Maria Lundmark Hällsten, Umeå - Etikett - pappa | Västerbottens-Kuriren

Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!.

Bloggar om: livet, funderingar och tankar.
Ålder: 44
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa, hon bloggar också här liksom yngsta dottern Niccolina.
Utbildning: grundskola
Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen: empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur: 2 skogskatter, *abuelas* Enya och *abuelas* Eloise...2 monster som håller på riva hela lägenheten.
Bil: kör en Buick wildcat-67 som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Mazda, en Dkw cab -54:a, en Jeep Cherokee samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas :D
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar street dance, scouter och givetvis bilar.
Senast lästa bok: Har just avslutat Margit Sandemos Isfolket, en serie på 47 böcker och fortsätter nu med Häxmästaren, 15 böcker och efter den kommer ljusets rike som är ytterligare 20 böcker.
Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Visar inlägg med etikett pappa

Visa träffar från alla bloggar

Filimon

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 18 maj 2013 klockan 06:13,

Chefen skulle ha långfil till lunch, en dag tidigare i veckan, och man kom osökt att tänka på alla fil luncher man åt som barn. Lååångfil, med flingor och sedan en falukorvs skiva bredvid, det var sommar det. Jodå, för all del, det räknas nog som sommar nu också.

Nu har vi alla olika sätt att blanda i socker, ja, inte alla har ju det heller i filet, men dom som har det, gör säkert på olika sätt. Jag vill gärna som vispa ner det i filet, sedan hälla på flingor, andra vill göra likadant men strö socker ovanpå flingorna (dubbeldos av det söta), eller som min lillebror, Lars, som skulle ha sockret enbart lätt nedrört i tallriken, det skulle bli gröna streck efter socker strängen, mycket viktigt!

Han älskade fil så mycket så pappa fixade ett speciellt bord till honom som sedermera fick namnet: Filimon bordet. Där satt han nu inte enbart då han ritade eller byggde lego, utan där ville han också sitta och njuta av sin filtallrik, därav namnet på bordet.

Igår blev det en riktig utomhus dag, vilket sommarväder! Jag och Winstone åkte upp till mamma och vi satt ute där på gården. Sen var det meningen att jag skulle jobba 3 timmar men dom hade fått en annan som kunde hoppa in så jag vart het oförhappandes ledig, inte mig emot, så vi fortsatte att sitta ute då vi kom hem.

Jag skjutsade ut Tina på flyget, hon hade (på skoj) föreslagit att bli ditskjutsad i Camaron så, så fick det bli. Nu lade bilen av helt på växlarna, det gick inte att lägga in backen, tur jag kom på det innan jag trasslat in mig någonstans där jag inte kunde vända, och på hemvägen vägrade den lägga in 3:an.

Väl hemma på gården så gick det inte heller att lägga in neutralen, så nu finns det enbart ett läge, 2:an… intressant!!!

Idag jobbar jag 7-17, annars skulle jag förmodligen inte sitta här nu, och imorgon är jag ledig, för då ska vi fira en pigg 67 åring, mamma fyller då år. Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Lego Lars fil långfil socker filimon pappa bord Maria Lundmark Hällsten jobba Tina flyget Camaro växel backen Winstone mamma pigg 67 åring

Imorgon är en annan dag

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 07 maj 2013 klockan 14:00,

Läste ett blogg inlägg, på en annan sida, där hon skrev att man säger ju att tiden läker alla sår, men det kan ju ifrågasättas.

Jag kommenterade och skrev att visst är det sant, att tiden läker såren, men man glömmer inte, såren är läkta men ärren sitter kvar. Och med tiden kan man acceptera och förhoppningsvis gå vidare.

Vi har många gånger pratat om hur det blev då allting hände med pappa. Olyckan, varför, hur var det möjligt, och vad hände med oss… vi som stod där och försökte förstå, vem plockade upp oss och gav oss möjlighet att få redskapen som många kanske behöver, för att påbörja sorgearbetet och bara tanken på att allting ska fortsätta, precis som det alltid gjort och alltid kommer att göra, då någon nära, går bort.

