Maria Lundmark Hällsten, Umeå

Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!.

Bloggar om: livet, funderingar och tankar.
Ålder: 44
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa, hon bloggar också här liksom yngsta dottern Niccolina.
Utbildning: grundskola
Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen: empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur: 2 skogskatter, *abuelas* Enya och *abuelas* Eloise...2 monster som håller på riva hela lägenheten.
Bil: kör en Buick wildcat-67 som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Mazda, en Dkw cab -54:a, en Jeep Cherokee samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas :D
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar street dance, scouter och givetvis bilar.
Senast lästa bok: Har just avslutat Margit Sandemos Isfolket, en serie på 47 böcker och  fortsätter nu med Häxmästaren, 15 böcker och efter den kommer ljusets rike som är ytterligare 20 böcker.
Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Visar inlägg med etikett coca-cola
Visa träffar från alla bloggar

Ingenting kan stoppa dom...

 

Theresé, Anders och Sally laddade för hemfärd igår, men dom skulle inte köra hela vägen utan ta in på nåt hotell någonstans mitt emellan. Sally fick väckas upp vid lunchtid, hon var inte så pigg och rask, förkylningen även där, tog ut sin rätt. Så Åke hade gott sällskap. Han låg hela dagen, i princip, och är därför, av förståeliga skäl, hemma idag.
Vi såg på filmen Avatar, i söndags, och jag kan inte låta bli att undra, vem, som var försten att rita en utomjording och miljön runt omkring. Rymdskeppen är snarlika i varenda film, med dörrar som öppnas på samma sätt, ansiktformerna är domsamma, oavsett vilken film du ser, ljud och annat.
Vad har dom utgått ifrån, undrar jag, är det vad någon, någon gång har berättat, är det brist på fantasi, vad är det som ens säger att en Alien, ska ha armar och ben, och varför ska monsteraliens alltid ha huggtänder, varför kan inte dom vara gräsätare och ha en hjärna mindre än en kuse. Jojo, jag vet, det skulle inte vara så skrämmande då :)
Inte för att jag vet att jag sett någon skrämmande utomjordisk film, förutom Alien, då den visades på tv, första gången, den vill jag minnas att man tyckte var lite spooky. Annars är dom där filmerna inga större favoriter, Avatar gick väl an, men kommer förmodligen att glömmas bort inom en snar framtid, den har med andra ord inte lämnat några särskilda avtryck hos mig.
Speaking of Aliens, så kom jag osökt att tänka på våra små Aliens vi har här hemma, katterna alltså. Nu har dom lyckats räkna ut att den självutlösande sprayen är slut, så stänger man kattluckan så går det en liten stund och sedan är dom och försöker bryta lös luckan från dörren.
Jag tog då helt sonika, den stora Coca-cola tunnan som jag har i sovrummet, och den väger sina modiga kilon då den är fullproppad med diverse saker, ljusslingor, verktyg, sladdar osv. och ställde den framför luckan, sedan ställdes en stor bricka närmast luckan också, eftersom tunnan är rund, så nu skulle dom inte nå att klösa på den.
Jo sa jag övermodigt, för några dagar sedan, tippar dom omkull den där tunnan, då ni. Och det var då precis vad dom gjorde igår kväll. Jag hade stängt in dom för att vi skulle kvälla, det går fem minuter, sedan hör jag att någon klöser och jäklas med luckan, hinner ställa mig upp och var på väg dit för att kolla så brickan stod på rätt ställe då tunnan brakar iväg utför källartrappen, ni kan ju tänka er ljudeffekterna.
Jag öppnar dörren och möts av ett inferno av saker som ligger utspridda över två trappor, hela vägen ner till källargolvet, och inte en katt så långt ögat kunde nå. Eller jo, Eloise sticker fram nosen från klätterträdets topp, då jag rundar hörnet därnere, och hon slickar sig runt nosen, precis som om hon ville säga –Vad gjorde du, varför väckte du upp oss för??? Men jag VET, till hundra procents säkerhet, att hon nu var den skyldige, den där oskyldiga minen har jag sett förut.
Näpp, det blir att köpa en refill på fy sprayen, alternativt en stålplåt som sätts för luckan då man stängt den, inget annat verkar ju kunna stoppa våra utomjordingar. Önskar er alla en fin onsdag.
Aliens... nä vadå, inte jag inte, i så fall, möjligtvis den där katten i den konstiga farkosten:
 

Prylar från amerikat

 

Det blev en liten taco kväll igår, på Lundalogén, typisk fredags middag, sa dom, och det kan nog vara så…nu för tiden. Kom ihåg då vi gick i skolan, att typisk fredags mat var kyckling, och gärna en grillad sådan. Nu var det nog inte så ofta just vi, fick en sån hemma, det var nog hellre nåt med älgkött, och man var lätt avundsjuk på dom som fick kyckling istället.
 
Nu har Brälla investerat i en ny skivspelare, en i ett större format än tidigare, både jag och Åke trodde först att det var en förstärkare, men det visade sig vara fel. Den går inte att spela på, för tillfället, då strömmen inte är densamma här i Sverige som i Amerika, men det trodde han att han skulle kunna lösa på något sätt.
 
