Maria Lundmark Hällsten, Umeå

Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!.

Bloggar om: livet, funderingar och tankar.
Ålder: 44
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa, hon bloggar också här liksom yngsta dottern Niccolina.
Utbildning: grundskola
Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen: empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur: 2 skogskatter, *abuelas* Enya och *abuelas* Eloise...2 monster som håller på riva hela lägenheten.
Bil: kör en Buick wildcat-67 som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Mazda, en Dkw cab -54:a, en Jeep Cherokee samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas :D
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar street dance, scouter och givetvis bilar.
Senast lästa bok: Har just avslutat Margit Sandemos Isfolket, en serie på 47 böcker och  fortsätter nu med Häxmästaren, 15 böcker och efter den kommer ljusets rike som är ytterligare 20 böcker.
Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Visar inlägg med etikett hundar
Visa träffar från alla bloggar

En andra chans

 

Ja, jag var till läkaren igår och jag har bestämt mig för att ge honom en andra chans, det är väl nåt alla förtjänar, men inte mer än så. Han är (eller för all del, han kanske bara låter så) engagerad, tycker att allt ska utredas, frågar om man är nöjd eller om det är nåt annat man önskar, osv.
Nu antar jag att någon redan pratat med honom, då han satt sig på sängkanten och undrade om det var något mer jag ville säga, och jag sa att jag absolut ville ha svar på alla prover och vad dom betyder. Givtevis, svarade han, och nu återstår så att se, om det blir på det sättet.
Han skulle återkomma på några dagar, och en remiss ska skickas till öron, näsa, hals. Han gjorde ett försök att på traditionellt sätt, försöka se ner till mitt struplock, men det var för svullet längre upp så det gick inte.
Det traditionella sättet var inte speciellt trevligt heller, men allt går, om man sätter den sidan till.
Jag blev kvar på vårdcentralen i 3 timmar, det var läkaren, sedan provtagningen, EKG skulle tas, och sedan skulle jag få göra en sån där spirometri test, då man andas ut det längsta man kan, för att kolla lungkapaciteten, antar jag. Jag fick i alla fall 3 A:n på raken, vilket var alldeles utmärkt, mina lungor tror jag inte jag har fel på, sa jag till tjejen som utförde testet.
Här ser du ju människan som blåst upp, både dubbelluftmadrasser, och hoppborgar (modell liten) och badbassänger rent manuellt, då jag tyckt att det tagit för lång tid att pumpa och då den elektriska pumpen, mest bara lever om, precis som dammsugare man köper billigt på Clas Ohlsson, dom låter, men dom funkar inte så bra.
Jag fick även göra ett sånt där puff test, då man blåser ut det kraftigaste man har, och det kunde man inte göra bättre än så, sa hon som skötte det testet. Så där kunde man känna sig som den stora stygga vargen som blåste omkull dom tre små grisarnas lilla halmhus :)
Sedan, efter all den tiden så bjöd Tina på supergod omelett, med både champinjoner och renkött, ett bra avslut på den förmiddagen.
Hon berättade om sin man som omgav sig med rottweilers förr i tiden och dom hundar han hade, lärde han att bajsa på kommando. Lät som ett skämt, då hon först berättade det, men sedan tyckte jag inte att det var så konstigt, egentligen.
Det han gjorde var att upprepa ordet bajsa, då hundarna satte sig ner för att göra det, sedan förknippade dom ordet med vad dom gjorde, och hade han någon gång bråttom och skulle rasta hunden, så var det ett väldigt bra ord att använda, så dom hann göra sina behov.
Tina var ute med deras hund Maja, och hade traskat runt i över en timme, men inget hände, hon kom tillbaka hemåt och hennes man stod på balkongen, hon ropade upp till honom och sa: Maja har inte bajsat!
Du, ropade hennes man tillbaka, jag tror Maja driver med dig. –Bajsa!!! Ropade han, och Maja satte sig ner och uträttade numero två, däruppe i slänten. Haha… så nu vet ni vad jag säger då Winstone gör tvåan :)
Önskar er alla en fin torsdag!

