Maria Lundmark Hällsten, Umeå

Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!.

Bloggar om: livet, funderingar och tankar.
Ålder: 44
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa, hon bloggar också här liksom yngsta dottern Niccolina.
Utbildning: grundskola
Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen: empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur: 2 skogskatter, *abuelas* Enya och *abuelas* Eloise...2 monster som håller på riva hela lägenheten.
Bil: kör en Buick wildcat-67 som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Mazda, en Dkw cab -54:a, en Jeep Cherokee samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas :D
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar street dance, scouter och givetvis bilar.
Senast lästa bok: Har just avslutat Margit Sandemos Isfolket, en serie på 47 böcker och  fortsätter nu med Häxmästaren, 15 böcker och efter den kommer ljusets rike som är ytterligare 20 böcker.
Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Visar inlägg med etikett kallt
Visa träffar från alla bloggar

SPOTTA PÅ DEN!!!

 

Jag och Tina tog oss runt Umestan igår, det var kallt, kan jag meddela, och det tog oss drygt 50 minuter, med tre stopp, då jag var tvungen att låta blodet rinna ner till knäskålarna, men hem kom vi.
Sen åkte jag upp på jobbet, måste ju fylla i tidrapporterna trots att man är sjuk, så jag hade med mig fika som jag bjöd på och en adventsblomma till chefen. Anneli gick av sitt pass så hon fick åka med mig, och vi tog en sväng ner på strömpilen innan jag skjutsade henne till tågstationen.
Ja, det finns ju, som ni vet, en hund på jobbet, kom på en liten incident som inträffade i våras. Ibland brukar nämligen chefen ha besök av en liten tjej, som är besläktad med henne. Tjejen tycker ju naturligtvis om att hålla på med vovven och vid det här tillfället hade hennes pappa och chefens f.d. man, gått ut på gården för att roa hunden med lite pinnkastning.
Nu var det tjejens tur och hon stod och skulle peppa hunden och få honom på hugget, hon låtsades kasta och tog nytt grepp, så föreslog då hennes pappa att hon skulle spotta på den. Va, sa hon och såg ut som det största frågetecknet i världen. JA, spotta på den, upprepade pappan. Nämen det jag väl inte göra??? JOOO, säger pappan och chefens f.d. i munnen på varandra, SPOTTA, på den!!!
Ok, säger tjejen, rycker på axlarna och spottar på hunden. Hahaa… jag som ni förstår var det pinnen hon skulle spotta på men hur stackarn skulle hon kunna veta att det var just pinnen dom menade :)
Ja, ingen kan och ju ha undgått att höra, känna och se, hur mycket det blåst och fortfarande blåser, därute. Våran fläkt på toaletten låter emellanåt som på en dragracingtävling, då dom håller på varva upp, det brummar och viner och snart kommer väl bladen i fläkten att lossna, med den hastighet den snurrar.
Så igår kväll då jag gick ut till soptunnan med en kasch, så upptäckte jag att fodralet till grillen, som går lös på några hundralappar, var spårlöst borta. Jag gick in och frågade Åke om han plockat bort det, men de hade han inte. Han gick runt huset och kollade men såg ingenting, kom in och klädde på sig varma kläder och begav sig ut på fodraljakt.
Han kom sig inte längre än till Tord och Camillas hus, där hade någon satt fast fodralet på deras staket, och vi gissar att det var Tord som gjort det, därav det kryptiska inlägget igår kväll :) Så nu är ordningen återställd, fodralet hemma på 1:an igen och grillen ska nu ställas in i bussen… japp, för vet ni vad, bussen blir kvar här i vinter, den står pall där den står. *SUCK*
Önskar er alla en fin lördag!

Vi luftade bilen...igår

 

Ibland blir det inte som man tänkt sig…det började bra och bilen var packad med saker ända upp till taket, det var ombyteskläder, klappar, mat, kuddar, ja till och med lampa som ser ut som en julgran:
 
Jag skickade ett sms till Theresé då vi var på väg upp till Malå. Då hade vi nyss passerat hippologum, och det var -24 grader.
 
Första stoppet gjorde vi strax innan Hällnäs, då Åke kändes sig nödbedd att gå ut och insupa lite kall och god luft (viss ironi där).
 