Men så här i efterhand kan man också undra om det hade varit värt det… hade verkligen någon av oss, lyssnat och gjort det vi hade blivit tillsagda, jag tillåter mig att tvivla, faktiskt.

Vi hade ju alla fullt upp med att bara leva, och finnas där, inget annat behövdes.

Då kan man hellre fundera på varför man sedan, inte hör ett ljud från exempelvis sjukvården, kuratorerna som var inblandade, varför kan inte dom, en sån här gång, ta första steget, och bara visa att dom finns, om dom behövs? Det är nog många som inte känner att dom vill eller törs, ta kontakt för att få hjälp med något som hänt för över ett halvår sedan.

Utan dom härdar i sin ensamhet, och tror och hoppas att nästa dag, blir en bättre dag.

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten pappa kommentera såren ärren lever sjukvård olycka kuratorer

Han är en stökig sak

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 05 maj 2013 klockan 08:27,

Satt ute en hel del igår, gjorde en sväng med mamma, Emma och Sivert, upp på kyrkogården, vi skulle se lite på gravstenar och vad som skulle kunna vara lämpligt att ordna till pappas grav. Mycket fina stenar det finns, modeller, färger, texter och bilder.

Sen åkte jag hem och här satt då Fjuppe och pratade med Åke, jag tände grillen och vi käkade lunch, ute. Dessförinnan hade Hanno och en kompis till honom varit förbi. Och vi hann precis käka så dök Brälla in på gården, lämpligt till att grilla sig en korvskiva.

Han och Lena kom sedan tillbaka på en kaffe härute, Winstone och Tova kompade ihop, ganska bra, även om Winstone var lite avvaktande, och Tova morrade ifrån, hon också, tyckte nog att han var en lite stökig sak.

Kolla bara, hur många gånger Winstone snurrade runt och Tova har inte ens hunnit vända på huvudet :)

Åke grejade mellan varven, där i garaget, han hade gett sig den på att få igång DKW:n, och det fick han också, så vi gjorde en premiärsväng runt slätten. Det var 11 år sedan vi körde den, och i skuffen låg en kofta som Nicco hade haft på sig, den där sista turen vi åkte, 2002.

En sommar hade vi just DKW:n upp till Malå, det var andra gången i mitt liv som jag sett polisen där, givtevis blev vi stoppade. Dom ville kolla in körkortet men tittade inte ens på det, dom gick flera varv runt bilen och ville veta märke, årsmodell osv.

Nu är det småfix kvar på den och sedan besiktning. Vi hade planer idag, på att ta fram är, Buicken, men jag vet inte om vi väntar in en dag med bättre väder, imorgon lovade dom ju sol igen, och där vi ska köra ut den är det åker, man vill ju att den ska var något sånär, torr.

Önskar er alla en fin söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Emma mamma Sivert Maria Lundmark Hällsten pappa gravsten Winstone Tova Brälla Lena Hanno Fjuppe Åke DKW:n Buicken Malå

Detta gillar jag inte

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 08 april 2013 klockan 08:59,

Jag gillar verkligen inte överskrifter som: Man i Fallolycka, sedan klickar man på den och läser följande: En man har ramlat ner från ett lastbilsflak och skadat ryggen.

Denna här gången var det i Vännäs, och då vet jag att det inte är Åke, men om ni visste hur många gånger det har varit han, som råkat ut för liknade saker, då skulle ni förstå vad jag pratar om.

Nu har det ju inte stått i tidningen, alla gånger han ramlat och brutit armar och ben, tår och klämt ett lår, skallskador och småsår. Det var till och med så illa att min farmor, på den tiden hon levde, alltid frågade hur det var med Åke, då jag ringde dit: Vad har han nu brutit för nåt, sa hon lite lätt småleende.

Min farmor blev dement på slutet, jag och Nicco, som då var 2½ år, hälsade på henne då hon var inlagd på ett hem för dementa. Vi pratade på och man förstod rätt omgående att hon inte var som hon varit förut.