Världens största spindel

 

Min farbror och ingifta faster, var ju här igår, det var trevligt och vi satt och pratade gamla minnen… och nya. Ingmarie berättade att hon hade väckt upp Matts en natt, då hon hade drömt och trodde att hon hade en katt som satt fastbiten på hennes hand. I drömmen var det inte bara en katt, utan fem, och några hundar, därinne i sovrummet.
När dom steg upp nästa morgon undrade Matts om hon kom ihåg något från natten, men det gjorde hon inte förrän hon skulle öppna ytterdörren, det var nämligen där drömmen hade börjat, att dom glömt stänga den ordentligt, och det var ju därför alla djur hade kommit in.
Detta tog mig tillbaka… minst 23 år, vi bodde på Mariehem och Theresé var då, gissningsvis någonstans mellan 4-5 år. Vi hade en katt som hette skorpan, inneboende hos oss. Detta var någon gång på eftermiddagen och jag lade mig på sängen för att vila lite medan Theresé pysslade på med några leksaker.
Jag föll i en liten ytlig sömn, ni vet, man hör ljud och man kan drömma men det känns ändå som om man är vaken. Jag var ju på den tiden, dödligt rädd för spindlar och när jag nu låg där så föll väl ena armen ner, utanför sängkanten.
Plötsligt känner jag att det kommer upp en STOR fågelspindel på handryggen, ja, den var stor, världens största. Jag blir vettskrämd, tar tag med den andra handen och smäller ner den på handen där ”spindeln” sitter, nyper fast den och samtidigt som jag häver mig upp i sittande ställning så kastar jag den stackars spindeln tvärs över rummet, så den borde, rimligtvis ha smackat in i väggen, ordentligt.
Jag stirrar skräckslaget på andra sidan rummet, Theresé befinner sig i sängen, eller om hon nu stod på golvet, det kommer jag inte ihåg, och jag säger till henne med jättestressad röst: Såg du den??? Vart tog den vägen???
Hon såg ut som ett stort frågetecken… och vad annat kunde hon göra, det fanns ju ingenting där… förutom en katt, Skorpan, som ligger under sängen. Om man nu lägger ihop ett plus ett, så är det nog lika med, kattens svans, som blev till en spindel i min lilla drömsömn. Och vilken herrans tur katten hade, att jag inte fick tag i hennes svans, då hade hon fått sig en flygtur.
Apropå svans, vi såg en snutt på Landet runt i söndags och där var det ett reportage från Svansele, det roliga var att programledaren uttalade byns namn som man säger svans, som i kattsvans, fast egentligen säger man ju svan och sedan sele. Det lät kul! Jaja, nu ska jag raca på lite, önskar er alla en fin tisdag!

Det borde vissla då han pinkar...

 

Jag undrar över en sak… det här med hanhundar, och varför dom ska måsta skvätta överallt, varför? Jag kan förstå att det handlar om ett revirtänkande, men det är ju sällan dom lever i flock, idag, utan vanligast är väl att dom är ensam.
Har dom då ensam tänkt muta in områden som är större än Umeå om man jämför med våra tomter vi äger och har, och sedan försöka upprätthålla sin makt över dessa revir? Det är ju omöjligt, med tanke på alla hundar som finns idag och som rör sig i samma områden, dom får ju förbaske mig inte göra annat än att skvätta.
Min chef har nämligen en hund, och ja, det är en hane. Hon fick den som valp ifjol, och från början verkar det ju inte som om detta med revir och småskvättande finns i deras beteenden, men sedan… då dom lärt sig att lyfta på benet.
Jisses, ibland tycker jag att det ska vara så tomt i urinblåsan så det skulle vissla då han försökte sig på en märkning. Och varenda liten planta i skogen som är högre än hans bakben, ska besprutas, och det är inte bara 2-3 stycken, det är en djungel därute.
Och varför gör inte honorna på samma sätt? När det gäller katter så är honorna mer revirtänkande än hanarna. Men ändå är det hanarna som skvätter. Och varför en hona kan vara mer aggressiv är just därför att det är ju hon som får ungarna.
Sen tänkte jag på detta med att det ligger i generna, för ingen har lärt denna hund att pinka så där. Men är inte det samma sak som med vissa saker man ärver, att i efterhand kan detta försvinna eftersom dom egentligen inte har någon användning av det? En vildhare eller vildkanin äter ju inte potatisblasten eftersom den är giftig, men en tamkanin, kan göra det, för dom vet inte bättre.
Nå, det är ju tur att detta inte gäller vi människor, vilken syn om killar/män sprang in på varenda toa i stan, varenda dag dom var ute bara för att märka upp sitt revir :) Jodå, jag vet, dom skulle förmodligen inte använda sig av toaletterna utan pinka där det behagades, usch då ba`. Och med detta pinkinlägg lämnar jag er och önskar er alla en fin måndag!