 
Vi hade köpt med oss lite julmust, coca-cola, jag hade till och med tänkt göra en äggtoddy, dagen till ära, satt där och tänkte på all dricka vi hade med oss, och precis i den stunden så kommer jag på den enda grejen som vi glömt, jo, för det brukar oftast vara något man har kvar hemma, spriten. Nåja, nog skulle vi klara oss utan den, det var inte hela världen, men så säger plötsligt Åke att värmen började stiga lite oroväckande, bilen gick varm.
 
Ska du inte stanna av säger jag, så den får kyla av lite innan vi fortsätter, dom har ju en mack i Åmsele? Då hade vi ungefär 1½ mil kvar dit, men Åke tjurades och trodde väl i sin enfald att vi skulle ta oss hela vägen dit, men icket, en mil kvar och bilen kokade våldsamt och sen dog den.
 
Ut och upp med huven, fruktansvärt kallt, lite blåst och inte hade jag satt på mig några lång…trosor, heller :-) Höll formligen på skaka sönder efter tio minuter. En bil kom och stannade, men det var inte så mycket han kunde bidra med, det handlade ju bara om nedkylning samt en liten bön om att den skulle starta då den kallnat.
 
Det gjorde den och vi kunde fortsätta en mycket osäker resa till macken, tror aldrig att en mil har känts sååå lång, förut. Men vi hann dit och någon däruppe tyckte nog att han kunde hjälpa till litegrann för macken var dessutom öppen, vilket vi hade börjat betvivla, julafton, Åmsele och allt vad det kan innebära. Då var klockan ungefär 13:20, dom skulle stänga 14:00. Vi gick in och köpte oss en kaffe, tyvärr så hade dom stängt grillen så vi fick oss ingen lunch, men vad kunde man göra åt det då, gilla läget och hoppas på att dom sista tio milen skulle gå fort. Man höll ju på känna en viss hunger.
 
-30 grader var det i Åmsele, hon som har hand om macken talade om att det varit -35 uppe i Sorsele och det lät ju inte så bra. Dessutom med den lilla blåst som var där så var det ju inte konstigt att tänderna höll på hacka sönder, det var ganska så nära vattnet, där vi stod då den kokade, så det kan säkert ha varit en -35 där också.
 
Åke fyllde på glykol och rödsprit, sedan gjorde vi en kort omröstning och bestämde där och då att resan till Malå skulle avbrytas, vi tordes inte fortsätta uppåt där det kanske inte heller skulle vara så mycket mer trafik samt att det är lite längre mellan bebyggelserna. Vi hade ju större chans att ta oss hemåt än uppåt, om det skulle krisa. Nicco gick med på detta men vi fick lova att det skulle bli en Internetfri kväll, och det fick hon ju givetvis uppfyllt.
 
Sedan började återfärden vilket inte blev en speciellt skön upplevelse, vi fick nämligen aldrig upp någon värme inne i bilen. Snacka om att frysa in på bara benen, jag tror att jag var nära att få frostskador i främre hjärnloben, vid inandning genom näsan. Åke lade handen vid fläkten vid några tillfällen och sa –Jamen nu känns det som om det blev varmt. Jo tjena sa jag, det kommer inte en gnutta värme från den där, du är så nära döden som du bara kan vara och det är därför du känner dig varm. Viss *ironi* där.
 
Nicco hade fått en julklapp av Birgitta och Fred, dom hade sagt att några såna där så skulle hon inte frysa, nu undrade hon om hon skulle få öppna det paketet, ja gör det sa jag, det kan ju vara något du har användning av nu, och se, det var en filt med döskallar på, som hon snabbt vecklade ut och lade över sig, den kom väl till pass.
 
Innan vi burit upp allting vi hade packat in i bilen, så hade det gått en stund. Vi fick oss en välförtjänt lunch, halvfyra på eftermiddagen. Det plingade till i min mobil och jag hade fått ett sms, jag sa till Åke, det där är nog Theresé, men…det skulle faktiskt lika gärna kunna vara Jan A, som nu sett att det lyser här, och då har han bara skickat ett stort frågetecken, och sen skrattade vi. Men vad rätt jag hade, det var Jan och han undrade bara om vi var hemma. Jag tyckte det var lättast att ringa upp och fråga honom om det såg ut som om vi var hemma, jo sa han, det lyste i erat kök för en stund sedan. Ja, sa jag, vi är hemma, men Nicco tycker att vi ska låtsas som om vi är uppe i Malå.
 
