En andra chans
Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!.
Bloggar om: livet, funderingar och tankar.
Ålder: 44
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa, hon bloggar också här liksom yngsta dottern Niccolina.
Utbildning: grundskola
Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen: empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur: 2 skogskatter, *abuelas* Enya och *abuelas* Eloise...2 monster som håller på riva hela lägenheten.
Bil: kör en Buick wildcat-67 som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Mazda, en Dkw cab -54:a, en Jeep Cherokee samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas :D
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar street dance, scouter och givetvis bilar.
Senast lästa bok: Har just avslutat Margit Sandemos Isfolket, en serie på 47 böcker och fortsätter nu med Häxmästaren, 15 böcker och efter den kommer ljusets rike som är ytterligare 20 böcker.
Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.
Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.
Har en liten undran. Är det inte rasistiskt eller nedlåtande mot korna, eftersom det finns bakverk som heter kokos toppar, kokos kakor, kokosbollar etc. Inte nog med att namnet näms en gång, nej, det upprepas också. I mina öron låter det rent utav sagt, hånfullt.
Anledningen till det kan naturligtvis vara att vi, när jag var yngre och syftade på en mindre begåvad person så kallade man den för kokorot. Fråga mig inte vart det kommer ifrån men första gången jag hörde det var jag uppe i Arvidsjaur. Kanske det är ett lokalt ord som bara förekommer däruppe för jag har aldrig hört någon annan säga samma sak.
Nä, skämt å sidor, det är bara en sån där sak som fastnat i mitt huvud och i och med att jag nu har skrivit av mig det så kommer det förhoppningvis att försvinna.
Vi såg på mannen som talar med hundar, igår. Ceasar heter han och verkar kunna en hel del om hundar. I just det här avsnittet fanns det med en hund som var blind och då berättade Åke om en hund som hette Manne och som bodde uppe i Tärnaby, Konäset. Åke och hans dåvarande hund, Bronco (karelsk björnhund) kom dit och Manne var som förtjust i Bronco och kom dundrande för att möta upp dom. Han visste naturligtvis inte att en snöskoter stod parkerad i hans farväg och han brakade rätt in i den med buller och bång. Bronco som var på väg att möta honom blev tydligen alldeles paff och tordes inte gå fram till honom. Han måste ju riktigt ha trott att det snurrat runt i huvudet på honom. Åke for fram och frågade hur det gick för honom och han kravlade fram bakifrån skotern med viftande svans, så han klarade sig utan blessyrer.
Jag kan riktigt se hela scenariot framför mig.
Det blev en hel del friidrott igår och jag kan ju inte låta bli att fundera över detta. Har inte fler än jag, upptäckt att när dom springer, om det är 400 meter, 800 meter eller vilken sträcka som helst, så sackar alla av en liten bit innan målgången. Ibland blir dom ju t.o.m. snuvade på första platsen för att det kommer en annan sprinter,susande förbi. Varför håller man inte tempot hela vägen?
Mm, det kan ju vara för att man orkar helt enkelt inte längre, men jag tror själv att mycket är psykiskt, det sitter i huvudet. Dom ser målsträcket och tar i det absolut sista dom har. Tänk om man fick göra en test på detta. Man skickar iväg dom i vanlig ordning, för att t.ex. springa 800 meter, då dom försvinner på andra varvet, bakom rundningen, så flyttar man fram målgången 10 meter. Det skulle vara roligt att se om dom fortfarande säckar ihop på samma ställe eller om dom fortsätter 9 meter till i samma fart för att sedan tackla av. Ingen fler än jag som skulle tycka det vore intressant?
Ja där ser man vad som kan röra sig i huvudet på mig en helt vanlig dag. Hoppas att saker rör sig i era huvuden också, annars kommer man väl ingen vart. Ha en bra dag!