Öhman gjorde ett påpekande igår, det var nu inte han som myntat uttrycket ettan, utan det var Brälla, som tyckte att Blomstrevägen från det här hållet, blir ju ett, fast den i själva verket börjar längst ner efter vägen och inte med nummer ett, utan elva med elva. Ha, precis som på Näckrosvägen, där finns ingen etta, men där var det tydligen meningen, en gång i tiden, att det skulle ha blivit en förskola, och då hade den fått nummer ett.

Det blev en lugn valborg för oss, vi satt ute mest hela dagen, fick kaffefrämmande från Kittelfjäll, sen dök mina föräldrar upp med några bekantingar som ville kika in och se hur vi bodde. Vi hann också med två svängar med Camaron, och när jag satt och tittade på den, när vi parkerat den här på gräsmattan, så kunde jag inte annat än kläcka ur mig - Med den storleken som det nu är på hjälmen, så inti fasen behövs det då något nack och halsskydd, jag får ju vara glad om huvudet går in mellan framrutan och ryggstödet på förarstolen :-)

Och i vanlig ordning, sittandes härute, så var det många som höll på hamna i olycka men dom klarade sig. Några bilar provade på att gena i korsningen och det kan ju sluta med en ände av förskräckelse. Andra knepiga bilister struntar i att det faktiskt är ett trafiklyse och stannar ändå, med en viss risk att andra inte uppfattar det utan stirrar sig blinda på lyset. En hel del "fin" bilar har nu också tinat fram och det känns som rena uppvisningen då vi sitter här och kan kolla in dom.

Nu önskar jag er en lugn och fin söndag!

Kolla här...eller rättare sagt, läs det här och försök sedan ge mig en förklaring.

När vi flyttade hit, så bar vi över en hel del till huset, när vi ändå skulle hit. Vi hade tolv vita kaffekoppar med tillhörande fat, märket är Gustafsberg, "kontur". Dessa hade jag fått för flera år sedan av mamma, då dom köpte sig nya koppar.

Nu finns det tolv fat och två koppar som står i skåpet...kopparna är borta. Och nej, jag har inte slagit sönder dom, en av kvällarna då vi var här och fixade så kokade jag kaffe och upptäckte då, att dom försvunnnit. Jätteknepigt, inte skulle väl någon av dom som varit här och jobbat, tagit med sig tio koppar hem och lämnat faten...hm.

I huset fanns också två kryddburkar, lite ovanliga och på en av våra turer till mattex antik, så hittade jag en burk där som han skulle ha 160:- för, den köpte jag inte, däremot hittade jag en likadan burk på kupan för 30:- och den tog jag (nä, jag tog den inte, jag betalade faktiskt). Nå, nu, idag, så är det den enda burken som finns i huset, dom andra två är borta. Dom stod i samma skåp som kopparna. Visst kan man börja fundera. I skåpet bredvid, fanns en varmvatten beredare som skulle bort, kan det vara så att koppar och burkar föll ut, då dom tog bort den, och gick i tusen bitar, men varför talade dom i så fall inte om det? Nä, det här kommer vi att få fundera över i evigheter.

Vidare, så skrev jag ju förut om plattan som hade stått på i huset, förmodligen över natten, och det var tur att den bara stod på ettan. I helgen då vi steg upp och jag skulle sätta igång kaffepannan, så stod ena plattan på trean, och jag vet, vis av erfarenhet, att skulle den plattan ha stått på sedan förra kvällen så hade spislocket som låg på plattan, börjat brinna eller knycklat ihop sig av värmen, och det hade det inte gjort, det syntes knappt på locket och jag blir inte klok på, hur fasen plattan kunde stå på. Den kan ju för sjutton, inte slå på sig själv, eller?

Vi går vidare. Vi har ju pysslat med utemöblerna i helgen, Åke slipade och jag målade. När han stod och slipade så lade slipmaskinen helt plötsligt av, och det tog han som ett tecken på att det var dags för en kaffepaus. Han kom runt på framsidan och satt sig ner. Efter tio minuter hör han helt plötsligt någon som står och slipar...hm, kunde det vara grannen som stod och slipade, frestad att piffa upp sin egna möbler? Nej, det var inte grannnen, det var våran slipmaskin som stod och slipade, alldeles själv, på samma fläck, hahaha, den måste ha fått tuppjuck eller nåt.

Mycket ska man då få vara med om och jag tror inte att detta skulle vara sista gången jag får skriva om alla konstighter. Idag jobbar jag, börjar klockan två, innan dess ska jag gå ut en sväng och lämna igen Kerstins nyckel, som vi lånade för att ta ut Camaron från garaget. Dom, Kerstin och janne är ju i Turkiet och njuter av värme och nya vyer, det gissar jag då att dom gör. Önskar er alla en fin onsdag!

