vi :)

När vi kommer hem igen så ringer min mobil, och gissa vem det var? Min gamla chef, Annika ni vet. Hon undrade om jag kunde agera budfirma efter jobbet, hon hade köpt sig en låååång stol och trodde sig veta att vi hade en större bil än hon, dessutom hade hon inga vinterdäck på sin släpvagn.

Så vi gjorde oss en tur ut på Tomtebo och sedan fick hon bjuda på kaffe, och *tjopptjopp* så hade den dagen gått och det var dags att åka hem och fixa middag.

Sen gjorde jag ett ärevarv med dammsugaren nere i tvättstugan, dom ska nämligen komma idag och installera en ny vattenmätare, och då jag liks var därnere och röjde för att dom ska få fritt fram till mätaren så insåg jag att det fanns en del damm därnere. Men nu är det gjort och någon gång i framtiden (kanske i helgen, då jag jobbar *blinkblink*) ska vi röja ännu mer och kanske införskaffa ett större badkar dit. Det är något vi saknar, faktiskt.

Nå, det var igår det och idag är idag. Jag önskar er en fin torsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Annika chefen stan killen människan Maria tomtebo stol bil släpvagn källaren

Vilken merit!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 13 december 2011 klockan 09:28,

Ska börja med att gratulera, världens bästa Annika, ”gammbossen”, som fyller år idag. Grattis grattis, jag ska se om du är hemma senare idag, isf kommer jag kanske förbi en sväng.

Lucia, hm… det var en speciell dag då man var yngre, idag vet jag inte om jag bryr mig så mycket. Nicco ska i alla fall göra ett dans uppträdande i tegskyrkan ikväll, det vet jag, men inte handlar det om Lucia. Hon brukar vara lite förtegen om sina uppvisningar, kan det vara för att hon inte vill att vi ska komma och titta :-)

Vi hade ju alltid ett luciatåg på gården, när jag var liten. Och det var oftast jättemånga som kom på dom där julfesterna. Det skulle tränas flera dagar innan uppvisning och när det drog ihop sig skulle man också klä på sig i sina klänningar och glitter, så man visste precis hur det skulle se ut.

Man sprang över gården i sin utstyrsel och hade graningekängor eller dom omåttligt populära skoterskorna på fötterna. En av dom som bodde där hade en liten projektor och vi fick se på tecknade filmer eller egenhändigt inspelade snuttar, efter vi haft vår uppvisning, sedan fick man ju det sedvanliga fikat, mycket trevligt.

Undrar om det är någon idag, som håller på med såna där, lokala julfester på gårdarna? Jag tror inte det… folk har inte tid och någon måste ju engagera sig och hålla i alla trådar, man har nog med sitt, och det är ju lite tråkigt.

Min numer avlidne morbror, jobbade på Astra och där hade dom julgransplundringar som hette duga. Eftersom han själv inte hade några barn så fick jag och Storebror hänga med honom dit. Där var det fika, dans, och fiskdamm.

Svärmora jobbade ju på Handelsbanken och hon var ju en av dom som höll i deras julgransplundringar, Theresé och lillsyrran har fått vara med på några stycken, men Nicco däremot, hm… jag undrar om hon ens vet vad julgransplundring är?

Några såna fester har jag aldrig hållit i, däremot fiskdamms påsar, kan ni tänka er. Jag jobbade nämligen på ett litet företag som hette Tola AB, och där kunde man beställa dessa påsar ifrån, som jag då, i min tur fick sitta och knåpa ihop, det visste ni allt inte… Maria Lundmark Hällsten, 1:e fiskdammspåsetillverkare, jojomensan, ännu en merit att lägga till listan :-)

Nu ska jag göra mig anständig, så jag önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Handelsbanken Astra svärmora morbror julfest Lucia julgransplundring Tola AB fiskdamms påsar Annika "gammbossen"

En häftig tant

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 12 november 2011 klockan 09:07,

Vi, det vill säga jag, och Åke, pratade om hundar igår kväll och hur vissa uppfostrar sina hundar. Ceasar Milan (han som pratar med hundar) är ju klockren i det han säger och gör. Varför skaffar folk hundar, som dom sedan står och skriker efter eller slår med sina koppel???

Nå, det var inte det jag kom att tänka på utan mina tankar förvirrade sig bakåt några år. Jag jobbade hos en Annika och var enligt henne själv, anställd där för att hålla koll på hennes hjärna. Hon hade på den tiden en king charles cavallier, vid namn Lufsen. Ja, hon har en hund i dag också, samma ras men annat namn.

Vi brukade börja arbetsdagen med en promenad i omgivningarna, och på dessa promenader stötte vi alltid på en äldre kvinna, gissningsvis i 75 års åldern. Hon hade en toy pudel och själv gick hon alltid runt med ett par bastanta broddar under skorna och rullator. Vi hejade alltid och stannade för att ta några ord med henne.

Hon var en rejäl krutgumma och pratade med hes whiskey/cigarett röst, och vartannat ord innehöll en svordom. Det var liksom inte vad man förväntat sig då man började prata med henne. Ja, vi fick då skratta då vi stod och pratade med henne, ingenting lät tillgjort.

Hon undrade en gång varför alla skulle prata med just henne, hon sa att hon alltid brukade möta en ung tjej med utländsk härkomst, och en av dagarna hade tjejen stoppat henne och undrat om dom inte kunde prata lite, det var ju så trevligt att dom alltid möttes. Jaha, sa tanten, snacka på då för fan!

Man kunde ju inte annat än skratta, hon var harmlös men lät betydligt farligare. En morgon då vi skymtade henne på håll så frågade Annika om vi inte skulle ta och bjuda hem henne på en kaffe, Annika hade ju så påpassligt kommit över ett gäng med hembakade kakor så hon hade ju något att bjuda på. Javisst sa jag, det kan ju bli kul.

Till saken hör nu att Annika precis lagt in nytt golv i huset, ett klickgolv med marmor mönster, och hon var ju givetvis mycket rädd om det golvet. Nu ville tanten (jag skriver tant då jag inte kommer ihåg vad hon hette/heter) hemskt gärna följa med hem så vi tog sikte på huset. Väl hemma så talade hon om att hon inte ville ta av sig varken skor eller broddar, det var för jobbigt, så där fick vi ett litet dilemma. Hur skulle hon ta sig till köksbordet utan att rispa upp hela golvet med broddarna.

Mjo, Annika letade fram ett gäng med trasmattor och där sprang vi framför henne och flyttade mattorna i takt med att hon gick framåt, en syn för gudarna. Fram till bordet kom hon men inte utan visst arbete.

Detta utspelades i december och Annika hade pyntat huset med diverse julsaker. Bland annat hade hon hängt upp julgranskulor… fulla taket, dom hängde i snören på olika höjder och när jag säger att det var fullt av dom, så var det det.

Nu hade tanten en annan olat, förutom alla svordomar så pratade hon även, med sina armar. Ja jädrar då hon berättade vad hon varit med om och vevade på med armarna så julgranskulorna sattes i gungning och vi knep ihop ögonen i väntan på en jättekrash, men faktiskt, alla kulor klarade sig, otroligt nog, för det var inte bara en gång hon klatschade till dom. Det var bara att ducka då hon satte igång.

Hon berättade en historia om sin hund men den tänker jag inte ta nu, utan den kommer en annan gång.

Kolla in vad jag köpte på Expo:

Dom ska få stå i matrummet och till dessa ljusglas köpte jag den där röda skålen som ska få härbärgera skumtomtar, fina va?

Nu önskar jag er alla en trivsam lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Annika toy pudel king charles cavallier Ceasar Milan hundar Lufsen tanten rullator

"Ny chefen" och "gammbossen"

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 13 november 2010 klockan 08:08,

Det bör väl vara en typisk arbetsskada då man kliver upp strax efter klockan sju…en lördagsmorgon och man har inget jobb som väntar? Men, man får se det fån den ljusa sidan, dagen blir längre och man hinner förhoppningsvis göra lite mer.

Igår ville ”ny chefen” åka och hälsa på sin syster, så vi tog en liten busstripp dit, var tillbaka först efter halvsex så fredagen blev kort och intensiv.