Hon visade in mig på sitt rum där hon hade en bokhylla med en massa porträtt, hon pekade på korten och frågade mig vad dom hette. Det var bilder på hennes söner och dotter samt på andra nära släktingar… hon funderade och rätt var det var så kom frågan: Hur är det med en Åke då?

Konstigt att vissa saker aldrig går ur, att hon skulle tänka på och fråga om honom, var nog det sista jag hade gissat. Men det innebär väl också att hon frågat om det, x antal gånger, så det satt i ryggmärgen.

Min pappa gillade inte att Åke gick runt i träskor hel tiden, han visste ju att detta kunde ställa till det om han skulle upp och kliva på saker, vilket han gör, någon gång emellanåt.

Ta bara den gången som Nicco fått upp sitt lilla flygplan i det stora trädet på campingen och han tar fram en sån där stege man fäller ut, kliver upp (med träskor på fötterna) längst upp på stegen, där man inte ens ska stå, utan där ska man ha händerna, balanserar och viftar samtidigt med ett kastspö han tagit med upp, för att fäkta ner planet.

Ner kom både planet och Åke, givetvis tippade stegen, men han landade på sina fötter och planet lossnade på färden, slutet gott allting gott. Men nu fattar ni vad jag snackar om, va :)

Önskar er alla en fin måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten. Åke lastbil olycka farmor pappa träskor Nicco. stege viftar tippar flygplan

Storhelga i Norsjö

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 20 februari 2013 klockan 07:17,

Det var trevligt att få träffa sin kusin igår, det är minsann inte varje dag, men då vi var yngre, tillbringades hela somrarna i lag med varandra, oj vad vi hunnit med, både det ena och det andra.

Kommer speciellt ihåg en sommar och vi var uppe i Malå, jag var väl 13 år, och Anna, precis ofyllda 15. Det var dags för den årliga storhelgen i Norsjö och det var ju stället vi bestämt att vi ville till. Men inte fanns det någon som hade tid att skjutsa oss dit, och vem skulle vara ”barnvakt” till oss. Näpp, det skulle inte gå.

Vi tjatade så öronen höll på trilla av våra föräldrar, så sa jag, nu far vi, och då sa min pappa, jaha, far då. Och det tolkade ju jag som att det var ok… fast egentligen var det inte så han menade. Men vi for, vi liftade dom 7 milen till Norsjö, travade runt hela samhället och hörde ljuden från dom stora festliga aktiviteterna, men… vi hittade aldrig dit. Snopet eller vad?

Så vi fick sno om tillbaka till Malå, och vi fick då till slut lift med en bil som skulle åt rätt håll, och där tror vi att vi hamnade i en lång Merca som inte hade en nykter chaufför, inte heller var dom andra nyktra, då dom satt och slog chauffören (på skoj) i skallen, lite då och då, och en annan gubbe jagade en fluga som satt i hans ansikte så han daskade till sig själv med jämna mellanrum och trodde varje gång att han slagit ihjäl den stackars flugan, men det enda som hände var att han slog sig själv.

Nå, till Malå kom vi oskadda, om än något förskräckta, nu var klockan 3 på natten och att få lift den sista milen, var ju inte så trolig, men vi hade någon enkrona och en telefonkiosk fanns på torget, så jag ringde hem och hade turen att min morbror svarade och han hoppade i kläderna och kom och hämtade oss

Mina föräldrar var dock inte nådiga dagen efter, och pappa undrade vart tusan vi hade varit??? Men i Norsjö förstås, svarade jag, du sa ju att vi fick åka!!! Det sa jag aldrig, svarade han, men vad göra, vi hade ju redan varit där, och hem hade vi också tagit oss, helskinnade, så några repressalier blev det aldrig, vi klarade oss från det, dom flesta gångerna :)

Nu ska ni få se hur Niccos lille valp, ser ut idag, Winstone Warrior, heter han, men kommer kanske att kallas för Sigge :)

Önskar er alla en fin onsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Malå. kusin Anna storhelga i Norsjö festligheter mamma pappa föräldrar lifta lång Merca onyktra Winstone Warrior Sigge Nicco

I got the power

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 16 februari 2013 klockan 08:08,

Efter att nu ha läst om gurkmeja och alla dess goda egenskaper så köpte jag hem en burk och har nu tänkt börja använda den dagligen dags. Men jag kan ändå inte riktigt förstå hur den kan vara så nyttig och bra, då det står på burken att den bara är en färgsättare, kan någon förklara?