En häftig tant

 

Vi, det vill säga jag, och Åke, pratade om hundar igår kväll och hur vissa uppfostrar sina hundar. Ceasar Milan (han som pratar med hundar) är ju klockren i det han säger och gör. Varför skaffar folk hundar, som dom sedan står och skriker efter eller slår med sina koppel???
Nå, det var inte det jag kom att tänka på utan mina tankar förvirrade sig bakåt några år. Jag jobbade hos en Annika och var enligt henne själv, anställd där för att hålla koll på hennes hjärna. Hon hade på den tiden en king charles cavallier, vid namn Lufsen. Ja, hon har en hund i dag också, samma ras men annat namn.
Vi brukade börja arbetsdagen med en promenad i omgivningarna, och på dessa promenader stötte vi alltid på en äldre kvinna, gissningsvis i 75 års åldern. Hon hade en toy pudel och själv gick hon alltid runt med ett par bastanta broddar under skorna och rullator. Vi hejade alltid och stannade för att ta några ord med henne.
Hon var en rejäl krutgumma och pratade med hes whiskey/cigarett röst, och vartannat ord innehöll en svordom. Det var liksom inte vad man förväntat sig då man började prata med henne. Ja, vi fick då skratta då vi stod och pratade med henne, ingenting lät tillgjort.
Hon undrade en gång varför alla skulle prata med just henne, hon sa att hon alltid brukade möta en ung tjej med utländsk härkomst, och en av dagarna hade tjejen stoppat henne och undrat om dom inte kunde prata lite, det var ju så trevligt att dom alltid möttes. Jaha, sa tanten, snacka på då för fan!
Man kunde ju inte annat än skratta, hon var harmlös men lät betydligt farligare. En morgon då vi skymtade henne på håll så frågade Annika om vi inte skulle ta och bjuda hem henne på en kaffe, Annika hade ju så påpassligt kommit över ett gäng med hembakade kakor så hon hade ju något att bjuda på. Javisst sa jag, det kan ju bli kul.
Till saken hör nu att Annika precis lagt in nytt golv i huset, ett klickgolv med marmor mönster, och hon var ju givetvis mycket rädd om det golvet. Nu ville tanten (jag skriver tant då jag inte kommer ihåg vad hon hette/heter) hemskt gärna följa med hem så vi tog sikte på huset. Väl hemma så talade hon om att hon inte ville ta av sig varken skor eller broddar, det var för jobbigt, så där fick vi ett litet dilemma. Hur skulle hon ta sig till köksbordet utan att rispa upp hela golvet med broddarna.
Mjo, Annika letade fram ett gäng med trasmattor och där sprang vi framför henne och flyttade mattorna i takt med att hon gick framåt, en syn för gudarna. Fram till bordet kom hon men inte utan visst arbete.
Detta utspelades i december och Annika hade pyntat huset med diverse julsaker. Bland annat hade hon hängt upp julgranskulor… fulla taket, dom hängde i snören på olika höjder och när jag säger att det var fullt av dom, så var det det.
Nu hade tanten en annan olat, förutom alla svordomar så pratade hon även, med sina armar. Ja jädrar då hon berättade vad hon varit med om och vevade på med armarna så julgranskulorna sattes i gungning och vi knep ihop ögonen i väntan på en jättekrash, men faktiskt, alla kulor klarade sig, otroligt nog, för det var inte bara en gång hon klatschade till dom. Det var bara att ducka då hon satte igång.
Hon berättade en historia om sin hund men den tänker jag inte ta nu, utan den kommer en annan gång.
Kolla in vad jag köpte på Expo:
Dom ska få stå i matrummet och till dessa ljusglas köpte jag den där röda skålen som ska få härbärgera skumtomtar, fina va?
Nu önskar jag er alla en trivsam lördag!

Staketpinkare

 

Vi har inte sett några fåglar i vårt nya fågelbad, men vattnet är mystiskt nog borta, hm…jag sa till Åke att det är väl alla hundar som går förbi här som druckit upp det, inte nog med att dom pissar på staketet, dom terroriserar även fågelbadet :-)
 
Nja, så är det väl inte, men att dom lyfter benet mot staketet, det är sant det, även om vi sitter därute. Ganska så fult måste jag säga, att hundägarna släpper fram dom till staketet, jag har god lust att ställa mig upp och fråga vart dom bor, och om dom tycker att jag ska komma och pissa på deras staket, cykel eller annat. Sen är det ju så, har en börjat så ska ju alla andra fortsätta att markera. Vi får se vad som händer då vi byter staket, om inte annat så hamnar den nedersta brädan högre upp och då borde dom minsta hundarna inte nå upp…sorry!
 