När jag kom hem så kollade jag mejlen och hade fått ett klipp från ”gammbossen”, hon hade haft en föreläsning i glashuset igår och det var en inspelning från denna. Skickade ett sms till henne och frågade om jag fick lägga ut det på bloggen…det tog två röda, så ringde hon upp och skrek: NEJ NEJ NEJ!!! Det fick inte visas upp. Haha, sa jag, vilket fint utpressningsmedel, bloggen plötsligt blev, hm..ska tänka ut vad man skulle kunna tänkas vilja ha i julklapp :-)

Nä, du kan vara lugn Annika, jag kan visserligen vara knepig ibland men så dum skulle jag aldrig vara. Men du hade i alla fall åhörare, Nicco var en av dom, hon kände igen din röst då hon passerade och tvärnitade för att kolla in om det var samma person som hon misstänkte att det var, och se, det var det.

Idag ska vi åka till Norum och parkera om bussen, den blev inte ställd på plätten där den skulle stå över vintern, farsan höll nämligen på med ett litet projekt just där, han ska bygga nåt fler förvaringsutrymme precis där vi brukar stå, men nu var han färdig för i vinter så då kan vi flytta på den och slänga över en pressening. Så nu är det bara att hålla en tumme för att bussen startar utan problem.

Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: syster "ny chefen" "gammbossen" Annika julklapp bloggen Norum bussen farsan

Frågor utan svar

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 26 oktober 2010 klockan 09:27,

Jag vet att jag låter otroligt tjatig, men jag är så naiv, att jag tror att människor är olika och kan ändra sig, men tydligen inte dom som jobbar på Unionen.

Jag har fått ett glädjebesked, jag har nämligen trott att jag bara har 50 stämpeldagar kvar och ingen ny period. Detta innebär att jag egentligen är tvingad att praktisera med en lön på 65% av min ursprungliga lön, och göra detta ända fram till jag får ett nytt jobb, ha detta nya jobb i minst 6 månader, sedan har jag en ny period.

Det absolut ultimata är ju givetvis en anställning, tro inget annat, men detta med stämpeldagar är en viss trygghet, samt, inte att förglömma, med en ny period får jag ju tillbaka dessa 75 dagar som jag får jobba och har chans att stämpla upp. Då ges helt plötsligt tillfälle för mig att kunna söka dessa jobb som vikarie eller inhoppare, som personlig assistent, vilket jag inte kunnat söka tidigare, och jag får därmed en chans att visa vad jag går för.

Nå, nu stod det i detta brev från Unionen att dom tror sig se att jag har rätt till en ny period och vill att jag skickar in ett arbetsgivarintyg (det som dom faktiskt fick i januari i år), samt att man automatiskt får ytterligare 150 dagar om man har barn under 18 år…say what??? Det hade jag ingen aning om.

Mejlar till Annika och skriver att jag vill ha ett arbetsgivarintyg, hon ringer och säger att hennes dator med alla uppgifter har brunnit…tro mig, detta är ingen ovanlighet, hos en person där till och med faxen till telefonen har virus. Så hon ber mig mejla till Unionen att dom skickar en kopia på papperet.

Det är precis vad jag gör, och jag lägger till en fråga i mejlet, måste jag anmäla att jag har barn under 18 år eller får man dessa 150 dagar automatiskt?

Igår fick jag svaret, i ämnesraden på mejlet: Jag skickar arbetsgivarintyget.

Åhh så dom är effektiva på Unionen, varför varför varför, kan dom aldrig svara på mer än en fråga??? Nä, det blir att ringa upp dom idag, verkar vara enda chansen att kunna få ett svar, men det kanske jag inte heller ska skriva, jag har som ni vet, haft otaliga samtal med dom tidigare utan att kunnat få vettiga svar.

Imorgon ska jag jobba igen, jag pratade med förskolan samt vårdcentralen igår och dom tyckte att jag tar en dag till hemma och sedan får vi se hur det går. Men mest smittsam är man tydligen i början av en förkylning, och givetvis ska man inte hosta eller nysa i ansiktet på någon. Så då återgår vi till dom normala rutinerna igen…skönt. Ni får ha en bra dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Unionen stämpeldagar jobb fråga barn under 18 år automatiskt personlig assistent ämnesraden mejl Annika dator virus i faxet

Pannan är 50 centimter hög...

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 24 september 2010 klockan 07:26,

Nu börjar vi på känna igen oss igen, det har ju gått ett tag sedan något gick sönder här hemma men igår kväll var det dags.

Jag kokade lite potatis i mikron, jag brukar göra det då det bara är en två-tre stycken som Åke ska ha i matdosan. Jag hade ställt den på femton minuter, vi satt i teverummet och pratade då mikron indikerade att det var klart. Jag satt kvar en stund då vi var mitt uppe i pratet och se…efter tre minuter sätter mikron igång igen.

Hur är det möjligt, säger jag och går in i köket. På displayen står det: end, alltså att den är klar, men den snurrar på och väsnas. Jag trycker på stoppknappen, inte bara en gång utan två och tre, men den stannar inte annat än att jag öppnar luckan. Hm…och så fort jag stänger luckan så startar den upp igen. Ja, vad säger man *suck*.

Sen var jag ju på ÖoB, där köpte jag en hallspegel som jag funderat på i över ett år, nu fanns det en kvar och då slog jag till, snabbt som en hök. Den är över en meter hög men inte så bred, jag hade tänkt att vi skulle ha den bredvid toadörren, där nu Åke satte fast den igår kväll.

Nicco hann inte mer än innanför ytterdörren då hon ropade –MAMMA!!!, Vad har ni gjort, vad är det här, hur kan min panna vara 50 centimeter hög??? KOM OCH KOLLA!

Vi gick dit och mycket riktigt, när man står ända borta vid ytterdörren så ser det ut som att man är i lustiga huset….eller spegelhuset hette det nog. Där man kunde se ut lite hur som helst då man kollade i olika speglar. Den här spegeln har någonting däruppe som gör att den inte är riktigt som andra speglar, men vaddå, vi är inte heller riktigt som alla andra så det får vara som det är. Man kan ju stå nära spegeln :-)

Inte hade dom regnkläder heller, på ÖoB, jag hittade en låda full med stövlar, storlek 33 och storlek 45, inte vad jag tänkt mig, och regnkläderna som fanns var för barn så jag får leta vidare.

Idag ska jag en sväng till ”gammbossen” Annika, hon ringde nämligen igår och sa att jag fått kaffe, direkt från odlingen i Tanzania (tror jag att det är), hon känner en kille som är därifrån och han har nu varit hem och shoppat lite och då tyckte han att jag skulle få lite av det välsmakande kaffet. Jag har tidigare fått en typ av nescafé av honom som är därifrån och det var supergott, så det ska bli roligt och se hur det här smakar.

Nu önskar jag er alla en bra fredag, regnet till trots.

Kommentarer: 0 Etiketter: mikron spegel ytterdörren Åke Nicco MAMMA!!! "gammbossen" Annika Kaffe Tanzania regnkläder ÖoB spegeln

Avigt or what

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 10 juli 2010 klockan 08:56,

Igår skulle jag ha en absolut Maria dag, ingen Nicco att få upp ur sängen eller fixa frukost/lunch till, ingen affär att känna sig nödbedd att åka till, ingen tvätt och ingen städning. Absolut en dag att göra precis vad jag ville på…trodde jag ja.

Kvart över åtta ringde min svärfar, han skulle åka upp på akuten, han mådde inte bra, men innan dess skulle han åka på kvantum och handla. Ehhh, ok, men då skjutsar jag upp dig på akuten och åker och handlar, sa jag, och så fick det bli.

När jag kom tillbaka så tyckte jag att det var lika bra och åka och städa hos honom, jag hade lovat det vid ett svagt tillfälle tidigare och nu kunde det ju vara lika bra som någon annan dag. Blev färdig där halv elva och hann inte mer än kolla brevlådan så ringde min mobil. Det var Annika ”the boss”, hon tyckte det var dags att komma och skriva under nå papper, jag sitter ju som suppleant i styrelsen för hennes företag och det innebär en del åtagande, inte tunga saker men ändock.

Åkte hem med kattsanden jag passade på att köpa när jag handlade till Nicke och lite annat, sen drog jag iväg till Marieberg. Hon bjöd på lunch och sedan kom jag hem strax efter 12. Hela förmiddagen var som bortblåst. Jag som hade tänkt ta mig en pysslardag, egentligen.

För två år sedan så satt jag och Nicco och trädde armband och fotlänkar, som man bara knyter fast. Sedan sålde vi dom för en sisådär 25-30 kronor. Tror att vi drog in nån 500 lapp, inte så pjåkigt, faktiskt.