Och finns ingen förklaring, och jag helt plötsligt får onaturliga superkrafter så kan det inte bero på något annat än gurkmejan. Att jag sedan har förmågan att kunna uträtta saker utan att faktiskt ens peta på dom, det vet jag redan och det beror inte, på gurkmejan.

Ska ta ett litet exempel (hehe), Nicco skulle visa en låt på youtube, I got the power. Hon plockar in vår dator på köksbordet (vi, hon och jag, sitter där och äter frukost) hon fipplar igång låten, och i exakt samma sekund som första låtraden ska spelas upp, vilken nu är just ”I got the power” så vänder jag mig mot datorn och sveper med handen mot dataskärmen, och datorn säger bye bye och slocknar.

Jag skrattar högt och upprepar: I got the power, och då… startar datorn om igen. Förklaring på detta tack :)

Lite kraft och styrka kanske vi behöver extra av idag, då vi ska urnsätta pappa. Som jag har förstått det så brukar dom inte göra det under vintern, om man nu inte, som mamma, ringde dit och bad om att få göra bort det nu. Hon tycker, precis som vi, att det skulle vara skönt med ett avslut, och inte behöva vänta till i maj och då, riva upp allt igen.

Pappa, som så grymt rycktes ifrån oss och inte nog med olyckan i sig, utan allt som blev efteråt, allt hopp och all förtvivlan. Det är jobbigt då man tänker på honom och just det där att man vet, att man aldrig kommer att se honom komma och gå därute igen, men genom oss, vi som kände honom så kommer han ju att leva kvar i minnena och på så sätt kommer vi ju alla en dag att vara odödliga.

Vi sätter våra spår på jorden och i dom människor vi möter under en livstid, vissa av dessa människor kan vara en del av den man blir, något man hör eller säger blir en del av en själv och så bygger vi upp oss från det vi är små till vi blir äldre…visare… och förhoppningsvis klokare, inte alla gånger det stämmer men i dom flesta fall. Och att lära sig att uppskatta livet är nog det svåraste av allt, men när man kommit dit så behöver man inget mer, då kan man njuta av livets goda.

Fotograf: Theresé Hällsten

Önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: gurkmeja Maria Lundmark Hällsten superkrafter I got the power Nicco pappa urnsätta mamma styrka klokare visare livet

Jag stack till Malå

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 10 februari 2013 klockan 09:01,

Nu har jag varit en sväng till Malå… med Camaron, jojomensan, det är ju vidunderligt när drömmar kan ge en, resor på det där sättet. Jag skulle av någon outgrundlig anledning köra Camaron dit upp och Åke skulle komma med bussen sedan.

Jag satt full munderad med hjälm och hela rasket, till saken kan också tilläggas att den bilen INTE, är utrustad med någon speciellt skön komfort, bullrig och stel, så det var ingen drömresa precis. Väl framme i Malå, så stannade jag av bilen en stund, och när jag skulle starta var det tji i någonting att få igång den.

Då kom mamma förbi och sa: Men ring pappa, han kan komma och hämta dig. Nej, sa jag, jag vill ju ha dit bilen också. Fick äntligen igång den men när jag skulle svänga in på kokträskvägen, då vi har drygt en mil kvar till stugan, så var den avstängd, man skulle måsta köra över Storuman, för att ta sig dit, och det kan jag tala om för er, är inte närmaste vägen :)

Och helt plötsligt var jag och Tina på Victorias konditori och skulle köpa en citronkladdkaka, hon som jobbade där stod och höll på med en franska av något slag, jag frågade vad det var och hon svarade att det var ett GI bröd, du kanske vill köpa det, sa hon. Javisst, det kan jag göra, sa jag. Men du ska veta att det är jättedåligt, sa hon… för det är glutenfritt, usch…menar du, fortsatte hon, att du äter pedagogisk mat? Ja… nu vaknade jag och då undrar man ju vart man fått allt ifrån.

