Maria Lundmark Hällsten, Umeå - Etikett - Nicco | Västerbottens-Kuriren

Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!.

Bloggar om: livet, funderingar och tankar.
Ålder: 44
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa, hon bloggar också här liksom yngsta dottern Niccolina.
Utbildning: grundskola
Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen: empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur: 2 skogskatter, *abuelas* Enya och *abuelas* Eloise...2 monster som håller på riva hela lägenheten.
Bil: kör en Buick wildcat-67 som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Mazda, en Dkw cab -54:a, en Jeep Cherokee samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas :D
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar street dance, scouter och givetvis bilar.
Senast lästa bok: Har just avslutat Margit Sandemos Isfolket, en serie på 47 böcker och fortsätter nu med Häxmästaren, 15 böcker och efter den kommer ljusets rike som är ytterligare 20 böcker.
Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Visar inlägg med etikett Nicco

Visa träffar från alla bloggar

T-Rex style

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 24 maj 2013 klockan 06:19,

Vilken cirkus det blev igår kväll då jag tog ut Winstone en sista sväng. Kommer in här på gården, han springer bort till fågelbadet, ta något från gräsmattan och vill först inte komma då jag ropar, men till slut så.

Han springer upp på trappan och tuggar frenetiskt på något. Ähhh säger Åke, det är en pinne. Jag plockar ut ”pinnen” ur munnen, tittar på den, men tycker nog det är en konstig pinne. Helt plötsligt ser jag att det är ben på den, är det en groda frågar Åke samtidigt som jag hurvas och slänger iväg, det ihop-torkade djuret.

Går upp och pratar med Nicco, om dagen, hon har varit på valpkurs med voven och på studiebesök borta på Liljaskolan. Lackeringen tyckte hon lät intressant, så vi får väl se vart det barkar. Jag berättar om fyndet därnere och hon vill se vad det är för nåt.

Vi går ner, jag tar två pinnar och lyfter upp ”grodan”, vi står och skärskådar den och plötsligt får vi se vad det är för något… en liten fågelunge, åhhhh säger vi i munnen på varandra, det är en liten fågel.

Jamen hallå, snacka om att man kan ändra sig. Först håller man på kräkas över att man tar på, vad man tror är en torkad groda och sedan låter man som värsta babysnackaren då man ser att det är en död fågel, ojoj, vart är världen på väg. Fågel var förövrigt inte ett dugg gullig, den ser ut som en forntida fossil, eller dinosaurieunge, typ T-Rex:

Jag fick en morsdagspresent av Theresé igår, ett jättefint kuddfodral, sydd av hennes gamla skjorta och med en brodering som heter duga:

Den tackar vi för och den får pryda vår soffa härhemma… kanske den får komma med i bussen också, men bara kanske, vill ju inte förstöra den på något vis :)

Nähäpp, nu har jag inte tid längre, jag har morgonpasset på jobbet, och ska iväg om en stund, det blev tvärt ändring i schemat. Ha en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco fågel Winstone Maria Lundmark Hällsten liljaskolan valpkurs groda tugga T-Rex kräkas

Vardagliga inköp på systembolaget

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 22 maj 2013 klockan 07:39,

Nicco sa igår kväll att hon aldrig sett mig så brun förut, och talade om att hon fått lära sig i skolan att man om man solar mycket, till slut manipulera sina celler och man blir mörkhyad (typ), så det var himla dumt att jag inte var så här brun då jag fick henne, för då skulle även hon ha varit brun, hm…

Nu vet jag att vi i vår släkt, har haft en aningens mörkare hudton, men det har man ju sagt att det mest varit för att dom vistats ute mycket och blivit väderbitna. Jag kom så väl ihåg min morbror Assar, en lång, väldigt mörk kille, och då jag var liten trodde jag att han var utländsk, från Italien, hahaa… fast det var han nu inte.

Sedan trodde jag nog allt att han var Elvis Presleys okända bror också, då jag tyckte dom liknade varandra, men nä, det stämde inte heller :) Nicco tyckte att jag var ute och svävade, då jag berättade detta för henne igår. Jaha, och en Italienare hade vad att göra med Elvis??? Jaja, det undrar jag med… idag.

Jag hade en jobbarkompis på lunch igår, vi satt ute i det varma vädret och surrade bort ett par timmar, det var trevligt, det är ju så sällan man hinner prata med varandra på jobbet, man lär inte riktigt känna varann så där jättebra.

Sedan skjutsade jag ner mamma på stan och bjöd hem henne på middag, efter det. Vi satt ute till halvnio på kvällen, inte illa, och Winstone trivs så bra härute där det rör sig hela tiden.

Camilla, en granne, passerade och bar på en systemkasse, Åke kunde inte låta bli att säga att han minsann visste vart hon varit, nu var det ju inte sprit i påsen utan kläder, så det stämde inte riktigt.

Och då kom jag osökt ihåg, och detta har jag skrivit förut (men det kan ju finnas dom som missat det :) ), då jag höll på ta datorkörkortet nere på Järnvägstorget, i ett hus där. Jag promenerade dit och hem, varje dag. Med mig hade jag min lilla kaffetermos… i en systempåse, eftersom dom har en sån där lagom storlek.

Inte hade jag en tanke på vad jag gick och bar på, förrän Sivert, min storebror, en dag sa att han sett mig på Ridvägen. –Du hade varit på systembolaget, sa han. Ehhh, nä… det kunde jag då inte påminna mig om. Jo sa han, du bar ju på en systemkasse.

Hahaa…nä sa jag, det var min kaffetermos. Men med det sagt och vad han hade trott, så undrade jag givetvis vad alla våra grannar tänkte, då jag kom hem från stan, vareviga dag, bärandes på en påse från Bolaget, innehållandes en flaska som skulle ha kunnat vara en kvarting… då slutade jag använda den påsen och tog en annan sort :)

Önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco Maria Lundmark Hällsten mamma stan arbetskompis celler brun Assar morbror Italienare Elvis Presley datorkörkort Systembolaget systemkasse systempåse Camilla granne Åke kvarting

Jag har lämnat rapport

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 21 maj 2013 klockan 07:29,

Vilka dagar vi haft, satt ute igår och hade det bara gott. Helena och hennes yngsta son, kom förbi och vi grillade korv till lunch. Winstone fick en lekkompis och blev helt galen i sonens leksakshund.

Winstone som förövrigt bara mår bra, han tuggar gräs som en kanin, och ibland ser han bara för rolig ut, då han bökar runt med nosen, man ropar på honom, han tittar upp och det sticker ut en näve torkat gräs ur käften på honom. Man frågar vad han håller på med och han tittar på en…puffar till och gräset åker ut.

Igår hittade han på att börja gräva ett hål i gruset, bakom bilen… han är påhittig som sjutton.

Jag åkte på strömpilen efter middagen, tyckte inte att det kändes så lockande att sätta sig i en kokhet bil, mitt på dagen. På vägen dit, då jag passerat rondellen vid lasarettet, noterade jag en större plasthink som låg vid sidan av vägen, hur länge tror ni den låg kvar där?

*Pang* så satte den igång att snurra ut på vägen, och jag hade verkligen inget annat val än att köra rätt över den, jag kunde ju inte ta räcket på höger sida, inte heller välja att krascha in i bilen vid min vänstra sida, sååå… det blev ett j-vla liv då den fastnade under bilen, inte nog med att Buicken i sig, har ett rätt så högt ljud.

Och vad gör man då. Mjo jag körde och hoppades att den skulle lossna, vilket den gjorde efter någon kilometer, då den flög ut trodde jag den skulle komma ut som flisbitar, men den såg bara hel ut, förutom en spricka tvärsöver.

Nicco tog Winstone på den sista promenaden igår kväll och kommer tillbaka och ropar att hon ser en igelkott och vill att Åke ska hålla Winstone. Men Winstone hoppar efter, glad i hågen, han hinner fram till kotten men gör inget speciellt, kotten har redan rullat ihop sig till en boll.

Nu hade jag hört att igelkottarna skulle inventeras på nåt sätt, så jag googlade och visst är det så. Detta stod i Expressen:

- Vi har fått en massa spridda rapporter om att igelkotten har minskat i antal och det finns även en utbredd känsla för det. Men läget är okänt och vi vill ta reda på hur det ser ut, säger Per Bengtson, projektledare och biolog på Naturskyddsföreningen.

Föreningen bjuder nu in allmänheten att, via en enkät på föreningens webbsida, rapportera igelkottar de träffat på, levande eller döda. Uppgifterna ska sedan sammanställas och skickas till Artdatabanken på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

- Utifrån underlaget kan SLU ta ställning till om arten ska klassas som hotad eller inte. Det kan ju vara så att arten bara har förändrat sin utbredning i landet. Slutcitat

Så nu har jag varit in där och lämnat rapport om när och vart, den sågs.

Önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Winstone Helena son Nicco Åke igelkott strömpilen Buicken. plasthink gräs gräva gruset

Nä, det ser nog inte bra ut

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 19 maj 2013 klockan 09:06,

Får börja idag då med att gratulera en 67 åring, nämligen mamma, och jag kan ju också passa på att gratulera ännu en till som fyller år, inte 67 dock, utan det är Nicklas, min brorsson, och nu är jag ju inte helt hundra på hur mycket han fyller, så jag drar till med 11 år, och hoppas det är rätt :)

Grattis på er och önskar er båda en bra dag med presenter och annat som hör till!

Vi ska ju träffa mamma senare idag så vi får hjälpas åt att fixa denna dag. Grillning i Hissjö står också på dagsschemat, vi får se vad det blir.

Det blev en sittning här ute på gården igår kväll också, i värmen, jag jobbade fram till 17 och sedan var det middag och bara helg. Vi tog en Amarula till kaffet, jojo, inte alls tokigt så där en lördag. Nicco kom dragandes med gitarren och spelade lite för oss.

Stränginstrument är nåt jag aldrig begripit mig på…man kan ju för tusan inte hålla i en gitarr och veta vad man håller på med, man måste ju se vad man gör…tänker jag ju, så när jag håller i en gitarr blir det med den liggandes i knäet (inte godkänt).

Jag var en gång i tiden med i ett band, och där spelade jag då basgitarr, hahaa…vilket skämt. Och rätt var det var så fick vi en spelning på kvartersgården på Ålidhem, och då åkte Maria till Malå så dom fick ta in en gästspelare, Lars Olsson ställde upp, och dom blev omskrivna i VK, men sen dog som bandet ut.

Undrar om jag kan använda denna information i ett CV…hm…näää, det ser nog inte så bra ut :)

Instrument överhuvudtaget är ingen hit, blockflöjt kan jag spela, och en altflöjt har jag, orgelkurs har jag gått, en gång i tiden, för länge länge sedan, ett påhitt av min mamma som kanske tänkte att det skulle hålla mig borta från annat, ett tag i alla fall. Men det är inget av detta som jag fortsatt med, jag kan spela cd om jag vill ha lite musik, och LP skivor med, faktiskt.

Önskar er alla en fin söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten mamma brorsson 67 åring Hissjö grillning ute gården flöjt orgel altflöjt Nicco gitarr Amarula kaffe Lars Olsson VK CV

Naket...halvnaket...påklädd

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 15 maj 2013 klockan 07:59,

Det blev prat om nakenhundar igår, och jag började klura lite (ovanligt då), en nakenhund har ju förmodligen fått namnet från att den saknar päls men…

Vi då, som har en hund med päls, varför kallas inte den för påklädd hund då? Och sedan finns det nakenhundar med päls, varför är det fortfarande en nakenhund, och inte en halvnaken sådan?

Kan jag titulera mig som påklädd nudist, naken är vi ju alla då vi klär av oss…eller???

Winstone gjorde en baklänges flipp med rotation, i måndags. Nicco gick med mig bort mot Mammas där vi skulle äta och hon hade Winstone med sig. Jag höll i honom i kopplet och pang, så skulle han rusa fram till Nicco och samtidigt hoppa upp, och där… mitt i luften var ju kopplet slut.

Ja han landade på rygg och skrek utöver sig (han är duktig på att låta som om han håller på dö, även om det inte var någon större grej, mest av rädsla då) sedan sprang han runt där med svansen mellan benen och tittade på mig som om det var MITT fel, men hallå, jag gjorde ju ingenting, jag var helt oskyldig. Tur att det går över fort, sen är det full fart framåt igen.

Ta den gången jag kom upp från källaren med en bunt kläder i famnen och i vanlig ordning springer Winstone precis framför mina fötter, jag trampar ju givetvis till slut på honom, men det är så lite så jag känner det inte ens, men tydligen han som återigen ger ifrån sig ett dramaskrik så jag blir så rädd och tror att jag typ har klivit rätt över ryggen på honom.

Sen gör jag allt för att lyfta fötterna samtidigt som jag slänger iväg klädhögen och håller på att stupa igenom glasdörren in till matrummet. Winstone sitter vid det här laget och bara tittar på skådespelet, jo, så ont gjorde det på honom… eller.

Numer har jag lärt honom att INTE springa framför mina fötter, han får hålla sig undan, och det går faktiskt jättebra, han är snabblärd, bara man själv är lite ihärdig.

Jag hämtade Buicken igår så nu står den på gården igen. Brytarna är checkade, tändningen, oljebyte osv, så nu ska det bara vara att tuta och köra. Han sa att bromsarna hade varit det största problemet, dom är inte åtgärdade, jag sa till honom att låta bli, den är ju godkänd och man får ju tänka sig för…skulle vilja se den biltjuven som stjäl Buicken och ska bromsa in lite, haha… ja då får h*n skylla sig själv, faktiskt.

Ser ut som om jag kommer att parkera mig ute på gården idag, solen lyser ju för sjutton, och jag vill ladda batterierna igen, man känner ju hur mycket piggare man blir i solen. Ha en fin onsdag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: nakenhundar påklädda Winstone Nicco Mammas dramaskrik Buick Maria Lundmark Hällsten Buicken bromsarna tändningen brytarna solen batterierna

Grönt

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 12 maj 2013 klockan 10:23,

Dagens fototriss går i det gröna tecknet, så jag börjar trissen med denna bild, tagen förra sommaren då vi fick oväntat besök i tallen, av en bisvärm:

Fortsätter med ett annat träd och ett annat besök, åtminstone fick trädet besök, av en klättersugen Nicco:

Och avslutar med en fin bil, ståendes upe på Gammlia, bland björkar och annat grönt:

Denna gång är det även tävlingsdags så jag länkar till ett vandrarhem i Stockholm: http://castaneavandrarhem.se/

Och givetvis en länk till fototrissen hemsida där ni kan hitta och titta på fler gröna saker: http://fototriss.blogspot.se/

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten fototriss vandrarhem Nicco bisvärm träd

Slamkrypare

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 12 maj 2013 klockan 08:59,

Det är ju dragracing nere i Tierp, och efter gårdagens körningar så låg åtminstone Albin Frank, kvaltvåa.

Därnere hade dom ynnesten att ha solsken hela dagen, med andra ord, perfekt väder för tävlandet. Återstår att se vad dagen kan ge… misstänker att det ser sämre ut väderleksmässigt, men dom är duktiga på att torka upp då det väl har slutat droppa, om det nu gör det.

Vi var egentligen bara hemma igår, förutom en snabbvända på återvinningen och tömde släpvagnen, handlade lite på Kvantum på tillbakavägen. Men jag hade att göra ändå, dammsög och torkade golven, syns spår efter hundtassar, hur nu det kan komma sig? Och tvättade lite, planterade 3 plantor i rabatten och sånt där…

Theresé ringde och sa att hon tyckte att jag spammade på FB, man får tydligen inte skriva mer än max tre saker där, per dag, men var då glad sa jag, att jag inte skriver att jag nu dricker kaffe, att det regnar ute, eller att jag ser på tv. Jag lägger ju bara ut länken till bloggen, typ…ju, och då är det ju valfritt om man vill klicka där och läsa :)

Ibland undrar man vad man gjorde innan man hade dator och internet…och andra gånger undrar jag hur stackarn jag hade tid att röka, och när man skulle sluta röka undrade man vad fasen man skulle gör av all tid man skulle få över, vadå få över, här finns det ingen tid över då man sitter och rullar tummarna.

Konstigt vad fort man vänjer sig vid nya saker, och man accepterar att det är på det viset. Tittade ut genom fönstret igår då det passerade en 15 åring på EU moppe med övningskörning på ryggen, och med en körskollärare på moppen bakom.

Mm, inte behövde vi gå på körskola för att köra moped, ok, dom skulle ju inte gå fortare än 30, men hur många mopeder gjorde det då? Och trafiken och vägarna är ju ändå dom samma, lite trafikvett är väl alltid bra att besitta.

Imorgon är det dags för Nicco att sitta där, ensam på en moped med en lärare på en egen moped därbak, hennes första körning. Inga problem tror jag, hon har ju testat lite innan, utan det är nog teorin som är svår. Jag har själv provat teorin på nätet och jag klarade mig med nöd och näppe.

På den tiden det begav sig, och jag skulle göra teoriprovet, så hade jag 3 fel på första delen, man fick ha 10, och en av dom frågorna var en slamkrypare. Vi hade fått lära oss att inget fordon fick överskrida bredden 2.60, för att köra på en väg.

Så löd då frågan om bonden fick köra höskrindan på vägen då den var över 2.60 bred, och jag svarade naturligtvis nej, och det blev fel, det fick han visst göra, höet var ju mjukt och om det stack ut mer, så gjorde det ingenting.

Nåja, jag fick körkortet, inga omtagningar, och det får man vara glad över.

Önskar er alla en fin söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: dragracing Maria Lundmark Hällsten Tierp Albin Frank kvaltvåa körkort. EU moppe Nicco bonden

Vad hände???

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 10 maj 2013 klockan 08:53,

Jag var sugen på blåbärs/hallonpaj, här om dagen. Så jag gjorde slag i saken och påbörjade pajprojektet.

Ropade sedan på Nicco och sa att det var paj och kaffe. Hon kom ner, stirrade i formen och undrade vad det var???

Ehh, det är blåbärs och hallonpaj, sa jag. Aha, men vad hände...med äpplen? Mm, sa jag, jag hade alldeles för lite blåbär, och det existerade inga hallon i frysen så... det blev äpplen istället.

Det smakar citron, sa hon efter ett tag. Ja just ja, jag hade köpt citronmandlar så det hackade jag ner i degen. En salig blanding men det blev gott i alla fall :)

Ibland så händer det bara!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Nicco blåbär hallon paj citronmandlar

Antingen blodad tand eller så...

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 04 maj 2013 klockan 08:35,

Jag var på myrorna och Mio igår, letar efter ett typ av sminkbord, till Nicco, men det ska inte vara någon spegel på det. Med andra ord ett smalt, avlångt bord, men inte så stort, och med någon låda under. Hittade ett jättesnyggt på Mio, men 5500:- tänkte jag inte betala. Nu var inte det ett sminkbord, men precis en sån modell jag tänkt mig.

Jaja, det är väl bara att leta vidare, en vacker dag så hittar man det man söker. Ikea har ett men där tänker jag inte heller betala 500:- i frakt, fattar inte hur det kan kosta så mycket, för det är ju knappast ihop monterat, ett platt paket, mm.

Fikade med Anna nere på strömpilen, och som vanligt, flyger tiden iväg och man tycker inte man suttit speciellt länge. Hann hem och dammsuga, medan middagen blev klar och sedan var det bara att åka ut på flyget och hämta Nicco.

Dom hade haft det jättebra och nu tyckte hon att hon kunde börja spara, så hon kan åka fler gånger. Det är väl så man säger, har man väl åkt en gång, så får man antingen blodad tand, och vill resa mer, eller så fick man avsmak för hela grejen och håller sig inom Sveriges gränser, hädanefter.

Åke fick sig en ny snusnäsduk av Nicco och Theresé, införskaffad på Hard Rock Café, och jag fick en pins till jackan eller vart man nu vill ha den, och en paprika krydda, paprika var tydligen en jättegrej i Budapest, fanns till och med affärer som hette Paprika:

Får se vad det blir idag, har än så länge inga planer, men solen skiner i alla fall och då tar man kaffet och sätter sig utomhus…tror jag. Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco Anna strömpilen. Maria Lundmark Hällsten paprika Theresé Åke snusnäsduk Hard Rock Café Budapest pin lördag

Det där har jag testat...

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 03 maj 2013 klockan 07:08,

Ikväll får vi tillbaka Niccolina, dom har haft det bra där borta i Budapest. Tidigare i veckan var dom på ett sånt där fiskspa, där små firrarna gnager lite på huden så den blir extra len och fin.

Nicco tyckte snarare att dom var som små pirayor. Hon hade nämligen at skavsår på hälen och firrarna hade gett sig tusan på att slita bort ett köttstycke därifrån. Nå, dom överlevde och hon fick behålla foten.

Sedan var dom och fick sig pedikyr, igår, och shoppat har dom också gjort och levt hotell liv i fem dagar. Får väl en bättre sammanfattning då hon kommer hem. Och då får vi väl också höra om hon skulle kunna tänka sig att åka tillbaka, någon gång i framtiden.

Det där med fiskspa, har jag redan testat, fast då var det inte bara fötterna som blev nafsade på, utan hela benen. Jag var ju nämligen ett riktigt vattendjur som barn. Här ser ni ju den som i princip vuxit upp i sjön.

Timtals kunde jag ligga i vattnet och morsan fick skicka ut spejare med jämna mellanrum för att kolla att jag inte drunknat. En av alla dessa badardagar så låg jag där, vid strandkanten, på magen med händerna på mina kinder och bara njöt. Kommer ihåg att vi var många därnere då. En massa släktingar som även dom, sökt sig ner till stranden.

Och plötsligt känner jag hur det kittlas längst efter bägge benen, och får se hur små spiggen, är där och nafsar på mina ben. Hahaa…mina släktingar stod också och pekade och skrattade, tyckte nog att detta var det yttersta beviset på att jag verkligen var ett vattendjur, till och med fiskarna accepterade att jag var där. Dom var inte fega, utan kom tillbaka hela tiden, så länge jag bara låg där.

Tänk om jag vetat då, vilken affärside detta blivit, då hade jag ju tagit fram storhåven :)

Idag ska jag träffa Anna, det var ett tag sedan, ska bli kul att få en uppdatering av hennes liv och leverne. Önskar er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco Theresé budapest Maria Lundmark Hällsten fiskspa småspiggen släktingar vattendjur pedikyr benen köttstycke pirayor Anna

Jag ryser...

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 02 maj 2013 klockan 06:20,

Ett vårtecken, som vi alla nog vet, och förutom grönskan man ser och blommor som knoppas, är ju motorcyklarna. Jag gillar absolut ljudet, på många av dom, och jag vet hur svårt det förmodligen är, att låta bli att gasa.

Men det absolut värsta jag vet, då det gäller våren och premiärturen dom gör, är ljudet av när dom verkligen ger järnet… jag ryser och av någon anledning väntar jag det värsta. Man hör dånet/mullret då dom drar iväg och sedan väntar jag bara på en stor smäll, och jag hoppas innerligt att jag ska slippa se själva kraschen.

Jag var inte så, tidigare, och jag kan inte heller säga vad det nu beror på, att jag fått dessa tankar, kan ha att göra med då Åke kraschade med Camaron, jag stod ju där, jag hann ju se hur han for iväg, två bilar knäppte han och Camaron är absolut inte, ljudlös… det var hemskt, och jag trodde ju då, att han fått en hjärtinfarkt och dött.

Men alla ni som läser min blogg vet ju idag att så var inte fallet, gasen hade hängt sig så det var bara för Åke att försöka hindra en katastrof, han bromsade det han hade, men vad hjälpte det då första smällen gjorde så att styrningen lade av också.

Nå… där kan vi då ha en anledning…ljudet… och smällen, och farhågorna.

Winstone har då fått testa på att höra ljudet från en burnout, som någon mindre begåvad utövade här på Blomstervägen i förrgår. Jag vet hur kul det kan vara, men att göra en sån sak mitt i ett villaområde, tycker jag inte var så vidare genomtänkt.

Winstone var då inte brydd för fem öre… kanske han ändå är ett dragracing ämne då :) Det är bara traktorer och släpvagnar som är hans största farhågor, och ibland kan det ju, till och med dyka upp en traktor med släp…jösses.

Idag ska han i alla fall följa med Åke i lastbilen, jag jobbar och Nicco kommer hem först imorgon kväll. Hon stortrivs i Budapest, och har ingen hemlängtan överhuvudtaget, men det är ju bra. Önskar er alla en fin torsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten motorcyklar Camaro Åke Nicco Winstone lastbil traktor krasch muller hjärtinfarkt

Det gick över förväntan

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 01 maj 2013 klockan 08:27,

Winstone har ju sovit uppe i Niccos säng, sedan han kom till oss. Ni kan ju gissa att jag var lätt oroad över vad han nu skulle säga eller snarare göra, då hon åkte bort och han helt plötsligt skulle vara med oss, härnere.

Det gick över all förväntan, jag hämtade ner hans hundbädd på måndags kvällen, vi lämnade dörren till vårt sovrum öppen, men han klev aldrig över tröskeln, han lade sig i bädden och sov där, hela natten.

Igår kväll, testade han vid två tillfällen att lägga upp tassarna på mitt ben och sedan min arm, men han sa ingenting, tittade bara lite, och jag ignorerade så han gick ut och lade sig. Däremot blev det ett lite mer abrupt uppvaknande i morse, då han tydligen inte mådde så bra, han kräktes så det var bara att kliva upp.

Vi tog en liten sväng i Jeepen igår kväll, såg brasan på Ersboda och sedan hade dom en borta vid bräntbergsskolan, men även fast solen sken på sina ställen så var det hurvigt ute, så vi kokade kaffe istället och tittade på Ola-Conny och Morgans starka resa, och skrattade förstås, kan man göra annat, med tanke på språkförbistringarna.

Idag blir det nog att sitta ute på altanen, men vi väntar kanske ett tag, solen har inte hunnit bli så varm än, och blåser gör det, precis i vanlig ordning. Men i hörnet här, nedanför fönstret, så brukar det vara lä, med lite tur så.

Jag har fått tre mejl från Theresé, med bild på Nicco utanför ett gammalt tåg, med Nicco ätandes en broccolibit, det var frukost igår det och sedan återigen Nicco, men nu var det lunch på Starbucks, och sedan hade dom 400 affärer att gå igenom. Ja så skrev hon, antalet kan ju stämma men dom avverkade förmodligen bara en bråkdel.

Önskar er alla en trevlig 1:a maj!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hï¿½llsten Nicco Winstone Theresï¿½ Budapest Starbucks lunch frukost affï¿½rer Morgan och Ola-Conny Jeepen hundbï¿½dd

Det ni!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 30 april 2013 klockan 08:30,

Jag fick iväg Nicco till flyget, sen har jag själv, inte tagit nåt flyg på 30 år så jag vet inte ens hur man sätter fast remsan på bagaget, men det är ju tur att det finns vänlig personal som hjälper till :)

Hon hittade även igen Theresé på Arlanda och vid kvart i ett fick jag ett sms om att dom landat i Budapest, så dom är på plats.

På den tiden jag flög så åkte man på hundralappen, inga krångligheter, man betalade och väntade för att se om platsen var fortsatt ledig då man skulle kliva på, hur lätt som helst. Men givetvis, i och med att resandet blivit allt större, så växer även flygplatserna, säkerheten är a och o, och reser man inte med jämna mellanrum så står man ju där som ett fån.

Efter jobbet, åkte jag upp och pratade med Bosse på Hasses bilservice, jag ska få lämna in Buicken där, i mitten av maj, så ska vi se om han hittar felet på bilen, det vore ju juste, så slipper Åke även det göromålet och kan fixa annat som behöver göras.

Sen var det dags för bastugängets sista träff den här våren, och jag var den enda med en trissvinst på hela 30 svenska enkronor, nä, vi blev inga miljonärer den här svängen, men man ska aldrig säga aldrig.

Nästa gång vi ses, om två veckor, så går vi på Mammas och käkar, det får bli avslutningen på bastandet det. 130:- har vi att roa oss för, inte mycket att hänga i granen, men ett mål mat blir det ju.

Apropå mat, så käkade vi köttbullar, potatismos och brunsås, till middag. Vilket alltid kommer att påminna mig om Kittelfjäll. Vi åkte nämligen upp dit, typ i februari, 1985, och hade med oss Åkes kompis Tex, vi skulle få in skotern i förrådet som svärfar hade byggt.

På menyn stod pulverpotatismos, och en konservburk med köttbullar i brunsås. Vi var så knepiga på den tiden att vi faktiskt åt det och tyckte det var gott, skulle aldrig falla mig in idag att ens köpa eller äta pulvermos, fy…inte heller köpa konserverade köttbullar, nä huvva, då är det stor skillnad på den egenhändigt rörda och mosade potatisen, ok, köttbullar duger jag ju inte till att göra själv, men mamma scans är inte att förakta, även fast min mammas är godast.

Önskar er alla en trevlig valborgsmässoafton, om det spricker upp och blir fint till kvällen så gör vi som vi gjorde ifjol, gör upp en björkvedsbrasa i grillen, det ni :)

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco Arlanda Theresé budapest hundralappen Maria Lundmark Hällsten bastu Bosse Hasses bilservice Buicken Åke Tex Kittelfjäll köttbullar i brunsås potatismos grillen

Livet är inte för evigt hållbart, det är skört!

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 29 april 2013 klockan 05:00,

Vi blev ännu en gång påminda om hur skört livet egentligen är, då en av våra grannar kom förbi igår, och ville tala om att hans fru, gått bort, väldigt hastigt och oväntat. Hon var inte gammal, och två yngre barn har dom .

Man har sån lust att svära, då man får veta sånt här, barnen hade sagt att dom tyckte det var så orättvist, och det är ju precis det, livet är. Man förstår inte, men jag vet ju, idag vis av erfarenhet, att det heller inte hjälper att tänka om… eller ångra osagda saker, eller önska, för ingen kan ändra på det som har hänt.

Och vissa saker går vi igenom livet med, helt i blindo, vi vet aldrig vad som lurar bakom nästa krön, och det får vi vara glada över. Rent logiskt vill man ju att den som levt längst, ska gå först, men hur ofta händer det, egentligen?