Nu gjorde jag två stycken igår kväll istället, framför tv:n. Så jag fick då göra en sak som jag hade velat göra under dagen.

Jag skulle också hämta upp Åke efter Vännäsvägen när han slutat jobba, för vidare färd till returcentrum, där vi skulle köpa en divan till Nicco, det bidde ingen divan, den var såld…var det nå typiskt då.

Nå dagen kom och gick, vare sig man ville eller inte och så himla tokig blev den väl ändå inte, fast Åke ställde sig lite frågande till det imorse…ty

När jag skulle sätta på mig mina byxor nu på morgonen så hittade jag inte knappen, så jag stod här i tv rummet och fipplade med det då Åke till slut frågade varför jag skulle ha på mig byxorna avig. Hm, han undrade om det hade varit fest igår, eller?

Nå, och givetvis, så poppade en annan händelse upp i skallen med tanke på aviga saker. Min kära mormor, Sadura, som tyvärr inte finns med oss längre, hade så tunt hår att hon föredrog att ha peruk. Hon bodde på den tiden uppe i Malå, Lainjaur/Udden, och när det var dags för matinköp så var det buss in till samhället som gällde. Min morbror Assar, var hemma, Assar som förövrigt var en gammal lumpar kompis till Åke, kan ni tänka.

Ja, han skulle i alla fall följa med in till Malå och det var lite små bråttom då dom skulle iväg, dom hade en halv kilometer ner till storvägen också. Dom gjorde sig en halvdag nere på samhället med diverse butiks besök och sedan vände färden av hemåt igen. När mormor sedan kommer in på toaletten och får se sig själv i spegeln så får hon en smärre chock, hon har nämligen satt på sig peruken avig, så nätet som egentligen sitter på insidan, sitter uppe på skallen och små lockar sticker fram under kanten.

Assar får givetvis en liten utskällning, varför har han inte talat om för henne att peruk satt fel, nu hade hon ju skämt ut sig för alla nere i Malå. Vaddå sa han, och såg helt oförstående ut, han hade trott att hon köpt sig en ny mössa. Hahahaha…ja, det där hade man också önskat att man hade fått se.

Mormor utan peruk fick jag se strax innan hon gick bort och jag kan än idag inte begripa varför hon ens iddes ha peruk, hon var jättefin i sitt gråa snaggade hår, hon såg ut som en cooling, utan den. Men men, det var hennes val.

Nu är det strax dags för frukost och sedan packar vi oss iväg till Maltträsk, ni får ha en toppen lördag, det ska vi ha.

Kommentarer: 0 Etiketter: svärfar akuten kvantum Åke armband fotlänk Malå Lainjaur Udden Sadura mormor peruk Assar lumparkompis Annika suppleant styrelsen

Nöden är uppfinningarnas moder

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 29 maj 2010 klockan 11:05,

Jag körde förbi hos min föredetta boss, Annika. Hon är alltid i farten med nya projekt och har många järn i elden...samtidigt.

Nu har hon fixat en ny uteplats med nedsänkt badtunna,utedusch, altan ja, you name it, she got it.

Jag blev placerad i en stol och skulle kolla in då hon målade sin tegelugn som hon har på altanen.

Hon hade hittat en gammal färg som hon använt tidigare (en speciell, dyr färg som dom använder att måla kyrkor och sådant med), och som nu, tyvärr, hade frusit så den innehöll en hel del klumpar.

När hon ledsnat på att röra om i byttan så körde hon ner bägge händerna istället, greppade en stor klump och smetade in tegelstenarna. Det såg ut att vara aningens lättare än med pensel, men...sa jag, vad gör du om mobilen nu ringer? Mm, sa hon, det får vi se då. Sedan fick hon ett hårstrå i munnen och hade smärre problem med att försöka få bort det utan att använda fingrarna. När jag så skulle åka därifrån så undrade jag om jag skulle stänga dörren. För att ta sig runt på framsidan, så måste man antingen gå igenom en liten verkstadsdel, eller gå igenom huset, om man nu inte hoppar över staketet.

Ja sa hon, stäng dörren. Men hur ska du då göra när du är klar, undrade jag. Ja, sa hon, det löser sig.

Nu vet jag ju inte hur det gick, men är det en sak jag är absolut tvärsäker på, så är det att hon aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, blir rådlös. En sann, uppfinningarnas moder, med andra ord.

Kommentarer: 0 Etiketter: boss Annika altan dusch tegelstenar pensel dörren mobilen verkstadsdel staketet

Snyggt jobbat Åhléns!

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 04 maj 2010 klockan 07:07,

Undrar om detta kommer att bli, mer regel än undantag:

Flaggorna som står rätt ut i blåsten. Visst är det fler än vi här på slätten som börjar på vara less på all blåst? Ok att det är myggfritt och det skulle också kunna vara schysst med lite blåst om det var 30 grader varmt, men det är ju inte det.

Annika ringde och undrade om jag kunde göra henne sällskap på en shoppingrunda igår eftermiddag. Så jag åkte med henne och bland annat så var vi in en sväng på Åhléns. Titta på denna skyltdocka:

Annika sa direkt att hon blev så glad då hon såg den, den är ju inte spe som en räka utan en något fylligare skyltdocka. Jag kollade lite närmare och det stämmer ju, jag har aldrig sett en sådan docka och sedan tänkte jag, varför tyckte inte jag att den såg ”konstig” ut, kan det bero på att den faktiskt såg ganska ”normal” ut? Det var som ingenting att reagera på. En stor eloge till Åhléns som ställer ut såna dockor, synd bara att dom som hade bikini på sig var betydligt spinkigare, kan just undra varför.

Jag och Åke fixade en hängmatta till katterna igår. Enya var försten i den men jag vet inte vad hon egentligen tyckte om den. Den behöver nog en liten förbättring, ska ordna det sedan. Men den duger för tillfället och det ser ut som om någon har varit upp i den nu under natten.

Näpp, nu måste jag kolla Niccolina, jag har inte hört hennes alarm ännu och nu håller det på vara i senaste laget att stiga upp, i alla fall då det gäller henne. Ha en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: flaggor blåst Annika Åhléns skyltdocka Åke hängmatta katterna Enya Niccolina

Datorelände eller haveri

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 30 mars 2010 klockan 07:05,

Theresé skickade en länk till en artikel, skriven av Robert Aschberg, angående datorer. Jag tror hon syftade på Niccos dator, eller ja, för all del, det kan nog handla lika mycket om datorn vi sitter bredvid.

Nå, han skriver bland annat att man dels ska ha tålamod och sedan, tydligen pengar, när ens dator havererar. Hans första reparation av sin nya dator, kostade mer än vad hela datorn som hans fru använder sig av, kostade i inköp. Den är tydligen gammal, men den fungerar dock.

Han avslutar sin artikel eller måhända kåseri, med dessa rader: Jag har mejlat till en ”agent” på företagets ”Nordic solution center” som hörde av sig efter den första reparationen och förklarat att han inte behöver skicka den där enkäten om servicen som han skrev om. De skulle inte vilja läsa svaren.

Det säger nog allt. Att man är bra nog less, på att höra den ena undanflykten efter den andra och att allt ska ta sån tid. När man ringer till vissa företag så får man frågan om dom efter samtalet kan få ställa några frågor om hur samtalet löpte och om man fått den hjälp man ville ha, jag önskar nästan att dom hade en sån liten frågestund efter samtalen med a-kassan, då skulle förmodligen deras bandspelare brinna upp :-)

Vem är ens villig att sitta och besvara frågor om man inte blivit hjälpt? Inte jag i alla fall, då är man ju mest irriterad och vill förmodligen inte heller hjälpa dom till förbättring även om det kanske skulle vara precis vad dom behövde.

Åke har då tagit Niccos dator idag, han träffade på en kille i Vindeln som skulle ta sig en titt på den. Så nu är det bara att hålla en tumme för att han kan fixa den. När Nicco sitter vid våran dator, som saknar avkylning så kan man nästan bränna sig på den efter bara en halvtimmes användande. Har märkt att vissa saker man gör med dator eller vissa sidor man är inne på, gör datorn varmare, och hon har alltid musik på medan hon gör annat och det tål den tydligen inte så bra.