Jag städade inte ur en garderob, däremot Camaron (eller så var det så att Åke hämtade upp den) och jag har därmed inte mindre än en skoter/cross hjälm att sälja. En perfekt julklapp till dom som är rädd om skallen.

Den är då tjejkörd, då jag enbart använt den till dragracing, okrockad och i fint skick. Storlek M. Anledningen till varför jag säljer den är för att nästa säsong så är den inte längre godkänd för min del utan då ska det till lite värrare saker, så går det när man pressar tiderna nedåt :-)

500:- vill jag ha för den. Hör av er via mejl: m_hallsten@hotmail.com

Gårdagen började bra, satt ute och blev bjuden på förmiddagskaffe av Jan och Ingegerd, och med vi menar jag både Sören, och Gunbritt (rätta mig om jag tar fel på hennes namn), och jag, hunden Fanny var också med som fotvärmare. Vi väntade på Åke som jag hade tänkt skulle ge en liten guidad tur i bussen, men av någon outgrundlig anledning så hade han slocknat på soffan. Kan det måhända vara lördagens efterdyningar som gjorde sig påminda?

Det bidde ingen Seinfeld igår, vi spelade på V75 istället och vem hade anar att det skulle ta hela kvällen. Tre timmar innan alla sju lopp var färdiga. Jag stöp på tre av loppen och var därmed ute, Åke däremot fick in sex hästar, men någon större slant blir det inte då det ska delas på tio. Men han går i alla fall plus.

Jag anmälde mig till Kubbe igår, Brälla har kommit hem från staterna med våran styrsnäcka så Åke gick ut i gårkväll för att byta den, allt såg bara bra ut. Då han helt plötsligt insåg att armen på snäckan, passar inte i hålet, den är en ½ mm för liten.

Ska börja med att tala om att vi fick igång Camaron igår. Jag satt bakom ratten och Åke stod nedhukad under huven. Bilen varvade upp så det var som om jag gav järnet, trots att jag inte hade foten på gaspedalen. Jag vred snabbt av nyckeln, vi tog några djupa andetag, han kollade runt under huven och sedan provade vi en gång till…med samma resultat.

Ni kommer ihåg den där vinväskan, som Janne poserade så stolt med? Nu har dom snart sålt slut på dom, uppe på Ersboda. Enligt säkra källor så fanns det endast kvar tre stycken, igår eftermiddag, och nere på stan finns dom inte. Men det är klart, är man desperat så kan dom alltid beställa hem sådana.

Jååå det var ju som morsdag igår och av Theresé fick jag en ljuslampett med sugproppar med tillhörande doftljus, samt en kryptisk burk med texten airfreshener och med katter på. Hm, skulle man tordas öppna burken? Man vet ju som inte om det skulle lukta fisk eller något annat som katterna skulle gilla.

Man ska aldrig titta ner då man är ute och går vid regn. Maskar som ligger på asfalten i miljontal, huvva. Till slut kan man ju bli nipprig. Vet en gång för flera år sedan då jag skulle följa med Nicco till skolan, hon satt på cykeln och jag gick. Vi hann inte mer än några hundra meter då hon skrek till och höll på ramla av cykeln, hon hade upptäckt alla maskar som krupit upp från jorden och lagt sig så där lämpligt på vägen. Titta inte ner sa jag, men hon vägrade cykla mer den dagen.

Eller kan det vara så att jag skojade igen? Niccos dator visar att den har ett eget liv och nu, trots att hon fått en ny hårddisk etc., så hade alla hennes bilder och all musik, försvunnit igår då hon slog igång den. Oj så kul att det fortfarande händer saker här på slätten…

Vi hade dragit över Camaron till verkstan där han hållit på att skruva med bilen, ni vet, dom där sista grejerna som ska göras innan besiktning och så där. Själv är jag i tv rummet, har precis slagit upp kvällens första rykande kaffekopp och slår mig ner i fåtöljen, då jag hör ett välbekant ljud utanför. Reser mig upp och hinner lagom se Åke i Camaron och hur han helt plötsligt åker iväg med ett j-kla ljud, jag trycker upp balkongdörren och hinner se honom fara iväg nerför Näckrosvägen och sedan kraschar han in i den första bilen som står där, Camaron rusar vidare och kraschar in i nästa bil.

Så här såg jag ut då jag var liten:

Och detta är Åke, då han låg på BB:

En kompis till Nicco stod och tittade på dessa bilder som vi har stående i bokhyllan, hon har stått och tittat på dom vid två olika tillfällen och varit lika förvånad och undrat över vid vilket sekel korten har varit ifrån. Speciellt det med Åke då, att dom hade munskydd och så, det kunde hon inte riktigt smälta.