Man får sig en ordentlig tankeställare, och man börjar grunna över sitt eget liv, och vad man gör med det. Vi kan inte göra saker åt det förflutna, men till viss del påverka vår framtid. Våra tankar är med grannens familj, och vi hoppas att dom kan gå vidare, så småningom.

Själv är jag nu uppe i denna tidiga morgontimme, för jag har ett uppdrag, ska nämligen skjutsa Nicco på flyget, och det är inte det jobbigaste, kan jag säga, utan det är att få upp henne ur sängen. Kan det vara ärftligt, månntro? Vet att jag själv var svårväckt då jag var ung, men det här är snudd på galet.

Gårdagen tillbringade vi utomhus, i sol och blåst, mera krattning, och vårstädning. Planering av hämtande av Buicken och vilken bil vi ska ställa av… och vart. Huvva vilka i-lands problem man har. Näpp, nu ska jag göra mig klar, vi måste åka om en halvtimme. Önskar er alla en fin måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: flyget Nicco i-lands problem granne barn fru gått bort Maria Lundmark Hällsten Buicken bil skjutsa morgontimme

Vann vi kosing, eller?

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 28 april 2013 klockan 07:41,

Vi påbörjade vårstädning av gården igår…tre dagar tidigare än ifjol, faktiskt. Krattade lite, jag vände eller rörde om lite i all jord i rabatten, och rensade bort gamla löv och barr från smultronen, Åke tyckte att det genast började bli grönare då man gjort det.

Plockade upp gräsklippare, mossrivare och krattor från källaren och tog fram utemöblerna, så nu står även dom på plats, nyputsade och röda.

Dagen till ära grillade jag entrecote, och hade ren skär tur att jag hittade av att göra det mellan regnet och haglet.

Sedan tog jag fram en lott jag köpt för säkert över 2 veckor sedan som bara legat och väntat på att jag skulle komma ihåg den, kosing heter den och ser ut så här:

Notera det nedre fältet, där det står, vip rummet, skrapa fram 21 och man vinner. Jag har nämligen köpt en sån här lott förut, och då skrapade vi den markerade mörka rutan, och fick fram 3 tärningar, det blev inte 21.

Men kolla nu vår lott vi skrapade igår, och då gjorde vi exakt som förra gången, skrapade det mörka fältet men sedan blev jag lite nyfiken och skrapade ännu mer och vips, så blev det 5 tärningar som skulle blottas.

Vi vann inte men man kan ju bli lite sur över den dåliga informationen. En 21 lott man köper på tivoli, brukar vara 3 luckor man ska öppna, så därför trodde nog jag att det var likadant nu. Vem vet, vi kanske hade vunnit storkosingen på förra lotten om vi skrapat fram all 5 tärningar, men det får vi nu aldrig veta.

Nicco ska på kurs idag också, 4 timmar och sen är teorin avklarad, förutom provet då, och kvar återstår, körning, men det klarar hon säkert utan problem. Nu ska jag upp och hämta Winstone, lika spännande varje gång, om vi ska klara trappan ner, han går nämligen inte själv, härinne, han tycker nog trappstegen är för halkiga, och han är så ivrig på att få komma ner så det är som att hålla i en blöt tvål, som dessutom ska upp i ansiktet vartannat trappsteg.

Önskar er alla en fin söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: lott kosing skrapa tärningar kratta vårstäda utemöbler Winstone Nicco Åke kurs Maria Lundmark Hällsten gräsklippare mossrivare rabatt smultronen entrecote grillade

Den var guld värd

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 27 april 2013 klockan 08:36,

Precis innan jag åkte på jobbet igår, vid sista rastningen av Winstone, så dök Ullis, en gammal kompis upp, i sin lilla blåa, med hunden Yrsa i baksätet. Nu hann vi inte mer än fråga hur det stod till, vad som händer just nu och sen var jag tvungen att dra. Vi måste ju få till en dag då vi är lediga och kan träffas igen.

På jobbet, satt vi och hade solen i ansiktet, ena stunden, och den andra så skymtade man dom stora svarta molnen. Men doften ute, just nu, vid den här årstiden, ger en minnen från barndomstiden.

Kulpåsarna kom fram, man spelade pyramid och gropen och allt vad det hette. Jag hade ju fördelen att min bästa kompis pappa, arbetade på den tiden på Bowaters, och där fanns det maskiner som kul-lagren ibland gick sönder på, och då kunde han ha med sig hem, en näve med det vi kallade dankar, och dom var ju guld värda, inget slog en dank :)

Man hoppade hopprep och hoppade hage, twistbanden kom fram, badmintonracken, brännbollsträet, tennisbollar och fotbollar. Vad roligt vi hade då. Men titta er runt idag, vart är alla barnen som nu skulle göra allt det där?

Ibland kan man se dom cykla förbi, men inte just nåt mer, vad tråkigt, sitter dom hemma framför tv och dator, eller vart håller dom hus, egentligen? Och tyvärr, så tror jag ju inte att detta kommer att vända, det som är nu, kommer att förbli så, eller bli ännu mer och värre.

Ja, och då inser man också vad viktigt det är med sommarlovet, då dom i alla fall kan få komma sig ut och förhoppningsvis bada någonstans, och få vistas ute, Tyvärr inte alla förunnat, men för några i alla fall.

Tänk er skolan också, aldrig fick vi sitta inne en rast då vi gick i grundskolan, man skulle ut oavsett väder, och jag kommer ihåg vad förvånad jag blev första gången jag fick höra att barnen hade fått vara inne på rasten, för att det regnade. Say what, fick ni vara inne? Och idag är det nog mer regel än undantag, dom får göra lite som dom vill.

Nå, nu ska jag fixa frukost, som idag, av en händelse kommer att bli en gemensam sådan, för Nicco är vaken (otroligt), hon ska ju iväg och ta moppekortet eller åtminstone göra teorin nu i helgen, så hon står snart i startgroparna för att bli dit skjutsad. Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Ullis jobbet solen Maria Lundmark Hällsten kulpåse hopprep hage skolan rasten Nicco moppekort Bowaters kul-lagren grundskolan helgen

Nu har jag beslutat en sak...

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 26 april 2013 klockan 08:04,

Jag har kommit fram till ett beslut, och det känns ok faktiskt. Med tanke på hur det ser ut här och med allt som är ogjort och med en stundande dragracing säsong i antågande, så sa jag till Åke att jag tar ledigt denna säsong, från tävlandet.

Vi kan ju då få koncentrera oss på Niccos tävlande, att få bort bussen från gräsmattan, är prio ett, inget går ju annars. Niccos juniorare står ju därbak, och den kommer man inte åt eftersom bussen är inbackad.

Den ska sättas ihop, och fås igång. Buicken ska hämtas och justeras eller gås igenom, förhoppningsvis lackas. Staketet på gården kanske vi kunde få på plats. Såg faktiskt rätt så lustigt ut i förrgår, då jag kom från träningen och jag ser en man som genar rätt över tomten.

Sen noterade jag att det var brevbäraren, han hade bilen, och hade väl glömt ett brev så istället för att köra runt tog han den kortaste vägen med sina apostlahästar, och gick över tomten.

Jag sa ju ifjol, att jag egentligen skulle kunna vara utan staket, men inser ju nu att det ändå blir en begränsning, för utan staket, har man väl snart flera stycken som genar tvärs över gården. Vi människor är nog funtade och inställda på att ta kortaste vägen.

Vi har dessutom lilla Winstone, som inte är förtjust i ljudet från traktorer, undrar just vad han kommer att säga på en dragracing tävling, för där är ett traktorljud, blahablaha. Och skulle nu även jag, tävla, så skulle vi måsta fixa en släp till Camaron, kula till bussen, och en genomgång på bilen, som vill spöka, lite så där som allting annat kan spöka, hemma hos oss.

Så därför, ta jag en time out, men räkna absolut inte bort mig helt… jag finns här och en tävlingsmänniska är jag, så om grejerna är klar nästa säsong så kommer jag att stå där, i burnout gropen, redo att ge järnet, första och bästa tävling nästa år.

Nu får ni hålla tummarna för vår Niccolina istället och vi hoppas på en bra säsong för henne, där hon verkligen får känna på hur det känns då sakerna går hennes väg. Önskar er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Nicco Niccolina burnout grop tävla Winstone bussen Buicken Camaro släp brevbärare Nicco dragracing juniorare tävling

Livet leker, tror han ja!

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 24 april 2013 klockan 07:35,

När jag lämnade in Eloise igår, så skulle veterinären bära ut henne i buren. Från ena rummet till det andra. I väntrummet stod ett par med en hund, mellanmodellen, och veterinären sa till hunden som visade tendenser till att bli uppspelt, -Ta det lugnt du… det som är i den här buren, är lika stor som du! Och visst har hon rätt i det, jag har ju fullt sjå att bära henne, och 7 kilos strecket är passerat, nu är hon närmare en 8 kilos katt.

Tyvärr visade det sig att Eloise har något som heter forl, och detta är en tandsjukdom utan botmedel. Hennes tänder ruttnar upp och igår fick dom dra bort 4 stycken, men som veterinären sa, hon kommer antagligen att tycka att det blev betydligt bättre, utan dessa tänder.

Hädanefter är det insmörjning av tänder och tandkött, varje dag, för att försöka hålla undan bakterier som kommer att fastna i alla gropar som blir i hennes tänder, och en tandcheck, en gång/halvår. Vidare så var hennes korsbandsskada, inte helt ok, något instabil, men knäskålen sitter där den ska, så även där blir det en livstids medicinering för att hålla smärtan och inflammationen borta.

Så får vi se tiden an, är det så att hon blir påverkad av medicinen, vilket inte är omöjligt, eller att hon blir håglös på annat sätt, så är det inte så mycket mer dom kan hjälpa henne med. Men det får vi ta, den dagen, just nu så bor hon då kvar här och förhoppningsvis är hon piggare idag än hon var igår, då hon bara låg och blundade hela kvällen:

Enya var sur som en kart, och fräste åt både Eloise och Winstone, och satt och surade under hyllan:

Winstone, ja… han fattade ingenting han. Han tror att livet är en lek och försöker konstant få igång båda katterna till lek, men dom vill icket.

Jag hade skickat ett vykort till Sally, som hon fick igår. Jag skrev att jag hört att hon slutat med nappen, och att Winstone säkert skulle vilja leka med hennes Pippi hus som hon fått. Och jag ställde även frågan om hon visste vad hackspetten gör då han hackar. Detta kommer sig givetvis ifrån att vi spelade den låten för henne då vi var till dom sist, ni vet, den där tragiska hacka hål visan, som bara var en upprepning hela tiden.

Och nog visste hon vad hackspetten gjorde då han hackar, till Theresé stora förtret :) Sally ringde till mig igår, och sjöng bä bä vita lamm, och jag gissade att det var mamma som drillat henne till att sjunga något annat än just hacka hål, men så var inte fallet, vart hon fick bä bä vita lamm ifrån, kunde Theresé inte svara på.

Önskar er alla en fin onsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Eloise Enya katten veterinär Winstone Theresé Sally Nicco Maria Lundmark Hällsten hunden leka hacka hål forl tandsjukdom korsband

Åh vi leta och vi leta...

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 23 april 2013 klockan 10:58,

Nicco ropade för några kvällar sedan, däruppifrån…sen kom hon ner kånkandes på en plastlåda, fylld, inte enbart med diverse saker utan även Eloise som hittat sig en skön bädd:

Det gick en stund och sedan hade vi tänkt hoppa i säng, och i vanlig ordning kollar man att alla djuren är där dom ska vara, och nu saknades Enya. Som förövrigt var efterfrågad, någon timme innan, men vi tog för givet att hon var nere i källaren.

Vi letade härinne, jag var ner i källaren och där fanns hon inte, kvar var då att leta uppe hos Nicco. Det tog sitt lilla tag innan hon återfanns, inklämd i en madrass i hennes klädkammare. Jojo, så kan det gå om man inte sätter haspen på.

Kommentarer: 0 Etiketter: Eloise Nicco Enya Maria Lundmark Hällsten. Åke katten madrass klädkammare

Är man då gammal, eller vad?

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 23 april 2013 klockan 07:44,

Är man gammal då man stäcker på sig, för att vakna till liv och för att det brukar vara skönt, men så hugger det till nedanför skulderbladet så man börjar tro att man åkt på en hjärtinfarkt? Usch…ingen bra start på den här dagen, skrev hon och sitter som en krok i soffan för att det ska kännas mindre.

Eloise ska snart upp ur källaren och in i buren för vidare transport till veterinären. Där ska hon nu sövas och få en genomgång av tänder och käkben. Sen skulle hon u även kolla upp benet där hon är opererad sedan tidigare, men hon trodde inte att det var något fel på det, utan att problemen säkert kommer från just munnen.

Arbetsplatsträff har vi också inbokat idag, får se då om jag hinner vara med på det, beror på när dom vill att jag ska komma och hämta tillbaka Eloise.

Åke bytte till sommardäck i förrgår, på både Mazda och Jeep, så nu är Jeepen 10 cm högre, och lite svårare att ta sig in i, men då får man vara glad att man inte är 10cm kortare än vad man är, då hade det varit krångligt :)

Han visade upp fälgkorset, då jag och Nicco kom hem från premiärturen med Camaron, det hade fått sig en rejäl böj…muttrarna satt som i berget, men loss kom dom men inte utan att det kostade lite. Skam den som ger sig, brukar man ju så vackert säga, eller som Åke kan klämma ur sig ibland: Går det inte med lite våld… använd mera!

Näpp, nu har jag inte tid att sitta här längre, ska göra mig klar för dagen, önskar er alla en toppendag, regnet till trots!

Kommentarer: 0 Etiketter: hjärtinfarkt gammal soffan. Winstone Eloise Maria Lundmark Hällsten veterinären Camaro Nicco Mazda Jeep Åke

Är det så, på riktigt alltså?

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 22 april 2013 klockan 08:12,

Så var den helgen avklarad, min jobbarhelg. Egentligen är det ju så, som personlig assistent, att man lever ett helt vanligt liv (inom parantes, eftersom vi alla är olika), fast i någon annans hem, som man ska få till att snurra på.

Så när man kommer hem, och tycker att man jobbat på bra i tio timmar, så kan man undra vad skillnaden blir då man är ledig? Jag gör ju samma saker härhemma, fast utan lön då, tvättar, lagar mat, diskar, städar undan. Mm…

Fast det är ju en av anledningarna till varför jag valt detta yrke, finns ju inget bättre än att veta att man hjälper en annan människa så dom kan leva, något sånär, som en annan. Det kan många gånger vara ett psykiskt påfrestande jobb, då man blir mer som en kompis, och kompisar och vänner umgås inte riktigt så långa pass, om man nu kan kalla det för så.

Man tär mer på varandra, och samtidigt så vore det ju väldigt konstigt annars, och fördelen är att man VET, vad som förväntas, man VET, hur man ska ta varandra och man har med tiden lärt sig hur den andra fungerar.

Vi skrattar ofta… och mycket på jobbet, och det är guld värt.

Nu ska ni få en lite titt på min julstjärna, haha, den lever och frodas än, och växer uppåt, men inte med röda blad utan det blir grönt ovanpå:

Sedan min andra gula blomma jag köpte innan påsk, kommer inte ihåg vad den heter, men den blommar nästan hela tiden, och jag hade ju hur tur som helst, jag skulle nämligen ge mig till att klippa bort hela blomgrejen då den blommat ut, men det är därifrån den nya blomman kommer igen. Alltså från den gamla blomknoppen.

Hm… fast nu blir jag osäker, är det verkligen så in real life, eller gör blomman så bara för att den står hemma hos oss, jag kommer ju i alla fall aldrig att upphöras att förvånas över hur saker i detta hus kan bete sig, för ni kommer väl ihåg mina självplanterade gurkor. Som blev runda som bollar, den rosa julkaktusen som bytte färg, min lyckliga Lisa som fick som en hjortron utväxt, och ja…jag glömmer säkert bort att nämna fler saker, men det poppar nog upp så småningom.

Jag och Nicco gjorde årets första premiärtur med Camaron igår, jag sa till henne att det är så synd att dom inte har fri fart här i stan… oj vad man blir sugen på att trampa ner lite, men man får ta sig i kragen :)

Nu är ju den bilen lite lustig också (inte bara blommorna heller). När jag lade in neutralen startade vindrutetorkarna, när jag satte på blinkersen började hel lys lampan att lysa och när vi gasade iväg hemifrån, funkade inte hastighetsmätaren, men den gungade igång då vi var på väg hem…fast den gungade verkligen, så det var förmodligen inget att lita på.

Nu ska jag äta frukost, sedan står träning på schemat, men dessförinnan blir det en liten promenad med Winstone så han får trötta ut sig lite. Önskar er alla en fin måndag

Kommentarer: 0 Etiketter: jobbarhelg personlig assistent VET Maria Lundmark Hällsten Nicco Camaro blinkers hellyse premiärtur blomma julstjärna blomknopp frukost Winstone träna

Aningens lättare då...

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 20 april 2013 klockan 06:11,

Att solen är uppe då man vaknar, gör att det känns aningens lättare att lämna sängen. Jag arbetar idag men bara fram till 12.30, då jag ska hem och hämta Nicco och Winstone, sedan ska vi upp till Hamptjärnsstugan för att träffa andra med japanska spetsar. Winstones halvbror ska även finnas med där.

Ska bli roligt att se och höra om deras hundar är likadan som Niccos energiknippe. Ibland verkar han tro att han är en katt, då han springer och jagar löv, som om han trodde att det var flygande fiskar. Ingen koll på vart han springer, han ger bara järnet.

Igår hämtade jag upp Nicco på skolan, så åkte vi till körskolan där hon fick göra syntestet, hon ska ju göra teorin för moppekortet, helgen som kommer. Och måndagen därefter åker hon till Budapest, så därför gjorde vi även en sväng in på Forex och växlade till henne lite mer pengar, hon ska väl äta därnere också.

Tänk, nu är det inte långt kvar innan 1:a maj, otroligt att man kan missa hur snabbt tiden går. Jag brukar alltid tycka att januari känns som en evighet och sedan ska det dravlas på med februari, men när man nu tänker tillbaka på den tiden så inte hann man göra något vettigt då inte… det bara far iväg.

1:a maj då man var barn innebar att man äntligen fick lov att börja använda sina träskor, cykeln fick man efter lite tjat, ta fram från källarförrådet, och vinterjackan kunde hängas undan… men absolut inte före den dagen.

Vad det har ändrats under dessa år, nu cyklar man året runt om man har vinterdäck och lite mod, många går klädda i sommarkläder oavsett temperatur utomhus, och dessa converse, tygskor, som man klampar runt i även fast det är -20 ute, obegripligt!

Jaja, då är det väl tur då att man vuxit ifrån dessa påhitt, och gör det man känner sig bekväm med, inga påtryckningar eller annat skulle då få mig att trava runt i tygskor och strumpbyxor… inte överhuvudtaget, kan jag ju säga :)

Med dessa ord lämnar jag nu er till vad ni nu ska göra och önskar er alla en bra dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco skolan Maria Lundmark Hällsten moppekort syntest Budapest Forex Winstone Hamptjärnsstugan japansk spets kläder converse tygskor 1:a maj

Spännande, spännande

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 16 april 2013 klockan 09:40,

Sent omsider sitter jag nu här igen, vid datorn. Man skulle ju då kunna tänka sig att jag haft sovmorgon, men det stämde då ingenstans. Jag klev upp kvart i sju, matade Winstone, gick ut med honom, tvättade håret, fixade upp Nicco ur sängen (och det vill inte säga lite det), bakade muffins som hon tog med sig på jobbarsvängen, lagade middag till Åke och fixade hans lunchlåda till imorgon.

Och inte nog med det, sedan har jag också hunnit skjutsa upp Nicco och Winstone till Schenker, så sparade dom in lite tid som det annars tar att köra ner hit och sedan fortsätta till Vindeln. Kokat kaffe har jag också…mm.

Det var bastu igår och för första gången sedan vi införde bastu med triss, så gick vi plus. 25kr kostar ju lotten och vi fick ihop 36:- på oss var, efter skrapningen. Kerstin hade vinst igen… tror hon har vunnit alla gånger, och Birgitta drog också in 60:-, jodå.

När bastandet är över för denna säsongen har vi tänkt gå på typ, Mammas och äta. Och då är det ju upp till var och en vad man använder sina pengar till, en korv utan bröd, om man bara ska handla upp vad vi vunnit, eller så kostar man på, men då får man ta ur sina egna besparingar :)

Apropå besparingar… så är det väl det dom måste hålla på med däruppe på Ålidhem, där jag jobbar. Det är så fruktansvärt mycket vatten på gångbanorna, så för att vi ska ta oss upp på centrum, så är det bara planering som gäller, eller planering och planering, vi får ju ta det vart efter vi kommer och går.

Skulle vara kul att veta hur mycket längre, vi faktiskt får gå, för att ta oss fram, torrskodda och med chefen kvar i rullstolen. Jag sa på skämt, att det känns som om vi skulle kunna knyta fast en uppblåsbar båt, och sätta fast bakom elstolen, sedan skulle vi även ha med en livboj, för ingen vet ju hur det ser ut under vattennivån, är det en halvmeter djupt, är det ett hål någonstans som vi inte ser, och kommer elstolen i så fall att ta sig upp därifrån om man åker ner, många frågor och spännande är det.

Ännu mer spännande vore det också att få veta vad som rör sig i huvudet på folk som parkerar sina bilar framför ingångarna till husen… varför ställer man precis mitt i, så man varken kan gå förbi på höger eller vänster sida, betänk också att en el stol, tar lite mer plats.

Tror dom att dom är dom enda som är ute, det finns ingen som kan komma och ska förbi, deras tid betyder mer än någon annans, eller tänker dom bara inte? Retfullt är de då i alla fall.

Nåja, nog om detta, eftersom jag jobbar i eftermiddag så får jag med andra ord en spännande sådan. Och jag önskar er alla andra en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: bastu Kertsim Birgitta triss Maria Lundmark Hällsten Nicco Åke Winstone muffins middag lunchlåda spännande el stol chefen vatten Ålidhem centrum

Den perfekta renvarnaren

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 15 april 2013 klockan 06:18,

Vi satt ute igår, förmiddag det var hur varmt som helst, här vid husknuten. Grillade en korv till lunch men sedan blåste det upp och var inte längre så där varmt och skönt som innan, vad fort det kan vända. Och se idag… regn, eller det har då regnat, det hade jag inte trott.

Idag är det lastbilsdag, för både Winstone och Nicco. Nicco gör ju sin prao hos Åke, och jag jobbar förmiddag så då måste även hunden med. Det går säkert bra.

Hunden jag hade, en gång i tiden, det var som bekant, en chow-chow, en bestämd liten dam med blå tunga. Hon gillade att åka bil, satt alltid nere vid mammas fötter, när vi skulle upp till Malå. Ja, hon rymdes ju ingen annanstans.

Men där var hon den perfekta renvarnaren, om dom körde med luftintaget öppet så kunde hon, på 2 kilometers avstånd, känna doften av ren, då satte hon sig upp och körde in nosen i ventilen, då visste pappa att det var renar på gång.

Men sen undrar man ju hur det är med dofterna då hon ena stunden rullar runt i surströmmings spadet, som kom från en exploderande burk uppe i stugan, och där struttade hon runt och trodde att hon luktade gott, för att sedan, alltid då jag tvättade håret eller duschade, blev som galen av schampo lukten och kunde ta ner en på golvet, slita av handduken från håret och sedan rulla sig i den, mm, divigt eller vad?

Vi får väl se hur det blir med en Winstone, än så länge verkar han ju inte vara speciellt nyfiken på dofter, utan hans största intresse är att tugga på saker, och är det inte Nicco så är det, allt annat som kommer i hans väg… som en get, typ.

Önskar er alla en fin måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Winstone Maria Lundmark Hällsten Nicco Åke lastbil chow-chow surströmming. schampo handduk lukt doft grilla sol regn

Kopparkiosken

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 12 april 2013 klockan 08:50,

Jag blev så nyfiken på detta om kopparkiosken, efter Sonjas kommentar igår, så jag satt och googlade en hel del igår, för att se vad jag kunde hitta om den. En bild fanns det och fotografen är Bertil Ekholz, året är 1960:

Jag har aldrig sett den där kopparkiosken, men det var inte så konstigt, det heller, för följande text gick att läsa ovanför bilden, och jag citerar:

Den legendariska kopparkiosken i Umeå var belägen vid Rådhustorget vid kanten mot trottoaren framför Utterströms välkända järnaffär. Det var en liten elegant åttakantig kiosk helt kopparklädd, som sattes upp 1928 och som sedan under drygt 30 år var det ställe framför alla andra där umeborna köpte tidningar, cigaretter, kola och tuggummi. Kiosken var en och halv meter bred och rymde nätt och jämt en sittande försäljare i mitten. Försäljningen skedde genom en glasruta i entrédörren.

Sörjd av många måste kopparkiosken försvinna i början av 1960-talet när Utterströms järnaffär flyttade till Västerslätt och ersattes av varuhuset Domus som tog hela hörntomten i anspråk. Slutcitat

Jag tycker den såg liten ut, den där kiosken, men det är ju garanterat för att man idag, går in i dom flesta kioskerna, och kan själv plocka för sig det man vill ha. Nä, det var nog roligare förut, man fick grunna lite innan man bestämde sig, det blev nog heller inte så många impulsköp.

Winstone och Nicco var på valpkurs igår… det gick väl så där. Han var yngst i skaran och skällde på allihop, lite lätt okoncentrerad så där. Nu är det på samma ställe som Nicco gör praktik, så hon får ju dubbelkurs egentligen, och sedan beror det ju på hur mycket hon håller på att drilla Winstone, och hur fort han då kan lära sig saker.

Han vet ordet stanna, och han är suveränt duktig då man måste lämna honom ensam en stund, inget skäll eller gnäll, igår testade jag att ta med honom i bilen, jag skulle upp på Kvantum, jag ville nämligen se och höra vad han gjorde om jag lämnade honom där. Han satt i sin bur han, och sa inte ett smack, han lyfte på huvudet då jag kom tillbaka, han hörde mina steg då jag lämnat rutan en bit nere, men sa fortfarande ingenting, varken då jag kom eller klev in, det är ju hur bra som helst.

Idag ska jag träffa Helena, ska bli trevligt, det var ett tag sedan, så vi har nog en del att prata om, sen jobbar jag 14-21, vilket innebär att min dag är fylld redan. Önskar er alla en trevlig fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Sonja Maria Lundmark Hällsten kopparkiosken googlade bild Bertil Ekholz Domus kiosk liten impuls Kvantum Winstone Nicco valpkurs Helena

Jag har ju tur jag...

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 11 april 2013 klockan 09:29,

Ringar som är justerbara... är egentligen ett otyg, detta hände då jag skulle lyfta till min chef och ringen särade sig och det kändes som om fingret skulle kapas av, typ, fast inte genast utan efter en stund:

Jaja, tur man har fler fingrar, sen skulle jag tömma diskstället, nu för en stund sedan, och tappar två glas som faller rätt ner på min hand och krossas där, jättebra jobbat, men återigen, tur man har mer än en hand då.

Jag var ju på öron/näsa/hals igår, och en kamera fördes ner genom näsan ner till stämband och struplock… allt såg bara bra ut, förutom en del slem så hans teori är att mitt onda härrör från den fantastiskt fina, långvariga förkylningen, jag åkte på i julas.

Han undrade vad jag tyckte om det svaret…vad säger man, jag sa att jag hade önskat att ett fel hade synts, så man hade kunnat åtgärda det, men… man är ju samtidigt dum, om man önskade det, för ingen vill väl ha struma, cancer eller annat elände. Så jag sa att jag får vara glad att det ser bra ut.

Han berättade även provsvaren som egentligen min husläkare skulle ha berättat för mig för över 3 veckor sedan, och även där såg det bra ut, fortsatt förhöjd sänka, men inte så mycket, och sedan sa han att jag fått en anmärkning på spirometri testet, så han tyckte jag skulle be dom berätta av vilken anledning.

Det tyckte jag var lite konstigt, eftersom hon som utförde testet sa att det var bra, hm… undrar just vad det var för anmärkning då?

Efter det besöket gick jag upp till mamma, hon fick ligga kvar ännu en dag och blir väl utskriven idag då, efter ytterligare provtagningar. Bra att dom kollar upp ordentligt, så kanske det blir någon ordning till slut.

Nu har jag tänkt mig ner på stan om ett tag och hämta ut passet till Nicco. Hon ska inte bara till Budapest i slutet av april, två dagar innan hon åker ska hon ta moppekortet också… det är mycket nu. Och till veckan ska hon, hör och häpna, göra sin prao med Åke, och följa med honom i lastbilen. Passar väl bra det, hon som säger att hon ska köra lastbil då hon blir äldre. Önskar er en fin torsdag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten öron/näsa/hals läkare prov struma cancer mamma spirometri test anmärkning pass Budapest moppekort Nicco

Polisen, hjälp!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 10 april 2013 klockan 17:57,

Det hjälps inte... när man ser en polisbil är första tanken: Vad har jag nu gjort??? Och jag lovar, visst har jag gjort olagliga saker i mitt liv, men inget som skulle orsaka en polisutryckning.

Igår var vi ute med hunden, på jobbet, det plingar till (nu ljög jag jag, min sms signal är Black Sabbaths Paranoid) i min mobil, och jag kikar ner på den: Avsändare Polisen.

Jag lovar att min mage vände sig in och ut. Jag vet inte hur många tankar som snurrade till innan jag öppnade det och där står det att Niccos pass är klart.

Men hallå, hade jag nu tänkt till, liiite, så hade jag vetat innan jag öppnade smset, att polisen förmodligen inte, skickar ett sms om det hänt någon olycka eller allvarligare sak, men så långt tänkte jag inte.

Och vad skönt det kändes då ljuset tändes, polletten trillade ner, stenen föll osv. :)

Kommentarer: 0 Etiketter: Polisen pass Nicco utryckning Maria Lundmark Hällsten

Vad var det för fel???

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 09 april 2013 klockan 06:17,

Med alla skriverier det nu varit, om dom ”nya” busskorten och tillhörande betalapparat så undrar jag vad sjutton det var för fel på dom gamla, hederliga plingkorten???