Vi har snackat mycket om att vara just pedagogisk, och ibland är ju det nödvändigt. Camaron ska vi ha ut från garaget eftersom Åke ska ner i garagekällaren och ta fram en spark som han lovat bort till syrran, Malå, däremot, vet jag inte om det varit uppe på tapeten, däremot Victorias, för där har nämligen jag och Tina bokat in oss, på en citronkladdkaka, på min belöningsdag om en vecka, drygt, haha…

Åke påbörjade snickeriet däruppe i hallen igår, och fick upp dörrfodret, själv hade jag storstädning på toaletten, och utrens av sånt där som inte blivit använt på nåt år, nagellack som torkat, och som vanligt ger det ena det andra så jag fick fortsätta med alla smycken som låg därinne, puh!!! Men det blev bra i alla fall och det var huvudsaken.

Jo, jag gick en promenad i snålblåsten, bort till ÖoB också, egentligen för att köpa tösalt och det var det enda jag INTE hade med mig hem :) Men inte för att jag glömt bort det utan för att jag inte hittade det. En ny sophink till toan blev det, en röd och med en storlek större än den vi hade, godis till Åke och Nicco, och godis till katterna. Det var lördagen det. Hoppas ni får en fin söndag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Camaro Camaron pappa bilen Åke bussen ÖoB tösalt godis Nicco katterna

Det ena ger det andra, ger det tredje

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 07 februari 2013 klockan 07:30,

Jag skjutsade upp mamma på lasarettet igår och medan hon var där så hade jag bjudit in mig själv på en kaffe hos Ullis, som så påpassligt bor alldeles i närheten där. Vi hann prata en del, och hon har som vanligt så mycket klokt att säga att man egentligen skulle ha med sig ett anteckningsblock :)

Vi är nog inne på samma linjer, för det mesta, men vi uttrycker oss kanske lite annorlunda, men det är kul då man kommer fram till samma sak, och medan en berättar en sak så öppnas ögonen på den andre, och så kan man fortsätta i evigheter. Tänk, en vecka tillsammans och då hade VI, löst världsfreden, jojo.

Nicco smsade och undrade om jag kunde plocka upp henne efter skolan så då gjorde jag det och vi åkte direkt till Nordsjö design, istället för hem, och beställde tapeter och färg, dit upp till Niccos hall. Den har ju blivit ett långtgående projekt då den legat på is, i omgångar. Pappa gjorde ju nya dörrfoder och dom har nu legat på golvet i köket däruppe, sedan vi hämtade hem dom, i augusti.

Och nu, med en hund i antågande så tyckte jag att det kanske var dags att avsluta det vi påbörjat. Och inte nog med det nu då. Mamma skickade en mask med mig hem, för 2 veckor sedan. Och undrade om det kunde vara något för Nicco. Hon i sin tur tyckte om masken men inte färgen, och jag tyckte naturligtvis om färgerna jag, men inte nödvändigtvis maskens utseende.

Sedan har den legat på hallbyrån och jag har gått runt med den för att se vart dem kunde passa in, och sååå… för 3 dagar sedan så hade jag tänkt klart. Det skulle upp nya gardiner i vårt lilla hallfönster och masken ska hänga bredvid. Men att hitta ett tyg i dom färgerna var inte lätt, men på nätet efter en del surfande så fanns det plötsligt där.