Efter en god middag så skulle vi trava iväg ner på klubben där, familjen Jonsson (tror jag bestämt att det var) hade dragit ihop en hel del människor för lite surr och öldrickande. Dom hade söderfrämmande, nämligen dom tidigare omskrivna, Wallbärs (läs Wallbergs) som håller på med den fruktansvärt roliga och intressanta sporten, dragracing, och dom hade haft en liten önskan om att få träffa lite folk då dom nu var här uppåt trakterna, därav den lilla träffen.
 
Innan vi gick iväg så skulle Brälla visa vad han fått från staterna, kolla in leksaken:
 
Jag har då aldrig sett en sån där bil eller vad man ska kalla det, det är ju ingen sparkbil, eftersom någon ska styra på därbak, men den var ju faktiskt lite frän. 500 dollar hade dom velat ha för den, men jag kan ju avslöja att han fick den ”något” billigare än så, det gäller att ha tumme med dom rätta människorna :-)
 
Sen hade han även skaffat sig en liten kylbox med Coca-Cola reklam, den var också tuff, egentligen skulle det ha följt med en typ av lunch/smörgåslåda som skulle sitta på utsidan, men det är väl som med andra äldre saker, grejer försvinner eller går sönder. Men nu har sakerna i alla fall fått göra en resa över atlanten och hamnat här, i lilla Umeå.
 
Näpp, färdig bloggat för den här gången, frukost står det på schemat och sedan väntar jobbet. Åke ska hämta Theresé på flyget 11.10, så henne får jag kanske se glimten av då jag kommer hem, innan hon ska iväg ut på klassträffen. Ni får ha en trevlig lördag, allihop!
 
ps. såg ni den lilla gliringen Åke fick...jag skrev in tiden för hämtningen av Theresé, så kanske han kommer ihåg den :-) ds.

Vi luftade bilen...igår

 

Ibland blir det inte som man tänkt sig…det började bra och bilen var packad med saker ända upp till taket, det var ombyteskläder, klappar, mat, kuddar, ja till och med lampa som ser ut som en julgran:
 
Jag skickade ett sms till Theresé då vi var på väg upp till Malå. Då hade vi nyss passerat hippologum, och det var -24 grader.
 
Första stoppet gjorde vi strax innan Hällnäs, då Åke kändes sig nödbedd att gå ut och insupa lite kall och god luft (viss ironi där).
 
 
Vi hade köpt med oss lite julmust, coca-cola, jag hade till och med tänkt göra en äggtoddy, dagen till ära, satt där och tänkte på all dricka vi hade med oss, och precis i den stunden så kommer jag på den enda grejen som vi glömt, jo, för det brukar oftast vara något man har kvar hemma, spriten. Nåja, nog skulle vi klara oss utan den, det var inte hela världen, men så säger plötsligt Åke att värmen började stiga lite oroväckande, bilen gick varm.
 
Ska du inte stanna av säger jag, så den får kyla av lite innan vi fortsätter, dom har ju en mack i Åmsele? Då hade vi ungefär 1½ mil kvar dit, men Åke tjurades och trodde väl i sin enfald att vi skulle ta oss hela vägen dit, men icket, en mil kvar och bilen kokade våldsamt och sen dog den.
 
Ut och upp med huven, fruktansvärt kallt, lite blåst och inte hade jag satt på mig några lång…trosor, heller :-) Höll formligen på skaka sönder efter tio minuter. En bil kom och stannade, men det var inte så mycket han kunde bidra med, det handlade ju bara om nedkylning samt en liten bön om att den skulle starta då den kallnat.
 
Det gjorde den och vi kunde fortsätta en mycket osäker resa till macken, tror aldrig att en mil har känts sååå lång, förut. Men vi hann dit och någon däruppe tyckte nog att han kunde hjälpa till litegrann för macken var dessutom öppen, vilket vi hade börjat betvivla, julafton, Åmsele och allt vad det kan innebära. Då var klockan ungefär 13:20, dom skulle stänga 14:00. Vi gick in och köpte oss en kaffe, tyvärr så hade dom stängt grillen så vi fick oss ingen lunch, men vad kunde man göra åt det då, gilla läget och hoppas på att dom sista tio milen skulle gå fort. Man höll ju på känna en viss hunger.
 
-30 grader var det i Åmsele, hon som har hand om macken talade om att det varit -35 uppe i Sorsele och det lät ju inte så bra. Dessutom med den lilla blåst som var där så var det ju inte konstigt att tänderna höll på hacka sönder, det var ganska så nära vattnet, där vi stod då den kokade, så det kan säkert ha varit en -35 där också.
 
Åke fyllde på glykol och rödsprit, sedan gjorde vi en kort omröstning och bestämde där och då att resan till Malå skulle avbrytas, vi tordes inte fortsätta uppåt där det kanske inte heller skulle vara så mycket mer trafik samt att det är lite längre mellan bebyggelserna. Vi hade ju större chans att ta oss hemåt än uppåt, om det skulle krisa. Nicco gick med på detta men vi fick lova att det skulle bli en Internetfri kväll, och det fick hon ju givetvis uppfyllt.
 