Dom funkade väl för tusan, lika bra som dessa plastkort, du kunde köpa dom vart som helst, övergången stod med, och du kunde heller inte misstag dig på hur många resor du hade kvar.

Jag har skrivit detta tidigare men det kan tålas att göra en gång till. Nicco har periodkort, detta kan bara laddas nere på vasaplan, lasarettet och på ett till ställe, men inte där vi bor. Om hon nu inte får skjuts till skolan, dagen efter periodkortet är slut, för att sedan gå ner på stan och fylla på, så måste hon fylla på kortet den sista dagen, och går därmed miste om en dag, eller hur man nu ska se på det.

Och det beror enbart på att hon inte kan fylla på det där vi bor… inte heller på bussen. Om dom nu ska envisas med att ha plastkort och detta system, varför kunde man då inte koppla kortet till sin bank, och fylla på det, hemifrån? Bara en tanke, så här på tisdagsmorgonen.

Idag ska Winstone följa med Åke i lastbilen. Jag jobbar nämligen dag, och hunden kan ju inte lämnas hemma ensam så länge, så då blir det lastbil som gäller. Går säkert bra, och det är ju tur att det ändå inte behöver bli varje dag eller varje vecka.

Mamma blev inlagd på akutmedicin igår, vi var på coop och hon kände sig inte ok, efter många om och men så skjutsade jag henne till lasarettet där hon hade en inbokad tid hos en läkare, som i son tur skrev en remiss till akuten. Så det var bara för henne att gå ner dit, och inlagd blev hon.

Nu ska dom kolla upp hennes mediciner och hur det står till med dom. Något som säkert fler än hon bör få göra. Har verkligen läkarna koll på allt, hur tabletterna funkar ihop med annat, njae, tillåt mig tvivla. Det är ju ett svårt jobb om man kommer upp i ett större antal tabletter som ska tas varje dag.

Nu måste jag skynda på lite, ska mata Winstone, äta frukost, gå ut med hunden, få upp Nicco. Önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten bussen busskort plingkort periodkort Nicco skolan. vasaplan Winstone hunden Åke lastbil jobbet

Ett JÄTTE ben

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 05 april 2013 klockan 06:25,

Nicco smsade igår, klockan två, innan jag gått ut genom dörren på jobbet, att hon tagit en kölapp på pass expeditionen, så jag fick ge järnet. När jag stod vid rödljuset för att köra ut på ÖK ringde jag upp och frågade hur många som var före i kön… 4 stycken sa hon, så jag snabbade på, ännu mer.

Då jag kom dit upp var hon inte där, jag ringde men det var mobilsvar, jag smsade, ingenting, men så, efter 5 minuter, tittade hon ut i korridoren, då var dom klar och det enda jag behövde var att fylla i ett papper och sedan legitimera mig.

Vi hade, för att ligga ett steg före, fyllt i ett papper hemma, sånt som vårdnadshavare måste göra då det är en minderårig som söker pass, denna gång fyllde både Åke och jag i, även om jag är ensam vårdnare, bara för att… men se, den gubben gick inte.

Här står det, sa hon som satt bakom skärmen, att du är ensam vårdnadshavare och då är det bara du som ska fylla i papperet, därför var jag tvungen att göra en ny.

Efter middagen, åkte jag och Nicco till ÖoB för att inhandla lite schampo, deo, och såna saker, men vi kom också hem med ett JÄTTE ben, till Winstone, hahaa… exakt ett sånt som jag fantiserat om att han skulle haft, kolla in hur först Eloise, kommer och sniffar, sedan kommer Enya och undrar vad som ligger på golvet:

Sedan släpper vi in Winstone och han är livrädd, för benet. Han skäller och gömmer sig under bordet, gör tjurrusningar fram emot benet i tron om att det ska anfalla, fortsätter skälla och rusa runt som jag vet inte vad:

Men så till slut, får han i en liten bit och då är han såld, han ligger så förnöjt och gnager och efter en stund får jag ta av honom det, meningen är att det ska bli som ett lördags godis, som han får njuta av då det är lite mer högtidligt… vi får se hur det blir med det :)

Annars måste ju detta ben vara värsta bästa varningen till eventuella inbrottstjuvar, inte går du väl in i ett hus om detta ben ligger på bron… i så fall är man nog bra korkad :)

Önskar er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco smsade Maria Lundmark Hällsten pass vårdnadshavare Åke papper ÖoB ben Winstone inbrotts tjuv bron korkad

Jag... ett offer?

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 03 april 2013 klockan 07:56,

Fullt upp igår… nästan i alla fall. Jag tränade, sedan ringde ”gammbossen” så jag åkte till henne en stund, vi satt och surrade på om allt mellan himmel och jord, och drack en shake.

Sen gasade jag hem, stoppade ner Winstone i badbaljan så han fick bort lite av allt smuts som blir då man är ute den här årstiden, klippte klorna på honom och sedan åkte jag och Nicco ner på stan för att fixa passet.

Det gick inte så bra som förväntat, då det var 16 före i kön, och på tjugo minuter hade dom avverkat två i kön, och vi hade bara en halvtimme till på oss innan vi skulle hem och hämta djuren för veterinärbesöket, så vi gav upp och åkte hemåt istället. Stannade på Ica och hittade ett exemplar av Folkbladet som jag köpte, stoppade ner i väskan och förträngde en stund.

Vidare ut till Teg och Björkstadens veterinärklinik. Winstones spruta kände han aldrig av, hon ställde fram en skål med godis och han hann ju nästan tömma den innan hon var klar, han ryckte inte ens till. Och sedan var det en hälsocheck på Eloise.

Hon ser inte fräsch ut i munnen, så hon fick antibiotika och smärtstillande för benet och sedan ska jag boka in en ny tid då dom får söva henne och se hur det egentligen ser ut därinne, men hon sa att det var svårt att avgöra vad hennes största problem ligger i, det kan mycket väl vara tänderna och inte benet, som gör att hon inte ser så frisk ut. Nå, det ska väl gå att fixa om det är tänderna.

Innan vi fick komma in så kom jag ju på att jag hade tidningen i väskan, plockade upp den och fick en smärre chock. Där var ju jag på första sidan, och ett offer var jag ju tydligen också :) För byggfusket, jaja, jag hade ju inte riktigt satt den rubriken, det låter ju betydligt värre än det var.

Och när reportern ringde mig så ville jag inte först vara med, eftersom jag tyckte att det finns ju dom som varit utsatta för värre saker än det där, men å andra sidan, tänkte jag då, om meningen är att andra ska tänka till lite, innan dom bygger om, så kanske dom kan få tips om vad man kan undvika.

Min lilla lista på saker jag tyckte man skulle se upp med, fanns inte med, men en konsumentrådgivare hade ju istället radat upp såna tips, så det blev ändå vad jag trodde.

Efter veterinärsbesöket var det bara att åka hem och fixa middag och sedan fortsätta till tandhygienisten, där jag hade en tid. Där skulle det mätas tandfickor, Ajjj, det gör ont, men jag hade inga såna och det var ju bra, sen tog hon lite tandsten och tjopp så var jag klar.

Önskar er alla en fin onsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Nicco Winstone Eloise. pass veterinär munnen folkbladet offer byggfusk. sövas bygger konsumentrådgivare tandfickor

Han tror han är en get

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 02 april 2013 klockan 09:06,

Jaså det var 1:a april igår… och det gick nästan helt obemärkt förbi. Ett skämt såg jag på vk.se men sedan iddes jag väl inte leta eller höra efter så mycket heller.

När jag var liten var standard skämtet att mamma kom in och väckte upp jag och brorsan och sa att det var en kanin därutanför, eller en räv eller annat djur, och man tvär reste sig upp, stod där och gnuggade ögonen men såg ingenting.

Jag lurade ingen heller, igår, orkade som inte komma på nåt vitsigt, ifjol körde jag ju en här på bloggen, om att kyrkan skulle rivas och det skulle bli en rund bar/krog där istället… synd att det bara var ett påhitt från min sida, annars tyckte jag ju att idén var utsökt bra :)

Så var resan till Budapest bokad och klar också, Theresé ringde upp och gjorde klart alltihop. Lustigt att flyget från Umeå till Arlanda och vice versa är snudd på, lika dyrt som hela resan till Budapest, med hotell och frukost…det skulle man kunna kalla ett aprilskämt men tyvärr så är det ju inte det.

Idag ska jag träna, sedan ska vi fixa pass, och klockan tre har jag fått tid hos veterinären för Winstones vaccination och hälsochecken på Eloise. Och det var ju inte nog med det, halv sex ska jag till tandläkaren igen, ja, har man inget för sig så ordnar man det på ett eller annat sätt.

Winstone… som förövrigt tycks tro att han är en get. Varför ska allt in i munnen? Han knaprar löv och pinnar och allt annat intressant han kan hitta ute. Är det inte portionssnus påsar som ligger och skräpar så är det cigaretter, papperssuddar eller annat skräp, och det ska in i munnen, även om han inte sväljer allt.

Ibland är han så snabb att man inte ens noterat att han sprungit med munnen öppen och bara sugit in allt i hans väg, som värsta dammsugaren. Jag hoppas ju verkligen att det hör till valptiden och att han växer ifrån det, annars kan man ju bli galen. Man vet aldrig vad han får i sig.

Jag önskar er alla en fin tisdag, nu ska jag sätta fart så jag hinner med alltihop.

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Theresé Nicco Winstone Eloise vaccination get papperstussar veterinär skräp galen munnen

Igår, idag och imorgon

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 01 april 2013 klockan 08:43,

Igår var vi bara hemmavid, satt ute med Winstone en stund, Åke var mer ihärdig och han har ju kanske anledning… rökningen, i och med den så går han ju ut med jämna mellanrum och Winstone får haka på.

Tigern var förbi en sväng, han gick på Bräntis med mig och var, på den tiden, ihop med min bästa kompis. Han är nog idag, den enda från skoltiden som jag har kontakt med.

Det roliga var att när han kom hit fick han ju träffa Winstone, nån han inte visste om att vi skulle skaffa, och han berättade att även dom skaffat sig en hund, en Jack Russell, deras hund är en vecka äldre än vår. Kanske framtida polare :)

Imorgon ska Winstone få ta sprutan och sedan är det fritt fram att träffa andra hundar, och torsdagen bokade jag in Eloise på en liten hälsocheck. Men jag ska ringa dit imorgon och fråga om jag kan ta bägge två samtidigt, jag tror nämligen att jag bytt mitt pass på torsdagen och då kan jag ju inte.

Hon föreslog först att jag skulle ta bägge två, men jag fattade inte hur jag skulle fixa det, en katt i buren som inte är världens lättaste och sedan en liten vilde på det, utan bur, hur skulle det sett ut. Men jag tänkte ju inte så långt at Nicco har ju påsklov så hon får följa med och hålla reda på hunden.

På kvällen tog Nicco hunden med sig till dungen, där hon skulle träffa en gammal klasskompis, och vi bänkade oss framför tv:n för att se det inspelade programmet, mästarnas mästare, innan nästa avsnitt skulle visas.

I förrgår bokade jag resor åt Niccolina. Hon och Theresé drar till Budapest i slutet av april, och blir där i 5 dagar. Jag bokade resan härifrån till Arlanda och returen då dom kommer hem. Resan till Budapest ska vi (läs Theresé), boka idag, så det är klart.

Sen är det nog bäst att vi fixar ett pass, även om många säger att det inte är nödvändigt, är ju dumt att chansa.

Idag får vi se vad det blir… antagligen lugnt, men det är ju inte helt fel. Jag har så ont i ryggen och undersida låren, så jag undrar om det inte kan vara ischias nerven som hamnat i kläm. Nå, jag önskar er alla en fin annandag påsk.

Kommentarer: 0 Etiketter: Winstone Åke Maria Lundmark Hällsten Tigern Theresé Nicco Budapest resor Arlanda april Jack Russell hund polare Eloise

Jag gav bort Winstone

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 29 mars 2013 klockan 09:39,

Winstone var kvar då jag vaknade i morse, skönt, jag drömde nämligen att jag gett bort honom, och jag ångrade mig men visste inte hur jag skulle kunna ta tillbaka honom utan att det skulle ett jäkla liv. Dessutom hade hon som fått honom, rakat av all päls (hon var hårfrisörska) och jag tyckte inte han såg vacker ut.

Jag och Theresé var ute på turné igår, skulle på returbutiken, dom hade stängt, for på kupan, dom hade inte öppnat än, åkte på myrorna, hann gå där en sväng sedan hämtade vi mamma, som hakade på till kupan.

Sen skulle vi käka lunch någonstans, och innan vi hittat ett lämpligt ställe…Nicco ringde, hon hade slutat skolan så hon vill följa med ut och äta, hämtade upp henne och sedan blev det att snurra runt innan vi hittat nåt som var öppet.

Det blev Great Eastern, och dit behöver nog inte jag gå fler gånger, tyvärr, tycker stället har chanserat och då det står en skylt i buffé bordet där grönsakerna finns, såsom majs, gurka, tomat och sallad, att man bör undvika at äta grönsakerna om dom är rå, så undviker man nog att ta sallad överhuvudtaget. Vart var dom grönsakerna tillagade då, det var ju bara råa grejer?

Hörde att det var någon som frågade om varför det stod så där och fick till svar att det fanns dom som använde sina egna bestick då dom plockade ur skålarna, jamen hallå…det måste väl vara enklare då att deklarera högt och tydligt att egna bestick ej får användas. Jaja, som sagt, jag behöver inte gå dit fler gånger.

Jag blev uppringd av åkes kusin Staffan, som var nyfiken på allt arbete Theresé håller på med då det gäller släktforskningen, så jag bjöd över han och hans familj hit, på kaffe igår kväll. Även Åkes farbror Helge ”Jean-Ragnar”, följde med, och det blev mycket surrande om alla kort och urklipp som finns här, ja, Elsie sa ju det en gång i tiden: här kastas ingenting! Och det har jag nog lagt märke till. Detta är bara en bråkdel av allt som finns. Och inte bara fotografier, det är urklipp och brev från Amerika.

Det är som sagt var tur, att Theresé filurar, klurar och sorterar, det blir ju som roligare då man får en historia bakom korten och inte bara ett ansikte på någon som man inte vet vem det är.

Nä, frukostdags nu, önskar er alla en Glad påsk, från oss alla… till er alla!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Theresé turné mamma Nicco Great Eastern lunch buffé sallad kusin Staffan Helge "Jean-Ragnar" farbror familj kort fotografier urklipp svärmor brev Amerika

Förtroendet sjönk, en bra bit...

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 27 mars 2013 klockan 08:17,

Det blev spännande hos tandläkaren igår, hon skulle laga ett hål, näst längst inne i munnen, började borra och hoppsan… det var ett djuuupt hål, och en gammal lagning som försvann ner i mörkret. Hon borrade på och tjopp, så hittade hon av nerven som började blöda.

Och nej, jag hade ingen bedövning, och oh ja, det kändes, men jag överlevde :) Synd nog så är tanden hjälplöst döende, jag fick tre alternativ. Rotfylla och sätta krona, dra bort tanden och sätta en brygga, eller bara dra bort den. Mm, jag ska fundera, men så länge den sitter kvar och inte gör ont så får den vara.

Har jag lite tur kanske den hänger med ett tag i alla fall (fast när hade jag riktig tur senast då, hm…).

Sen hade jag och Nicco ett möte, efter det for jag ner på strömpilen och handlade inför påsken. Möte på skolan efter middagen och slutade dagen med att hålla mamma sällskap till hon skulle kvälla.

Idag kommer Theresé hit och ska vara här till på lördag morgon, jag hade skrivit upp träning idag, men jag måste hoppa den. Har inte alls bra, varken i nacken eller mitt på ryggen, däremot har jag i alla fall hantlar hemma så jag ska träna mina armbågar.

Nu ska jag se om jag kan få någon kontakt med vårdcentralen, för tror ni jag fått några svar från min läkare än? Näpp, det hade jag inte och mitt förtroende för honom sjönk genast en bra bit. Lungröntgen ska jag åka på senare idag, fast jag tyckte ju att det var viktigare om jag hade fått komma på öron, näsa, hals, först.

Här är by the way, ljusslingan jag fick av Tina, fin va?

Önskar er alla en fin onsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten tandläkare nerven krona brygga dra ut tanden hål lagning vårdcentralen nacke rygg strömpilen skolan möte Nicco Tina ljusslinga Theresé lördag

Jag måste vara den enda...

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 22 mars 2013 klockan 07:58,

Jag måste ju vara den enda människan i världen som kan få musiken i bilen att utesluta vissa bakgrundskörer. Jag har spelat, under en lång tid, låten: California dreaming, en bra låt, tycker jag. Men allteftersom så försvann vissa ljudeffekter och sedan saknade jag som skrivet, doakörens olika nynnande.

Jag fattade absolut ingenting, ett tag trodde jag att jag spelade låten från en annan cd skiva och att det var ett plagiat som inte lät som originalet, men det stämde ändå inte, jag hade ju dom andra låtarna där, som skulle vara där.

Men så, kom dagen då vi satt i bilen, både Åke, jag, Nicco och Rickard, och så började Åke fippla med stereon, han mumlade nåt om varför jag ändrat inställningarna, blablabla… och plötsligt, låter ju låten exakt som den skulle, ha… jag som inte ens visste att man kunde ställa om ljudet på det sättet.

Här har alltså jag suttit flera dagar, jag till och med veckor, och trott att jag kanske fått ett hörselfel, unikt i hela världen, och bara vissa ljudeffekter i den låten, var det enda jag inte längre kunde höra, hm…

Men den är rolig, den där stereon. När jag ska höja volymen så kan den ibland bli helt knäpp och fortsätta höja så det blir järnet och det går då heller inte att sänka, så jag får kasta mig på avstängningsknappen istället, för att inte bli döv på riktigt. Varje gång jag försöker sänka, så blir det högre… jaja, nu brukar jag många gånger stänga av stereon innan jag stänger bilen, så får jag inga överraskningar då jag startar, haha… jag är ju smart jag, skrev hon och log lite lätt klurigt, så där.

Idag ska jag hem till Tina och dricka lite kaffe, hade vi bestämt, och sen får vi se vart det barkar av. Måste ju i vilket fall som helst, ta hand om hunden samt vara hemma då Folkbladet kommer hit. Önskar er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten California dreaming Folkbladet Nicco Åke stereon Rickard hunden Tina kaffe

Äre vare nån i höjden...detta har jag gjort på slöjden

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 19 mars 2013 klockan 08:30,

Nicco fick i uppdrag på träslöjden, att göra en liten stege till hennes säng, så Winstone skulle kunna komma sig upp och ner själv. Stegen blev jättefin… men man kan ju inte låta bli att skratta då man tänker tanken att en oinvigd skulle se den där konstellationen, och inte veta om hunden, då skulle dom förmodligen tro att Nicco behövde dom extra stegen för att ta sig upp i sin egen säng :)

Från träslöjden har jag inte många minnen, vet att bland det första man fick göra var en jättestor tärning, den skulle filas och sedan målas, min fick bli röd. Sedan gjorde jag, hör och häpna en döskalle tavla (jag var inte äldre än 9 år), jag karvade ut skallen och sedan använde jag brännaren för att göra den mera dramatisk.

I syslöjden däremot, kommer jag ihåg både tröjor, stickade vantar, broderier och färgtryck. Vantarna har jag kvar, än idag, men fråga mig inte vart jag fått storleken ifrån, jag kan ju vika vantarna dubbelt om min hand, men ganska fina är dom ändå.

Igår var det bastu igen… vi vann hela 30:-, och det var på Kerstins lott, hm… ja, vinst är det, men förlust blir det om man räknar på hur många lotter vi skrapar, men skam den som ger sig, ena dagen så…

Annars gjordes väl inget… höll jag på skriva. Anna kom hit och hälsade på, jag bjöd på lunch och kaffe, sen skjutsade jag hem henne och fortsatte upp till mamma, Efter det besöket så hämtade jag Nicco och vi åkte ner till Synsam på strömpilen, Nicco har nämligen fått sig ett par glasögon och nu var dom klar att hämtas.

Sen var det bara att sätta igång med middagen och sedan bege sig av till ”gammgården” och bastugänget.

Idag är det eftermiddagsarbete, men dessförinnan ska jag ju ta hand om Winstone, fixa middag, och kanske kanske… sova en stund innan det bär iväg till jobbet. Önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco träslöjd syslöjd vantar tröjor döskalle Maria Lundmark Hällsten Winstone mamma middag arbete strömpilen Synsam glasögon

Jag körde på nåt igår... tydligen

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 16 mars 2013 klockan 08:05,

Jag fixade en inhoppare på jobbet igår så jag slutade halvsju och fick åka hem och fira 15 åringen. När jag passerat rondellen uppe vid lassarettet så sa gps:en åt mig att jag kört på rondellen. Hallå, vadå kört på… jag har inte kört på nån rondell, så de så:

Sen brände den bilden fast och stirrade mig i ansiktet hela vägen hem.

Nicco fick en akustisk gitarr, något hon länge önskat, och sedan hade jag varit ner på Forex och växlat in lite pengar till Forint, (ungersk valuta) som hon ska ha som fickpengar då hon och Theresé åker till Budapest. Ser onekligen roligare ut med den valutan än med Euro, med tanke på att det blev 26 000:- :)

Brälla och Lena kom hit och firade med oss samt Viktor och Olivia, två gamla klasskompisar åt Nicco och Rickard, förstås.

Winstone gav järnet och jagade på så man nästan fick hålla andan och sedan *pang* så sov han. Det är verkligen av eller på, och inget annat. Åke plockade upp han från hallgolvet där han krupit in mellan skohyllan och ytterdörren och kom och la han i min famn och där sov han vidare, utan att blinka.

Ikväll får vi middags gäster, Helena och Mats Jonsson och Tord, Camilla och deras dotter Ebba, kommer över på mat och dryck, det blir trevligt, ska prova på att laga till nåt nytt, men har inte bestämt vad vi ska ha till, hm… klyftpotatis…pommes… potatisgratäng blir det då inte, så långt har jag då bestämt, men jaja, vi får se, nåt blir det då.

Nu ska jag upp och hämta ner energiknippet så han får komma sig ut en stund. Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco Winstone Maria Lundmark Hällsten Viktor Olivia Rickard Brälla Lena firade forint ungersk valuta akustisk gitarr Helena Mats Jonsson Tord Camilla Ebba middagsgäster pommes klyftpotatis

Inmutad vattenkälla

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 15 mars 2013 klockan 07:10,

Idag så var det då dags att fira en femtonåring här i huset, Niccolina fyller år, en ständigt återkommande tradition den här dagen :)

Fotograf: Theresé Hällsten

Jag hade på förslag, eftersom jag nu jobbar eftermiddag, att hon kunde roa sig med att baka en tårta som hon kunde bjuda sin mamma på, då hon kommer hem från sitt arbete. Då fnös hon och sa att du är ju som du vart, du tycker alltid att du ska firas för att det var du som låg på BB. Ja… nåt fel med det, eller? Hade det inte varit för mig, hade du inte fyllt år…

Nå, det löser sig, finns ju många ställen som erbjuder sina tjänster vad det gäller tårtbakning, i år blir det en köpt variant, samt en hembakad kladdkaka, det duger allt det. Sen snodde jag faktiskt ihop en rulltårta med både hallonsmörkräm och jordgubbar i, sent igår kväll, som hon idag ska bjuda sina lärare på, jojmensan.

Annars rullar allt på, ni skulle se vad våra katter håller på med på dagarna. Dom inmutar Winstones vattenskål som står häruppe i köket. Jag fattar inte, seriöst. Dom okynnesdricker vattnet, precis som om det där var den enda vattenhålan i det här huset, och den som dricker upp allt, klarar sig längst i hettan… typ.

Eloise drack igår kväll så hon höll på kräkas på golvet. Och ändå har dom ju sitt vatten därnere i deras källare. Hon morrade då Winstone kom för att dricka så då fick jag mota bort henne därifrån. Jag får alltså fylla på den skålen, säkert 4 gånger/dag, ja jösses.

Nä, nu ska jag sätta fart om jag ska hinna nåt idag. Jag önskar er alla en fin fredag

Kommentarer: 0 Etiketter: katterna Nicco 15 åring Winstone Eloise tårta vatten. Maria Lundmark Hällsten

Han tippade över kanten

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 13 mars 2013 klockan 08:08,

Vad glad man blir då solen skiner då man stiger upp, och vad snabbt det kan vända då man kollar på termometern, brrr…

Jag var nyss ute med yrvädret, ja jag vet, det blir mycket djurprat nu, Winstone klättrade uppför snövallen inne på gården och plötsligt får han ju syn på den där trägubben vi har ståendes mellan tallarna. Han tvärnitar, och lägger in backen så han tippar över snökanten och ramlar ner på grusgången. Inget större fall, men det såg ju för lustigt ut, och varför är det vissa saker som kan skrämma en hund, och andra saker, inte?

Det hade ju som varit en sak om trägubben rört på sig eller haft andra ljud för sig, men den stod ju bara där, så lugn och tyst.

Annars är allt som vanligt, jag ska till läkaren om 25 minuter, så får jag se om han kan svara på mina frågor, och man kanske får lämna nåt prov. Det kan ju inte vara meningen att man varenda natt, ska vakna av att strupen känns som om den limmat ihop och man har blodsmak i munnen. Så har det varit nu, sedan i julas, och jag är så innerligt less på det.

Sedan råkar jag ha förmånen att vara ledig idag så jag ska ut till Tina som bjuder på kaffe (det gissar jag i alla fall) och om inte det, så blir det då sällskapet hon bjuder på. Nicco mår inte bra idag, så då får hon ta Winstone, skönt, då får jag bli hel ledig, en stund :)

Nä, nu är det bäst jag gör mig klar att åka, så jag inte kommer försent, önskar er alla en fin onsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Winstone Maria Lundmark Hällsten ledig Tina Nicco

Snabb som sjutton

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 12 mars 2013 klockan 08:32,

I förrgår då vi satt i matrummet och käkade så roade sig Winstone med att bita på fransarna på vår ”dyr” matta, det sitter dessutom en skinnlapp därunder som han letade rätt på och försökte slita loss.

Jag sa nej till honom, säkert tio gånger och föste bort honom från mattan och sedan blev det time out, då åkte han ut i hallen och jag stängde dörren. Han satt där och tittade in på oss, sedan försvann han ur synhåll under två minuter, kom tillbaka och satte upp sina tassar mot fönstret så då fick han komma in igen… med förmaningen att inte göra om samma sak.

Tjopp så var han på mattan igen och försökte ihärdigt bita lös skinnlappen, jag gjorde återigen samma sak, nejade, föste bort honom och efter x antal gånger åkte han ut igen. När han så efter någon minut blev insläppt igen, rusade han till mattan, nafsade på fransarna i förbifarten och rusade in under bordet, haha… vad tror ni om det?

Han har lärt sig att det där fick han inte göra, men liksom katterna, så ville han ha sista ordet, han visste så väl, att fransarna skulle han låta bli, men han kunde inte släppa den helt och hållet :)

Då jag stod och lagade middagen, jag stekte korv till korv stroganoffen, så låg han nedanför mina fötter, du Winstone, sa jag, det kommer inte att hoppa ner en endaste korvbit i ansiktet på dig, jag lovar, och med det sagt så hoppade en större korvbit ut ur stekpannan, jag böjer mig i samma veva ner för att hinna före honom och norpa korvbiten, han är redan uppe och kör nosen runt runt på golvet och korven är som uppslukad.

Helt otroligt tänker jag, hur snabb var han där, han måste ju ha sugit in korven i munnen och svalt den hel, för på den korta stunden kunde han inte ha hunnit nåt mer. Men ack vad vi bedrog oss… bägge två, korvbiten föll aldrig längst ner på golvet, den hoppade ner i min grytlapp av silikon, som hänger på spisluckan och som bildar två fickor då den sitter upp och ner, så kan det gå.

Idag har jag bytt pass så jag jobbar eftermiddag, så vi inte blir ställda med hunden, då behöver han inte bli ensam många minuter innan Nicco kommer hem från skolan, det vill till lite planering då man skaffar sig djur. Och hundar är ju inte riktigt samma sak som att ha katt. Önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Winstone Maria Lundmark Hällsten Nicco skolan hunden katter mattan matrummet skinnlapp korv korven korvbit korv stroganoff middag

Prylar och saker

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 11 mars 2013 klockan 07:37,

Jag hämtade mamma igår så var vi ut på en promenad i omgivningarna och efter lunch åkte vi ut till Mattex antik, han har ju hur mycket grejer som helst därute, men han tar också lika mycket betalt för sakerna, så det blir mest bara som skådebröd.

Jag sa det då vi gick där bland alla saker och ting, att man kan undra vart människor haft vissa saker… och varför. Man ser ju prylar som man inte ens vet vad dom använts till eller så är dom bara otroligt fula. Men sen är det också vice versa, många fina prydnadsföremål, porslin, plast och glas, men behöver man verkligen det? Nopp, inte om man tänker efter.

Jag köpte i alla fall en orange ytterplastkruka, modell liten, som ska stå på den svarta hyllan i hallen, då jag hittat en passande blomma att sätta ner där. Såg en otroligt fin glasflaska i orange, rött och gult, men för 700:- så konstaterade jag bara att den var fin och gick vidare.

Annars gjordes väl inget speciellt, Åke tillbringade en hel del tid ute i garaget, för att försöka få lite bättre ordning på bilar och verktyg, det är ju fint om han ryms därinne också då han ska skruva.

Winstone är om inte ett heltidsjobb, åtminstone en tjänst på 75%. Han sover rätt mycket, men den vakna tiden är det fullt ös. Nu är man dessutom glad att man bor i hus och har nära ut, inget spring i en massa trappor. Nä, nu ska jag äta frukost, sedan ska jag och Nicco på ett möte, men dessförinnan ska jag hinna ut en sväng till, med lille Winnie. Önskar er alla en fin måndag!