Så här ser masken ut:

Och det här är tyget:

Men jag stoppade inte där jag, nu ville jag ha en fondtapet i hallen också, för att lyfta fönstret lite, så dom hittade vi också igår, och beställde. Min bild av dom tapeterna, som jag fått i huvudet, fanns dock inte att uppbringa, och jag frågade Camilla (en brorsdotter som nu råkar jobba där) om hon verkligen menade att jag beställt mitt gardintyg helt i onödan. Men vi hittade till slut en tapet som kommer att bli perfekt, Nicco föll för den, och jag fick ge mig, det blir ingen fondvägg som är röd, orange, gul och svart (utan blommor) det blir något annat. Och slutresultatet lär ni nog få se, sedan.

Så här ser tapeten ut, som Nicco ska ha däruppe, men inte i den färgen, utan det blir lila, och som fondvägg, ävriga väggar ska då målas:

Jag köpte en påse tuggummin för några dagar sedan, och dom här var verkligen tårdrypande starka:

Sa till Åke att ta ett igår, varför då, frågade han, jamen därför dom är ju ny, ser du ju. Ja, det är väl tur att dom är ny, svarade han, hade ju varit förjäkligt om dom sålt begagnade tuggummin. Moahaha… han tyckte förövrigt också, att dom var snäppet starkare än man förväntat sig. Ha en fin dag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten mamma. lasarettet Ullis världsfreden Nicco tapeter hall fondvägg Nordsjö design dörrfoder pappa tuggummi Åke

Kan sandpapper vara lösningen?

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 05 januari 2013 klockan 10:14,

Jag skrev ju det då vi hade pappas begravning, att det är ju egentligen synd, att man träffas så här på minnesstunder efter en som avlidit, och det är ju för det mesta jätte trevligt. Man träffar människor man inte sett på år och dar och som man inte håller någon direkt kontakt med, och man vet, att den man är där för att minnas, också hade velat deltaga i levande livet och inte bara andligt.

Men då har vi det där med vem som skulle orka samordna något liknande, vart skulle man komma överens om att träffas, många bor ju på andra platser i världen. Vem skulle kolla att tiden och platsen passar flertalet, och hur skulle man få det att gå ihop, i slutändan.

Nja, då blir det nog övermäktigt, ingen har tid, fantasi eller kreativitet att utföra det, och allting fallerar. Minnesstunden efter Åkes moster var på Vingen, eller hotell Vännäs, som det så vackert heter idag, och det var en trevlig stund, mycket prat och sorl, och mysig omgivning, så tiden gick fort och plötsligt var det dags att åka hem och fundera om man verkligen skulle behöva fixa någon middag.

Mamma ringde och undrade om jag kunde komma och hålla henne sällskap på kvällen så jag åkte upp dit efter att ha snabbätit ett litet grillspett. Och jag blev väl där till halv tio, någonting.

Sen, då det blev dags att kvälla, så lyckades Maria med det mest otroliga konststycket att halka på köksgolvet (hon var barfota, och Nicco har frågat flera gånger tidigare hur fasen hon lyckas slira och halka hela tiden), ja, jag vet inte jag heller, hur man lyckas med det, men det gick, jag lovar.

Jag skulle valla in katterna och få ner dom i källaren, och det gick precis som det alltid brukar gå, Enya är det inga problem med, men Eloise hon går in i köket och när du vänder ryggen till så försöker hon smita in i tv rummet igen, och det var exakt så hon gjorde igår också.

Jag tvärvände och skulle sätta upp foten för att hindra henne att gå tillbaka, och när jag gör det så flätter den andra foten upp och jag landar obönhörligen på svanskotan, utan att hinna ta emot mig med armar eller annat… det var inte skönt.

Det gjorde till och med så ont att jag inte fick fram ett ljud utan jag låg bara där och försökte kolla om jag skulle kunna röra på mig eller inte. Enya kom upp från källaren igen och nosade mig i håret, hon undrade förmodligen om jag hittat på någon ny lek. Eloise satt som en stenstod i tv rummet och gluttade.