Idag ska jag nog åka och hälsa på Annika, hon är tillbaka fån Ryssland och opererade en minisk igår, så nu är hon nog hemmavid och tar det lugnt. Jag skulle ut och handla igår men efter att bilen stått på tomgång i fem minuter medan jag kämpade med att få bort all is som låg på alla rutor så dog den helt plötsligt bara av och vägrade sedan att starta. Vilken rolig bil vi har! Men Åke kan fixa det mesta och han ringde upp då jag och Birgitta var ute på kvällspromenaden och meddelade att bilen nu går som en klocka. Bara att hoppas på att den fortsätter med det fina beteendet.

Nu ska Nicco ha hjälp med sitt hår, det ska våfflas. Ni får ha en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Theresé dator Robet Aschberg kåseri artikel Nicco frågor Åke Vindeln Annika minisk Birgitta bilen våfflas

Papperskvarnar som mal långsamt

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 25 mars 2010 klockan 07:01,

Niccolina fick bland annat två tröjor av Theresé då hon fyllde år. På en av dom står det: I´m cool, so what. Och det finns tydligen fler tröjor så hon skulle köpa och skicka en till, med texten…typ I´ll rock you eller nåt sånt. Hon tvär pratade med Niccolina igår för att höra vilken av dom hon skulle köpa och dom kom överens om en. Det gick en stund sedan fick jag ett sms från henne där följande kan läsas: Var bara ett fel förutom storleken, det stod I´ll knock you out… Hahaha, den tyckte jag var bra, kan bara undra vad Niccolina kommer att tycka om det.

Idag blir det att handla, jag får då fortfarande pengar från a-kassan trots att dom skrivit att dom inte utrett ännu om jag har rätt till det. Nu vet jag att jag har det så jag är inte orolig, däremot så fick jag samma summa idag som förra gången och då beror det på om dom faktiskt har dragit bort någon dag, vilket dom inte ska göra. Jag får väl deras deklaration idag så jag får se om jag måste ringa dit…IGEN, och ifrågasätta vad dom håller på med. Ska det vara så svårt att uppdatera deras system till det enklare, mycket verkar förlegat och en sak som skulle kunna lösas på en minut via ett telefonsamtal, tar upp till 10 dagar för dom att fixa.

En av alla gånger då jag skulle påbörja en jobbarperiod hos Annika så blev jag först uppringd av henne, hon undrade bara om jag ville och kunde komma och börja arbeta där…typ nästa dag. Ok sa jag men inte kommer det att bli imorgon, det vet du ju hur lång tid deras papperskvarnar mal. Hon protesterade och sa att det inte ska behöva ta sån tid.

Efter samtal med handläggare där hon fått veta att det skulle ta upp till tre veckor innan allt skulle vara ordnat så tog hon saken i egna händer. Hon åkte till arbetsförmedling, fackförbundet och andra instanser, bärande på papper som skulle skrivas under både här och där, och se…hon fixade så jag fick börja jobba, inte dagen därpå men tre dagar efteråt. Ett bevis på att saker kan ordnas fortare om man bara vill. Kanske bara skulle behövas en uppsmörjning av dessa papperskvarnar som dom nu använder sig av.

Ni får ha en bra dag och kolla kolla, imorgon är det fredag, och inte blev jag förvånad över detta, jag bara visste det :-)

Kommentarer: 0 Etiketter: Niccolina Theresé tröja texten a-kassan Annika papperskvarnar jobba fackförbund handläggare instanser

Originalet i hårddisken

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 12 mars 2010 klockan 07:40,

Jag fick ett brev från Unionens a-kassa, i onsdags. Jag är inte ett endaste, dugg, förvånad…icket. Dom vill nu ha originalet på uppsägningen, ok, det begriper jag, men vad är originalet, då Annika skrev det på sin dator och mailade det till mig, underskrivit med en digital signatur? Vill dom att jag ska åka hem till henne och plocka ur hårddisken ur datorn och skicka ner till dom?

Jag ringde dit, 5 minuter i 15, fick vänta till 10 minuter över och då svarade det äntligen. Min fråga var då: Gäller inte en digital signatur som underskrift? Svar: Jag kan inte svara på det då jag sitter i växeln. Fråga: Om jag skriver ut ett likadant papper som jag skickade till er för tio dagar sedan och åker hem till min chef som då skriver under detta med bläck, är det då giltigt? Svar: Jag kan inte svara på det, någon får ringa upp dig imorgon (läs torsdag). Jag ska villigt erkänna att jag var nära på att strypa telefonluren, jag blir så frustrerad

Inte en enda person från Unionen ringde mig igår och det vet jag, då vi råkar ha en presentatör hemma. Det står dessutom på brevet dom skickade, att dom inte utrett färdigt om jag ens har rätt till att stämpla…*suck*. Då jag väntade in pengar från dom igår så trodde jag att dom skulle frysa dom pengarna tills allt blivit utrett, men för en gång skull stod turen på min sida och jag fick mina pengar men…

Vad kan ni utläsa från dessa siffror?

I mina ögon tolkar jag det som att jag jobbat 3 timmar vecka 7 och 3 timmar vecka 8. Till saken hör att jag jobbade ingenting och har inte heller deklarerat arbete. Sedan är väl hälften av 6=3. Dom har dragit en ½ dag/vecka och det betyder väl dessutom att jag skulle ha en normal arbetstid på 6 timmar, men jag har inte jobbat 6 timmar, utan en halvtid är 4 timmar, och det var precis dom timmarna jag hade i Januari.

En sån här gång, om det ska ta tio dagar att få veta att ett papper saknas eller någon liten grej, går det inte snabbare då om dom lyfter luren och ringer upp personen, i det här fallet, Annika, då hade hon över telefonen kunnat intyga att jag är uppsagd. Tror dom att jag suttit och totat ihop uppsägningen själv och varför i hela ---- skulle jag ha gjort det? För att jag tycker det är kul, eller?

Nä, det lutar åt att jag får ringa dit igen, idag, och jag hoppas för den som svarar att jag är lugn och trevlig. Jag vet att man egentligen inte kan vara förbannad på den personen, och jag skulle absolut inte vilja sitta där dom gör, dom får säkert höra en hel del sk-t från upprörda människor, men är inte det också ett bevis på att det inte funkar som det bör göra?

Usch, nu fick jag ju nästan ont i skallen :-)

Önskar er en bra dag och det tänker jag ha, Unionen i ett nötskal eller ej. Ingen ska förstöra min fredag, HA, så det så!

Kommentarer: 0 Etiketter: Unionen a-kassa fråga svar Annika uppsagd bevis telefon

Något tänkvärt

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 21 februari 2010 klockan 13:39,

Fick ett mail från The Boss", Annika med denna lilla historia om val vi gör, hoppas ni tar er tid att läsa, det är mycket tänkvärda ord.

Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid
på gott humör och har alltid något positivt att säga.

När någon frågade honom hur han mådde svarade han: Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar'.

Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.

Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: 'Hur lyckas du?

Kalle svarade: 'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.'

Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.

Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet.

Jag väljer de positiva sidorna i livet.

'Säkert, men det är inte fullt så enkelt', protesterade jag.

'Det är det', svarade Kalle. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen.

Du väljer hur folk skall påverka ditt humör.

Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.

Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.

Jag funderade över vad Kalle hade sagt.

Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen.

Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: 'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?'

Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.

'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle.

'Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva'.

'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag

Kalle fortsatte: 'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något.

Vad gjorde du då?', frågade jag.

Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig', sa Kalle.

Hon frågade om jag var allergisk mot något.

Ja', svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar.

Jag tog ett djupt andetag och ropade: 'Tyngdkraften'.

Genom deras skratt sa jag till dem: 'Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död'.

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.

Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.

Inställningen är, trots allt, allt.

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga'. Matteus 6:34

Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår...

Subject: När det känns för j-ligt, tänk så här.....

Jag är tacksam....... för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna

....för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.

... för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.

....för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.

... för att gräsmattan behöver klippas , fönster tvättas och hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem.

...för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen.

... för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt.

... för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.

... för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.

... för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.

... för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig

... för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt.

... för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.

Kommentarer: 0 Etiketter: "The Boss" Annika mail tänkvärda ord Kalle tvilling tacksam val livet ofödda dotter

Motpoler/motsatser

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 17 februari 2010 klockan 07:17,

Tror ni jag har problem då jag ska läsa boken jag är på nu?