Fotograf: Tina

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Mattex antik mamma omgivningarna Nicco Winstone saker grejer ting fullt ös

Fan sitter i båten

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 09 mars 2013 klockan 07:42,

Jag åkte ner på strömpilen igår, efter jobbet, efter ett tag ringde mobilen, det var Nicco som undrade vart jag var någonstans, hon ville duscha men Winstone släpper henne inte långt, så det var bara att åka hem och passa vovven :)

Det går nog inte ens att förklara i ord vilket energiknippe han är, helt otroligt, man får plocka ner honom med jämna mellanrum annars känns det som om han kommer att få en hjärtinfarkt.

När jag kom hem sa Nicco lite kryptiskt att katterna hade pimpat soppåsen, hm… undrade just vad hon menade med det, men fattade med en gång, vad det handlade om då jag öppnade skåpet:

Dessutom vet jag, utan att fråga, att detta är ett verk av Enya, den lilla marodören.

Nu över till något helt annat, ni har säkert någon gång hört uttrycket: Har man tagit Fan i båten, får man ro honom i land också.

Den mun, vars ord detta kommer ifrån, antas ju vara den som nu råkat ta den lilla djävulen i båten, logiskt, så borde det vara så, men tänk er nu, om det är tvärtom, tänk om den som tagit Fan i båten, är i beroendeställning till djävulen, och han sitter inte bara i båten, han har snott årorna och kastat dom så långt bort han kunde, vad händer då?

Jag vet, nu är det jag som är kryptisk, men jag känner nämligen till ett sånt här par, och det är rätt så fruktansvärt, kan jag tala om. Men jag vet inte vad man kan göra åt saken, stort dilemma kan jag ju säga. Och vad kan man göra då den som sitter där och i panik, vill få båten i land, men h*n kommer inte att fixa det, och samtidigt vill h*n inte. Då är det ju ett eget val som gjorts, men samtidigt vet jag inte…

Förmodligen är det ju så att den människan inte vet sitt eget bästa och ser ingen annan utväg än att försöka fortsätta paddla med sina händer och se hur långt dom kan ta sig. Tragiskt är det i alla fall, och jag vet att det finns så många som sitter i samma sits, men som inte ser att det finns andra vägar ut.

Nå, nu önskar jag er då en trevlig lördag, det är ni värda, hela bunten!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco Winstone vovven strömpilen hjärtinfarkt Fan djävulen båten i land

Stopp och belägg

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 07 mars 2013 klockan 06:09,

Blev uppringd för några veckor sedan, av Länsförsäkringar, vi har nämligen villaförsäkringen hos dom och dom vill gärna att vi flyttar över våra bilar dit också. Ok, det är väl aldrig fel att kolla upp, vad skillnaden kan bli.

Dom skulle ha 900:- mer, än vad vi har idag, på Mazdan och Jeepen, så, sa jag, om du inte kan erbjuda nåt bättre än det där, så får det ju vara, och så bestämdes det, dom hade inget bättre.

Så damp villaförsäkringen ner i förra veckan, och den går på… typ, 2150:-, några dagar senare kommer försäkringsbeskedet, och hör och häpna, dagen efter det, kommer en ny faktura, utställd på grund av ändring i försäkringen där det framgår att vi bytt, från bas till mellan försäkring, och nu ska dom ha 2550:-.

Stopp och belägg, säger jag, vi har inte bett om att uppdatera försäkringen, och varför ska jag nu, behöva ringa dit och fråga dom vad dom gjort för fel. Hur kan dom ändra försäkringen utan att vi ens tagit kontakt med dom??? Undrar vad som nu händer om jag bara betalar den första fakturan vi fick, hm…

Igår var Tina hit på en kaffe, och kollade in Winstone. Nicco som från början var orolig över att han var så mammig och lugn, kan nu ändra sitt uttalande, han är som en liten vilde… ja, han heter ju Winstone Warrior, så man kanske skulle kalla honom för krigaren istället.

Katterna tittar på honom med tillförsikt, det går bra så länge han inte skäller på dom, eller gör utfall i hopp om att han ska lyckas dra upp fjädern på dom. Men hittills chillar dom och undrar nog mest vad vi dragit in.

Jag spillde upp vatten till honom igår kväll, då han var härnere, pang, så kom två stora katter inrusande i köket, och jag lovar, dom där katterna har ALDRIG kommit då jag skruvat på vattenkranen. Dom tittade avundsjukt på när han drack vattnet, och försökte komma närmare och närmare och till slut hade Enya lagt beslag på skålen.

Sen hade vi kaffebesök också, Ingegerd och ”Kul-Janne” kom och joinade oss på en kvällsfika. Nu ska jag släppa ut Winstone så han hinner pinka innan vi ska iväg på jobbet, sedan är det upp till Nicco att fixa resten av dagen med hunden. Önskar er alla en fin torsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Länsförsäkringar villaförsäkring bilar Maria Lundmark Hällsten villkor Winstone Warrior Nicco jobba dagen "Kul-Janne" Ingegerd Tina kaffe

Spännande möte

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 05 mars 2013 klockan 07:32,

Winstone fick först göra sig bekant med Niccos lägenhet, innan han kom ner och skulle få träffa sina systrar. Enya chillade, luktade på honom men kände sig dock, något osäker ändå, eller avvaktande:

Värre var det med Eloise, som tog sin tillflykt uppe på pallen efter att ha fräst åt honom, kollat in Winstone med världens största ögon, och kurat ihop i ett hörn:

Winstone däremot, backade inte ofta, han skällde till och med ut Eloise, och gjorde några utfall mot henne, men det såg mer ut som om han ville få igång henne till någon lek, men hon var svår att impa på, alla hans försök var bortkastade.

Vad han dock inte märkte var att så fort han vände ryggen åt, så klev hon fram och hon höll en väldigt låg profil, ville väl inte synas, och smög efter, bara för att kolla vad han skulle hitta på.

Nä, det här kommer nog att gå bra, klart att det tar ett tag innan dom accepterat varandra, konstigt vore det väl annars.

Nu ska jag upp och mata Winstone och sedan ta ut honom en liten stund, lovade att Nicco skulle få sovmorgon, en liten stund idag. Önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Winstone Maria Lundmark Hällsten Nicco Enya Eloise

En liten morgonrapport

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 04 mars 2013 klockan 07:39,

God morgon! Här kommer en liten direkt rapport från ett gråmulet Järlåsa.

Sally är uppe och springer runt med Bamse böcker medan mamma Theresé fixar frukost, Anders kom precis nedspringande från loftet och ska göra sig färdig för en arbetsdag inne i Uppsala.

Själv ska vi äta frukost, vi med, packa ihop våra saker och åka och hämta upp Winstone. Vi gjorde klar affären igår så nu är det bara själva hämtningen som återstår. Han är nu ensam kvar där, då han brorsor åkte igår och även mamman.

Jo, det är ju en grej till... vi ska ju hitta dit igen också. Gps har vi och jag vet att vi ska ta sikte på en lyftkran och en ica butik, därifrån hittar jag nog... säger vi.

Annars har vi inte gjort så mycket, vi tog en promenad bort till deras husbygge igår medan Nicco satt och körde skoter, så då har hon fått testa det med, och inte behöver ni fundera så mycket, nu blev hon ju såld på det.

Jag, Theresé och Nicco åkte på lager 157, och shoppade lös på lite kläder, tog en kaffe i ett köpcentrum innan vi hälsade på hunden. Och på den tiden hann Anders köra fast skotern ordentligt, då han skulle över ett dike, men han tog sig loss, efter många om och men.

Önskar er alla en fin måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Järlåsa Uppsala Nicco skoter hunden Winstone Sally

Superlim/magnetisk, hm...

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 28 februari 2013 klockan 06:08,

Ni som hänger med här vet att jag skrev om min nya upptäckt igår, att jag är magnetisk…mm, nu var jag verkligen det igår kväll, fast med lite hjälp av superlim.

Min ring, hade nämligen gått sönder då denna döskalleplatta hade lossnat från själva ringen:

Den har då legat en skål i väntan på att jag skulle hitta lite superlim vilket jag gjorde igår, då jag egentligen letade efter något annat, men det är ju inget ovanligt.

Nicco satt mitt emot mig i köket då jag pysslade på med den här ringen, den sög fast direkt och kändes som om den fastnat ordentligt. Jag sa till Nicco att jag ville testa lite och prov petade på plattan, till sist satte jag ju på mig ringen, och när jag sedan skulle dra av den… ja då satt den fast.

Jag trodde först att det var justeringen på storleken som blivit hopklämd, Nicco säger, jaha, nu har du väl limmat fast den på fingret och åhhh ja, det var precis vad jag gjort. När jag nöp tag om plattan för att dra av mig den så pös överflödigt lim ut i kanterna och ni som har erfarenhet av just superlim vet att den torkar först vid beröring av material, i detta fall min hud.

Jaja, jag rev av mig den i alla fall och den lossnade om än det syns vart den suttit, hm, skulle inte ha brytt mig om att limma fast den på ringen och kunde ju ha limmat fast den direkt på fingret istället :)

Nicco surrade nåt om att jag är som Nalle Puh, han hade tydligen gjort nån typ av katapult och råkade skicka iväg sig själv och det, sa hon, är precis vad jag skulle göra om jag hade en katapult, jag med. Nåja, det kanske är så, men då får jag ju vara glad att jag inte är speciellt intresserade av katapulter.

Idag blev det tvärt schemabyte så jag jobbar förmiddag, Jeepen fick vi lämna in på verkstaden igår, då den har nåt missljud från däcken, eller vad det är, kan vara ett kullager som farit, så Åke ska skjutsa ut mig på jobbet. Där jag förövrigt har en inskolning idag, alltid trevligt att få jobba dubbelt. Sen har jag en fikaträff på stan, halvtre, ska bli roligt. Önskar er alla en fin torsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: superlim magnetisk Maria Lundmark Hällsten Nicco ring döskalleplatta fastna inskolning fikaträff Nalle Puh katapult

Nu fick jag veta

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 27 februari 2013 klockan 10:15,

Mina superkrafter togs ifrån mig då jag fick ett mejl från ”Kul-Janne”, han hade hittat följande skrift på en annan blogg, och jag citerar:

Metall i mikrovågsugnar är fascinerande - det glöder i intressanta mönster. Men det behöver inte vara metall. Det går faktiskt lika bra med djupfrysta hallon! Ofta när man tinar djupfrysta hallon i mikro så blixtrar de. Det är som om de innehöll metallpartiklar, för det är samma slags blixtar.

I septembernumret 2007 av Allt om mat så läste jag följande svar på en insändarfråga om hallonblixtar:

Blixtarna beror på hallonkärnornas struktur. Ofta försvinner de om man rör om. Samma typ av blixtar kan man se när man tinar rabarber eller paprika, och ibland om man kokar färska morötter och kärnan i morötterna är torr och lite träig.

Samma slags blixtar kan man se om man mikrar Magnum med pappret på och osthyvlar, skulle jag säga. Kanske också med paprika, rabarber och morötter, det har jag aldrig ens tänkt tanken på att stoppa i mikron.

Svaret är dock grymt otillfredsställande. Det beror på kärnornas struktur? Det försvinner om man rör om? Kom igen! Slutcitat

Hm, ja, alltid ska man lära sig något nytt, jag har förmodligen aldrig tinat hallon i mikron och därför aldrig heller varit med om något liknande, överraskad blev jag i alla fall :)

Igår vart det full dag, jag börjademed att skjutsa Nicco, som försovit sig, sedan hämtade jag upp mamma, tant ”Bibbi”, och Karin, för vidare färd till vaniljdrömmen, där vi käkade lunch, och drack kaffe, vi blev sittandes där i över 2 timmar och surrade om allt mellan himmel och jord.

Skjutsade hem dom, gjorde en snabb vända hem, tillbaka till mamma som skulle ha skjuts upp på lasarettet och medan hon var där så hann jag in hos Ullis dit jag hade ett litet uppdrag, skjutsa hem mamma, hem och laga middag, skjutsa Nicco på praktiken och sedan åkte jag ut och jobbade dom tre sista timmarna på en annans arbetspass, det blev med andra ord en dag full av aktivitet.

Och med dom orden skrivna så hördes ett muller från taket så kanske det sista av snön, åkte nu. Satt härinne i tv rummet i förrgår, och Enya låg på soffan då det mullrade till så jag fick ont i magen innan all snö kom svepandes förbi fönstret, Enya satte sig rätt upp med pälsen ståendes rakt upp, hon blev lika överraskad som jag, en otrevlig upplevelse då det tar en sekund innan man fattar vad ljudet kommer ifrån. Det lät alltså som ett stort, jäkla tåg, som kom farandes, och här finns inga tåg, så mycket vet jag.

Ska ut och handla med mamma idag, sedan vet jag inte vad jag ska göra, vara hemma kanske, och bara ta det lugnt, inte så dumt det heller. Ha en fin onsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: "kul-Janne" superkrafter Maria Lundmark Hällsten vaniljdrömmen Karin "tant Bibbi" mamma lunch kaffe Ullis Nicco praktik jobba arbetspass full dag Enya snö tak

Jag besitter superkrafter... eller

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 26 februari 2013 klockan 07:39,

Vi hade fått en rabatt på MIO möbler, handla för 600:- och få 300:- i rabatt, det heter duga det, så jag åkte dit igår för att kolla om jag skulle hitta något och det gjorde jag. Två hyllor till hallen, där jag egentligen tittat ut en sak på IKEA men som var dubbelt så dyr, så jag gjorde slag i saken och köpte dessa två:

Dom platsade ju direkt i vår nya hall, nu är det bara hallmattan som saknas, och den kommer först i april, enligt Ellos, så det är bara att vänta till dess då. Kan avslöja att den går i både orange och rött :)

Jag och Nicco åkte på Djurmagazinet och köpte koppel och halsband till Winstone, efter middagen, nu är det ju bara några få dagar kvar innan vi hämtar hem honom. Och vem tror ni stod före oss i kassakön? Jomen den japanska spetsen som vi träffade sist, och nu hade den vuxit på sig, kul då man får se en likadan ras och i ungefär samma ålder, så man får sig en bättre uppfattning om vad som komma skall.

Annars blev det en lugn kväll, lite hylluppsättning och lamporna skulle upp på andra sidan dit vi flyttat spegeln, och givetvis stod Ullared på tittar schemat över vad vi skulle se på tv. Och jag missade farmen i vanlig ordning men får väl sätta mig och se det avsnittet nu, på datorn.

Nu ska jag även avslöja att det kan hända att jag fått övernaturliga krafter eller annat hokus pokus i mig. Skulle nämligen tina några hallon i mikron, nu för en stund sedan, och det blixtrade om hallonen och dom luktade kabelbrand.

Nicco tyckte inte att jag skulle äta dom och jag blev lite lur, hur sjutton kan det blixtra om hallonen, är dom järnrika på något sätt, eller vad? Jag slängde bort den omgången och tog nya, det gick bra i 10 sekunder, sedan poffade även dom till och började ryka, men den här gången åt jag upp dom, det får bära eller brista men skumt var det, har aldrig hört eller sett något liknade, så man vet aldrig, kanske jag fått någon typ av superkraft nu, eller så var det mitt gamla vanliga jag, som spökade.

Är det inte datorn som lägger av då jag sveper med armen, så kan jag få hallon att blixtra och lukta kabelbrand bara genom att stå i närheten, mm, jag har ett högt energifält runt mig, vad annars kan det nu bero på, hm…

Önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: hokus pokus MIO möbler Dkurmagazinet Winstone koppel halsband hallon Nicco mikron Farmen Ullared tv hyllor blixtra superkraft

Extremt viktig delning

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 23 februari 2013 klockan 05:59,

Nicco fick sig lite glass i förrgår, ni vet ett sånt där ½ liters paket som man delar på mitten och käkar direkt ur paketet… eller så är vi ensamma om att göra det, det trodde i alla fall Nicco.

Bild lånad från google

Det kan ju inte finnas några fler än vi som äter glassen så här, sa hon medan hon arbetade med skeden i paketet.

Mjo, sa jag, det är väl klart att det finns fler än vi, så där har då vi käkat glassen ända sedan jag var liten. Och då var delningen av paketet minutiös, allt skulle vara enligt konstens alla regler, där mamma fick vara den som skar, medan jag och brorsan stod med vidöppna ögon och kollade i detalj, hur hon gjorde själva mätningen.

Förts måttade hon med kniven, och gjorde ett märke där hon trodde mitten var, sedan fick hon hålla kvar knivspetsen på märket medan hon vände paketet och då skulle längden vara exakt lika, då var det mitten.

Inte nog med detta, då hon delat paketet skulle dom bägge delarna ställas ihop och noggrant granskas så ingen fick ett snett skuret paket... mycket viktigt!

Ett tillägg bör också göras då det gäller själva ätandet ur paketet, det ska nämligen göra med skaftet på skeden och inte som man ”normalt” använder en sked… fråga mig inte varför, men så ska det vara, prova nästa gång ni har ett sånt glasspaket hemma :)

Apropå delning så var det samma sak då vi någon gång skulle få dela på ett bridgepaket, oj vad viktigt det var att vi fick exakt samma godisar i våra högar, och ingen annan än mamma fick dela upp det, hm… måste ju ha berott på att vi inte litade på varandra så där mycket. Alltid misstämde antalet och då fick mamma ta dom bitarna.

Nu ska jag strax iväg och jobba, ska få mig frukost först, såklart, sen får vi se vad det blir idag… kanske vi löser melodikrysset, det brukar ju stå på listan då jag jobbar en lördag, och morotskaka pratade vi om sist, då jag jobbade, så det kan hända att jag får röra ihop en sån med. Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco glass paket mamma delning Bridge paket godis brorsan lika viktig skeden skaftet glasspaket

Storhelga i Norsjö

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 20 februari 2013 klockan 07:17,

Det var trevligt att få träffa sin kusin igår, det är minsann inte varje dag, men då vi var yngre, tillbringades hela somrarna i lag med varandra, oj vad vi hunnit med, både det ena och det andra.

Kommer speciellt ihåg en sommar och vi var uppe i Malå, jag var väl 13 år, och Anna, precis ofyllda 15. Det var dags för den årliga storhelgen i Norsjö och det var ju stället vi bestämt att vi ville till. Men inte fanns det någon som hade tid att skjutsa oss dit, och vem skulle vara ”barnvakt” till oss. Näpp, det skulle inte gå.

Vi tjatade så öronen höll på trilla av våra föräldrar, så sa jag, nu far vi, och då sa min pappa, jaha, far då. Och det tolkade ju jag som att det var ok… fast egentligen var det inte så han menade. Men vi for, vi liftade dom 7 milen till Norsjö, travade runt hela samhället och hörde ljuden från dom stora festliga aktiviteterna, men… vi hittade aldrig dit. Snopet eller vad?

Så vi fick sno om tillbaka till Malå, och vi fick då till slut lift med en bil som skulle åt rätt håll, och där tror vi att vi hamnade i en lång Merca som inte hade en nykter chaufför, inte heller var dom andra nyktra, då dom satt och slog chauffören (på skoj) i skallen, lite då och då, och en annan gubbe jagade en fluga som satt i hans ansikte så han daskade till sig själv med jämna mellanrum och trodde varje gång att han slagit ihjäl den stackars flugan, men det enda som hände var att han slog sig själv.

Nå, till Malå kom vi oskadda, om än något förskräckta, nu var klockan 3 på natten och att få lift den sista milen, var ju inte så trolig, men vi hade någon enkrona och en telefonkiosk fanns på torget, så jag ringde hem och hade turen att min morbror svarade och han hoppade i kläderna och kom och hämtade oss

Mina föräldrar var dock inte nådiga dagen efter, och pappa undrade vart tusan vi hade varit??? Men i Norsjö förstås, svarade jag, du sa ju att vi fick åka!!! Det sa jag aldrig, svarade han, men vad göra, vi hade ju redan varit där, och hem hade vi också tagit oss, helskinnade, så några repressalier blev det aldrig, vi klarade oss från det, dom flesta gångerna :)

Nu ska ni få se hur Niccos lille valp, ser ut idag, Winstone Warrior, heter han, men kommer kanske att kallas för Sigge :)

Önskar er alla en fin onsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Malå. kusin Anna storhelga i Norsjö festligheter mamma pappa föräldrar lifta lång Merca onyktra Winstone Warrior Sigge Nicco

Så var det klart!

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 19 februari 2013 klockan 06:15,

När jag kom hem igår så var tapetseringen klar, härligt, fast han hade glömt lim, skräp och annat härinne så jag skickade iväg ett sms och på en kvart så var grejerna hämtade, återstod att dammsuga och torka golven så var det färdigt.

Efter middagen var det återigen dags för bastukväll, två veckor sedan sista gången, vi hade tre vinster, Kerstins lott genererade 60:-, min 30 och Monikas 30, så några större summor har vi inte sett röken av… än, men det hade vi väl kanske inte förväntat oss heller, man vet ju aldrig.

Då jag kom hem därifrån, så fortsatte jag med att göra en tavla till, hehee… med tapet som blev kvar härnerifrån, den pryder nu sin plats vid toadörren och botten är faktiskt den där tavlan på solnedgången som jag undrade om någon ville köpa, så den kom till användning i alla fall.

Jag hjälpte sedan till att ordna till köket uppe hos Nicco, som sett ut som ett bombnedslag sedan i onsdags och nu håller det på att se rätt så trivsamt ut, lite överallt här hemma. Nicco hall blev otroligt bra, synd att den inte gör sig lika bra på bild, men ni ska få se hur det ser ändå, så ni får bilda er en uppfattning om den.

Niccos hall från lite olika vinklar och vår hall som numer så ut så här:

Och vår hall:

Idag ska jag plocka upp kusin Anna, då jag åker från jobbet, hon ska få se hur vi bor, och jag ska efter jobbet njuta av 3 dagars ledighet, härligt, då jag kanske får tid att ringa en del samtal som skulle ha varit gjort men som alltid faller bort för det är annat på gång. Önskar er alla en fin tisdag

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten tapeter bastukväll Nicco hall tavla toadörren solnedgången köket botten Kerstin Monika

Rå effektiv söndag!

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 18 februari 2013 klockan 06:11,

Vi låg inte på latsidan igår, även om startsträckan var lång. Jag hängde upp små tavlor, sydde gardinerna (för hand), gjorde en lite tavla (säljes dyrt :) ) tvättade, hängde upp tavla hos Nicco, bar ner saker i källaren, dammsög, klädde om en pall, sen gjorde jag en sak jag sagt att jag aldrig ska göra om, men…

Jag fixade en lasagne åt Nicco, till middag, biff stroganoff till Åke och kött och wokgrönsaker till mig, samtidigt som jag rustade för att göra vegetariska vårrullar, samt kanelskorpor gjorda av mandel och kokosmjöl. Det blev lite halv jäktigt där, puh!!!

Så här blev i alla fall det jag pysslade på med:

Åke han rev ut innehållet i denna radiobänk och byggde in vår skivspelare i den, som förövrigt stått undangömd och oinkopplad i garderoben, men nu kan man spela på den:

Så det blev en effektiv söndag och idag hoppas vi på en effektiv målare som kan göra hallarna färdiga.

Jag önskar er alla en trevlig måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Effektiv Maria Lundmark Hällsten dammsög tavlor Nicco Åke skivspelare garderob gardiner pall dyrt vårrullar kanelskorpor mandelmjöl kokosmjöl

I got the power

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 16 februari 2013 klockan 08:08,

Efter att nu ha läst om gurkmeja och alla dess goda egenskaper så köpte jag hem en burk och har nu tänkt börja använda den dagligen dags. Men jag kan ändå inte riktigt förstå hur den kan vara så nyttig och bra, då det står på burken att den bara är en färgsättare, kan någon förklara?

Och finns ingen förklaring, och jag helt plötsligt får onaturliga superkrafter så kan det inte bero på något annat än gurkmejan. Att jag sedan har förmågan att kunna uträtta saker utan att faktiskt ens peta på dom, det vet jag redan och det beror inte, på gurkmejan.

Ska ta ett litet exempel (hehe), Nicco skulle visa en låt på youtube, I got the power. Hon plockar in vår dator på köksbordet (vi, hon och jag, sitter där och äter frukost) hon fipplar igång låten, och i exakt samma sekund som första låtraden ska spelas upp, vilken nu är just ”I got the power” så vänder jag mig mot datorn och sveper med handen mot dataskärmen, och datorn säger bye bye och slocknar.

Jag skrattar högt och upprepar: I got the power, och då… startar datorn om igen. Förklaring på detta tack :)

Lite kraft och styrka kanske vi behöver extra av idag, då vi ska urnsätta pappa. Som jag har förstått det så brukar dom inte göra det under vintern, om man nu inte, som mamma, ringde dit och bad om att få göra bort det nu. Hon tycker, precis som vi, att det skulle vara skönt med ett avslut, och inte behöva vänta till i maj och då, riva upp allt igen.

Pappa, som så grymt rycktes ifrån oss och inte nog med olyckan i sig, utan allt som blev efteråt, allt hopp och all förtvivlan. Det är jobbigt då man tänker på honom och just det där att man vet, att man aldrig kommer att se honom komma och gå därute igen, men genom oss, vi som kände honom så kommer han ju att leva kvar i minnena och på så sätt kommer vi ju alla en dag att vara odödliga.

Vi sätter våra spår på jorden och i dom människor vi möter under en livstid, vissa av dessa människor kan vara en del av den man blir, något man hör eller säger blir en del av en själv och så bygger vi upp oss från det vi är små till vi blir äldre…visare… och förhoppningsvis klokare, inte alla gånger det stämmer men i dom flesta fall. Och att lära sig att uppskatta livet är nog det svåraste av allt, men när man kommit dit så behöver man inget mer, då kan man njuta av livets goda.

Fotograf: Theresé Hällsten

Önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: gurkmeja Maria Lundmark Hällsten superkrafter I got the power Nicco pappa urnsätta mamma styrka klokare visare livet

Det vill sig inte riktigt

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 15 februari 2013 klockan 07:55,

Målaren kom, tjugo över sju, inte alltför sent, med andra ord, men så ringde han nu på morgonen och meddelade att han är sjuk, hur kul var det på en skala då??? Och inte hördes dom ha någon annan att skicka ut i stället. Så då blir det allt vackert att sitta och vänta på att det ska bli klart till på måndag, om han nu inte råkat få nån allvarligare sjukdom, vill säga.

Själv fick jag, apropå att vara sjuk, ringa till hudkliniken och fråga om dom fått in den där remissen, nu har jag ju väntat tre veckor och vill ju veta nåt… dom hade inte fått in någon sådan. Så det var bara att ringa vårdcentralen igår, där jag fick veta att min husläkare varit sjuk, och var tillbaka på plats, först igår. Om nu det är något att skylla på, jag vet inte jag, för jag gissar att en remiss skickar du med ett klick på datorn så var det gjort.

Vidare ville jag veta provsvaren också, på allt dom skulle testa sist, och det fick jag veta via sköterskan jag pratade med, sänkan är fortfarande förhöjd, nu var den högre än sist, då den låg på 27 och nu 36, dessutom hade jag något förhöjda vita blodkroppar, hm…

Ja, jag hoppas han hör av sig snart och talar om vad det betyder, och hur stackarn jag ska göra med kortisontabletterna, jag vill inte äta dom längre, men man ska tydligen inte avbryta behandlingen heller, bara så där.

Nu ska jag se om Nicco är klar.. . vi har ett ärende nu på morgonen, och sedan får jag väl skjutsa iväg henne till skolan, själv jobbar jag ju eftermiddag igen, innan jag gör helg. Önskar er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten målaren sjuk vårdcentral remiss husläkare Nicco ärende behandling kortisontabletter

Röjardag...igår

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 12 februari 2013 klockan 06:02,

En röjardag var precis vad det blev igår, jag röjde i min garderob, kanske var det Tina som fick mig till det, hon sickade nämligen ett mejl till mig och skrev att hon läst i en gammal tidning om en app, You'll never wear that again.

I en genomsnittlig garderob finns 31 st plagg som ej används. Enligt undersökning från United Minds.

Stadsmissionen vill ha de kläderna.

Med appen får man hjälp via sina facebookbilder att sålla bland plaggen - och upptäcka vilka man lika gärna kan skänka bort.

Och tänk då, skrämmande tanke, sa Tina, om hon kanske skulle få rådet att skänka bort allt hon äger… hm, ja, vem vet, jag kanske inte heller skulle få nåt kvar så jag satte igång att sålla. En hel påse att skänka bort och två stycken som går till bingen, brännbart. Och vips så var det lite luftigare i garderoben.

Jag fortsatte ut i hallen och tömde alla korgar vi har på hatthyllan, plockade undan alla skor förutom dom vi använder just nu så jag fick bära bort en skohylla. Och hängde undan jackor och annat. Jag öppnade en påse som hängde där och hittade en toarulle hållare i gjutjärn. Vad jag fick fundera, känner inte igen den, men antog att den var köpt på myrorna, då den var prismärkt för 25:-. Hm… fick ta en bild av den och mms:a Theresé för att fråga om den var hennes.

Svar inkom: Nej, jag är oskyldig. Så då var det jag då, som köpt den, för säkert 1 år sedan, och bara hängt den där, förmodligen var tanken att jag skulle ta den till stugan och hänga upp den på utedasset, så därför det bli så. Kanske säkrast att bära ut den till bussen, om den sa kommas ihåg till sommaren.

Sedan åkte jag och Nicco och hämtade tapeterna, jag köpte också en orange färg som jag målade med igår, hehe… skohyllan blev offer nummer ett, och sedan en pall, jag fått av min mormor för över 30 år sedan. Dom kommer att platsa bra i vår nya hall, härnere. Målaren kommer på torsdag morgon och fixar våra väggar.

Jobbar förmiddag idag, så nu ska jag göra mig klar, önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Tina Maria Lundmark Hällsten app kläder garderob tapeter Nicco Theresé mms:a målaren orange förmiddag

Kan man ta vad man inte har?

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 11 februari 2013 klockan 09:15,

Vi såg på nyheterna igår om en robot, som fixar att köra en bil via GPS. Dom testkör nu uppe i Malå, och där sitter en kille i bilen som enbart sköter om hastighet och växlar. Än så länge skulle den inte klara av att köra på vägarna, och det tror väl fasen det.

Med tanke på hur dessa GPS: ar kan hänvisa dig åt ett helt annat håll än du tänkt dig. En konstant uppdatering skulle ju vara nödvändig. Tänk att du sitter i bilen på E4:an, du matchar en hastighet på 110km/timmen och plötsligt meddelar GPS: en att det ska ske en U-sväng…HÅLL I HATTEN!!!