Hon tyckte att detta var jätte pinsamt, snacka om en onödig resa. Men jag tror jag satt och skrattade hela vägen hem, detta är väl nåt att berätta på skolan sa jag, allt vad vi gjort på julaftonen, du sa hon, det här berättar man inte för någon. Men som vanligt är det ju så, att denna julaftonen kommer vi att komma ihåg, det hände något och även om det kanske inte var så hysteriskt roligt då man satt där, så kan man ändå skratta åt det.
 
Vi kan ju alltid säga att vi luftat bilen, vi kan också se det från den positiva sidan, all mat vi hade med oss, klarade sig alldeles utmärkt, det var ingen upptining där inte, snarare en viss rädsla att all dricka skulle förfrysa och smälla sönder. Vi fick se ett fint vinterland även om det var genom istäckta fönster, vi fick oss en äggtoddy a´la Maria och slutligen, vi fick en riktig kick av att få komma in i värmen, guu´se skönt det var.
 
Önskar er alla en fin juldag!

Cirkus härhemma

 

Igår gjordes det inte mycket, och det är ganska så skönt det också, att bara få vara hemma och njuta av att man har tak över huvudet, värme i elementen och kaffe i termosen. Jo, jag gick på affären och handla och Åke var över till sin pappa, men annars så. Fast värme i elementet var också en lätt överdrift, åtminstone då det gälle Niccos rum. Hon hade sjutton grader därinne igår, med fullt ös på elementet, sen kändes det som fjorton, så vi ska fixa dit en mer pålitlig termometer innan vi går vidare med detta. Något är i alla fall inte som det ska, i hennes rum. Ifjol, då det var som kallast, så fick hon komma ut hit för att värma sina händer.
 
Så satt vi då, i godan ro framför tv:n igår kväll, Enya ligger på fotpallen framför Åke och Eloise är utom synhåll. Så hörs det ett ljud inifrån hallen och Enya sprätter upp och spetsar sin öron. Kommer det någon, frågar vi henne, men hon svarar inte (inte så konstigt kanske), hon hoppar ner på golvet och försvinner.
 
Sen hörs det ett prasslande och jag tänker precis säga, att vad har dom nu hittat för någonting att krafsa och bita på, då jag uppfattar att Enya krupit in i deras ”lekrör”, och det prasslar som en plastpåse, men jag fattar ändå att det inte är det som låter på den platsen som Eloise befinner sig på. Jag hoppar upp ur soffan och går mot hallen, då toalett dörren sakta sakta öppnas, Enya har kommit fram ur röret och sitter inne i tv rummet med blicken fastfrusen mot toadörren, ut kommer så Eloise, nästan krypande i slow motion, hon har en kasch hängande runt halsen och ser för dråplig ut:
 
Jag hade lagt in kaschen på toan för att sätta ner i vår lilla sophink som vi har där, men hade tydligen inte hunnit längre än att lägga in den där och nu ville hon väl testa om hon kunde krypa genom handtaget…eller vad hon nu hade tänkt sig.
 
Det lustiga är ju att hon gjort så där en gång tidigare också, det har jag berättat förut, men då var påsen inte i plast utan i papper, och det var då hon hade ett race mellan köket och tv rummet i 120, medan Enya satt med tefats ögon och stirrade på henne, och jag trodde att hela köksskåpet hade rasat i golvet, det lät nämligen nå hemskt då hon trampade på påsen. Den här gången tog hon det väääldigt försiktigt, jag hann knäppa ett kort sen tog jag snabbt av henne påsen innan hon skulle lägga benen på ryggen. Det kan vara cirkus här hemma ibland.
 
Eller hur Torsten…eller var det Kalle eller…Theresé!!! :-)
 
Önskar er alla en fin dag.
Vädret

klart.se

Andra bloggar
Fototriss

Ordlös lördag