Det är snudd på att jag tycker att den ska reklameras eller att Margit Sandemo, som är författaren, kunde skicka oss hela högen med böcker som hon skrivit, i inbunden form, för är det någon författare jag har framhållit, så är det hon. Och jag har läst hennes böcker i flera omgångar. Dom är så bra! Kanske inte så konstigt att dom håller på att falla i bitar.

Jag blev uppringd av en kvinna igår, som presenterade sig och talade om att en brukare var intresserad av min jobbansökan till henne och vill träffa mig för ett personligt möte, idag. Jag är ju lite nervös men det ska bli spännande. Jag har, i hela mitt yrkes samma liv, bara varit på två anställningsintervjuer, så jag kan inte påstå att jag vet hur det fungerar. Men huvudsaken i detta fall och med detta yrkesval, borde rimligtvis vara att man är sig själv. Och A och O är ju att man trivs tillsammans, annars funkar det inte alls.

Det är bara att hålla en tumme och hoppas på att vi är relativt lika, man behöver för all del inte ha samma intressen hela vägen, men nog underlättar det om man har nåt gemensamt. Fast ibland, absolut inte alltjämnt, så är det ju dom där raka motsatserna som dras till varandra, man kompletteras av olikheterna, precis som med jag och Annika. Vi är väldigt olika i vårt sätt att vara, men ger ändå varandra något som gör en själv, lite bättre. Ganska lustigt faktiskt.

Jag har även påtalat detta för Annika och sagt att två stycken av mig, så hade this and that aldrig blivit, och två av dig hade inte heller fungerat. Vi är två motpoler som behöver varandra för att bli ett riktigt team. Tillsammans är vi oslagbara.

Annars blir det en lugn dag idag, ska ut med Kerstin i vanlig ordning, får se om Janne hänger med. Intervjun kommer att vara klockan ett och efter det kanske man skulle plocka fram dammsugaren för att se om den ids ta några varv här hemma. Nä just det, den är ju inte självgående, jag åker nog på att måsta dra runt den. Ni får ha en bra och förhoppningsvis givande dag, jag hoppas på en likadan för min del.

Kommentarer: 0 Etiketter: boken Margit Sandemo arbete anställningsintervju Annika motpoler motsatser oslagbara Kerstin Janne dammsugaren givande yrkesval

Idrott i skolorna

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 16 februari 2010 klockan 07:28,

Som vanligt då jag hälsade på Annika så var det många diskussioner om vad som händer i världen, hon ville absolut att jag skulle ta upp detta med idrott inom skolorna, här på bloggen så jag gör väl som hon önskar då jag vet att detta är något som ligger henne varmt om hjärtat.

I väldigt många år så har man velat att barnen ska få så mycket motion som möjligt, nu finns det ju en hel del idrotts gymnasier och skolor som utövar idrott men…nu ska man certifiera skolor trots alla diskussioner och studier som visar att barn rör på sig för lite och bara vissa ska få ha idrottsinriktning. Skolorna ska bland annat ha en inomhus fotbollsplan och hur många har råd med något sådant?

Om man diskuterar på detta sätt så undrar jag hur någon överhuvudtaget kunde bli världsbäst på en idrott, här i Sverige. Vad hade vi eller andra för förutsättningar för 20-30 år sedan? Vi fick väl vara glada om någon iddes skotta och spola ishockeybanan då det var väder för att åka skridskor, eller vara tacksam om någon klippte gräset så man kunde sparka lite boll. I skolan var det knappast tal om någon idrotts inriktning, alla skulle prova på allt som fanns.

Varför skulle man inte kunna utöva sport och idrott i skolorna idag, med dom medel som finns? Huvudsaken är väl att intresset är där och vi borde väl göra allt för att det ska upprätthållas och uppmuntra till utövandet trots minimala resurser.

Nu är inte jag helt insatt i detta utan jag skriver utifrån vad hon talade om, men visst är det galet och ibland (eller egentligen ganska ofta) så fattar man inte hur skolpolitiker resonerar, men jag är inte heller insatt i deras verksamhet så man kanske inte alls ska uttala sig. Jag fattar ju att pengar ska finnas till både det ena och det andra men man ska ju också kunna se till vad vissa saker kan göra för barn, framåt i tiden. Vad man kan vinna på att satsa pengar idag, och hur det kan se ut fem år framåt.

Idag ska jag nog satsa på en semla till kvällsfikat. Jag är egentligen inte speciellt förtjust i dom, men åtminstone en gång per år, tycker jag att man kan offra sig. Om jag hade tid och lust skulle jag kanske ha provat på hallon semlorna som jag vet att Theresé gjorde för att bjuda på, på hennes jobb, jag har glömt att fråga om dom föll alla i smaken, men det gjorde dom säkert, dom såg då goda ut. Näpp, det får bli vanliga semlor med mandelmassa, förhoppningsvis så finns det färdigbakade bullar så man bara behöver fylla dom, annars vet i sjutton vad jag gör, tycker inte att dom köpta är goda, dom blir torr så fort, och inte ids jag baka dom heller, är så svårt att bara få tre stycken. Jag får se vad Hp:s har att erbjuda.

Ni få ha en bra dag och kom ihåg, efter regn kommer sol, efter kyla kommer värme, efter fettisdag är det ett år kvar innan nästa semmeldag.

Kommentarer: 0 Etiketter: idrott sport utöva pengar Annika certifiera fotboll intresse skolpolitiker insatt semlor kvällsfikat Theresé hallon semlor jobbet

En skylt

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 15 februari 2010 klockan 17:46,

När jag kom till Annika idag så satt denna lapp ute på parkering:

Jag gissar att det är någon som irriterat sig på att en annan person (notera annan, inte jag) ställt sig för nära hans/hennes bil.

Kommentarer: 0 Etiketter: Annika parkering irriterad notera person

Blåst

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 15 februari 2010 klockan 07:49,

Ja nog är man lite knäpp alltid, då man sitter uppe nu, fast Niccolina har studiedag och därför behövde ju inte jag heller kliva upp på morgonen. Men det är som förgjort, då Åke kliver upp då vaknar även jag. Tänkte, jag stiger väl upp då och tar en kopp kaffe med honom och går i säng igen, men det funkar aldrig det heller. Jag kan inte somna om, utan jag gav upp och gick och tvättade håret istället.

Har tänkt åka och kolla läget hos Annika idag och fixa det där anställningsbeviset som a-kassan vill ha, så dom får ordna till sina papper och att det kanske kan bli lite ordning till slut.

Vi har bestämt att jag ska jobba mina 16 timmar, dom sista fyra dagarna varje månad, på det viset så drar vi ut på dom där lovliga 75 dagarna som man får stämpla upp, betydligt längre än vad det skulle ha blivit om jag jobbat en dag i veckan. Tji fick dom (som har kommit på detta idiotiska system) och för Annika eller för min del så spelar det ingen roll hur vi lägger upp mina arbetsdagar. Det enda som är synd är att när tre veckor har passerat så får man ägna första dagen till att komma i kapp, mycket kan hända under dom arbetsfria dagarna, så man får lov att uppdatera sig.

Vi såg på blåsningen igår kväll, det är sällan, numer, som dom har en riktigt rolig blåsning. Enda gången jag skrattade hjärtligt, var då bilen delade sig på mitten och man fick se killens min, den var bra. Men ingen kommer i närheten av ner släckningen av Expressen huset med Peter Settman, den blåsningen var obetalbar. Hade ögonen kunnat ploppat ut ur skallen så hade dom gjort det på Peter den gången.

Konstigt ändå att sånt där ska roa en så mycket. Vi såg på AFV i helgen också, och många gånger är det ju människor som lurar andra eller skrämmer upp dom, jag sa till Åke, visst är det knepigt att vuxna människor ska tycka att det är kul att lura andra, man är som ett barn men det är kanske det som är meningen, utan såna saker blev man väl alltför tråkig och grå.

Kom ju onekligen att tänka på när jag jobbade tillsammans med Sussie på dagiset. Vi jobbade i köket och det hände väl ibland att hon var lite sen. Jag började alltid med att plocka fram brödkorgarna och ställde upp dom på matvagnarna samt förberedde frukosten. Denna morgon hade jag med mig en gammal ”raggarsvans” och ett snöre. Knöt fast svansen uppe i skåpet där korgarna stod och tryckte in svansen när jag stängde skåpet. Sedan gluttade jag ut genom fönstret för att kolla in då hon skulle komma småspringandes.