Vi skulle ju städa bussen igår, men det kom hit ett störningsmoment…Öhman. Vi provade att låsa in honom i jeepen och vi höll på lyckas då vi inte fick upp dörren, hahaa, men till slut så. Ja, jag har då påbörjat dammsugningen och får väl fortsätta om en stund. Vi ska ju premiär sova i den ikväll (premiär för i år), vi åker upp till Maltträsk och gör familjen Brändström/Frank, sällskap. Nicco ska sova över hos en kompis, hon vill inte med.
 
Annars på västerslätts fronten, intet nytt…eller mjo, Åke har köpt en EU moppe till Niccolina, fast det är två år kvar innan hon får köra den, plus att hon inte ville ha den, men, men…den ser ut som en mc, modell mindre. Snygg men som sagt var, vi får se vart den hamnar, Åke ska väl testa att köra den till jobbet någon gång, och blir den sedan bara stående så får vi väl sälja den vidare. Den kostade inte speciellt mycket, så någon förlust affär blir det nog inte i alla fall. Kort på den kommer sedan.
 
Nu hoppas jag att ni får en trevlig lördag, det har vi planerat att ha.

Ko-kos bollar, stackars kossor!

Har en liten undran. Är det inte rasistiskt eller nedlåtande mot korna, eftersom det finns bakverk som heter kokos toppar, kokos kakor, kokosbollar etc. Inte nog med att namnet näms en gång, nej, det upprepas också. I mina öron låter det rent utav sagt, hånfullt. 
 
Anledningen till det kan naturligtvis vara att vi, när jag var yngre och syftade på en mindre begåvad person så kallade man den för kokorot. Fråga mig inte vart det kommer ifrån men första gången jag hörde det var jag uppe i Arvidsjaur. Kanske det är ett lokalt ord som bara förekommer däruppe för jag har aldrig hört någon annan säga samma sak.

Nä, skämt å sidor, det är bara en sån där sak som fastnat i mitt huvud och i och med att jag nu har skrivit av mig det så kommer det förhoppningvis att försvinna.
 
Vi såg på mannen som talar med hundar, igår. Ceasar heter han och verkar kunna en hel del om hundar. I just det här avsnittet fanns det med en hund som var blind och då berättade Åke om en hund som hette Manne och som bodde uppe i Tärnaby, Konäset. Åke och hans dåvarande hund, Bronco (karelsk björnhund) kom dit och Manne var som förtjust i Bronco och kom dundrande för att möta upp dom. Han visste naturligtvis inte att en snöskoter stod parkerad i hans farväg och han brakade rätt in i den med buller och bång. Bronco som var på väg att möta honom blev tydligen alldeles paff och tordes inte gå fram till honom. Han måste ju riktigt ha trott att det snurrat runt i huvudet på honom. Åke for fram och frågade hur det gick för honom och han kravlade fram bakifrån skotern med viftande svans, så han klarade sig utan blessyrer.
 
Jag kan riktigt se hela scenariot framför mig.

Det blev en hel del friidrott igår och jag kan ju inte låta bli att fundera över detta.  Har inte fler än jag, upptäckt att när dom springer, om det är 400 meter, 800 meter eller vilken sträcka som helst, så sackar alla av en liten bit innan målgången. Ibland blir dom ju t.o.m. snuvade på första platsen för att det kommer en annan sprinter,susande förbi. Varför håller man inte tempot hela vägen?

Mm, det kan ju vara för att man orkar helt enkelt inte längre, men jag tror själv att mycket är psykiskt, det sitter i huvudet. Dom ser målsträcket och tar i det absolut sista dom har. Tänk om man fick göra en test på detta. Man skickar iväg dom i vanlig ordning, för att t.ex. springa 800 meter, då dom försvinner på andra varvet, bakom rundningen, så flyttar man fram målgången 10 meter. Det skulle vara roligt att se om dom fortfarande säckar ihop på samma ställe eller om dom fortsätter 9 meter till i samma fart för att sedan tackla av. Ingen fler än jag som skulle tycka det vore intressant?

Ja där ser man vad som kan röra sig i huvudet på mig en helt vanlig dag. Hoppas att saker rör sig i era huvuden också, annars kommer man väl ingen vart. Ha en bra dag!

Vädret

klart.se

Andra bloggar
Fototriss

Ordlös lördag