Det var lite annorlunda tider då, jämfört med idag, då du helst ska ut genom dörren och åka hem så fort du bara kan efter födseln, ingen pardon.

Pratade med Theresé igår och hon berättade om alla kurser man kan gå, inför att man ska bli förälder. Är det inte profylax så är det försäkringar, amning, livet efter födseln osv. Det enda jag kände igen var profylaxkursen som inte gav ett dugg…inte för mig i alla fall. Jag sa till Theresé att det där med andningen, det löser sig nog när du väl ligger där. Hon berättade dessutom att just profylaxen kunde man gå på privat och betala 2000:- för, men aldrig säger jag, att man skulle betala för det. Men tydligen finns det dom som är desperat och faller till föga.

Huvudsaken och det viktigaste av allt är väl att man själv vet vad eller hur man vill ha det. Visst är det svårt när man ska föda första gången, då har du inget att relatera till annat än till andras historier som nästan aldrig kan jämföras med ens egna, alla är vi ju olika. Det enda man vet helt säkert är att man inte kommer att missa när det är dags, för det känner man otvivelaktigt, men man vet också av vilken anledning det gör ont. Och det är alltid en tröst, plus att man vet att det faktiskt, bara, är under en kortare period. Nog om detta.

Snart kan man boka in en tid för besiktning på Camaron och börja fundera på att fram bussen. Apropå buss så kom jag att tänka på vår första buss, Holiday Inn, som införskaffades från Holmsund, där den stått i några år. Åke köpte den för 4000:- om jag inte missminner mig, Theresé rev ut all inredning och hjälpte mig med lite invändig målning. Tyvärr har vi inte så många bilder därifrån, men en hittade jag på datorn, då Kisen, vår lille kisse ligger på kylskåpet och drar sig:

Nu ger vi oss för den här gången, nu har hon bara nån liten pappershög liggandes som hon ska ta hand om, men i övrigt ser det skapligt ut:

Kunde inte låta bli att fota tre bilar på vår parkering igår, då jag kom hem från affären. Vi har sagt och blivit tillsagda att man ska ställa sig så nära kanten som möjligt för att underlätta för alla som ska in i garangen. Mjo...

Av fem bilar så står tre, på detta viset. Det finns ett naturligt skäl till varför det är meningen att man ska ställa sig så långt in till kanten som man kan:

Nu är det inte vårat garage som ligger framför denna bil, men om det hade varit det så skulle det ha varit lite prolem att ta sig både in och ut därifrån. Oavsett om det hade varit Camaron eller Capricen. Camaron för den är så trög på ratten och Capricen för sin längd. Man kan inte börja ratta förrän framhjulen är utanför dörren, sorry!

Jag förstår om vissa är rädda om sina spoilers som sitter längst fram på bilarna om dessa är låga, men då man man backa in, för oftast är bilarna högre därbak.

Idag blir det en promenad i ensamhet. Kerstin och Janne ska åka till Innansjön och hälsa på ett par som bott här på gården för några år sedan, som förövrigt läser min blogg så: Hej hej på er, däruppe i Burträské!

Idag åker vi ut på Teg och införskaffar en ny, racing startmotor, till Camaron. Så var ett problem ur världen. Startmotorn på Capricen, strular också så vi ska (visst ser det fint ut då man skriver vi :-) fast det egentligen är Åke) plocka delar ur Camarons startmotor och sätta in i Capricen så har vi fått oss två ”nya” startmotorer som förhoppningsvis ska funka ett tag.

Gissa om våren gjorde sig påmind då vi plockade bort skyddet som legat över Camaron i vinter, och puttade ut den från garaget.

Startmotorn är urplockad så vi bogserade den till verkstan, men jag tänker inte tala om hur vi bar oss åt för att få in den i lokalen, och det var bara jag och Åke där, med uppförslut, dessutom. Den får ni klura på :-)

Har ni någon gång tänkt på att man ibland…inte alla gånger men, ibland, vet, att det du är på väg att göra inte kommer att funka men lik förbenat så gör du det ändå?

Apropå på ”what the *beep*”, jag skrev ju att jag är duktig på att prata med mig själv, inte alltjämt men ofta i lite mer stressade situationer och då jag tycker att folk inte begriper vad jag eller vad dom själv gör.

Kom att tänka på det här med alla artiklar och reportage som finns och som man får kommentera. Är det inte konstigt att så fort någon inte håller med, eller säger nej, så är den personen en gnällig typ som bara strävar bakåt? Hur kan det komma sig? 