När hon dök upp så stod jag och var strängt upptagen med att röra om i gröten och skära upp pålägg, hon sa själv att hon hade tyckt att det var konstigt att jag inte ställt fram korgarna, det brukade vi väl göra först av allt. Nåja, hon ställer sig på tå och sliter upp skåpet och ut åker svansen i en rasande fart, hahaha…hon blev rädd vill jag lova, synd att man inte hade en kamera och filmade alltihop.

Näpp, nu ska jag ta mig en frukost, Niccolina ska få fortsätta sova, enligt egna önskemål så då får hon väl göra det, med risk att hon sover i flera timmar. Ni får ha en bra dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: a-kassan anställningbevis Åke Niccolina Annika jobba blåsningen AFV luras "raggarsvans" skåpet kamera Sussie

Utlåst i morgonrock & -15gr

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 29 januari 2010 klockan 07:10,

Jag hatar att knyta mina skor och igår blev det sex gånger. Först att hjälpa Åke med bilen, gå med Jennifer till skolan, promenad med Kerstin och Janne, träning, bilen igen och sist, hämta Jennifer på dansen.

Sedan hade jag dessutom tvättstugan så det var ett evigt springande. Jag vet varför jag hatar att knyta skorna, inte så mycket för själva knytningen utan för att jag vet att dom ska av, sedan. Och det absolut värsta jag gör, rent smärtmässigt, är att ta av mig skorna efter att jag varit ute. Det gör så j-kla ont i både ben och rygg.

Men efter att ha pratat med Annika igår så vet i tusan om jag hade velat byta dag med henne. Hon tar sig ju hjälpligt framåt och igår morse skulle hon ut, i morgonrocken, och skorna hon brukar traska runt i brukar vara foppa tofflorna så det hade hon säkert på fötterna, hon skulle bara hämta in tidningen. Det var ju, som ni säkert vet, ca 15 minusgrader ute.

När hon kommer tillbaka till huset, så kommer hon inte in, handtaget på insidan av dörren har ramlat loss. Nu har hon en inneboende hos sig och hon var därinne men lyckades inte få fast handtaget så dom kunde öppna dörren, med den följden att tjejen fick gå ut på baksidan (hon hade tider att passa på skolan) och ni som följer mitt bloggande, vet att Annika inte är så kurant just nu, med flertalet frakturer på revbenen, flisor som slagits av på ryggkotor, en förstörd minisk som ska opereras osv. så själv kunde hon inte ta sig in den vägen, då den ligger väldigt otillgängligt till.

Hon har fått diverse hjälpmedel, däribland ett larm, så hon larmar och dom ringer upp, så hon frågar om dom möjligtvis kan komma och hjälpa henne in, även fast hon nu inte har ramlat omkull. Det ska dom göra men…dom får ett fall som är mer akut och måste ta det först vilket innebär att Annika blir stående därute på altanen i en timme innan dom kan komma…brrrrrrr.

Hon sa att hon fick sitta två timmar framför öppna spisen innan värmen så sakteliga började återkomma. Nä, fy fasen, jag ska inte gnälla på att jag måste ta på eller av, mig skorna. Det är ju en världslig sak.

Bilen vill fortfarande inte starta, vi försökte otaliga gånger igår men den enda gången den huckrade till var med startgas. Undrar just om det kan vara en ispropp? Vi lämnade det bekymret till i helgen, då kanske han kan få in den i nåt garage. Det värsta är att jag ska ta Jennifer till Hagaskolan idag, för den sista vaccinationssprutan och jag som fryser bara jag tittar ut, och nu är det minus 19 grader här och inte såg det ut att bli varmare till i eftermiddag. Det är bara att bita ihop, framkalla en bild av Annika ute i blåsten i morgonrock och he sig iväg. Jag ska nog plocka upp sparken, så går det lite fortare.

Önskar er alla en trevlig fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Knyta skor hatar smärtmässigt Kerstin Janne Jennifer dansen träning morgonrock handtaget larma en timme -15 Annika öpnna spisen huckrade bilen Hagaskolan vaccination trevlig fredag

Så mycket allvarligt

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 27 januari 2010 klockan 07:12,

Hade precis suttit och skrivit alltihop, hade en mening kvar och då stängde datorn ner. Jag som skriver detta i Word bara för att kunna spara så det inte försvinner, men vad hjälper det om man inte klickar på spara med jämna mellanrum utan bara då man är klar. Jag fick morra en del men se, när jag startade upp igen så hade den sparat allt själv. Perfect!

En morgon då jag följde med Jennifer till skolan så gick vi och pratade om att vara utbytesstudent. Jag frågade henne om hon skulle få välja ett land i hela världen, vart hon i så fall skulle åka.

Först sa hon nåt som jag inte kom ihåg och hon undrade vad kriterierna skulle vara för att få åka just dit. Jamen det handlar ju om att lära sig språket och kulturen, svarade jag. Jaha, men då skulle jag åka till Thailand, sa hon. Där skulle hon köpa en massa coola saker och ta fina bilder.

Jag upprepade mitt svar och sa att du ska lära dig kulturen och språket, har du tänkt bo där i flera år, och det är inte en shoppingresa du ska ut på. Att lära sig Thailändska är nog inte tvärgjort.

Aha, sa hon, då väljer jag Japan. Och sedan kom värsta utlägget om hur bra det var där. Hon hade hört genom någon som varit där att det fanns dom som klädde ut sig till seriefiguren och gick runt på stan. Jamen Hallå, sa jag, du ska väl inte åka dit för att bli en seriefigur heller. Då skrattade hon och sa att det kanske vore kul. Jaha, men språket då sa jag. Japanska är säkert inte så mycket lättare att lära sig än Thailändska.

Det oroade inte henne ett dugg. Jag kan redan Japanska, sa hon. Ehhh, ok? Ja, sa hon, jag kan säga Hej, Skit, Tack och Vi ses.

Mhum, och på dom fyra orden skulle du kunna klara dig själv. Du skulle alltså kunna gå in i en affär, säga Hej, peka på en vara och säga Skit, sedan Tacka då dom ger dig den och till sist säga Vi ses. Jag tror inte att dom skulle vilja att du kom tillbaka till deras affär i så fall.

Så kan ett samtal låta på väg till skolan, fantasin r det inget fel på och ofta kan hon ge svar på tal.

Jag blev uppringd igår, av ett företag i Uppsala, han undrade om jag kunde länka till två bilföretag därnere. Jag trodde först att han var en försäljare av något slag men fick sedan förklarat för mig vad han var ute efter.

Han hade gjort en sökning på motor eller bilar eller nåt liknande och då hade min blogg legat ganska högt upp på den listan och därför blir bloggen intressant och i gengäld för att jag gör det så lägger han ut min länk på andra ställen. Ok, jag förstår att företag kan behöva detta men jag som vanlig bloggare har ju inget för det, så egentligen spelar det ingen roll om jag finns på andra platser, men å andra sidan, vem vet. Kanske man får andra erbjudanden från oväntat håll. Så, det var en förklaring över varför jag länkar till företag i Uppsala.

Idag ska jag till Annika och göra mina 4 timmar, det är inventering av företagets tillgångar och alla papper för december som ska läggas i ordning till bokföringen som ska hinnas med, plus mailen som ska gås igenom och säkert något mer på det. Vi får se. Ha det gott!

Kommentarer: 0 Etiketter: Word stängde ner Jennifer skolan Thailand Japan Japanska Hej Skit Tack Vi ses företag Uppsala länkar bilar motor bilföretag bokföringen inventering Annika

Hur svårt kan det vara?

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 20 januari 2010 klockan 07:15,

Vi såg på mästarnas mästare, igår, ett ganska intressant och underhållande program, där man får lära känna våra idrottsstjärnor på ett naturligt sätt. En av tävlingsgrenarna var speciellt rolig att se på. Den där då alla stod på rad och inväntade en färgad lampa.

Röd kunde betyda att dom skulle stå still, grön att stiga ett steg framåt, gul att lägga sig ner, blå att ta ett steg bakåt…typ. Man fattar ju att det var svårt, för att fixa det och inte dras med av vad alla andra gjorde så krävs koncentration och att stänga av vad som händer på sidan om.

Tänk vad roligt det kunde bli om dom införde detta på dragracingtävlingarna. Röd lampa, stå still, grön lampa, åk iväg, gul lampa, gör en burnout, blå lampa, släng in backen. Hahahaha, nae, det kanske inte var en sån smart idé.