Lite svårt också att låta bli att hålla i ratten då du kör, och ändå kunna anpassa hastigheten efter kurvtagningar etc. måste kännas läskigt. Nu är det väl inte tal om att den ska köras på vägarna… inte än i alla fall, utan den ska användas till andra tester, av däck till exempel, och det var väl för väl.

Vi åkte upp på K-Rauta igår, och köpte dörrtrösklar, dit upp och givtevis hittade jag den perfekta lampan till Niccos hall, tadaaa…

Visst är den cool?

Åke höll mest till på övervåningen igår och hamrade, sågade och spikade, jag skötte marktjänsten jag, med matlagning, diskning, dammsugning och tvätt. En liten sväng i omgivningarna gjorde jag också, innan kvälls kaffet.

Jag satt och drack kaffe nu på morgonen, med Nicco som gjort sig klar för skolan, hon kom ihåg en gång uppe i stugan, hon var förmodligen inte så gammal och vi hade inte så stort urval i kylskåpet, då hon skulle ha sig en frukost macka.

Jag hade då sagt till henne att då får vi göra en ”man tager vad man haver macka” och det gjorde vi också. Det blev en salig blandning av ägg och korv, och bostongurka, och annat skoj, sedan hade hon stolt sprungit upp till mormor och meddelat att hon minsann hade käkat en ”man tager vad man haver macka”, och tyckte att mormor skulle bli impad. Om hon blev det, fick jag inte veta, däremot tycker inte Nicco om detta uttalande.

Det är väl klart som sjutton, sa hon, att man tar vad man har… vad annars???

Hm, sa jag, men man skulle ju kunna döpa om den då och säga, jag ska göra en ”jag tager vad jag INTE haver macka”, sen går man över till grannen och länsar dennes kylskåp, fast med stor fara att grannsämjan inte blev så långvarig. Moahahaa… och med detta lilla inlägg önskar jag er nu en trevlig måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: K-Rauta bil robot GPS Maria Lundmark Hällsten Malå Nicco kaffe Åke lampa tadaaa... man tager vad man haver kylskåp mormor man tager vad man INTE haver grannsämja

Jag stack till Malå

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 10 februari 2013 klockan 09:01,

Nu har jag varit en sväng till Malå… med Camaron, jojomensan, det är ju vidunderligt när drömmar kan ge en, resor på det där sättet. Jag skulle av någon outgrundlig anledning köra Camaron dit upp och Åke skulle komma med bussen sedan.

Jag satt full munderad med hjälm och hela rasket, till saken kan också tilläggas att den bilen INTE, är utrustad med någon speciellt skön komfort, bullrig och stel, så det var ingen drömresa precis. Väl framme i Malå, så stannade jag av bilen en stund, och när jag skulle starta var det tji i någonting att få igång den.

Då kom mamma förbi och sa: Men ring pappa, han kan komma och hämta dig. Nej, sa jag, jag vill ju ha dit bilen också. Fick äntligen igång den men när jag skulle svänga in på kokträskvägen, då vi har drygt en mil kvar till stugan, så var den avstängd, man skulle måsta köra över Storuman, för att ta sig dit, och det kan jag tala om för er, är inte närmaste vägen :)

Och helt plötsligt var jag och Tina på Victorias konditori och skulle köpa en citronkladdkaka, hon som jobbade där stod och höll på med en franska av något slag, jag frågade vad det var och hon svarade att det var ett GI bröd, du kanske vill köpa det, sa hon. Javisst, det kan jag göra, sa jag. Men du ska veta att det är jättedåligt, sa hon… för det är glutenfritt, usch…menar du, fortsatte hon, att du äter pedagogisk mat? Ja… nu vaknade jag och då undrar man ju vart man fått allt ifrån.

Vi har snackat mycket om att vara just pedagogisk, och ibland är ju det nödvändigt. Camaron ska vi ha ut från garaget eftersom Åke ska ner i garagekällaren och ta fram en spark som han lovat bort till syrran, Malå, däremot, vet jag inte om det varit uppe på tapeten, däremot Victorias, för där har nämligen jag och Tina bokat in oss, på en citronkladdkaka, på min belöningsdag om en vecka, drygt, haha…

Åke påbörjade snickeriet däruppe i hallen igår, och fick upp dörrfodret, själv hade jag storstädning på toaletten, och utrens av sånt där som inte blivit använt på nåt år, nagellack som torkat, och som vanligt ger det ena det andra så jag fick fortsätta med alla smycken som låg därinne, puh!!! Men det blev bra i alla fall och det var huvudsaken.

Jo, jag gick en promenad i snålblåsten, bort till ÖoB också, egentligen för att köpa tösalt och det var det enda jag INTE hade med mig hem :) Men inte för att jag glömt bort det utan för att jag inte hittade det. En ny sophink till toan blev det, en röd och med en storlek större än den vi hade, godis till Åke och Nicco, och godis till katterna. Det var lördagen det. Hoppas ni får en fin söndag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Camaro Camaron pappa bilen Åke bussen ÖoB tösalt godis Nicco katterna

Lyckliga Luke

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 08 februari 2013 klockan 06:23,

Igår hade vi bankärenden, mamma och jag. Och det var inte det lättaste. Jag hade nämligen ringt och pratat med dom, förra veckan, just för att höra om denna sak var möjlig att genomföra, och det skulle den vara.

Väl på plats, blev det däremot ett mindre kaos, nåt sånt där hade dom aldrig hört förut, eller gjort, nej.. det skulle inte gå. Jag hänvisade till mitt samtal och vad som sagts, dom letade vidare, ringde, pratade med andra, tills lut fick vi byta bord. Hon som satt där fick sätta sig i telefonen men samtidigt som hon väntade klickade hon runt på datorn och vips, så hittade hon en blankett som skulle kunna göra saken möjlig att genomföra.

Nu återstår att se, om det verkligen gick igenom… annars lär det ju komma som ett brev på posten, och nya handlingar kanske ska bifogas, *suck*, vad less man kan bli på byråkrati och pappershantering.

Vi passerade ett skyltfönster på vägen där och vad skådade då mitt norra öga, jo en barntröja med Lucky Luke på. Han var ju som en stjärna för Theresé, då hon var liten, och hon hade en kassettbands väska med en hög av Lucky Luke band i. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att köpa den till Sally. I ska ju ner till dom om 3 veckor.

Så här ser den ut, framsida:

Baksida:

Lite roligt var att det första jag sa då jag skulle betala den var: Kolla, dom har censurerat den, han har ju nämligen ingen cigg i munnen. Sedan blev jag osäker, hade han verkligen haft det, men jag googlade på bilder och hittade en som ser ut som jag minns honom:

Inget föredöme, med andra ord, men en kul kille, gillade att han var snabbare än sin egen skugga :)

Till middagen satt vi och pratade om chokladbollar (vilka samtalsämnen) och jag sa till Nicco (som älskar dammsugare/punschrullar/filmrullar) att hon kunde ju baka några dammsugare, det är nog inte så svårt, sa jag, det är ju en massa kaksmulor i det. Jaha, sa hon… det är därför dom kallas för just dammsugare… haha, och ja, nu fick man ju fundera på om namnet dammsugare enbart kommer från att dom liknar gammeldags dammsugarna eller om det är för att dom innehåller en massa kaksmulor.

Önskar er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Lucky Luke Theresé banken cigg Sally dammsugare Nicco kaksmulor punschrullar chokladbollar

Det ena ger det andra, ger det tredje

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 07 februari 2013 klockan 07:30,

Jag skjutsade upp mamma på lasarettet igår och medan hon var där så hade jag bjudit in mig själv på en kaffe hos Ullis, som så påpassligt bor alldeles i närheten där. Vi hann prata en del, och hon har som vanligt så mycket klokt att säga att man egentligen skulle ha med sig ett anteckningsblock :)

Vi är nog inne på samma linjer, för det mesta, men vi uttrycker oss kanske lite annorlunda, men det är kul då man kommer fram till samma sak, och medan en berättar en sak så öppnas ögonen på den andre, och så kan man fortsätta i evigheter. Tänk, en vecka tillsammans och då hade VI, löst världsfreden, jojo.

Nicco smsade och undrade om jag kunde plocka upp henne efter skolan så då gjorde jag det och vi åkte direkt till Nordsjö design, istället för hem, och beställde tapeter och färg, dit upp till Niccos hall. Den har ju blivit ett långtgående projekt då den legat på is, i omgångar. Pappa gjorde ju nya dörrfoder och dom har nu legat på golvet i köket däruppe, sedan vi hämtade hem dom, i augusti.

Och nu, med en hund i antågande så tyckte jag att det kanske var dags att avsluta det vi påbörjat. Och inte nog med det nu då. Mamma skickade en mask med mig hem, för 2 veckor sedan. Och undrade om det kunde vara något för Nicco. Hon i sin tur tyckte om masken men inte färgen, och jag tyckte naturligtvis om färgerna jag, men inte nödvändigtvis maskens utseende.

Sedan har den legat på hallbyrån och jag har gått runt med den för att se vart dem kunde passa in, och sååå… för 3 dagar sedan så hade jag tänkt klart. Det skulle upp nya gardiner i vårt lilla hallfönster och masken ska hänga bredvid. Men att hitta ett tyg i dom färgerna var inte lätt, men på nätet efter en del surfande så fanns det plötsligt där.

Så här ser masken ut:

Och det här är tyget:

Men jag stoppade inte där jag, nu ville jag ha en fondtapet i hallen också, för att lyfta fönstret lite, så dom hittade vi också igår, och beställde. Min bild av dom tapeterna, som jag fått i huvudet, fanns dock inte att uppbringa, och jag frågade Camilla (en brorsdotter som nu råkar jobba där) om hon verkligen menade att jag beställt mitt gardintyg helt i onödan. Men vi hittade till slut en tapet som kommer att bli perfekt, Nicco föll för den, och jag fick ge mig, det blir ingen fondvägg som är röd, orange, gul och svart (utan blommor) det blir något annat. Och slutresultatet lär ni nog få se, sedan.

Så här ser tapeten ut, som Nicco ska ha däruppe, men inte i den färgen, utan det blir lila, och som fondvägg, ävriga väggar ska då målas:

Jag köpte en påse tuggummin för några dagar sedan, och dom här var verkligen tårdrypande starka:

Sa till Åke att ta ett igår, varför då, frågade han, jamen därför dom är ju ny, ser du ju. Ja, det är väl tur att dom är ny, svarade han, hade ju varit förjäkligt om dom sålt begagnade tuggummin. Moahaha… han tyckte förövrigt också, att dom var snäppet starkare än man förväntat sig. Ha en fin dag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten mamma. lasarettet Ullis världsfreden Nicco tapeter hall fondvägg Nordsjö design dörrfoder pappa tuggummi Åke

Åh inte visste jag vad det var

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 27 januari 2013 klockan 10:55,

Blev en rätt så trivsam dag på jobbet igår. Förutom dom vanliga sysslorna så tog vi en promenad upp på centrum och gjorde ett besök på Finas. Jag kostade på mig (fast det är en lögn med modifikation, eftersom personliga assistenter får sånt där gratis), en krokantrulle, min absoluta favorit bland kakor och annat, sedan kollade jag in listan över kaffedrinkar, något jag aldrig brukar ta, och frågade vad en norrländsk latte var för någonting.

Svar: som en vanlig latte fast med hjortronsylt. Hm… detta sa nu Maria absolut ingenting eftersom jag inte har en aning om vad en latte är för nåt heller, men ok, sa jag, jag tar en sån jag. Och den satt inte fel, den heller. Men någon lattedrickare blir jag nog aldrig ändå, tacka vet jag vanligt, kokekaffe.

Nicco kom ut vid tre tiden och tog hunden med sig ut på en långpromenad, lite övning så där på vad som komma skall. Nu är den här hunden på jobbet, inte så drillad i lydnad och övrigt, dessutom är han jättelydig… i tio sekunder, sedan är man tillbaka på ruta ett igen. Precis som om han glömmer bort vad han blivit tillsagd. Men dom fick nog lite övning, bägge två, och det gick ju bara bra.

Och nu Tina… ska här avslöjas vad vi valde till middag, dom där superäckliga baconburgarna på Sibyllas, usch, dom var lika dåliga som sist :) Moahahaa…

Så hade den lördagen passerat och nu sitter man här, söndag… snart kommer kyrkklockorna att sätta igång, jag ska ner i källaren och slänga in badrumsmattan i torktumlaren, och efter lunchen ska jag hälsa på en Ullis, jojomensan. Önskar er alla en fin söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten latte Finas hjortronsylt krokantrulle Nicco hunden lydnad Sibyllas baconburgare lördagn söndagen Ullis moahaha

Skrik och rop

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 26 januari 2013 klockan 06:19,

Nicco undrade igår, vid middagsbordet, varför dom flesta som är arg, skriker eller höjer rösten. Är det precis som djuren, som ryter för att skrämmas eller visa sin pondus? Man är så arg och vill göra sin röst hörd, dels för att man tycker man har rätt, man vill överrösta den andre, och hävda sin ståndpunkt.

Inte helt otroligt, det enda galna är att ju mer du höjer rösten, desto mer höjer din ”motståndare” rösten, och risken är stor att du till slut står och skriker till en som skriker lika högt och ingen av dom hör ett endaste dugg.

Ja jag vet inte, men antar att det är på det sättet. Sen finns det ju ett otal olika situationer, som man får ta i beaktning. Man kan ju skrika på en person, av rädsla, ett barn som springer ut mot vägen, visst fasen är risken stor att man höjer rösten, någon håller på att göra något dumt, som du vill förhindra, och återigen får man ett högre röstläge.

Ni har väl knappast undgå att se och höra om det där som någon lade ut på nätet, en påhittad historia med bilder, och 200 ungdomar ger sig iväg för att hämnas på den personen dom tror är den skyldige.

Dom visade en del av det på efterlyst sist, och man har svårt att greppa vad som driver en sån mobb, att ta hand om en ung tjej, vad är dom rädda för? Hur skulle den tjejen ens ha en chans att försvara sig, då hjälper inte skrik och rop. Nu var hon dessutom oskyldig, men det spelar ju ingen roll, 200 mot 1, är inte genomtänkt, överhuvudtaget.

Men man skräms ju också då man inser vad som driver människor och vad som kan hända, en puttar omkull en tjej som dom alla tror är den skyldiga, och alla hurrar, höjer rösterna och blir exalterade… men varför? Dom eggar upp varandra och slutar tänka på konsekvenserna.

Det är det som är skrämmande och hur många i den mobben, känner tjejen som alla trodde var den skyldige? Förmodligen inte många, och ändå riskerar dom att åka dit för misshandel eller dråp, över vad som skrivits på nätet. Ja, ibland behövs inga höjda röster för att skrämmas, utan bara tanken på vad som faktiskt kan dras igång, med några klick på tangentbordet därhemma.

Nu ska jag se farmen från igår och förfasas över hur dumma människor som finns där och som frivilligt går med på att visa upp sina mindre begåvade påhitt. Och sen ni, åker jag iväg på jobbet, ha en fin dag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten skrik rop Nicco röster arg djuren ståndpunkt konsekvenser dråp misshandel skrämmande mobben tjejen

Inget hände och väntan blev lååång

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 25 januari 2013 klockan 09:06,

Jag fick hämta igen Jeepen igår… obehandlad, dom plockade ner det väsentliga, kollade felet, sen meddelande dom att det inte bara var ett lager utan någon större grej som var på vippen att fara och den så kallade grejen hade dom inte hemma.

Så då fick dom plocka ihop bilen igen, jag hämtade den med förhållningsorder om att ta det lugnt och inte köra så långt, för dom hade även upptäckt att det var på väg att gå sönder på andra sidan, men hinner dom byta det här så kan det klara sig, och det vore väl för väl om det gör det, det är ju inte några små slantar det kostar.

Så någon gång under nästa vecka blir det operation ”rädda Jeepen”, men det tar bara en dag så det är ju ok. Kan ju alltid hoppas att det blir på ”rätt” dag, såna där saker har ju en tendens att inträffa då man har annat inbokat.

När vi åt middag för någon dag sedan så hittade Nicco ett majskorn som var något färgad, aha, sa hon skämtsamt, kanske en som tänkt bli ett popcorn. Så kom vi då helt osökt in på ämnet popcorn.

Jag tror mig ha skrivit detta tidigare, men i alla fall så har min mamma berättat när dom dör allra första gången kom i kontakt med popcorn. Detta var någon gång på slutet av 60 talet och mina föräldrar hade blivit bjudna på popcorn av några bekanta, och det var ju så gott, och hur kunde det bli såna där vita puffiga saker?

Jätteenkelt att laga till, fick mamma höra av vännen, det är bara att lägga dom in en kastrull och lägga på locket, vänta ett tag så är dom klara. Och mamma gjorde precis som hon blivit tillsagd att göra (varför krångla till det?). I med popcornen i kastrullen, som stod på bordet, på med locket och börja vänta.

Och nu till er alla som vet vad som krävs för att det ska hända någonting, så fattar ni ju att väntan blev lång… ja den kunde ju till och med ha blivit evig, eftersom inget händer utan värme. Och det fick hon ju veta sedan, vad hon gjort för fel.

Nicco skrattade och tyckte nog allt att hon borde ha begripit detta, men varför skulle hon ha gjort det då, egentligen? Har du aldrig handskats med just en grej förut, och bara får dom enkla beskrivningarna på vad som behövdes göras, så var det nog inte så lätt. Däremot kanske hon borde ha frågat varför det behövdes just en kastrull för det skulle ju annars ha kunnat räcka med en vanlig skål med lock :)

Vi kör nu oftast med mikropopcorn, men dom kan nog aldrig jämföras med rykande färska poppande hoppande korn från kastrullen, nysaltade med lite smörsmak, mm… får nog poppa en kastrull ikväll. Önskar er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Jeepen försiktigt ledig ok fel småslantar tider popcorn mamma Nicco kastrull vännen bekanta poppa hoppande poppande korn mikropopcorn

Terapi... för några i alla fall

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 20 januari 2013 klockan 09:02,

Mamma har tagit stickning som terapi (efter det som hände pappa), hon har stickat halsdukar så det bara sprutat om det, du måste ju ha gjort minst tre stycken sa Nicco en av kvällarna hon var här. TRE… nämen kanske 15 stycken och nu har hon gjort sockor, vantar, en tröja och på köpet, lurat Nicco att påbörja en halsduk, så jag var tvungen att köpa stickor och garn.

Nu stannade det inte vid det heller, och nu höll jag på skriva, att jag som gammal inbiten stickare, men det hade varit en stor lögn, eftersom jag bara stuckit en sak i mitt liv och det var ett par vantar, så kände jag helt plötsligt lusten att prova på, jag med.

Jag lade upp 30 maskor, stickade fem centimeter, sedan rev jag upp alltihop och stoppade in i skåpet, nej, nej och åter nej, sticka är inte för mig. Det överlåter jag med tacksamhet till andra.

Min morfar var en stickare han, han stickade sockor och tovade dom så dom skulle hålla värmen, han virkade fisknät och gjorde mjärdar, och han skulle också visa mig hur man virkar. Det gick jättebra, tyckte jag, jag gjorde ett långt band på säkert tre meter (det var bara upplägget) sedan visade jag upp mitt alster, och han rev upp alltihop och sa att det där kunde man inte använda till någonting. Hm... vad visste då han, jag hade ju tänkt använda det till tvistband och där sprack ju den planen.

Nåja, som sagt, jag klarar mig utan den talangen, och ingen har efterfrågat eller haft en önskan om att få något som jag skulle ha stickat eller virkat, så jag har inte ens behövt lära mig :)

Jag jobbar bara halvdag idag så det känns ok, tror jag hade gjort slut på mig själv om jag skulle ha tagit mina tio timmar. Sen jobbar jag också imorgon och på tisdag, så det räcker till i alla fall. Jag känner mig inte så mycket bättre än för en vecka sedan, nu har jag fått sår i gommen också, men men, det är ju som dom säger, det finns alltid någon som har det värre, och så är det ju definitivt, och jag vill absolut inte vara den som har det värst i världen.

Önskar er alla en fin söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten mamma sticka Nicco virka morfar vantar sockor tröja tvistband mjärdar fisknät halvdag

Tack tack, hemskt mycket tack... televerket!

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 19 januari 2013 klockan 09:24,

Så var den ledigheten över, tio dagar som jag sett fram emot en lång tid och sedan blir man så sjuk att man inte ens kan njuta en sekund… kul, tack för det televerket, och idag ska jag jobba, fast det blir nog bara en 4 timmar och sedan får jag se hur det blir imorgon. Då är det ju ett tio timmars pass och jag är inte så säker på att jag fixar det, utan röst och ont i halsen, magen och rygg (beror på allt hostande).

Igår natt hade jag så ont i halsen så jag halvdrömde att jag tänkte att vi skulle vara tvungna att ringa efter ambulans, för jag skulle inte kunna svälja en gång till… det var hemskt. Nåja, någon dag här framöver så måste det ju ge sig, eller hur?

Jag och Nicco var ute på turné igår och då vi kom hem och jag skulle ta in posten så hade jag fått ett litet handskrivet brev innehållandes ett krya på dig kort och en ask tabletter, haha… ja inte så dumt att ha såna cybervänner, eller hur? Avsändaren är en som jag aldrig träffat men som jag lärt känna litegrann, via bloggen.

Man undrar hur det skulle sett ut om internet inte hade funnits, och om man inte varit lika lätt tillgänglig som man är idag, då hade jag knappast fått det där i brevlådan om jag inte annonserat efter brevvänner i någon tidning och suttit med penna och papper och rafsat ihop nåt brev i veckan. Och tänk hur mycket längre tid det skulle ta att lära känna någon (med tanke på postgången), jämfört med hur snabbt man skriver ner ett meddelande och klickar på skicka.

Mja, allt det där är ju på gott och ont, det hjälps inte. Och allt man vant sig vid är svårt att välja bort. Och samtidigt tror jag att man var lyckligare förut, eller var man det? Hm… det där är nog svårt att svara på, man kan tänka sig att man var det för man hade inte samma krav, man fanns inte tillgänglig 24-7, nätmobbing fanns ju inte på världskartan.

Å andra sidan, kanske det inte var någon skillnad, man visste inte hur många det var för dom flesta led i tysthet, men nu är dom inte osynliga längre utan skriver om det och finns därute, öppet. Hur många ungdomar hör vi inte om varje dag, som mår dåligt, men dom fanns nog där tidigare också, men kanske inte av samma orsaker, ja, jag vet inte, det var bara en tanke.

Näpp, min hjärna funkar inte som den ska idag… kanske är någon typ av bomull där för jag vet inte vad jag ska skriva om, fast hade ni frågat mig igår så hade jag en massa upplägg, konstigt det där, att man aldrig lär sig, man kunde ju skriva stödord så man kom ihåg vad man hade för tanke, men inte då :) Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten halsen rygg mage hosta ungdomar brevvänner mejl klicka dåligt bomull Nicco

Varför sån hets och brådska?

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 18 januari 2013 klockan 08:31,

Vi åt årets första semla igår, och den var inte tokig alls. Fast egentligen bröt det mot mina principer, är det semmeldag en gång per år så är det ju inte meningen att man ska ha en semla bara för att… typ.

Vi hade dessutom besök, Åkes moster Gunilla med hennes man Bertil, och Kerstin och Janne B, samt min mamma, Rickard och Nicco, fick också avnjuta en semla med kaffe till. Det var som trevligt, Janne B och Bertil gick i samma klass, en gång i tiden.

Lustigt det där, att världen inte är större än så här. Dom gamla grannarna vi umgås med, känner ju varandra sedan skoltiden, och sen totar man ihop dom med min klasskompis föräldrar och då känner dom varandra från höger till vänster. Många har bott på Haga, så när jag hade en utläggning för Nicco igår, om hur den och den känner varandra så var det nästan så hon funderade om Haga var det enda stället som funnits i Umeå förut.

Apropå principer och det här att semlor finns att köpa i tid och otid, så är det ju samma sak då julskyltningen påbörjas i oktober, snart kan vi säkert köpa påskmust och högtider flyter ihop med vardagarna. Vad fasen, det har ni väl hört flertalet gånger också, den där j-kla reklamen om fredagsmys, DET ÄR DAGS FÖR FREDAGSMYYYS!!! Börjar dom spela redan på lördagen, men hallå, kan vi få göra bort helgen och några vardagar innan ni börjar tjata om att det snart är fredag igen… och igen… och igen.

Varför sån brådska, vad är det vi skyndar till? Det blir snudd på hets, så fort en sak blivit avklarad så ska nästa ta vid. Det är inte länge innan vi dricker midsommarsnapsen lagom till julafton där vi pimplar påskmust och äter semlor till efterrätt. Men sen då… när allt det är över, vad ska vi då hitta på?

Näpp, våga vägra morgondagen, och lev här och nu, ta en dag i taget och se vad som kommer. Jag ska då leva idag och fira att det är fredag, med en grogg ikväll… haha, sådeså! Ha en fin fredag, allihop.

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Åke semlor Janne B Kerstin Bertil Gunilla moster mamma Nicco Rickard semmeldag fredagsmys påskmust jul brådska hets julafton efterrätt fira fredag grogg

Att man får göra så....otroligt!

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 17 januari 2013 klockan 09:08,

Jag, Nicco och Rickard, var på djurmagasinet i förrgår och införskaffade hundbädd och mat/vattenskål. Vi stod en stund och diskuterade hur pass stor valpen kommer att vara då vi hämtar hem den, och måttade lite med händerna, men det är som halvsvårt ändå att gissa sig till.

Sen stod jag där vid en hylla och kollade på nå saker då det plötsligt bjäbbade vid sidan om mig, jag vände mig om och där står en kille och håller i världens sötaste hundvalp, jag ler och nickar som om för att säga att den var gullig, är på väg att fortsätta med mitt då jag uppfattar att hunden är helvit och väääldigt lik den ras vi valt.

Så jag frågar, men du, vad är det där för ras? Ja sa killen, det är en japansk spets, jag har hämtat hem den nu, från Strängnäs så den är 8 veckor. Ja, ni fattar, vad var oddsen för detta. Att vi skulle råka stå just där och då och få se hur stor vovven kommer att vara. Det finns tydligen 7 stycken japanska spetsar i Umeå och snart 8 då :)

Bilden lånad från http://www.chezzays.com/hundar.html och därifrån kommer pappan till Niccos hund ifrån.

I och med detta hund köp och kontakt med kenneln så har Nicco dom på Facebook, där det nu skulle göras en speciell grupp osv. Nicco förklarade hur detta går till och man häpnar ju, fattar inte ens hur det kan vara möjligt att man får göra så där.

Och här kommer nu en lite förklaring till er som inte har facebook, mig inräknad. Vem som helst kan alltså starta upp en grupp, vilken som helst, låt oss säga att jag gör det och kallar gruppen för ”Alla som avgudar Maria Lundmark Hällsten”, sedan klickar jag in alla mina vänner där och då är alla dom med i den gruppen, oavsett om dom vill eller inte.

Sen kanske det finns några stycken… ja några få (hehe) som nu faktiskt inte vill vara med i den gruppen, och då måste dom tacka nej eller gå ur. Jag har aldrig hört nåt så befängt, detta innebär ju att jag kan hamna i vilken j-vla grupp som helst som jag absolut inte står för, och då är det upp till mig att ta bort mitt namn därifrån, visst ska det väl ändå vara tvärtom. Att man blir inbjuden och får välja om man vill eller inte.

Ponera att jag nu är en stor skrytsam jäkel som har en nagel i ögat på någon, jag är 14-15 år och gillar verkligen inte den där tjejen i klassen bredvid. Låt oss säga att hon heter Rakel Rakelsson, och nu startar jag upp gruppen: ”Alla vi som älskar Rakel Rakelsson”, och jag sätter dit alla mina 800 ”vänner” varav 775 av dom, inte ens vet vem Rakel är.

Givetvis kommer folk då att klicka bort sig själv och till slut finns det inte en enda kvar i den gruppen, och allt detta kan givetvis även Rakel se, för hon har också facebook. Är inte detta psykisk mobbing/misshandel, eller vad? Nä, ännu en anledning till att vara glad att man inte är med i facebook, jag klarar mig utan.

Jag var ju till läkaren igår och nu har jag fått astmamedicin som ska inhaleras morgon och kväll i upp till 2 veckor, men sen ska detta vara bra, om det inte mot all förmodan, blir en lunginflammation, sa han, men det är ytterst sällsynt, problemet är ju att det sitter slem i halsen och jag får ju inte upp det, men det har inte gått ner i lungorna… än, i alla fall, men det lär jag ju märka om det gör.

Nu hade jag då bästa natten hittills, då jag fick sova 5 timmar i sträck innan det var dags att kliva upp och vandra runt lite. Och jag har inte hostat i natt heller, skönt! Däremot låter jag fortfarande som en väsande någonting, då jag pratar, men då får det väl vara så då, ett tag till. Önskar er alla en fin torsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten facebook Nicco Rickard djurmagasinet japansk spets valp 8 veckor Strängnäs grupp gå med Umeå nagel i ögat mobbing misshandel psykisk 800 vänner läkare lunginflammation inhaleras astma medicin

Känns inte helt ok

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 12 januari 2013 klockan 09:27,

Jag åkte på apoteket igår för att hämta ut medicinen som skulle hjälpa mig men döm om min förvåning då det var utskrivet exakt samma sak som jag har hemma i skåpet och som jag specifikt sa, att jag hade och som inte hjälp något, så det var bara att åka hem med oförrättat ärende.

Ringde till vårdcentralen igen där hon först gav en massa tips på sånt man redan vet, te, honung, bisolovon, ja, jag har ätit det i tre veckor nu, och inget hjälper. Då ville hon ge mig en läkartid men det fanns ingen. Nähä… men vad menar du då att jag ska göra, åka upp på ålidhem och sätta mig där, nopp, det gick minsann inte heller, inte så länge dom har öppet på den vårdcentral jag är inskriven.