 Själv har jag en gång varit ganska negativ till saker men jag har sett det som en positiv egenskap, då man kanske ser saker på ett annat sätt än en som alltid spritter omkring en halv meter ovanför jordytan och tror att världsproblemen kommer att lösas om bara alla gör som den personen tycker att saker ska göras. Jag menar att om man är för positiv så kanske man inte ser vad som kan gå galet, eller så struntar man i det för man tror i sin enfald att det kommer att lösa sig i alla fall. Jag kanske har fel, det var bara en tanke.
 
Vi var på Gammlia i onsdags, man får ju passa på nu när man aldrig vet hur onsdags vädret kommer att se ut här framöver. När vi kommer hem och jag har kört in camaron i garaget och ska låsa dörren, så upptäcker jag att mina andra nycklar är borta. Det är nyckeln hem, till capricen, källaren och bussen. Tvär tittar i bilen, alla fickor och i väskan, men icket, nycklarna är borta. Vi tar capricen och skyndar iväg upp på Gammlia för att kolla om dom låg kvar i gräsmattan, jag visste ju när jag hade haft bägge knipporna i handen, men inga nycklar låg där. Vi åker hem och jag tröstar mig med att vi har kopior på allt utom nyckeln till källarlåset.
 
Vi tar en sista titt i camaron, jag ligger och stryker handen i alla skrevor jag kan hitta men ingenting, sen kommer onsdagens hjälte, Åke, och lägger sig ner med en ficklampa och bakom mittkonsolen ligger nycklarna. Se där, visst kan det vara skrattretande, vi drar iväg för att leta efter dom på andra sidan stan, då dom låg där vi egentligen skulle ha checkat ordentligt. Men samtidigt är man ju orolig att nån annan ska hitta dom och kanske hänga upp dom på en gren där dom tror att man ska se dom fast själv letar man ju där man vet att man har varit. Så kan det gå när man har för bråttom.
 
Firar förövrigt 2 år och 7 rökfria månader idag, det ni. Inte ett sug efter en cigarett, inte en saknad av någonting, bara en evig tacksamhet över att jag faktiskt klarade av något som jag trodde var omöjligt. Men apropå att vara positiv så kan det hända att det så småningom började vända då jag slutade röka, jag blev mer positiv, man vet att man kan klara av saker som man inte trott, man mår bättre och man ser mer tillfällen och chanser att kunna förbättra andra saker. Och när jag nu skriver just denna mening så inser jag att det kanske inte bara har med åldern att göra (vilken j-kla tur, då är jag inte så gammal då :D) att man blivit klokare, utan det kanske man blivit då man tagit bort ett gift som man inte behövde. Ha!

Önskar er alla en mycket trevlig fredag!

Igår kom "the boss" och hämtade mig från kontoret. Hon hade med sig sitt barnbarn och vi skulle göra en del ärenden och sedan skulle hon bjuda oss på lunch.
 
När hon sprang in för att handla till lunchen så satt jag och barnbarnet kvar ute i bilen och småpratade om ditt och datt. Hon var väldigt frågvis och ville veta vad alla djurens barn hette osv. Jag sa att jag hade fått se en bild på henne då hon satt på en älg, vilket är sant, och då sa hon, fick du bara se då jag satt på 1 älg? Jag har suttit på 2 älgar och vet du vad, älg pappan har STORA horn och älg mamman hon har bara öron. Man förstår ju vad hon menar men det låter ju onekligen lite roligt.
 
Kommer ihåg när man var liten och skulle rita människor, jag har en pärm från lekskolan kvar här hemma med några bilder jag gjort, och man fixade inte att rita dit armarna där dom skulle sitta. Jag ritade huvudet och armarna stack alltid ut där öronen egentligen skulle sitta. Ingen hals där inte. Sedan kunde man ibland sätta benen direkt unde huvudet också. Ja, det kanske inte spelade så stor roll hur folket såg ut eller så var det på det viset man upplevde dom, inte så underligt då att vissa barn börjar gallskrika då dom får syn på någon okänd människa. Dom kanske uppfattas som värsta monstrena.
 
Jag såg någongång på en dokumentär, fråga mig inte om vad den handlade, men jag vet att dom sa att ett barn som ritar en person utan till exempel armar, dom får inte så många kramar, eller om dom ritar en människa utan mun så är det inte ofta mamman eller pappan pratar med dom. Inte vet jag men det kanske är sant, till viss del. Eller så låter det bara intelligent och att det borde kunna vara på det sättet, men sanningen är att man som liten, kanske inte har synen för dom små detaljerna.

Kan ju inte låta bli att sätta in en bild på hur grillen började se ut efter den knycklats till under camaron. Den får nog vika hädan nu och en ny får införskaffas. Åke som dessutom köpt 100 liter kol och vi har ännu inte hunnit öppna påsen, hm. 

Ha det bra!