Har ni någon gång provat på att skicka en mening med flera frågor i, till en myndighet, företag eller liknande? Och har ni i så fall fått svar på alla era frågor? Inte jag, jag retar mig nåt fruktansvärt på att det ska vara så svårt att svara på ALLA frågor man ställer.

Började i förrgår med att skicka två frågor, ställda i samma mening, till facket/a-kassan. Jag fick svar på den första frågan. Det måste ju vara jättesvårt och tidskrävande att svara på den andra frågan och om dom inte har ett svar, kan dom väl för sjutton, tala om det då.

Sedan är Jennifer intresserad av att kanske börja med breakdance, då schemat dom hade innehöll en massa bokstäver, dålig beskrivning osv. så mailade jag dit istället, med frågan finns det en nybörjarkurs, och i så fall, när, var, och hur mycket kostar den? Svaret blev det finns en kurs och den kostar 840:-. Och det skulle då vara svaret på mina frågor??? Skickade ett till mail och lade till en fråga med vilken beteckning kursen hade, då man skulle skriva det i anmälan. Fick svar på vart den skulle vara men inte beteckning eller när den skulle börja. *Arrghhh*

Dom senaste jobben jag har haft har inneburit att sitta och svara på olika mail, jag har alltid minimerat sidan med deras frågor och betat av dom eftersom. Ska det vara så svårt att göra på det viset? Det sparar ju tid och energi att lägga på annat än att sitta och skicka mail till samma person flera gånger. Att man kan missa ibland, kan man väl förstå, alla är mänsklig men nog känns det som om dom har lite engagemang när dom inte kan svara på frågor man ställer. Ja, man kan säkert ringa dit men jag brukar välja att maila, dels får man ju då sina svar, svart på vitt och kommer man inte ihåg så är det bara att gå in och kolla igen sedan tänker åtminstone jag, att dom kanske har mer tid med att maila än att svara i telefon då dom kanske har fullt upp med kunder eller dylikt. Men jag måste väl ha fel i det fallet.

Idag ska jag jobba hos Annika, hon har nu äntligen fått komma hem, visserligen inte i toppskick och med en massa hjälpmedel, men hemma är alltid hemma. Sen ska jag fila på en lapp som jag ska sätta upp på sophusen om en ”mitt i veckan fika” som jag hade tänkt dra igång här i lokalen, till att börja med, en gång i månaden, sen får vi se om det finns intresse av något sådant och att man kan lämna över bakning och kaffekokning på andra så vi delar på ansvaret. Om man inte testar så får man aldrig veta heller, kan väl vara trevligt att ha ett ställe att träffas på under vintern, och få ta sig en fika. Ni få ha en bra onsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Mästarnas mästare gul lampa blå lampa röd lampa grön lampa dragracing burnout mening fråga svar Jennifer breakdance facket a-kassan Annika toppskick mitt i veckan fika

Knickedick

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 13 januari 2010 klockan 06:54,

Att man fick vara nummer ett…hela dagen igår. Jag slog mitt besöksrekord med hästlängder och hade 1919 sidvisningar. Man blir som lite lur att något är fel. Har det brunnit någonstans, har ledningar frusit, har räknare fått skvatt? Men kul är det att iaf att någon, tycker att det är tillräckligt intressant för att sitta och läsa det man skriver.

Nåja, när jag steg upp i morse så hade jag ordet knickedick i huvudet. Det är nämligen ett ord som Åke använde förut och ska betyda ungefär något som, knäppgök eller kuf eller någon som ser lite vilsen ut. Vi åkte upp och lämnade igen borrmaskinen i söndags och stannade för att bussen skulle plocka upp en man och då kom det över Åkes läppar –jaha det var en knickedick där. Det var så längesedan han sa det att jag hade glömt bort just det ordet och det var kanske därför det fastnade.

1997, gick jag ju en sån där kurs, och vid ett tillfälle så fick vi till uppgift att skriva upp ”fula” ord om kvinnor/tjejer, respektive ”fula” ord vi använder om eller till män. Och nu varnas det för att det kan komma svordomar och fula ord.

Om kvinnor kan vi säga:

*Slyna

*Bitch

*Hagga

*kärringjävel

*Hora

*Fitta

Ja, jag behöver väl inte skriva ner mer, och till männen kan vi höra följande:

*Gubbtjyv

*Gubbjävel

*Gubbstrutt

Sen kan jag inte komma på några fler ord, det finns säkert men inte i närheten lika kränkande som orden till kvinnor och då kan man ju fråga sig varför det är så här? Åke däremot har ju några ord men dom är nog ganska hemmagjorda, som till exempel, just ordet knickedick eller plösjävel men dom är nog inte heller så hemska egentligen.

Vi fick aldrig något svar på varför det är som det är men man får sig en funderare (vilket jag egentligen inte behöver, min hjärna arbetar för högtryck ändå :-D).

Jennifer, hör och häpna, var pigg och alert igår då jag skulle ha upp henne, hon har längtat till skolan från dag ett, på jullovet. Och det är klart, många kompisar försvinner ju bort till släktingar och vänner och kvar i stan blir inte så många. Tyvärr brukar längtan till skolan avta ganska snabbt efter skolstart så jag räknar inte med några större förändringar vad det gäller väckningen av henne.

Idag ska jag iväg hem till Annika och jobba lite, sedan åker jag upp till henne på lasarettet, nu ligger hon på en annan avdelning och jag hoppas att dom kommer fram till vad dom kan eller ska göra. Det är ju tragiskt om hon bara ska ligga där och se tiden an.

Ni får ha en bra onsdag och kolla…snart är det fredag igen, otroligt!

Kommentarer: 0 Etiketter: Hästlängder sidvisningar nummer ett kurs knickedick plösjävel svordomar fula ord kvinnor män jullovet Jennifer Annika lasarettet avdelning

Femöres kola och Jenka

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 09 januari 2010 klockan 09:17,

Jag kopierar min text här och sätter ut den på min sida på netdoktor.se, där får man också en del kommentarer på det man skriver. Igår, apropå min blogg om tuggummi, så var det en som efterlyste namnet på tuggummit i svart och gult papper, tuggummit i sig var med lakritssmak.

Jag visste med en gång vilket tuggummi hon menade men att komma på namnet var lite klurigare. Det första som poppade upp var Jenka, och jag vet att det inte var det, men jag brukade nämligen köpa ett Jenka och ett sånt där lakritstuggummi.

Gjorde en del ärenden, var på strömpilen, hem till morsan och drack kaffe, till Annika och lade in räkningar på datorn, när jag så kom hem, bärandes på alla påsar så kom plötsligt Jenka fram igen och direkt efteråt Shake. Visst är det lustigt att ett namn eller plats kan vara helt bortblåst för att sedan dyka upp från ingenstans? Kanske inte skulle vara speciellt lustigt om det aldrig dök upp heller, ett tydligt tecken på dåligt minne. Men hjärnan verkar arbeta på sitt håll utan att man är medveten om det för att sedan ge ett tecken på att den arbetat klart och ger en sitt svar. Ganska bra, faktiskt.

När jag satt hos morsan så sade jag vad jag bloggat om och då blev det mer prat om godiset från förr. Vi gick en liten nostalgitripp bland godsakerna, 5 öres kolan som då var mycket större än en vanlig kola idag. Jag kommer ihåg att på slutet av 5 öringens och 5 öres kolans livstid så fick man bara köpa kolan för att fylla upp till närmaste enkrona eller femtio öring. Hade man handlat för 1.95 så fick man ta en kola. Förstår egentligen inte varför, vad hade det för betydelse, huvudsaken för kiosken borde ju ha varit att få sälja sina saker och få sina pengar?

Morsan berättade att min morfar plockade kåda från ett speciellt träd, och det fick dom ha som tuggummi. Hon tyckte att det var ganska gott, lite träsmak på och hårt till en början men när dom tuggat tillräckligt länge så funkade det alldeles ypperligt. Hon kommer däremot inte ihåg från vilken trädsort han tog kådan ifrån, kanske någon av er som vet?

Idag är en oskriven dag, eller oplanerad kan man också kalla den men garanterat är att den kommer att svischa förbi lika fort för det. Ni får ha bra lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Netdoktor Jenka Shake morsan kåda godis kiosken 5 öres kola tuggummi tuggat Annika

Lösning på finanskrisen eller något annat?