Jaja, man fogar sig i sitt öde, åkte upp och hämtade ut andra tabletter som blev utskrivna men efter ännu en helvetes natt så tänker jag åka upp på ålidhems hälsocentral idag och se om dom kan hitta nåt galet… förutom mitt sjuka huvud förstås. Känns ju som om det är en bihåleinflammation på gång också, eftersom det tar emot i skallen att böja sig framåt.

Städade bort julen igår också, har bara kvar gardinbyte i matrummet, så det känns då ok. 11 månader kvar till nästa gång man plockar fram dom. Och med det skrivet kom jag på att vi har kvar en stor tomte ute i bussen och en liten gran, så den ska bort, den med, helst idag.

Jag mejlade en tjej, lite random, då vi ville veta lite mer om hundrasen Nicco bestämt sig för, och nu visade det sig att hon har Niccos hunds halvbror, och hon bor här i Umeå… vilket sammanträffande va. Hon undrade nu om vi ville kolla in agility som kommer att gå av stapeln andra helgen i juni, och jag svarade att det ville vi visst, men måste kolla körschemat för dragracingen först, och naturligtvis, den helgen lär ju bli årets första tävling för vår del… i Fällfors.

Men agility tävlingen är under fyra dagar så en av dagarna borde vi ju kunna åka och kolla in, den kommer att vara i Nordmaling dom två första dagarna och i Umeå under helgen.

Kollade vidare i körschemat för sommarens tävlingar och ursäkta, men hur kan man vara så klantig att man sätter Fällfors och Piteå samma helg??? Ska man då köra med lite taktik, och välja den tävlingen med minst deltagande, dels får man köra mer och chansen att får fler poäng, ökar ju därmed, eller väljer man den tävling man tycker brukar vara trevligast… ja, vi får se hur vi gör, inget är då självklart just nu. Men det är ju tråkigt att man ska måsta missa ett kör tillfälle när dom gör så där. Det är ju inte så våldsamt många tävlingar överhuvudtaget som vi har att välja på.

Önskar er en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: apoteket vårdcentral Ålidhem medicin Maria Lundmark Hällsten Nicco hundras halvbror agility Nordmaling dragracing Umeå Fällfors Piteå

Lyxfika???

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 09 januari 2013 klockan 11:51,

Nicco bredde sig en husmans igår, med ost på och en kopp varmchoklad till, när hon gjorde det kom hon på att hennes kille, Rickard, sagt att en lyxfika.... det är en husmans det.

Hm... njaeee, sa jag, jag är inte böjd att hålla med, husmans, tsss, det åt man ju förut eftersom man inte hade något annat val, idag däremot, finns ju en uppsjö av olika typer av hårdbröd.

Med frön, havregryn, hårt, mellanhårt, frasigt, knasigt, kantigt, runt, tjockt eller tunt.

MIn pappa älskade husmans, och det stod nog dagligen dags, på hans matintagslista, samma sak med Åke... jag fattar det inte, ok, jag åt husmans i 20 år, men sen vart jag less, och idag säger jag never, finns det inget annat att välja på så är jag hellre utan.

Men visst är det konstigt det där med vanor och hur man plötsligt en dag kan bryta, för att aldrig mer återvända. Min chef har varje dag, till frukost, tagit exakt samma sak på sin frukostmacka...varenda dag, i över två års tid, fattar ni, och helt plötsligt i måndags, skulle hon ha ett annat pålägg.

Jag tvärbromsade i mina rörelser och var tvungen att vända mig mot henne och fråga vad hon sagt, och ja, jag hade hört rätt, hon skulle ha något annat, men herreminje, sa jag, vad har hänt??? Nä, det hade inte hänt nåt speciellt, och jag vet inte jag, det kanske var en engångsföretelse, för imorse var vi tillbaka till det gamla vanliga igen :)

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten husmans ost varm choklad Nicco Rickard chefen pålägg

Dom äger oss!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 08 januari 2013 klockan 08:34,

Nu har Nicco blivit ”lilllmatte”, valparna föddes igår, det blev 3 hannar, och därmed hade vi enbart tur, som blev en av dom som fick hunden vi tingat, det var fler på tur, men dom får vänta till nästa gång det blir något.

4 mars, åker vi ner till Uppsala och hämtar hem honom. Vi håller redan på vänja katterna med vad som komma skall, och talar om för dom med jämna mellanrum att dom fått en lillebrorsa… men huruvida det funkar, förtäljer inte historien förrän han är här :)

Ska jag vara krass, så var det nog enbart ett önsketänkande. Sen när, på en skala, har dessa katter visat på någon typ av förståelse. Eller jo, nu var jag dum, det gör dom hela tiden, och vissa saker gör dom ju faktiskt INTE, framför ögonen på mig, då dom VET att dom inte får, men när dom tror att ingen ser… svarar dom i telefon… typ.

Som i förrgår då jag satt i tv rummet, då har jag ingen sikt in till spisen, men ser Eloise som ligger borta vid andra dörren och noterar att Enya rör sig någonstans i närheten av spisen och jag ser skuggan av hennes svans. Sedan hoppar hon, och det ser jag både på Eloise ögon, som följer hela hoppet, och skuggan som försvinner uppåt.

Tror ni Enya blev förvånad då jag genast höjde rösten, smällde ihop händerna och ropade att hon skulle hoppa ner. Tjopptjopp så var hon nere på golvet och låtsades som ingenting. Därmed vet jag ju också att dom gör saker då vi inte är hemma, och det dom så vackert brukar säga om katter, stämmer nog också, det är inte vi som äger dom, utan dom äger oss.

Nu jobbar jag bara imorgon eftermiddag och två timmar på torsdag, sedan blir jag ofrivilligt eller egentligen frivilligt, ledig i nio dagar. Chefen åker nämligen till Spanien och jag ville inte följa med. Jag blev ju tillfrågad men är glad idag att jag tackade nej… jag i mitt skick, nej jag tror inte det, och det rör sig ju knappast om en semester heller. Men det är klart, man ska ju vara smickrad över frågan, jag hade ju en chans där, men tog den inte.

Sedan hoppas jag ju givetvis att chefen får en underbar resa och att hon får många fina minnen med sig hem, det unnar jag henne alla gånger.

Idag ska jag träffa… inte bara en gammal arbetskompis, utan tre, jodå, varav en, som fortfarande jobbar i lag med mig. Och ikväll är det bastu minsann, jag vill minnas att vi valde en tisdag den här gången, för att Kerstin skulle ha chans att vara med, hon och Janne som varit utomlands över jul och nyår. Önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco

Ulmerkottar!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 06 januari 2013 klockan 09:58,

Vet inte om ni kommer ihåg pizzerian som fanns nere på stan under 80-talet med namnet Cajsa Warg? Vi pratade om den igår, och förmodligen kom vi in på ämnet för någon sa: Man tager vad man haver… sa Cajsa Warg, och tjopp så var vi där.

Inte världens bästa namn på en pizzeria eller… skumt om man levde upp till det myntade uttrycket, man tager vad man haver, jisses, då vet man ju aldrig vad man får på pizzan.

Nu står följande på Wikipedia, om just det uttrycket, och jag citerar: Ingenstans i boken står det idag bevingade uttrycket ”Man tager vad man haver”, men däremot innehåller många recept uttrycket ”Man tager om man så hafva kan ...” slutcitat

Nu ska jag avslöja en hemlighet… som kommer att förändra vår familjesituation något… vi har tingat oss en hund…. Jojomensan. Det ska bli Niccos hund nummer ett, men vi kommer naturkigtvis att hjälpa till allihop, för att det ska fungera.

Hon vill ha en Japansk spets, och en japansk spets är vad det kommer att bli. Så här ser den rasen ut (bilderna lånade från google.se)

Visst är dom fina, som ulmerkottar!

Valparna kommer någon gång nu i veckan så vi väntar med spänning på hur det kommer att gå. Kenneln ligger nere i Uppsala så det blir inte bara hundköp utan även ett besök i Järlåsa, naturligtvis, någon gång i mitten eller i slutet av mars, lagom till Niccos 15 årsdag.

Sen kan man ju alltid spekulera i vad våra katter kommer att tycka om sin nya kompis men inget brukar ju var omöjligt, det får väl ta den tid det tar. Och vi har ju tur att vi bor som vi gör, med två lägenheter och källare, så man kan ju separera på dom när man inte är hemma själv, så inget oväntat händer. I alla fall så där i början.

Idag blir det en lugn dag… tror jag. Ska skjutsa mamma på Coop efter lunchen, hade ju tankar på att städa undan julen lite lätt, men med tanke på min svanskota så avvaktar jag ett tag till, vill inte kliva på stolar och bära på så mycket saker, om jag inte behöver.

Önskar er alla en fin söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten japansk spets Nicco Cajsa Warg Wikipedia pizzeria man tager vad man haver myntat uttryck Uppsala Järlåsa hund ulmerkottar

Kan sandpapper vara lösningen?

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 05 januari 2013 klockan 10:14,

Jag skrev ju det då vi hade pappas begravning, att det är ju egentligen synd, att man träffas så här på minnesstunder efter en som avlidit, och det är ju för det mesta jätte trevligt. Man träffar människor man inte sett på år och dar och som man inte håller någon direkt kontakt med, och man vet, att den man är där för att minnas, också hade velat deltaga i levande livet och inte bara andligt.

Men då har vi det där med vem som skulle orka samordna något liknande, vart skulle man komma överens om att träffas, många bor ju på andra platser i världen. Vem skulle kolla att tiden och platsen passar flertalet, och hur skulle man få det att gå ihop, i slutändan.

Nja, då blir det nog övermäktigt, ingen har tid, fantasi eller kreativitet att utföra det, och allting fallerar. Minnesstunden efter Åkes moster var på Vingen, eller hotell Vännäs, som det så vackert heter idag, och det var en trevlig stund, mycket prat och sorl, och mysig omgivning, så tiden gick fort och plötsligt var det dags att åka hem och fundera om man verkligen skulle behöva fixa någon middag.

Mamma ringde och undrade om jag kunde komma och hålla henne sällskap på kvällen så jag åkte upp dit efter att ha snabbätit ett litet grillspett. Och jag blev väl där till halv tio, någonting.

Sen, då det blev dags att kvälla, så lyckades Maria med det mest otroliga konststycket att halka på köksgolvet (hon var barfota, och Nicco har frågat flera gånger tidigare hur fasen hon lyckas slira och halka hela tiden), ja, jag vet inte jag heller, hur man lyckas med det, men det gick, jag lovar.

Jag skulle valla in katterna och få ner dom i källaren, och det gick precis som det alltid brukar gå, Enya är det inga problem med, men Eloise hon går in i köket och när du vänder ryggen till så försöker hon smita in i tv rummet igen, och det var exakt så hon gjorde igår också.

Jag tvärvände och skulle sätta upp foten för att hindra henne att gå tillbaka, och när jag gör det så flätter den andra foten upp och jag landar obönhörligen på svanskotan, utan att hinna ta emot mig med armar eller annat… det var inte skönt.

Det gjorde till och med så ont att jag inte fick fram ett ljud utan jag låg bara där och försökte kolla om jag skulle kunna röra på mig eller inte. Enya kom upp från källaren igen och nosade mig i håret, hon undrade förmodligen om jag hittat på någon ny lek. Eloise satt som en stenstod i tv rummet och gluttade.

Nå, jag tog mig upp, och katterna gick ner i källaren, men jag visste att detta skulle jag förmodligen få känna av ordentligt, och oh ja, det gör jag. Jag kunde inte ligga på rygg och inte är det skönt att sitta eller försöka ställa sig upp heller… så går det, när man har halkiga fötter, får väl klistra dit nå sandpapper under hälarna så det inte händer igen då :)

Och en sån där händelse har jag ju skrivit om tidigare, då jag halkade genom hela köket, fast då stod jag ju kvar på fötterna, och drämde in kaffekoppen i dörrlisten, och Eloise låg därunder och väntade på att bli insläppt i tv rummet men hon försvann ju som en oljad blixt då jag kom farande. Mjo, så man skulle ju kunna tro att man hade lärt sig nåt, men icket.

Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: pappa begravning minnesstund. Maria Lundmark Hällsten släkt Vingen hotell Vännäs Enya Eloise katterna sandpapper Nicco

Är vi fattiga, or what???

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 04 januari 2013 klockan 09:51,

Kommer ni ihåg våran gamla Chevrolet Caprice, den som alltid hade något fuffens för sig, bland annat så ville ju dörrarna, under vintertid, inte gå igen, utan hade det varit plusgrader och sedan blev det minus så studsade dörren bara upp igen.

Jag vet att jag berättat om den där julaftonen när vi packat bilen, Nicco hade placerat sig i baksätet och vi skulle bege oss 21 mil norrut, upp till Malå, där vi skulle fira jul, för oss själva.

Allt gick ju som på räls tills vi skulle stänga Niccos dörr, den ville icket, Åke tog dörren och stod och slog den fram och tillbaka mot dörrkarmen, men inte hände något för det. Då tog han olja och annan smet och hällde ner i låsanordningen och överallt han kom åt.

Sen tipsade Maria om att han kanske skulle testa att elda lite med tändaren, på den där grunkan som inte ville funka, och det gjorde han, med den följden att bildörren började brinna, invändigt och plötsligt var det rena cirkusen därinne på gården.

Nicco som hade spänt fast sig fick ju panik och ville ut, om nu någon granne stått och sett på hela scenariot så måste dom ha undrat vad tusan vi höll på med… döda bilen, eller vad? Först smäller man i dörren som om man ville ha ihjäl någon och sen ledsnar man och tuttar eld på den istället.

Nu var det ju inte mer dramatiskt än så, det som brann slutade ju att brinna och se… sen funkade dörren som vanligt igen och vi kunde ge oss av för ett helt normalt julfirande. När vi pratade om det igår, vid middagen, så tyckte Nicco synd om sig själv och sin tuffa uppväxt och hon undrade också hur sjutton pappas lastbil egentligen kan rulla, den borde ju vara lika misshandlad som bilen hade blivit, mja, sa jag, nu var det ju inte pappas idé, att tutta eld på dörren, det var ju egentligen min… moahaha!!!

Varför vi ens kom in på den berättelsen var att samma fenomen inträffade igår, då jag och Nicco hade bråttom till en läkartid vi hade att passa. Förardörren på Jeepen, ville först inte gå upp, jag bankade på knappen och plopp så lossnade isen och den gick att trycka in, men sen… ja då ville den inte stängas.

Ringde in till Åke som kom ut och provade både det ena och det andra, men det ville sig inte, till slut höll han bara in dörren och jag låste, så då satt då dörren fast i alla fall så vi kunde åka. Samma sak då vi kom fram och jag skulle låsa, dörren studsade så jag höll emot och låste.

Fick be om ursäkt att vi var sena, men sa jag, bildörren gick inte att stänga så det tog sin lilla tid. Nu till en något bisarr upplevelse därinne. Nicco skulle undersökas och när vi sedan pratade så skulle läkaren skriva ut medicin, han vände sig till mig och frågade om vi var fattiga? Ehhh, nä sa jag, det är vi inte. Är det säkert, sa han, hur ser det ut i plånboken? Det är lugnt sa jag, vi har pengar.

Han sa att medicinen han ville skriva ut, var dyrare än andra mediciner, den kommer att kosta ungefär 150:-, kommer inte det att kännas av, frågade han återigen. Nä, sa jag för tredje gången, det är INGA problem.

När vi sedan åkte hem skrattade vi då vi satt i bilen och Nicco undrade hur han ens kunde ställa en sån fråga, man borde väl kanske rimligtvis ha ställt frågan på ett annorlunda sätt, kanske frågat om man hade något emot en lite dyrare medicin, eller nåt sånt.

Nu berättade dock Nicco, att eftersom hon hade haft så bråttom då vi skulle iväg så hade hon inte haft tid att sätta på sig sockar så hon gick alltså barfota med sina Converse skor, och när han skulle kolla hennes längd fick hon ju ta av sig skorna så han hade ju sett hennes bara fötter. Jaha du, inte så konstigt då att han trodde att vi var fattiga, sa jag.

Först får han höra att vi har en skitbil där dörrarna inte gå att stänga och sedan ser han att du går barfota i ett par tunna tygskor mitt i vintern. Så vad skulle den stackaren tro… jaja, nu vet vi ju det i alla fall :)

Tur också att man är vig, jag fick hoppa in och ut genom passargerardörren, två gånger, men sen så funkade dörren, får se hur illa det är idag, då vi ska på begravningen, ser ju inte så seriöst ut att måsta ta sig in på den sidan av bilen.

Önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Chevrolet Caprice Maria Lundmark Hällsten Jeepen läkare julafton Åke bildörr brinna Nicco skor Converse tygskor plånbok. skitbil seriös

Ok, jag bjuder på det :)

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 28 december 2012 klockan 07:40,

Vet inte om jag törs berätta det här men… ok, jag bjuder på det. Efter en hektisk förmiddag på stan, igår, med diverse inköp, både inför nyår, där jag och Åke fick årets sista uppgift… att stå för fördrinken, och sedan en tur upp på Kvantum och handlade så folket här i huset kan föda sig nu under helgen, då jag jobbar.

Och avslutade med att skotta gården, puh, så kröp jag in i ett par mysbrallor, som jag inte haft på ett bra tag. Såna där man knyter längst ner vid fötterna, och som har lite fladder över sig.

Så skuttade jag runt i dom resten av kvällen, hade lite ärenden upp till Nicco, när jag servade henne med Ipren, saft, glass, och ja, sånt där man ger till en sjukling. Jag tyckte nog allt att det var nåt som inte stämde… runt ena benet, men jag skänkte inte det en tanke, förrän jag satt däruppe i hennes bäddsoffa och pratade med henne.

Det kliade på benet och jag satte ner handen och känner helt plötsligt en klump i benet, jamen, say what, vad är detta??? Jo, mina vänner, det kan jag tala om vad det var för något… Åkes kalsonger, hahaa… ja, inte dom han använde sig av för tillfället, utan där har dom förmodligen (jag kan nog lugnt påstå det eftersom jag INTE brukar låna hans kalsonger) hamnat där då jag tvättat kläder, och sedan har dom blivit kvar därnere i benet.

Ja, vilken tur, sa jag till Nicco, att jag inte brukar använda dom här brallorna utomhus, tänk er tanken att man varit inne på en affär och helt plötsligt kryper det ut ett par kallingar på golvet… en syn för gudarna.

Eftersom jag nu jobbar i helgen så ska jag försöka fixa fram några glas till dessa fördrinkar vi ska göra, så det kan mycket väl bli ett litet besök på Expo idag, sen ska jag skjutsa mamma på Ålidhems hälsocentral, hon lyckades ju bränna ovansidan på foten, då hon gjorde en maträtt i lergrytan och när hon skulle ta ut den ur ugnen så hällde hon innehållet över foten. Så det har varit en del omläggningar, men än så länge ser det bra ut, då blåsan håller sig hel.

Jag ska även ringa på begravningsbyrån och dubbelchecka en beställning jag gjort, det är nämligen så att en av Åkes mostrar har dött, och det är begravning nästa fredag. Återigen blev vi varse om att ingen lever för evigt och inget ska man heller ta för givet.

Och med dom orden önskar jag er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Nicco nyår fördrink stan skotta Kvantum soffan Åkes kalsonger mysbrallor moster begravning foten mamma blåsan

Hur kan man ta reda på detta???

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 27 december 2012 klockan 09:11,

Ja hur ska man kunna veta det??? Det här var en julklapp jag köpte till mig själv och den luktar ju så gott… till och med Nicco brukar vara in och nalla ur flaskan, men med så mycket annat så håller doften inte i sig så länge, men den här har då i alla fall två funktioner, lite doft och lotion, japp.

Jag gav Åke en ny skalle till samlingen också, och jag menar, hallå, den här kunde jag ju bara inte låta bli att köpa, ni fattar va?

Igår gick jag, Theresé och Sally över till Åkes moster och ingifta morbror, som bor härute på Rödäng. Dom bjöd på kaffe och Sally tömde nog pepparkaksförrådet.

Sen blev det snabbfärd ut på godishuset där jag köpte en chokladask som jag gav till Emma och Johan som bjöd på julrestmiddag igår kväll, och kaffe och glögg till dom som ville.

Två ballonger skickade dom upp också, och såna har vi ju viss erfarenhet av. Min pappa hade en liten egentillverkning av dom då han var liten. Sedan visade han oss, barn, hur man skulle göra så varenda jul, uppe i Malå, plockades silkespapparet fram och vi klippte och klistrade ihop ballonger som vi sedan skickade upp.

En gång skrev vi med spritpenna på ballongen, att om någon hittade ballongen så skulle dom ringa till oss, och så skrev vi dit telefonnumret. Dagen efter ringde telefonen och en smått fundersam kvinna sa att hon hittat en mystisk ballong och på den blivit uppmanad att ringa. Den hittades ungefär 3 kilometer från stugan, så den hade tagit sig en bit.

Idag ska vi ner på stan och se om det finns några tygbitar till Nicco, som själv ligger i sängen och är superförkyld… Theresé håller också på att däcka och jag har fått lite hosta, rätt så typiskt va? Önskar er alla en fin torsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten julklapp Nicco nalla flaskan doft lotion ballong moster Rödäng ingift morbror. godishuset Emma och Johan chokladask julmatsrester

Årets absolut mest, onödiga köp...ever

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 26 december 2012 klockan 09:27,

Nu så här i slutet av året ska jag berätta om årets absoluta mest, onödigaste köp, ever. Jag har köpt en del klappar på tradera, där kan man ju hitta en hel del olika saker till rätt så vettiga priser. Nu råkade Maria, i värsta julstressen klicka in mig på sista minuten sidorna, och då…

Ni vet, där går det undan, vissa saker är det så bråttom med så du hinner bara klicka in dig på annonsen så är den redan borta, jojomensan.

Nu låg, där överst en strömbrytare a´la ”gammal”, och jag tänkte med en gång på Theresé och Anders, dom har en viss dragning till det som är gammeldags, och det flög genom huvudet att en sån där skulle dom ju kanske kunna behöva i ladugården eller på nåt annat ställe där dom håller på bygga sitt nya hus, så Maria tog kommandot över auktionen och tjopptjopp så var hon ägare till en strömbrytare för 30 svenska riksdaler.

Men genast då hon vunnit den, började hon fundera vad sjutton hon nu hade gjort… herre jösses, vad ska dom med EN strömbrytare till, vad hade hon tänkt egentligen.

Och inte nog nu med detta, då den damp ner i brevlådan och hon öppnade paketet blev hon varse en liten trasig kant också, hon gick in på annonsen, läste den mer noggrant den här gången och där stod det faktiskt att den var naggad. Så det var bara att gilla läget.

Hon lade den vid mikron och när hennes man, Åke ni vet, kom hem och upptäckte den så undrade han vad tusan det där var för nåt, vart har du hittat den där, frågade han… för du har väl hittat den…va? Jag ska berätta sa jag och gjorde det.

Han skrattade men sa sedan, det är ju en sån där strömbrytare vi har nere i tvättstugan, och den är ju trasig, den klickar inte då man ska tända lampan så man får finjustera lite, varje gång. Jamen hallå… då var det ju inte helt, bortkastat då :) Fast just för stunden hade det ju känts som årets onödigaste och dummaste köp.

Åke fixade lampan i hallen igår, den blev fin därute:

Och Theresé, Sally och Nicco satsade ju på Ohlssons tyger men det vart bortkastat, dom hade inte öppet. Själv gjorde jag 7 timmar på jobbet och är nu återigen ledig i dagarna 3, sen har jag helgen innan nyårsafton. Önskar er alla en fin annandag jul!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten lampa strömbrytare tradera sista minuten årets köp ever Åke min man Theresé Sally Nicco jobbet Anders nyår

Det var det, det...

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 25 december 2012 klockan 06:17,

Det var den julaftonen det, mycket mat och många klappar. Vi hade ingen tomte men väl en tomtenissa, och det funkade lika bra. Så här såg hon ut:

Och hon talade med bred norrländska och Sally köpte det paketet :)

Vi gav henne en kundvagn, och gissa om hon körde med den resten av kvällen, fullpackad med saker:

Jag fick örhänge och halsband av Nicco:

Smycken av min käre make, Åke:

(Nej Tina, det var inte den med dom rosa hornen, men ändock en döskalle :))

Och en ny lampa, som jag vill ha i hallen plus en termos, av Theresé och Anders:

Anders föräldrar, hade även dom skickat med en sak till barhyllan, tydligen ett måste till julen, och en Aladin ask:

Sedan han Tina åka förbi, även hon med en sak till hyllan, men som hon skrev, inget man blir på fyllan… av :)

Även Rickard gav oss en julklapp, en dörrmatta som får pryda sin plats i hallen:

Idag jobbar jag, därav den tidiga timmen, och nu är det frukost som väntar innan avfärd. Theresé, Nicco och Sally, skulle nog ner på stan och se om Ohlssons har öppet, Nicco fick en symaskin i julklapp och ska väl nu få sig lite tygbitar att sy loss på.

Åke hade planer på att ta bort plogkanten, han, och det kan också behövas, den blir ju så packad och hård när plogbilen kör förbi. Önskar er alla en fin juldag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten julafton tomtenissa Sally min käre make Åke Theresé Anders Nicco tomte örhängen termos lampa halsband symaskin

Traditioner ändras och nya tar vid

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 24 december 2012 klockan 09:23,

Ja vad annat kan man tänka på än gamla julaftnar man firat genom alla åren, en dag som denna. Då man var liten var man uppe i Malå hos farmor och farfar, där fick vi barn, inget traditionellt julbord, det var det ingen av oss som ville ha, utan farmor fixade renskav och pommes frites eller så fick vi köttbullar. Vilken lyx!

Jullovsmorgnarna med te och nygräddat tunnbröd ihoprullade med enbart smör, och en knastrande eld bakom ryggen, det var tider det.

Men med tiden så ändras ju traditionerna, vilket man aldrig trodde då man var liten, vissa generationer finns inte mer och vi växer upp och bildar nya. Idag är jag så glad att vi bor där vi bor, jag vill inte fira julen någon annanstans än här hemma, det är så mysigt.

Men vi har ingen renskav och pommes på julbordet, utan här blir det skinkan, kalvsyltan, prinskorven, rödbetssalladen och säkert ett kokt ägg eller två. Och julmust i glasen och tunnbröd till alltihop.

Anders sa till Theresé, innan dom åkte upp hit att nu hade vi allihop ansvaret att få Sally att tro på tomten… och det ska hon göra ända fram till hon blir 15 år, jojo, det kan bli tufft. I år, kan vi ju kanske lyckas med det, problemet är att bi inte har någon tomtemask, vi letade i alla vinklar och vrår igår, men förgäves.

Inte ens ÖoB kunde erbjuda något i den vägen. Jag letade i källaren och hittade allt annat än det jag var på jakt efter, bland annat en oöppnad Läkerolask kan ni tänka er, hur kan jag ha lyckats gömma undan och glömma bort den :)

Jaja, vi tror nu att vi ska kunna få ihop nåt som hon kanske blir bortkollrad av. Vi får se. När min pappa och hans syskon var små, och klättrade efter väggen, tog min farmor, resolut tomtemasken, satte den på sopkvasten och ställde upp den där ute i mörkret, och visade den för dom uppspelta barnen som då genast varvade ner… åtminstone någon minut eller två.

Nicco tror ju icket på tomten, möjligtvis skumtomtar då, så vi har inte haft någon tomte på några år, men nu så skulle vi ju haft en på lager.

Avslutar denna lilla blogg med att önska er alla en riktigt God Jul och hoppas ni alla får åtminstone en klapp och god mat att njuta av.

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten jul farmor Malå farfar pappa granen God Jul Nicco

Så mycket allvarligt!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 22 december 2012 klockan 09:02,

Jo, idag känns det att jag tränade igår, hahaa…. Så typiskt. Jag hann undra tvärt, då jag slängde benen över sängkanten, vad stackarn jag hade gjort som hade så ont i låren… men nu vet jag, inget allvarligt :)

Mera allvarligt hade det kunnat bli… eller njae, nu överdrev jag lite, men i alla fall… den gången vi var till Junsele djurpark. Nicco satt i barnvagnen, och var väl kanske en 3 år, någonting. Vi gjorde en sedvanlig rundvandring i parken och kom fram till hästarna. En sån där modell mindre.

Jag styrde upp vagnen mot staketet så Nicco skulle få se på dom ordentligt, och då passade ena hästen på att sticka ut mulen, bita tag i vagnen och höll på slita in den i hagen. Den ryckte och jag drog tillbaka, en liten dragkamp uppstod men jag vann, hehee…

Berättade detta för Nicco för någon dag sedan och hon såg förskräckt ut, trodde att hon varit nära att bli hästmat, och kom så på att detta kanske är anledning till varför hon inte gillar hästar, tja, inte omöjligt :)

Vi klädde granen igår, på jobbet, och julpysslade ihop lite julgrans dekorationer. Vi slog in i lite godis så en julgransplundring står nog på schemat då granen ska ut. Jag frågade brordottern som är där om hon visste vad julgransplundring är för något, och det hade hon aldrig hört talas om.

Nä, jag trodde inte det heller, det är väl nåt som helt dött ut. Själv hade jag fördelen att få följa med min morbror, som jobbade på Astra, på deras julgransplundringar, och Theresé fick haka på sin farmor på Handelsbanken, där dom hade stora julgransplundringsfester.

Men en sån sak idag, skulle väl knappast vara något för dagens barn att uppleva, allt det där har dom ju redan varje dag gratis. På tv visas tecknade filmer dygnet runt, lördagsgodis enbart på lördagar är inte heller något som efterlevs av alla, och dansa runt granarna, hm… ja jag undrar jag.

Skulle gissa att man fick uppdatera, modifiera och förnya en hel del för att det skulle vara nåt att höja ögonbrynen åt, tyvärr. Eller så fick man ha festerna för barn under 5 år, dom kan ju fortfarande uppskatta det enkla.

Näpp, nu ska jag se om jag hinner göra nåt vettigt innan Theresé och Sally dyker upp. Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten hästar Nicco Junsele djurpark Theresé Sally Handelsbanken Astra morbror farmor julgransplundring jobbet julgran lördag

Tandakuten, jojmensan.