Sedan började återfärden vilket inte blev en speciellt skön upplevelse, vi fick nämligen aldrig upp någon värme inne i bilen. Snacka om att frysa in på bara benen, jag tror att jag var nära att få frostskador i främre hjärnloben, vid inandning genom näsan. Åke lade handen vid fläkten vid några tillfällen och sa –Jamen nu känns det som om det blev varmt. Jo tjena sa jag, det kommer inte en gnutta värme från den där, du är så nära döden som du bara kan vara och det är därför du känner dig varm. Viss *ironi* där.
 
Nicco hade fått en julklapp av Birgitta och Fred, dom hade sagt att några såna där så skulle hon inte frysa, nu undrade hon om hon skulle få öppna det paketet, ja gör det sa jag, det kan ju vara något du har användning av nu, och se, det var en filt med döskallar på, som hon snabbt vecklade ut och lade över sig, den kom väl till pass.
 
Innan vi burit upp allting vi hade packat in i bilen, så hade det gått en stund. Vi fick oss en välförtjänt lunch, halvfyra på eftermiddagen. Det plingade till i min mobil och jag hade fått ett sms, jag sa till Åke, det där är nog Theresé, men…det skulle faktiskt lika gärna kunna vara Jan A, som nu sett att det lyser här, och då har han bara skickat ett stort frågetecken, och sen skrattade vi. Men vad rätt jag hade, det var Jan och han undrade bara om vi var hemma. Jag tyckte det var lättast att ringa upp och fråga honom om det såg ut som om vi var hemma, jo sa han, det lyste i erat kök för en stund sedan. Ja, sa jag, vi är hemma, men Nicco tycker att vi ska låtsas som om vi är uppe i Malå.
 
Hon tyckte att detta var jätte pinsamt, snacka om en onödig resa. Men jag tror jag satt och skrattade hela vägen hem, detta är väl nåt att berätta på skolan sa jag, allt vad vi gjort på julaftonen, du sa hon, det här berättar man inte för någon. Men som vanligt är det ju så, att denna julaftonen kommer vi att komma ihåg, det hände något och även om det kanske inte var så hysteriskt roligt då man satt där, så kan man ändå skratta åt det.
 
Vi kan ju alltid säga att vi luftat bilen, vi kan också se det från den positiva sidan, all mat vi hade med oss, klarade sig alldeles utmärkt, det var ingen upptining där inte, snarare en viss rädsla att all dricka skulle förfrysa och smälla sönder. Vi fick se ett fint vinterland även om det var genom istäckta fönster, vi fick oss en äggtoddy a´la Maria och slutligen, vi fick en riktig kick av att få komma in i värmen, guu´se skönt det var.
 
Önskar er alla en fin juldag!

Koffein förgiftad eller bara mätt?

Det absolut kryllade av getingar, söderut, huvva, vi blev bokstavligt talat överfallen när vi klev ut genom bussdörren nere i Järlåsa. Åke hann få sig ett stick i halsen men kände som tur var inte av det så mycket. Jaja, inte i halsen, utan på halsen.

Nicco hade lämnat en halvfull cola burk på bordet och där kan ni gissa att det svärmade av hungriga getingar hela tiden. När jag sedan blev less på surret runt burken, så schasade jag bort tre stycken som satt runt den och gick en bit bort för att tömma ut innehållet, det gick ju fint, när burken var tom så tyckte jag ändå att det kändes som om det var något i den, jag skakade och den lät som en maraccas, en geting hade överlevt niagarafallet och damp i backen då jag slog burken nedåt.

En av getingarna var så övertankad på coca-cola, att den inte kunde lyfta från bordet, jag trodde att den var koffein förgiftad, när den snurrat hundra varv och provat sina vingar men misslyckats, så släppte den av en stor droppe därbak och sedan tog den sats igen och äntligen så bar vingarna.

I Stockholm hade dom under torsdagen förra veckan, fått in över 2000 samtal, enbart om getingar. Jojo, då är jag glad över att vi knappt har några här.

Nu ska jag koka kaffe, har nämligen bjudit ut Ingegerd och Jan på en Irish Coffeé, ute på gården. Blir säkert trevligt, jag skulle ha bjudit ut fler också om vi hade haft whiskey så det räckte, men om ni läser detta eller för all del, om ni ser oss därute så kan ni ju komma ut i alla fall. En kaffe slurk finns nog alltid. Ha en fin fredags kväll!

 

coca-cola/light

En cocacola light burk flyter emedan vanlig sjunker i vattnet.

Det visste jag inte, däremot om man spiller upp två groggar och använder coca-cola, respektive coca-cola light och lägger ner is i bägge glasen, så försvinner isen i cola lighten, mycket fortare än i den vanliga, hm...*tänker*

Vädret

klart.se

Andra bloggar
Fototriss

Ordlös lördag