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 16 december 2009 klockan 07:05,

Annika, chefen, var på ett möte i förrgår kväll där det diskuterades om Kvarken och hur det skulle byggas och finansieras. Finansieringen är, som jag förstått det, det största problemet. Nu hade hon fått ett mail från en kille där följande historia gick att läsa. Läs denna och tänk er sedan tanken på vad som skulle kunna bli. Killen som skickade den till henne tyckte att man kunde lösa finanskrisen på detta sätt.

Den rika turisten klev in på hotellet i en liten by. Hon lägger 1000 kr i receptionen och går för att ta en titt på rummen.
Hotelldirektören tar omedelbart med sig tusen lappen till slaktaren och betalar sin skuld.

Slaktaren går med pengarna till bonden och betalar sin skuld.
Bonden tar sedeln till bensinmacken och betalar för bränslet han har tankat på kredit.

Mack ägaren går till by horan och betalar sin skuld på tusen kronor.
By horan går till hotellet och betalar sin skuld med tusenlappen.
Hotelldirektören lägger tillbaka sedeln på disken.
Turisten kommer tillbaka till receptionen. Hon gillade inget av rummen och tar
tillbaka sina 1000 kronor.

Ingen har alltså tjänat ett enda öre. Men hela byn är skuldfri och alla ser
framtiden an med tillförsikt!

Ungefär så här kommer finanskrisen att sluta, enligt skrönan som den berättas
av analytiker och fondhandlare.

Det är ungefär som filmen som gick på i söndags, skicka vidare. Och jag tror stenhårt på att det du gör för andra, får du också tillbaka. Inte nödvändigtvis från personen du gör något för, det kan komma från ett helt annat håll.

Vidare till digestive kex och hur jag missuppfattades av Jennifer, då vi var på Maxi igår och handlade.

Vi stod vid en pall, full av digestive kex och jag sa att vi kanske skulle ha köpt ett paket. Sen gick jag vidare till bröddisken och letade runt där. Vart har dom digestive kexen sa jag. Jennifer tvärstannade och sa, JAMEN vi stod borta vid dom. Ja sa jag, men dom där är inget att hänga i julgranen, jag vill ha några andra. Hon såg på mig som ett STORT frågetecken, vad sa du, sa hon. Jag vill inte ha dom där kexen. Mm, men vaddå julgran???

Då insåg jag att hon faktiskt trodde att jag skulle köpa kexen för att hänga dom i julgranen. Hahaha, jag fick förklara att det var ett uttryck om man tyckte att något var dåligt eller sämre än man hade tänkt sig.

Ha en bra dag, jag själv, förmodar att jag kommer att få ta fram STOR sopen för att få bort all snö från bilen innan jag beger mig till jobbet. En nackdel med all snö som ska var så efterlängtad och göra allt så ljust. Men dagen blir fortfarande så bra som man gör den till, och jag vill att den ska vara det :D

Kommentarer: 0 Etiketter: kvarken Annika finansiera finanskrisen mackägaren slaktaren skuldfri analytiker digestivekex hänga i julgranen Jennifer Maxi STOR sopen skicka vidare

Här ligger....

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 02 december 2009 klockan 08:37,

Jag frågade Annika igår, om vart Dubai egentligen ligger, jag är ju som sagt, värdelös på kartan. Då skulle hon visa mig och tog ett papper och ritade detta

Ehhh, längst upp har vi då Sverige, sedan kommer Danmark och det mer markerade stället är Dubai, eller det kanske var Tanzania och ringen ovanför är Dubai. Jaja, nu vet jag något sånär, men jag tror inte att dom publicerar denna karta i någon atlas. Liknar mer väderkartan som Gösta Ekman en gång i tiden skulle rita men som han inte lyckades helt med.

Kommentarer: 0 Etiketter: Ehhh Dubai Tanzania Annika atlas Gösta Ekman väderkartan

Dubai

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 25 november 2009 klockan 10:05,

Världens enda 6 stjärniga hotell ligger i Dubai

Det du Annika, då vet du det, du som ska dit om någon vecka.

Kommentarer: 0 Kategorier: Visste du det? Etiketter: Dubai 6 stjärniga Annika

Kontorskatter inte råttor

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 10 november 2009 klockan 07:31,

Nu har vi flyttat kontoret hem till Annikas villa igen, så nu är vi tillbaka på ruta ett. Hon hade kontoret där då jag jobbade hos henne för första gången.

Jag delar mitt kontorsrum med 2 helvilda kattungar. Annika var borta igår men ringde och gav vissa direktiv, jag sa åt henne att katterna var som galna. Ja, sa hon, dom får inte vara på skrivbordet och inte på stolarna, dom fattar om du säger åt dom....Jo tjena, säger jag.

Mitt skrivbord står vid en fönsterglugg in mot köket och där hoppar dom upp i en väldans fart sen studsar dom ner på mitt skrivbord, jag vet inte hur många gånger jag lyfte undan dom, sedan for dom upp på min stol för att vässa klorna, jag lyfte bort dom och så fort jag vände ryggen till så satt dom där igen, det spelade heller ingen roll om jag satt i stolen, dom hoppade ändå upp på huvudstödet.

Den enda gången dom lyssnade på mig var då jag hytte med fingret, stirrade dom i ögonen och sa NEJ! Då sänkte dom huvudet lite och väntade tills jag tittade bort, då var dom där igen.

Jag tog en katt och lade den (jag vet inte vem som är vem) i mitt armveck, med ryggen nedåt, som man håller en baby, för att se vad den skulle göra, jag håller Enya på det viset och det tycker hon om, men inte Eloise. Jag var ju inte säker på om den här skulle börja klösas eller om den skulle kapitulera...den somnade och låg där och kurrade som bara den. När jag sedan lyfte ner den på soffan bakom mig, så där lite försiktigt, så skulle den nödvänigt upp i min famn igen så den använde mitt ben som klösbräda, skönt! Här kommer några bilder på en av dom:

Ha en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Annika kontorskatter stolen skrivbordet gluggen klöste kontor köket

Goda nyheter!

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 05 november 2009 klockan 06:54,

Så fick man äntligen komma med lite goda nyheter och nu är det officiellt och jag har tillåtelse att berätta, vi, alltså jag och Åke ska bli mormor och morfar, och Jennifer moster, till sommaren. Theresé hade med sig ett farsdagskort som hon lämnade fram till middagen i förrgår, där det stod Grattis på farsdag men nu ska du bli morfar!

Jag sa, förstå nu vad vi ska skämma bort det barnet, och det behöver vi inte lida över heller. Jennifer erbjöd sig att vara barnvakt och skulle säkert ha följt med henne hem redan nu, för att planlägga nedkomsten.

Theresé berättade detta för mormor och morfar i tisdags, då Emma fyllde år, morsan höll på tappa tallriken hon satt och höll i samt att ett fågelbo är litet i jämförelse med hennes mun som den såg ut då :-o

Hon blev överlycklig och jag kom ihåg vad min ingifta moster sa att hon hade gjort då jag ringde för att tala om att Theresé var född. Dom var då uppe i Malå och hon kommit nedrusande över potatislandet och viftat med armarna samt skrikit –JAG HAR BLIVIT MORMOR! Sen hade dom åkt ut med bilen på nåt ärende och Ing-Mari hade fått stanna bilen när dom mötte någon gående så hon hade fått skrika åt dom med, att hon blivit mormor.

Lillbrorsans pojke är född på min mammas födelsedag och nu är tydligen detta barn beräknat till min födelsedag, det skulle vara kul om det blir så, men lite kan man bestämma om det.

Idag är jag ledig, sorry Annika, du får ta kontoret själv idag, med alla papper, sladdar, datorer som ska komma på plats, men själva flytten har ju gått otroligt bra trots alla saker som ska med. Jag ska roa mig på Expo, egentligen hade jag tänkt åka och ombesikta bilen men av någon fruktansvärt konstig anledning (jojo) så lyser helt plötsligt bromslampan, får se om Åke kan fixa det ikväll så jag kan åka dit imorgon, det vore ju snöpligt att åka dit för en sån sak då det är höjden på lyktan dom ska efterbesikta. Sen är det kurskväll ikväll, mer om detta imorgon. Ha en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Goda nyheter Theresé mormor morfar moster barnvakt morsan födelsedag besikta bilen Annika

Skrivs av

Vanliga etiketter

Mest kommenterat

Arkiv