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 20 december 2012 klockan 08:26,

Jo, försäkringskassan ringde upp igår, men inte efter 16 minuter utan efter 30, så jag var precis på väg in till vårdcentralen. Jag fick då säga till att jag ville friskskrivas från och med i tisdags, så jag inte blir återbetalningsskyldig på något sätt, och det tackade hon för.

Sjukgymnasten gick igenom ett litet program jag ska köra, får se nu om det blir 2 dagar i veckan och sedan 3, eller hur jag lägger upp det, beror lite på hur jag jobbar och vad annat jag ska göra. Skrev upp mig för att träna imorgon, och det höll på stupa med en gång.

Jag fick nämligen ringa till tandakuten, har ni hört att det finns något som heter det? Egentligen så är det så att jag bet sönder en tand, under tiden pappa låg på lasarettet. Det har inte ramlat bort någon bit, men det gör ont då jag tuggar på den och jag ser att det är en spricka rätt över.

Nu hade jag inte tid… just då det hände, att ringa till någon tandläkare, utan jag har låtit det vara, vilket jag vet är dumt, men det har inte känts som om jag kunnat pressa in den tiden någonstans, men så igår, tog jag mig i kragen och ringde dit jag brukar gå.

Hon gav mig en tid i februari, och det tyckte jag lät liiite långt borta, så jag sa att jag hade en tand som jag inte kunde använda och då tipsade hon om just den här tandakuten. Ringde dit och får alltså komma imorgon. Hade fått komma redan idag, men halv tre och då jobbar jag ju, så det gick inte.

Ni håller på vara gamla, sa Nicco, då jag berättade vart jag ska imorgon, om nu tänder är ett mått på ålder… ja kanske, fast jag har ju sagt det förut och kan säga det igen, lite beror det ju på anlagen man har, mina tänder är ju gjorda av marsipan och då pallar dom inte mycket :)

En gång i tiden levde vi ju inte längre än ca 40 år, så våra tänder är inte gjorda att hålla i 100, och det kan man ju förstå. Kommer du ihåg tandläkaren vi gick till, frågade jag Nicco, hon var utländsk, möjligtvis från Ryssland eller nåt liknande ställe och hon blev jättestressad över att Nicco var livrädd för tandläkaren, något hon var då hon var liten.

Näpp, Nicco kom inte ihåg det och det var inte så konstigt kanske, jag tror inte hon var äldre än 3-4 år, och hade nåt litet hål som dom inte behövde borra i, men rengjorde och sedan skulle fyllningen dit.

Nicco grinade och skrek, om vartannat, och jag fick sitta och hålla i henne. Till slut brann nog någon ledning av för denna tandläkare, då hon håller fram verktyget med lagningen på spetsen till mig, och säger att jag ska sätta dit fyllningen!!! Say what??? Nähä du sa jag, jag är väl ingen tandläkare heller. Och det hela slutade med att vi fick åka hem med outrättat ärende och nästa sväng hade vi fått byta till en ”riktig” barntandläkare.

Och i och med bytet så fick Nicco, inför varje besök, ta en dos med lugnade så hon var så glad och pratsam då vi åkte hem från tandläkaren, och sedan försvann skräcken över dom, ja, vad var det för sak. Hoppas ni får en bra torsdag… nu så här, dan före dan, före dan före dan före dopparedagen!

Kommentarer: 0 Etiketter: Försäkringskassan Maria Lundmark Hällsten sjukgymnasten tandläkaren tandakuten pappa lasarettet Nicco lagning doppredagen

Palt, paltare, paltast

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 19 december 2012 klockan 08:00,

Undrar just varför man säger harpalt, om harar, vad har palt med dom att göra? Och det här med påskhararna, som lämnar ägg åt barnen… återigen, varför? Sen när lägger harar ägg?

Sade det vid middagsbordet igår och Nicco hade faktiskt aldrig hört ordet harpalt, hon trodde att jag skämtade med henne. Givetvis kom tanken upp då vi faktiskt åt, just palt igår… men utan harar till :)

Det gick bra att jobba, det roliga var då jag kom hem och hade fått sjukintyget skickat till mig, läkaren hade sjukskrivit mig till och med igår, så nu måste jag väl ringa till försäkringskassan och säga till att jag inte ska ha något för igår… då kan dom ju tro att jag försöker lura dom på något sätt.

Igår kväll så skulle vi ta dom traditionella julkorten med katterna, och det är lika roligt varje gång. Och man blir påmind om skillnaden på en hund och katt. En katt äger du inte, utan den äger dig, och gör precis ingenting som inte blir en belöning för dom, medan en hund svansar runt och gör allt för att du ska bli nöjd (ja nästan i alla fall).

Enya vägrade göra en fin pose på fällen som Nicco lagt ut, hon struttade runt och gömde sig bakom granen, hoppade upp på soffan och stack under bordet, allt detta medan Eloise, precis som ifjol, satt utanför dörren och tittade på oss med en frågande min i ansiktet, hon undrade vad vi höll på med.

När vi släppte in henne i rummet, smög hon omkring och pep med jämna mellanrum, även hon stack bakom granen och sedan upp på soffan. Men till slut lyckades då Nicco fånga dom på två stycken fina nanosekundsfoton, så här blev dom:

Enya...knappast medveten om den lilla tomtemusen ovanför hennes skalle. Och Eloise, något frågande till allt ståhej, och stilla i... en sekund.

Fotografen är ju givetvis Nicco.

Idag är det sjukgymnasten som gäller, hon ska få visa mig på nåt bra träningsprogram och sedan har jag tänkt börja gå dit och träna igen, precis som jag gjorde förut, det är faktiskt så att jag saknat det. Vet att man kände sig så bra då man gick därifrån. Önskar er alla en fin onsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten palt harpalt påskharar ägg Nicco katterna Enya Eloise

Är det inte mer rasistiskt att ...

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 16 december 2012 klockan 09:47,

Denna lilla text har jag nu läst lite överallt på nätet:

Disney tar bort scener. Inför årets traditionella Kalle Anka på julaftonen, har Disney klippt bort två korta sekvenser som man anser speglar stereotypa bilder av svarta och judar.

Och jag kan inte begripa varför??? Jag tycker som Nicco, att det är mer rasistiskt att faktiskt plocka bort dom än att ha dom kvar. Precis som om dom inte ska få finnas där. Alltså herreminje, det är tecknade figurer och inget annat.

Och pepparkaksgubbarna i luciatåget, även dom ifrågasätts, och vi som käkat pepparkakor i detta land flera hundra år innan vi säkert ens visste om att det fanns människor med annan hudfärg. Och nu kan alltså även dom upplevas som rasistiska, med sin korintögon och hattarna på sned.

Brun som en pepparkaka, brukar man säga men då syftar man oftast på en som suttit ute i solen och fått färg, åtminstone är det då så jag upplevt det, eller så har jag missuppfattat alltihop.

Ni kom ihåg den lilla debatten om Kinapuffarnas logga, som även den skulle tas bort…. Än så länge har då inget hänt eller så har lagret av puffar inte sålts slut än, jag vet inte jag, men i Kina säljs det godis med påsar som ser ut så här:

Ska vi tåla det… ser dom inte lite knäpp ut, dom där figurerna, eller? Har vi verkligen så där stora och breda skallar och... nä, löjligt tycker jag att det är. Ska vi inte döpa om lakritsen också, det namnet kan ju misstolkas nå hemskt.

Jaja, man får väl låta dom hålla på, jag ids då inte, för mig kommer det att vara precis som det alltid har varit och skulle jag någon hamna i en diskussion gällande boken, dom tio små negerpojkarna så kommer jag att säga vad boken heter utan att ens ändra en min, jag tycker inte att det är konstigt, däremot skulle jag tycka att det var mer knepigt att helt plötsligt kalla den för något som den aldrig hetat.

Nu är risken extremt liten att jag ens skulle hamna där, jag har aldrig läst den boken och har inga planer på det heller, utan det var bara taget som ett exempel.

Ja ni, snart kan man inte gå ut utan solglasögon heller, med tanke på hur mycket snö vi fått (lite hånfullt, skrev jag det där). Man blir ju bländad av ljuset, ju… eller mja. Skulle i så fall vara från adventsstaken då, med sina tre ljus tända :)

Önskar er alla en trevlig, tredje advent!

Kommentarer: 0 Etiketter: pepparkaksgubbar luciatåg Kinapuffar Maria Lundmark Hällsten Disney rasistiskt Nicco godis tecknade figurer

Vad ljust det är!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 15 december 2012 klockan 08:57,

Oj vad roligt att det snöat som det gjort…det blir ju sååå ljust och fint (skrev hon ironiskt och snörpte på munnen samtidigt som hon höjde ögonbrynen i ett försök att se glad ut). Jag ser inget ljus överhuvudtaget jag, det är ju grått varenda dag. Jaja, nu ska vi inte vara sådana, nu ska vi vara glada och snart vänder alltihop igen och våren kommer som den gör varenda år… sådeså.

Jag hade fikabesök igår, mamma och Karin och Erland, som är föräldrar till en gammal klasskompis till mig och Ingegerd och ”Kul-Janne”, som även dom har ett gemensamt förflutet tillsammans med dom. ”Kul-Janne” har jobbat tillsammans med Erland på Bowaters, och Ingegerd och Karin var varit ute på många danser i ungdomen, där dom träffat på varandra.

Lite lustigt va, att man någon gång då och då blir påmind om hur liten jorden är. När vi satt och fikade kom jag på att även Jan B, borde ha något gemensamt ihop med Erland och det har han ju, dom jagar tillsammans, så Erland skickade en hälsning till Janne.

Jag kom så väl ihåg första gången jag träffade Karin, jag hade väl stött på Annika, deras dotter, och hängt med henne hem. Karin frågade vad jag hette och eftersom jag alltid velat heta Jenny, så var det, det jag sa att jag var döpt till. Det hade säkert gått obemärkt förbi också om det inte hade varit för att min mamma och Karin, sedan började umgås och då sprack min lilla lögn :)

Även jag och Annika blev som ler och långhalm, och var med varandra vareviga dag. Dom bodde i höghuset och där tillbringades mycket tid då hennes bägge föräldrar jobbade så vi fick vara ensamma en hel del, min mamma var ju alltid hemma hon.

Ibland sprang vi längst upp i huset, tog sats vid närmaste dörren invid trappen och plingade på dörren, sedan gjorde vi en tjurrusning nerför och plingade på varenda dörr vi hittade av, hela vägen ner till deras lägenhet där vi sedan sprang in och smällde igen dörren samtidigt som vi stod och skrattade.

Vi kom in på det här med dockor och jag minns ju med viss avundsjuka, att Annika hade en Skrållan docka, som kunde prata. Den finns fortfarande kvar, meddelade Karin, men kan numer inte prata, det är en tyst docka.

Nicco önskade sig en docka då hon var runt 5 år, ungefär, en Ally, som kunde tala. Dockan fanns inte att köpa här i Umeå men i Uppsala fanns den så Theresé fick i uppdrag att köpa en till jul.

Dockan surrade konstant. –Kan du vara snäll att sätta på mig mitt lila hårdband? –Kan du vara snäll att läsa en saga? –Kan du sätta på mig mina lila strumpor? Och så där fortsatte hon hela julaftonskvällen. Då vi kom hem så sa Nicco med trött röst: -kan hon aldrig vara TYST!!!

Dockan är utrustad med diverse elektronik så den känner av om man sätter på den olika kläder, tekoppen i handen eller en kaka. Dockan lever kvar, nere i källaren men jag vet inte heller om den pratar mer, det var ett antal år sedan den packades ner.

Idag vet jag inte vad vi gör, det återstår att se, önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Karin Erland "Kul-Janne" Ingegerd mamma Maria Lundmark Hällsten fikabesök Annika klasskompis höghuset docka Skrållan Ally Nicco Theresé lila strumpor tekoppen

Schysst service, eller... inte

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 08 december 2012 klockan 09:06,

Jag fick ringa till Coop i tisdags, angående pappas konto, som han stod skriven för men som mamma hade ett kort kopplat till. Vi förde över 10 000kr på det kontot, och när pappa sedan dog, så gjordes en utbetalning på 13 500kr. För det första stod det inte vem som gjort utbetalningen, men vi fattade efter ett tag att det kom från Coop.

Men han hade mer pengar där, på medlemskontot ska det finnas mellan 9-10 000kr, och dom pengarna ska väl också utbetalas?

Nu funkade inte längre mammas kort utan hon fick lov att beställa ett nytt, samt, att hon från början blev lovad att medlemskapet skulle skrivas över på henne. Ett kort kom, men ingen kod, och nu skulle hon inte heller få skrivas över utan hon skulle betala för det.

På Coop, fattade hon inte vad jag pratade om… först sa hon att man INTE skulle blanda ihop medlemskontot med kortkontot, nä, ok, så långt var jag med, alltså bör ju utbetalningen gälla kortkontot, men då saknas det fortfarande pengar sa jag. Och där begrep hon ingenting. Sedan har det inte skickats ett kontoutdrag heller på två månader, och det förklarade hon med att det blivit handlat för lite, men då jag påpekade att det saknades pengar så sa hon att då måste ju mamma ha handlat upp dom slantarna…hm, först har hon alltså handlat för lite och sedan ska hon alltså ha handlat upp för flera tusen, jodå.

Sedan sa jag, har hon fortfarande inte fått någon kod, och nu blev det tvärnit. Det där kan jag inte tala med dig om, då måste jag prata med kontoinnehavaren. Ja, sa jag, varsågod, hon sitter här, så gav jag mamma luren. Och det där retar mig så fruktansvärt, HUR kan den människan veta att det är kontoinnehavaren dom pratar med???

Nå, dom skulle skicka kontoutdrag till henne och koden kunde ta flera veckor innan den kom. Att medlemskapet skulle skrivas över var INGET, någon kunde ha lovat från deras sida (alltså hittade mamma på en liten lögn, eller vad menar hon), och dom 9-10 000 kronorna som fortfarande saknas, fick vi inte veta mer om. Schysst service… eller inte.

Jag pimpade tv rummet igår kväll, haha… inte ens Nicco såg det, hon som ser alla detaljer. Ser ni?

Önskar er alla en fin lördag!

En liten fråga bara, kan det kallas talang då Åke kan nysa då han står ute i köket och få ljus i tv rummet att fladdra? Inte konstigt då att den stackars pojken som stod härutanför då han öppnade dörren och nös, samtidigt, blev rädd för hunden, som han trodde att vi hade moahahaa…

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Coop mamma pappa kort medlemskort medlemskonto pengar kontoinnehavaren Nicco Åke detaljer

En osalig ande, eller vad?

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 06 december 2012 klockan 07:21,

Nu har jag kollat synen… det var rätt så intressant, måste jag säga. Optikern visade, förklarade och gjorde till och med lite mer saker, så där bara för skoj skull, överkurs, och för att visa vad mitt brytningsfel kan ställa till med.

Jag har brytningsfel på vänsterögat och nu hade det gått från -1 till -2 och det var ett rätt så stort hopp. Men inget jag tänkt på, överhuvudtaget, men det beror ju på att det andra ögat kompenserar felet, men det är också därför, jag brukar lägga igen vänsterögat då jag läser på kvällarna, innan jag somnar, för då brukar det köra ihop sig.

Med mina nya glasögon kommer jag att se bättre än vad många gör, han sa att om man kan läsa den minsta raden, så är det överkurs, och det gick hur bra som helst. Så nu ni, kommer jag att se mer, än dom minsta detaljerna, moahaha…

Jag hade kollat in några bågar då vi var dit i lördags, och ett par Converse bågar, hade jag fastnat för, jag hade helst velat ha ett par svarta, men dessa fanns bara i blått, men med en detalj på sidan, nämligen ett streck i orange… så jag kunde inte låta bli, det fick bli dom.

Jag sa till Nicco i lördags, att jag kollat in ett par Converse, som jag trodde att jag ville ha (ja, vi pratade om glasögonen så jag trodde att hon hängde med i diskussionen), hon fnös och sa: Men hallå, ska DU, ha Converse??? Nä, jag får inte ha det, men du ska köpa det.

Jag fattade inte riktigt vad hon menade först, men så plingade det till i boxen, hon trodde att jag pratade om tygskorna och såna, kan jag lova, att jag ALDRIG kommer att köpa till mig själv. Jag skulle aldrig betala flera hundralappar för några tygskor som man kan nöta sönder på ett ögonblink. Nicco har visserligen såna, men dom är köpta för en billigare penning, men jag kan fortfarande inte tycka att det är ok skor att ha.

Tina hade igår en undran över Jan A:s (numera ”kul-Jannes”) teori om vad som försiggår i vårat hus och med alla saker som händer runt omkring. Jo, det är så här, att vi för X antal år sedan, köpte en liten annorlunda prydnadssak, och vi vet inte alls vad den ska användas till, kolla på dessa bilder:

Huvudet kan alltså skruvas av och det ser ut som om man ska hälla ut något genom den, eller ha för rökelser… ja, vi vet inte. Jag hade lagt ut detta för några år sedan på bloggen och en kvinna/tjej, kommenterade och skrev att detta mycket väl kunde vara en urna, som man använder sig mycket av i utlandet, och då förvaras ju askan i den tills man hittar en lämplig plats att strö ut den på.

Och nu menar ”Kul-Janne” att det kanske ”spökar” lite, då vi har den i vår ägo… jojo, jag har till och med erbjudit, här på bloggen, folk att köpa den av oss, men ingen har nappat, är dom månne rädda för den, eller bara totalt ointresserade?

Ett tag var jag sugen på att gräva ner den i blomlandet på ”gammgården”, men så sa jag, tänk er hemska tanke om alla blommor dog och det började osa död och förruttnelse där då, nä, det ville jag inte medverka till, så den hänger fortfarande med oss här hemma, och om det var en osalig ande i den, tycker jag den ska krypa tillbaka dit och bara njuta av den värme vi kan erbjuda och vara glad åt att den slipper ligga nergrävd… sådeså :)

Önskar er alla en fin torsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten optikern glasögon Converse Nicco tygskor Tina Jan A "Kul-Janne" urna död förruttnelse utlandet spökar osalig ande

Vad gjorde vi där???

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 04 december 2012 klockan 08:20,

Igår var vi på bouppteckning, och jag kan för mitt liv inte begripa vad vi gjorde där? Vi är fyra syskon, inga särkullebarn, och min mamma var gift med pappa, så varför ska vi måsta sitta med på ett sånt där möte där det ska tas upp skulder och tillgångar? Mamma ärver ju allt, that’s it, jag förstår inte?

Lillebrorsan som bor i Stockholm, kunde av förståeliga skäl inte närvara, men en fullmakt med hans underskrift skulle då tas med… jaha, och varför då? Vi skrev inte under på några papper eller dylikt, så detta blir för mig att enda stort frågetecken. Snacka om att dom tjorvar till det.

Jag begriper att en bouppteckning ska göras för att alla konton och såna saker ska få ett avslut, och det är ju jättebra, ändå ska det tilläggas att det inte alltid funkar. Vi får än idag brev adresserade till svärfar, och nu senast var det en faktura på sophämtningen för stugan i Kittelfjäll, som vi förövrigt sålde, för 1½ år sedan, jodå.

I och med att ingen arvskatt finns längre, så är detta bara slöseri med tid… sedan att saker ska skrivas över på den som ärver allting, är ju en sak, och att det ska kollas upp så inga testamenten är skrivna, det är en annan sak, men nog kan väl det göras utan vår närvaro… näpp, tydligen inte.

Jaja, nu är då det gjort, så får vi se hur lång tid det nu tar innan papperen är skickade till höger och vänster, underskrivna, stämplade och klara.

Nicco fick sin julklapp igår också, vi åkte upp på MediaMarkt och köpte henne en mobiltelefon då hennes gamla fått halvsidesförlamning och bara fungerade på halva sidan… så att säga. Och detta kom sig av att hon tappat den i backen, jodå… kunde man ju ha räknat ut. Men nu har hon också fått veta att tappar hon denna i marken så behöver hon inte komma hem och tala om det, för då är hon utan.

Vi investerade också i ett par brandvarnare, även fast vi hittade två fungerande här i huset, en i hallen och en i matrummet, men däruppe sitter det nog ingen, och som dom säger, det är en billig livförsäkring, man vet aldrig vad som kan hända. Och även om man är hur noga som helst med ljus och annat, så kan man ju missa någon gång.

Idag ska jag till läkaren, och höra vad han kan tala om för mig… typ, eller om det är jag som får berätta för honom, det har hänt det med. Nu har jag dessutom listat om mig, jag blev nämligen less på att alltid få höra att det kunde bero på vad som helst, hur kul är det på en skala. Även om vissa saker kanske inte går att åtgärda, så vill man ju väldigt gärna veta vad det är för fel man har, inget konstigt med det, tycker jag.

Önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten bouppteckning mamma pappa gift barn syskon ärver testamente tillgångar skulder frågetecken??? brandvarnare försäkring MediaMarkt Nicco julklapp mobil matrummet läkare less listat om

Riktig närkontakt, utgången blev döden.

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 30 november 2012 klockan 07:47,

Jag hade en riktig närkontakt med en sån där lockespindel, i förrgår, då jag skulle vara bussig och städa uppe på Niccos badrum. Jojo, *hurven*, jag stod på alla fyra och höll på torka golvet bakom toaletten, kom upp med handen på sidan av toalettstolen och DÅ… kom en stor s*t*n*s spindel och kravlade mot handen, HU!!!

Jag har ju sagt att jag inte längre är rädd för spindlar, och nej, jag är inte det, men dom kan väl för sjutton hålla sig på behörigt avstånd, jag vill inte bli överraskad och jag måste, tyvärr, dräpa dom stackare som kommer i min väg och det gillar jag inte.

Jag har ännu inte lärt mig att tacklas med just det problemet, själva dödandet alltså, så jag ryckte en parfym och besprutade den stackaren så där lagom att den blev alldeles vimmelkantig sedan kastade jag mig över den och nöp till… borta. Låter ju onekligen lite dramatiskt sådär, men jag gillar dramatik :)

Inte nog med detta, då gick Maria ner i källaren och hämtade upp den där elaka sprayen jag köpt från Anticimex, den där som är så giftig att man ska spruta fyra sekunder i ett rum på 30 kvadrat, sedan stänga alla dörrar och på en halvtimme ska allt levande, vara dött, jopp, och jag sprutade fyra sekunder i hennes lilla badrum så jag hoppas att grannarna bor tillräckligt långt bort :)

Den behandlingen ska jag upprepa om en vecka och då vore det väl själva… den, om vi inte slapp dom där sakerna… ett tag åtminstone.

Jag och Tina gjorde lasarettet igår, åkte Pater Noster hissen runt ett varv, och det gick förvånansvärt smärtfritt, jag trodde allt att man skulle kastas lite åt sidan då den skulle göra vändningen, men den gick obemärkt förbi. Sedan gick vi ner på tågstationen och åkte Willy Wonka hissen, glashissen som inte går rakt ner utan som rulltrappan, typ. Och den startar med ett ryck så det är bara att hålla i hatten.

Bilden tagen av Tina Florin

Vi passerade byggnaden och kom ner på Öbacka strand där vi promenerade runt i omgivningarna och avslutade sedan med en kaffe på tågstationen. Det är ju riktigt fint därnere vid älven.

Bilen tagen (lånad) av Tina Florin

Vid middagstid stod jag och tittade ut genom köksfönstret, såg en som var ute och gick med barnvagnen och tyckte att något inte stämde överens med bilden, det såg ljust ut, jag hade tänkt ropa till Åke och säga att det var som han sa, lite snö gör att det blir ljust, men jag gjorde inte det.

Vid middagen undrade han om jag sett att det var ljust härutanför… lyktstolpen har kommit på plats… YEEES, nu behöver vi inte leva i mörkret längre, och inte konstigt då att jag inte tyckte att bilden av barnvagnen stämde, jag såg ju den och inte bara en svart skugga.

Jag mejlade till Umeå kommun, gator och parker, för 15 dagar sedan:

Jag undrar om det är missat att sätta ut en lyktstolpe utanför vårat staket... det är bara mörker här utanför, och ett hål i gräsmattan med en kabel som sticker upp, och det har varit så i snart två år. Bilder på det finns på min blogg: http://blogg.vk.se/maria-lundmark-hallsten-umea/2012/11/07/vilket-morker-1128140

Med vänliga hälsningar

Maria Lundmark Hällsten

Fick sedan till svar:

Hej

Jag ska undersöka har en känsla att det är ett gammalt fundament som är missat att ta bort

Vi håller på att titta över belysningen längs cykelvägar

Vi har börjat med prio ett cykelvägar

MVH

K***** E*****

Och det där trodde vi ju inte riktigt på så jag svarade:

Hej igen!

Nej, detta är inget gammal fundament, det har aldrig stått någon stolpe där förut, enligt min man som bott i huset sedan 1958. Så detta har dom grävt men inte gjort färdigt.

//Maria

Och se, nu står den där i sin fulla prakt, oj vad fint det blev, med lite ljus :) Och oja, jag tror nog allt att det var som jag skrev tidigare i min blogg, att den där stolpen nog hade hamnat mellan några stolar och glömts bort, eftersom fundamentet varit där i 1½ år.

Jag önskar er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten lockespindel Nicco toalett badrum Anticimex grannar parfym Tina lasarettet Pater Noster hiss Willy Wonka tågstation lyktstolpe ljust mörker

I dom lugnaste vatten...

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 26 november 2012 klockan 09:07,

God morgon, världen…eller Sverige…eller kanske Umeå, nå, till alla er som läser, jag har inte riktigt koll på vart ni finns, men jag vet att ni finns :)

Jag köpte en lampa, för några år sedan, på typ myrorna, som jag aldrig sett förut, en fyrkantig, plastig sak, med två olika motiv att välja mellan, en med en röd bakgrund och en kaffekopp, eller en med grön bakgrund och en liggande människa. Man kan byta ut motivet till vad man tycker passar för dagen.

Vi satte upp lampan ovanför sängen i ”gammbussen” och nu sitter den i den nya, ”gammbussen”. Nu råkade jag ju ramla över en likadan lampa, på kupan… och för 20:- kunde jag inte låta den ligga kvar där, utan jag satsade allt på att den skulle fungera, och se, det gjorde den:

Den här saknar dock skylten med kaffekoppen men det gör ju ingenting, nu ska kaffekoppen få sitta vid matbordet i bussen och den här liggande saken får sitta ovanför vår säng, även den i bussen, det blir bra det. Lamporna har tydligen sålts på IKEA för deras klisterlapp sitter i den här lampan, och det visste jag inte, men nu vet jag.

Jag skrev ju att vi kollade på pensionärsjävlar i lördags, inte för att det är hysteriskt roligt men småkul, så där ibland. Och vad jag mest förundras över, är att det sällan är någon som säger ifrån, men jädrar om en ungdom gjort samma sak, då hade dom blivit åthutade. Det är precis som att man tycker det är gulligt när någon äldre, gör dumma saker och opponerar sig, revolutionerar, som riktiga rebeller, men det kan ju bara bero på att ingen tror att dom är speciellt farliga, dom ses som harmlösa små människor, som egentligen inte kan göra en fluga förnär…ha, trodde dom ja.

Man brukar ju så vackert säga att i dom lugnaste vatten… nu säger jag inte att det är tvärtom, att pensionärerna är dom som hittar på alla dumheter, men, ingen ska gå säker, det finns alla typer i alla åldrar, så är det bara. Hahaa... fråga Nicco.

Vi surrade igår om ungdomar som rymmer hemifrån och hur föräldrar då går tillväga osv. Jag sa med en gång, jag skulle ringa till polisen, tveklöst. Även om någon av dina kompisar skulle ringa hit och säga att det är lugnt, det spelar ingen roll. Jaha, sa Nicco, jag vet… du är ju en sån som ska anmäla allt möjligt, folk är ju rädda för dig.

Ännu mer skratt, jahaja, sa jag, men det är väl bra att dom är rädda då, då törs dom ju inte göra dumma saker :)

Nä, stackars Nicco har inte haft en lätt uppväxt, hon berättade för någon dag sedan om när Theresé, bodde hemma, och fick sin första nya tv. Jag ville också ha en tv, sa Nicco, men du gjorde en tv av en kartong och satte upp en bild på en katt… det var min tv det… haha, ja, vad säger man. Jag tyckte jag var uppfinningsrik och kreativ jag :)

Nå, nu hoppas jag att ni alla får en fin måndag, själv ska jag träffa en gammal arbetskompis, jodåsåatt…

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten rebeller kreativ pensionärer ungdomar Nicco polisen anmäla tv Theresé IKEA liggande gubbe kaffekopp lampa

Jag gjorde en Pippi!

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 25 november 2012 klockan 10:25,

Vilken gårdag… och vilken… sömnlös natt. Jag hade ett litet uppdrag att utföra, nämligen åka upp på MediaMarkt och införskaffa två saker, och tyckte att det var läge att göra detta med tanke på deras erbjudande, köp två saker och betala halva priset för ena varan.

Mm, låter ju fint men vad gör man då man behöver hjälp och butiken är överfull med shoppande människor, och dom två försäljare som var lediga, inte tillhörde rätt avdelning? Man gör som Maria, man skiter i allt och åker hem igen.

Hur kan dom vara så korkade att dom inte inför ett typ av kösystem, för hur kul är det att förfölja en säljare som håller på med en kund, bara för att markera att det är du som står på tur? Inte alls kul, kan jag säga och jag hörde dom som muttrade högljutt vid vitvarorna, då en säljare passerat dom och gått vidare till nästa kund, men tydligen missat att dom var där före. Inga nöjda kunder där inte, och jag var inte heller nöjd, och som sagt, nu blir det ingen affär däruppe, varken för dom eller för mig, jag tar det med något annat företag med bättre service.

Vill ändå inte hacka på personalen, dom gör säkert det dom kan, och försäljarna som inte kunde hjälpa mig med det jag skulle ha, hakade på och visade mig vem jag skulle tala med, men det hjälpte ju inte mig, då jag inte har lust att stalka någon.

Sedan fortlöpte dagen och middagen passerade rätt så oförmärkt förbi. Jag fick med mig Nicco på en promenad, men var tvungen att muta henne med att hon skulle få köpa en godispåse på Preem för sin uppoffring, vilket var ett erbjudande hon nappade på.

Man passerar ett dike som går utmed gångbanan, och vattnet som rinner där ser ut att komma någonstans under E12:an ifrån, det är trång och snårigt och vart det sedan försvinner, vet jag inte. Men hej… vad kul det hade varit, sa jag, om man hade stoppat ner en kanot där, inväntat folk som kommit promenerandes, satt fart på paddlarna och ojat sig då man kommit fram bland grenarna och trasslet, hahaa… vilket perfekt ”dolda kameran” ögonblick.

Vi såg sedan på roliga klipp, pensionärsjävlar och sedan ringde mamma. Hon kände sig jättedålig med ett hjärta som rusade och yr som sjutton så hon fick skjuts upp på akuten av några grannar. Så det var bara att bege sig dit.

Halv två i natt släckte jag lampan. Då hade hon blivit hemskickad men ville inte sova själv så jag stannade över. Men jag har ju vissa problem att sova borta, det blev en timme på ena sidan, vaknade, hade jätteont i knäet, gjorde en Pippi Långstrump och bytte fotända, vaknade en timme senare med bägge armarna bortdomnade, snodde om igen och försökte somna.

Känner mig med andra ord, rätt så speedad just nu, men lär bli trött om ett tag. Mamma mådde bättre i morse men var fortfarande lite yr, nu har det ju hänt så mycket på sistone så det är inte så konstigt om hon mår som hon gör, för lite sömn och för mycket att tänka på, kan knäcka vem som helst, så är det bara.

Näpp, nu är jag i alla fall hemma igen, ska ställa mig i duschen och kanske… försöka sova en stund. Ha en fin söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten MediaMarkt säljare kösystem Preem kunder. vitvaror Nicco godispåse akuten mamma sov över stalka kanot sova

Nicco hade baktankar...

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 23 november 2012 klockan 08:46,

-Vi sjukskriver dig i tre veckor, till att börja med, sa jourläkaren på vårdcentralen. När jag kom hem och läste intyget så var det inte tre veckor utan två, men det spelade då ingen roll, jag har en tid hos min ordinarie läkare, dagen innan detta går ut, och är jag bra då så jobbar jag, om inte så får jag ta det med honom istället.

Sen fick jag googla på alla konstiga ord han skrivit, och det han tog upp mest var golfarmbågarna, och sedan detta med höften. Skulle inte det vara bra på tre veckor kan kortisonspruta vara ett alternativ, sa han, Jaja, vi får se.

Och ordinationen är: Vila, medicinera och sedan träna. Ja, det var väl en bra ordination, men promenera lär jag göra, men jag behöver ju inte plåga mig själv utan tar det lite lugnare.

Efter läkarbesöket åkte jag och hämtade mamma, jag skulle på Kupan och se om dom hade kvar julklappen till Theresé och Anders, men tji fick jag, och det hade jag väl nästan räknat med också, att dom skulle vara borta, två vägglampor som suttit inne på Stora Hotellet, pampiga, guldfärgade saker. Jag kom på det försent, men jag tror att jag vet vad vi ska köpa till dom ändå… något helt annat, men något dom använder sig av, dagligen, jajamän.

Tina kom förbi efter hennes jobb så vi hann med en liten 30 minuters promenad runt Nolia, det blev som perfekt.

Efter middagen kom Nicco ned och skulle shoppa loss i vårat skafferi, hon hade tänkt baka, så hon tog fram den svarta bagen för att fylla den med diverse ”bra-att-ha” saker till baket, men blev överfallen av Enya, som genast siktat in sig på bagen.

Och, eftersom vi saknade mjöl så fick Niccos baktankar ge vika, då lade sig Enya i bagen och låg sedan där i 2 timmar, innan jag fick tömma ut henne på golvet för att ordna i säng henne och Eloise, jodå.

Enya gillade inte Eloise avundsjuka blickar, utan hon fräste då Eloise kom i närheten av bagen, det är syskonkärlek det :)

Apropå något helt annat, så hörde jag på ett halvt öra på nyheterna i förrgår, där dom sa att blodet från blodgivare här i Umeå skulle kollas upp då flera blivit sjuka, och det skulle gås igenom så inga onödiga dödsfall skulle inträffa. Jaja, ok, dödsfall vill vi ju inte ha, men varför säger man onödiga? Är inte ALLA dödsfall onödiga, då det nu inte handlar om ålder, det tänkte då jag i alla fall. Ha det gott, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten läkare vårdcentral Tina promenad golfarmbåge googla Enya Eloise Nicco bagen baka

Eloise lappade på bilen...

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 15 november 2012 klockan 07:17,

Jag pratade med sjukgymnasten igår som sa att jag har en inflammation i ryggen, och sedan undrade hon om jag kände av något i benen, och jag min dumskalle sa nej, men det gör jag ju visst det. Står jag upp en längre stund så domnar högra låret av, och det är i höger sida rygg jag har ont.

Så förmodligen har jag också något som ligger i kläm. Nåja, jag ska till henne på onsdag, så nu knaprar jag antiinflammatorisk medicin, värktablett x 2, samt tradolan, jodå, fast jag kan tyvärr inte säga att dom hjälper nämnvärt. Jag är dessutom hemma från jobbet, för jag fixar inte lyften vi gör på dagarna, inte just nu i alla fall.

Vi har nu fått kostnadsförslag på Niccos systemkamera, 1395:-, det var fel i spegelhuset, som det så vackert heter, så jag var upp med papperet igår, på MediaMarkt, och gav dom ok, att laga den. Kunde inte låta bli att svepa förbi dvd filmerna och fick med mig både serien lödder hem och Pang i bygget, jojomensan, så nu har vi kanske nåt att se på, dom här tråkiga fredag och lördagskvällarna då det inte visas annat än strunt.

Jaja, ok, dom här serierna är förmodligen strunt dom också, om man ska vara krass, men pang i bygget vet jag att jag tyckte var roligt, och Lödder var det en evighet sedan man såg.

Nicco lekte med en radiostyrd bil igår… en som man kan köra på väggen, och gissa vilka som var intresserade av den:

Eloise var nog mest stressad av den och lappade på bilen så den flög genom hallen, men hon skulle ändå sitta kvar där, som en hök, och kolla vad den höll på med.

Jag ska skjutsa ner Nicco på stan, nu på morgonen, hon har ju ett månadskort, och visst är det egentligen lite knepigt att då du åker på det, den sista dagen, så måste du ju köpa ett nytt, den sista dagen om du ska ta dig någonstans dagen efter, så egentligen blir man snuvad på en dag. Och allt detta bara för att man inte kan köpa kortet på bussen. Hon måste ju således ner på stan för att köpa ett nytt kort, men hur tar hon sig dit då? Inte utan att betala i alla fall.

Och nej, att jag skjutsar henne är inte heller gratis, jag vet, men jag gör det ändå jag… värsta rebellen :) Önskar er alla en fin torsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten medicin tradolan inflammation sjukgymnast tabletter värk ryggen benen domnar av Nicco Eloise lappade på bilen rebellen månadskort pang i bygget Lödder MediaMarkt dvd systemkamera spegelhuset

Det regnade popcorn...

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 13 november 2012 klockan 07:06,

Åke satt vid middagen igår och pratade om Cornelis Vreeswijks son…och något han gjort, sen undrade han om vi hade sett filmen om Cornelis, ja, svarade jag, det var ju då som hmhm hällde ut popcorn bägaren över snubben framför. Hahaa…

Jag skriver nu hmhm, för jag är inte så säker på att h*n vill nämnas med namn, även fast den bästa kan göra bort sig ibland, och det var faktiskt ganska roligt, kanske inte för snubben som fick det över sig, men för oss i den bakre raden :)

H*n hade nu köpt en stor bägare popcorn, vi spanade in en bra plats, h*n gick in före mig och sedan kom jag och Åke och fyllde ut platserna. Då h*n skulle sätta sig ner, så blev det samma effekt som när du håller ett glas vatten i handen, och det råkar vara samma hand där du har klockan på armen och någon frågar vad klockan är… givetvis, om man nu inte tänker sig för så spiller man ut vattnet då man vrider på handen.

Exakt så blev det då h*n böjde sig fram för att fälla ner sin sittplats, *rassel*, så hade h*n tömt halva bägaren över killen som satt i raden nedanför. Ja ni, om inte annat blev han överraskad då han fick ett popcornasregn över sig, och h*n visste inte riktigt vad h*n skulle säga eller göra. Ja, visst, h*n bad ju om ursäkt och försökte borsta av honom det värsta, hur lätt det nu är då man står en trappa upp. Jaja, vi fick oss ett gott skratt i alla fall, även om det säkert kändes något kymigt också.

Igår var det bastukväll, och vi var fulltaliga, även om vi nu, inte är lika många som vi en gång var. Vi pratar som vanligt om livet, vad vi gör på dagarna, vad som komma skall och om drömmar, sånt som varit och sånt som kan bli, om det går som planerat, vill säga.

Och idag, ska jag först med Nicco på ett möte och sedan ska jag följa med mamma på Coop, hon hade några ärenden dit, och sen får vi se vad det blir. Önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: h*n bio Åke sittplats popcorn bägare snubben killen regn kymigt Nicco mamma Coop

Mitt nya namn...

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 09 november 2012 klockan 08:28,

Nu har bensinmätaren i Jeepen börjat vandra igen… upp och ner, hela tiden. Jag påpekade det för Nicco igår, när vi skulle hämta upp Theresé och gänget på flyget. Jag sa att vi passerade Bermuda triangeln och därför började den att varna… Nicco sa att jag…JAG är en vandrande Bermuda triangel, jahaja, inte helt otroligt ändå, med tanke på allt som går sönder då jag är i närheten.

Är det inte p-automater som får spel, så är det som min nyinköpta mobiltelefon som, trots att jag valt ringsignaler, spelar helt random signaler så jag vet aldrig om det är min mobil som ringer eller någon annans.

Bilarna uppför sig som ufon, då allihop, Buicken, Camaron och Jeppen, uppför sig precis som dom själv önskar. Förklara hur det kan komma sig att vindrutetorkaren på Camaron, bara funkar då halvljuset fungerar… och det är inte alltjämt. Varför Buicken låter som den ska dö, då man gör en skarp vänstersväng… och Jeepen, ja den har jag ju skrivit om förut, och den är väl värre med tanke på all elektronik som finns instoppad i den.

Nä, hon har nog rätt, Nicco… mitt nya namn blir härmed: Maria Bermuda Hällsten…. Sådeså!

Det blev en trevlig tillställning igår, då man fick träffa kusiner man inte sett på över 14 år, min faster Gunvor, var det x antal man såg också, och farbror Bosse. Men det blir så, då man bor långt ifrån och inte har kvar samma knytpunkt som tidigare… farmor och farfar. Theresé hittade förresten en bild på det hus där min farmor bodde som liten, i en bok över Västerbotten, ser ju pampigt ut:

Nu laddar man för dagen idag, det finns ju en viss risk att den blir tung även fast man vet vad som kommer att hända och vad som redan hänt. Musiken som spelas, människorna som sitter och gråter, folk man knappt känner som dyker upp och beklagar… ja det blir mycket, på en gång. Och därför kan det kännas bra, då det är över och minnesstunden efteråt, brukar ju vara så mycket trevligare, då man pratar minnen, skrattar och umgås.

Jag fick blommor hemkörda igår också, denna gång från min arbetsgivare, så jag avslutar dagens lilla, med att tacka för alla blommor som folk har skickat, kommit förbi med och hängt på dörren, tack så mycket! Önskar er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: bensinmätaren Bermuda triangeln Nicco flyget kusin farbror faster tillställningen musiken farmor farfar blommor Maria Bermuda Hällsten Maria Lundmark Hällsten

Försvaret ligger nere!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 08 november 2012 klockan 06:34,

Ja, så var man ledig igen men inte fick man göra vad man ville för det… jag och Nicco ska upp på röntgen, nu på morgonen, tio över sju, för att vara exakt. Nå, men viss vana har man ju numer med att stiga upp i ottan.

Jag är fortfarande inte frisk, det blev en långdragen historia, det här, med både ögoninflammation, ont i halsen, tät i näsan och rethosta. Jag har tyckt att det varit konstigt då ingen annan än jag blivit drabbad, men då har folk påpekat att i och med allt som händer runt omkring så kan immunförsvaret, ligga lågt, just nu… vilka töntar va… försvaret som sysselsätter sig med att försöka ge en skydd, men då man kanske behöver det mest, så lägger dom ner sina vapen.

Igår hade jag besök av Anneli från jobbet, hon hade lite strötid innan jobbet. Vi surrade på och drack kaffe, eller vi, det kanske mest var jag som surrade :)

Och igår kväll ställde vi i ordning i lokalen, där vi ska ha middagen ikväll, 30 personer ska vi klämma in där, och det såg tight ut, ett tag, speciellt då vi ville ha ett enda lång bord så ingen skulle behöva sitta med ryggen mot någon annan. Men det gick, med lite trixande.

Kvart över fyra, idag, landar familjen Hällsten-Söderberg och då bär det av, direkt upp till lokalen. Det hjälps ju inte, trots anledningen till varför vi nu träffas allihop så ska det bli roligt att se allihop. Nä, nu har jag inte tid att sitta här längre, måste göra mig i ordning för avresa. Önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco immun försvaret hosta röntgen lokalen avresa Maria Lundmark Hällsten

-SPEC, säger Nicco

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 06 november 2012 klockan 07:43,

Jag hämtade upp mamma igår, vi hade några ärenden, på blomaffären, sedan skulle vi handla lite inför torsdagens lilla middagsträff, och det skulle beställas catering till densamme.

Sedan hämtade jag upp Nicco då hon slutat skolan, Rickard fyllde nämligen år och hon ville köpa något åt honom så vi åkte ner på stan. Jag parkerade utanför Musikanten, stoppar in bankkortet i automaten och väntar… väntar…väntar, efter fem minuter blir jag less och drar ut kortet, det står att jag betalat 25 kronor men någon biljett fick jag inte.

Så dyker det upp en p-vakt, så där lite lämpligt så jag haffar honom och undrar om han kan hjälpa mig. Det har tydligen blivit nåt fel på automaten… -SPEC, säger Nicco, det beror antagligen på att det var jag som stoppade in kortet, vem annars kan ha sönder saker bara genom att passera dom :)

Han skriver ut en fin gul lapp som ersätter den vanliga p-biljetten, Nicco tyckte den såg grymt oseriös ut:

Men han bjöd på en halvtimme som plåster på såret. Nu var vi klar en timme innan tiden gick ut så jag frågade Nicco om hon trodde att jag kunde kränga p-biljetten för några kronor, men hon var ytterst tveksam.

Vi passerade genom Saga gallerian, men där fanns inget som var speciellt intressant, inte för Nicco att köpa till Rickard i alla fall, så vi fortsatte ner till blomaffären där vi beställde en blomuppsättning som ska ligga vid kistan, från jag, Åke, Nicco, Theresé, Anders och Sally. Dom hade en jättefin stjärna, som jag hade velat ha, men 2000:- lät aningens dyrt, må jag ju säga, så det var väl tur att dom inte hade hunnit göra den klar i alla fall, så valet fick bli en annan fin uppsättning, på bandet med namnen ville jag ha textraden: Du tänder stjärnorna! Och det blir säkert bra.

Sedan tog vi sikte på Lagerhaus, där hon hittade present, och jag införskaffade en rosa soptunna, jajamensan, som blir den nya förvaringen för Sallys leksaker som hon har här, lätt att städa upp och lika lätt att sedan bära ner i källaren till nästa gång dom kommer.

Efter middagen så var det möte med prästen och genomgång inför fredagen. Det blir säkert bra, känns också som att en del av allt man gått runt med, kommer att kunna läggas bakom en, då den dagen är över.

Idag ska jag träffa en gammal (jaja, hon är yngre än jag) arbetskompis, vi ska ta en lunch någonstans, och sedan ska jag se om jag kan fixa en skjorta och kanske slips, till Åke, vi får se hur det blir med det. Önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Nicco mamma blomaffären blomuppsättning Du tänder stjärnorna! jag och Åke Nicco Theresé Anders Sally Lagerhaus catering middag prästen lunch soptunna leksaker p.biljett p-vakt

HALLLÅÅÅ!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 30 oktober 2012 klockan 06:21,

Det tar ett tag att lära sig sin nya mobil… jag hade slagit av volymen då vi satt på begravningsbyrån igår, och givetvis, precis som vanligt, så glömde jag bort att sätta på ljudet igen.

Då jag sedan stod och höll på med maten som bäst såg jag att det lyste på mobilen, frågade Åke som stod bredvid den om han kunde se om det var ett sms på inkommande. Nä, det ringer sa han och gav mig luren samtidigt som han sa att han svarat, jag såg bara att det stod meddelande så jag tvivlade på att det var någon där, men sa ändå HALLLÅÅÅÅ!!!

Och inte trodde jag att jag skulle få något svar, men det fick jag. En röst som sa att han sökte Maria Lundmark Hällsten och denna röst trodde jag tillhörde min lillebror, ja, det lät exakt som honom. Jaha, svarade jag, det är ju jag det. Mhum, sa rösten, så du är Maria Hällsten? Ja, sa jag och lät säkert lite små spydig, vi har ju träffats vid förut… angående er dotter Niccolina, fortsatte mannen, och då gick det upp ett ljus, ojdå, det var inte min lillebror, utan en läkare.

Hahaa… jag var tvungen att förklara för honom vem jag trodde att det var och att jag inte kunde begripa vad brorsan höll på med, han lät ju drogad då han inte verkade fatta vem han talade med, jojo, så kan det gå :)

Det väntade även några blommor då jag kom hem, och det var från ”Kul-Janne” och Ingegerd, jättefina, och jag som älskar dom där blå sakerna, jag vet inte vad dom heter, men har alltid tyckt att dom ser så fina ut… och så fick vi en sån, kunde ju inte bli bättre, tack för dom!

Nu är då datum bestämt för begravningen, det blir fredagen den 9/11, och vi ska vara i Maria kyrkan. Nekrologen eller minnesrunan har jag skrivit färdig och skickat in, och nu återstår det att se om jag får tillbaka den med bannor om att jag skrivit fel någonstans.

Mamma och Emma upptäckte då två fel, då jag först skrev att min pappa träffat sin andra, äkta hälft, och det kunde tolkas som om han hunnit med en fru innan mamma, och det stämmer ju inte riktigt, och jag tänkte nog att det skulle låta som om han var halv innan han träffade henne… nå, sen hade han inte hunnit ta lastbilskörkortet klart, men det var påbörjat, jaja, såna där små saker. Men nu ska det väl inte vara nåt annat… tror jag.

Och med det avslutar jag dagens bloggande då jag måste hinna äta frukost innan jobbet. Önskar er alla en fin tisdag.

Kommentarer: 0 Etiketter: mobilen begravningsbyrån Åke Nicco läkare Maria Lundmark Hällsten blommor "Kul-Janne" Ingegerd nekrolog minnesruna mamma pappa

Centralt och bra

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 29 oktober 2012 klockan 06:15,

Jag och Nicco åkte upp på MediaMarkt igår och lämnade in hennes kamera, som inte vill funka. Garantin har naturligtvis gått ut men dom kunde göra en felsökning utan att det skulle kosta något, så vi får veta vad det kommer att gå på, innan man bestämmer om det är lönt att laga den. Det var ju bra, annars är man ju mest van vid att det kostar några hundralappar, att bara få veta, och det kan ju vara surt, även fast man fattar att dom som gör arbetet vill ha betalt för det.

Efter lunchen åkte vi och kollade in gravplatsen där jag och Åke tänkt ligga, den dagen det är dags. Vi har ju fått brev om att stenen måste förankras på något sätt, och det kommer att kosta mellan 600 upp till 2400:- att få det gjort. Men det är väl bara att betala och se glad ut, om man vill ha kvar platsen.

Och den känns ju central och bra… med närheten till stan… men inget spring ute på nätterna, nejdå, vi ska vara skötsamma.

Hon kunde inte låta bli :)

Stenen måste rengöras, men jag vet inte hur man tar bort sån där mossa, som sitter där, någon här som har tips?

Jag införskaffade en ny hårspray och den här hade väl lite lustig text på sig:

Vadå push up… jag är ledsen men jag förstår det inte, vad har push up effekt med hårspray att göra. Kommer det bara att säga *Fooofff* så står håret rätt upp, eller… kanske inte törs använda den där sprayen, trots allt :)

Arbete idag, därav den tidiga timmen, Åke ska ut på besiktningen och sätta fast batterierna så kanske han får bussen besiktad idag, håller en tumme för det. Och efter jobbet blir det ett möte på begravningsbyrån så vi får veta vilken dag det kommer att bli av, och hur upplägget blir med allt det andra. Jag totade ihop en nekrolog igår, om pappa, som ska in i VK, och kanske Norran, vi får se. Fast först ska den få klartecken av mamma, förstås. Önskar er alla en fin måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: MediaMarkt kamera felsökning garanti Nicco gravplats sten förankrad hårspray nekrolog begravningsbyrå mamma pappa VK. norran

En mindre tragedi

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 24 oktober 2012 klockan 07:15,

Nicco letar efter en cool mask att använda till Halloween, så vi har letat lite på nätet och vi ramlade över dessa fula tänder som man kan ha och skrämma någon med… om man så önskar.

Jag läste instruktionerna och den ser ut så här (kolla speciellt in dom markerade fälten):

Läskiga vampyrtänder som formar sig efter din egen gom!

Hur gör man?

•Lägg tänderna i ett glas hett vatten (cirka 82 grader) och vänta till termoplasten (det vita inuti tänderna) blir genomskinligt.

•Ta upp tänderna med en sked, låt svalna så pass så att du kan sätta dem i munnen.

•Placera tänderna över dina egna tänder och tryck tills du når det yttre höljet.

•Vänta några sekunder (men låt dem inte stelna helt) och ta försiktigt ut tänderna ur munnen.

•Nu kan du forma till överskjutande termoplast med en sax.

•Klipp bort överflödigt material.

•Låt tänderna sedan svalna och stelna.

OBS! Använd inte tänder över tandställningen, kronor och liknande.

Och tänk nu, hemska tanke, om dessa tänder faktiskt skulle fastna ovanpå dina egna… för varför är det annars så viktigt att snabbt få ut dom ur munnen innan dom stelnat, och tänk på alla stackare som kanske inte ägnar all sin tid åt att läsa färdigt instruktionerna och inte tänker på sin tandställning eller kronor, usch då, kan ju sluta i en mindre tragedi. Om än det låter som en scen från en komedi, lite tokroligt, så där.

Annars har jag som inget att förtälja just nu, dagen igår kändes som en evighet och jag var verkligen så trött att jag hade kunnat gå i säng redan klockan sju, men det gör man ju inte, utan man härdar ut så att man vet att man kan sova hela natten istället, vilket jag gjorde.

Jag är ledig i dag, och det känns tacksamt, jag ska följa med Nicco på provtagning nu på morgonen och sen ska jag plocka upp en mapp på begravningsbyrån så vi kan planera lite, inför vad som komma skall.

Jag önskar er alla en fin onsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco Halloween mask tänder Maria Lundmark Hällsten kronor tandställning komedi tokroligt begravningsbyrån mapp planera

Trots och straff

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 23 oktober 2012 klockan 06:11,

När jag skulle iväg på jobbet, i förra veckan, och satt därute i bilen strax före sju på morgonen, så kikade jag in genom köksfönstret och rätt var det var så såg jag en del rörelser därinne.

Det tog en nanosekund innan jag fattade att det var Enya som var uppe på diskbänken, och svansade omkring. Hon vet så väl, att diskbänken, köksbordet och spisen, är förbjudna områden, och när vi är hemma, är hon aldrig där, men nu passade hon minsann på, osynlig som hon trodde att hon var.

Så igår, då vi lämnade Blomstervägen, riggade jag upp den självutlösande fy sprayen, bakom några flaskor på diskbänken och precis som jag trodde, hon var där… igen. För när vi kom hem så noterades omkullvälta flaskor och termosar. Så kan det gå om man trotsar tillsägelser och gör som man vill, jojo. Här snackar vi trots och straff, och konsekvenser av att man inte lyssnar och lär.

Bildbevis ett, arkiveras till åtal väcks.

Jag fick också se vinterns första snöängel… med dit ritat ansikte, det var Nicco som slängde sig ner på altanen och passade på at göra ett bomärke därute innan snön var borta igen.

Annars inga nyheter, jag hämtade upp en kollega på jobbet igår och bjöd hem henne på kaffe, hon jobbade heldag men hade ledigt två timmar mitt på hållet och hon bor inte här i Umeå så därför tyckte jag att det kunde passa, det var trevligt och två timmar bara flög iväg.

Själv jobbar jag idag, därav denna tidiga timme, och nu är det som vanligt dags för frukost, om jag ska hinna. Önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: katter fy spray diskbänk Maria Lundmark Hällsten Nicco snöängel altan Blomstervägen jojo trots

Häck/häckar

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 22 oktober 2012 klockan 07:32,

Det blev snack om häckar igår, ja, inte häckar som ni kanske tänker på, utan sådana som vissa har runt tomten, eller som vi har, en rak sak på baksidan av huset, som gränsar till grannen.

Våra andra grannar, på kortsidan av huset och på andra sidan gatan, dom har en hög häck på två sidor och i slutet av sommaren skulle denna häck klippas ner en bit. Grannen hade plockat fram stege och den elektriska häcksaxen och var med andra ord, väl förberedd.

Vi satt här ute och fikade, mamma och pappa var här och hälsade på och vi surrade på och hade grannen i ögonvrån. När han så hade arbetata sig fram till hörnet och försvann på andra sidan, kom en annan granne gående med hunden, han ville minsann spela den häckklippande grannen ett spratt. Han smög fram till sladd dosan och slet ut sladden.

Väntade så där lagom länge till grannen var på väg ner från stegen innan han satte tillbaka den igen. Och så där höll han på, säkert en tio gånger, och grannen började ropa på frun och ville ha hjälp med den våldsamt dåliga häcksaxen. Hahaa… vi fick oss ett gott skratt och även han, då han upptäckte vem som stört honom i hans arbete.

På tal om arbete så skulle jag enligt gamla schemat, ha jobbat idag, men nu är det ändrat så det blir imorgon istället, rätt så bra, då har man ju en helg som blir en dag längre.

Åke fixade dit glaset på Niccos balkongdörr igår, och det var ju tur, med tanke på vad som nu ligger på backen. Han städade även ur garaget, för titta vad som stod under presenningen härute:

Jojomensan en bil till. Så nu ska både Camaron och DKW:n få husera därinne i vinter. Ikväll ska jag få vinterdäcken på Jeepen, känns som om det är dags för det.

Jag och Nicco ska snart iväg på ett möte, sedan blir det att åka upp på lasarettet och hälsa på pappa. Jag drömde om honom igår natt, vi stod allihop runt hans sjukhussäng och tittade ner i den då han dök upp bakom ryggen på oss och kikade fram och frågade med ett leende på läpparna: Hur går det här då? Jag tittade bakåt, på honom och sa: så där kan du väl inte säga, vad då hur går det???

Sen vaknade jag och tänkte ändå att själva uttrycket och leendet, var precis han, lite typiskt pappa, om man så säger.

Önskar er alla en fin måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: häck grannen stege sladd dosa mamma pappa Maria Lundmark Hällsten Åke Nicco balkongdörr Jeepen Camaro DKW garaget lasarettet sjukhussäng går det

Dissad och osynlig

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 19 oktober 2012 klockan 06:23,

Jag färdigställde en smörgåstårta igår, på jobbet, och vi hade som en lugnare dag med lite pyssel hemma, ja, förutom en snabb sväng upp på centrum då, men…

När jag lagat middagen skickade jag ett sms till Nicco och undrade om hon skulle äta hemma eller, och i så fall vilken tid. Det gick två minuter så fick jag till svar: Jag är hemma!

Ehhh, ok, jag kunde inte annat än skratta, att jag missat att hon var hemma, jag hann säga till Åke att nu känner hon sig nog både dissad och osynlig, så fick jag ett till sms, innehållande följande figur :(

Jaja, jag tyckte nog ändå att det var värre då jag skjutsade hem henne i Camaron, från Wheels, för 1 år sedan, samma sak då, jag lagade middag och skickade ett sms och undrade vart tusan hon höll hus… samma svar då: Jag är hemma… ju. Och då hade jag ju ändå haft henne i bilen hem :)

Hehee… ja inte har det med åldern att göra, eller… mjae.

Satt uppe hos pappa igår kväll och det är fortfarande samma misär, då det gäller ljudnivån, dom borrar fram till halvsju på kvällarna, och han får ligga och ha hörselproppar på sig.

Han är en kämpe, vår pappa, och dom på avdelningen håller med, för dom förstår inte heller att han fortfarande är med oss. Utan vatten, dropp och mat i nio dagar och han fortsätter oförtrutet att ticka på. Han hade en väldigt god fysik, efter att ha jobbat i skogen sedan han var 18 år, och det är säkerligen av den anledningen han fortfarande hänger med.

Så tråkigt att det blev så här, och jag VET, helt säkert, och det sa jag också efter vi fått höra om alla skador han ådrog sig, att han kommer att fixa det här, helt säkert. Jag kunde inte se att han inte skulle klara sig, men det var innan, dom kom fram till att han har omfattande hjärnskador, som följd av hjärtstillestånden han fick då dom hämtade honom från olycksplatsen.

Sammalagt 45 minuter… och då förstår man vilka skador han nu inte kommer att överleva. Det är anledningen till varför det blev som det blev. Fruktansvärt orättvist och svårt att ta till sig, men det är fortfarande som det är, en del av livet, vissa drabbas, andra inte.

Uppe på NIVA är det då i alla fall underbar personal som gör allt för att han ska ha det så bra som möjligt, och det är fler av dom som NUS behöver, seriöst. Engagerade människor som bryr sig och som har hjärtat på rätt ställe… tack till er alla som lägger ner er själ i det ni gör!

Nu måste jag snabba på om jag ska ha frukost innan jobbet. Önskar er en fin fredag.

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco Maria Lundmark Hällsten smörgåstårta hemma centrum osynlig Camaro Wheels middag sms pappa lasarettet NUS personal misär åldern

Skrivs av

Vanliga etiketter

Kategorier

Mest kommenterat

Arkiv

klart.se