Nå, jag tog mig upp, och katterna gick ner i källaren, men jag visste att detta skulle jag förmodligen få känna av ordentligt, och oh ja, det gör jag. Jag kunde inte ligga på rygg och inte är det skönt att sitta eller försöka ställa sig upp heller… så går det, när man har halkiga fötter, får väl klistra dit nå sandpapper under hälarna så det inte händer igen då :)

Och en sån där händelse har jag ju skrivit om tidigare, då jag halkade genom hela köket, fast då stod jag ju kvar på fötterna, och drämde in kaffekoppen i dörrlisten, och Eloise låg därunder och väntade på att bli insläppt i tv rummet men hon försvann ju som en oljad blixt då jag kom farande. Mjo, så man skulle ju kunna tro att man hade lärt sig nåt, men icket.

Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: pappa begravning minnesstund. Maria Lundmark Hällsten släkt Vingen hotell Vännäs Enya Eloise katterna sandpapper Nicco

Traditioner ändras och nya tar vid

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 24 december 2012 klockan 09:23,

Ja vad annat kan man tänka på än gamla julaftnar man firat genom alla åren, en dag som denna. Då man var liten var man uppe i Malå hos farmor och farfar, där fick vi barn, inget traditionellt julbord, det var det ingen av oss som ville ha, utan farmor fixade renskav och pommes frites eller så fick vi köttbullar. Vilken lyx!

Jullovsmorgnarna med te och nygräddat tunnbröd ihoprullade med enbart smör, och en knastrande eld bakom ryggen, det var tider det.

Men med tiden så ändras ju traditionerna, vilket man aldrig trodde då man var liten, vissa generationer finns inte mer och vi växer upp och bildar nya. Idag är jag så glad att vi bor där vi bor, jag vill inte fira julen någon annanstans än här hemma, det är så mysigt.

Men vi har ingen renskav och pommes på julbordet, utan här blir det skinkan, kalvsyltan, prinskorven, rödbetssalladen och säkert ett kokt ägg eller två. Och julmust i glasen och tunnbröd till alltihop.

Anders sa till Theresé, innan dom åkte upp hit att nu hade vi allihop ansvaret att få Sally att tro på tomten… och det ska hon göra ända fram till hon blir 15 år, jojo, det kan bli tufft. I år, kan vi ju kanske lyckas med det, problemet är att bi inte har någon tomtemask, vi letade i alla vinklar och vrår igår, men förgäves.

Inte ens ÖoB kunde erbjuda något i den vägen. Jag letade i källaren och hittade allt annat än det jag var på jakt efter, bland annat en oöppnad Läkerolask kan ni tänka er, hur kan jag ha lyckats gömma undan och glömma bort den :)

Jaja, vi tror nu att vi ska kunna få ihop nåt som hon kanske blir bortkollrad av. Vi får se. När min pappa och hans syskon var små, och klättrade efter väggen, tog min farmor, resolut tomtemasken, satte den på sopkvasten och ställde upp den där ute i mörkret, och visade den för dom uppspelta barnen som då genast varvade ner… åtminstone någon minut eller två.

Nicco tror ju icket på tomten, möjligtvis skumtomtar då, så vi har inte haft någon tomte på några år, men nu så skulle vi ju haft en på lager.

Avslutar denna lilla blogg med att önska er alla en riktigt God Jul och hoppas ni alla får åtminstone en klapp och god mat att njuta av.

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten jul farmor Malå farfar pappa granen God Jul Nicco

Tandakuten, jojmensan.

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 20 december 2012 klockan 08:26,

Jo, försäkringskassan ringde upp igår, men inte efter 16 minuter utan efter 30, så jag var precis på väg in till vårdcentralen. Jag fick då säga till att jag ville friskskrivas från och med i tisdags, så jag inte blir återbetalningsskyldig på något sätt, och det tackade hon för.

Sjukgymnasten gick igenom ett litet program jag ska köra, får se nu om det blir 2 dagar i veckan och sedan 3, eller hur jag lägger upp det, beror lite på hur jag jobbar och vad annat jag ska göra. Skrev upp mig för att träna imorgon, och det höll på stupa med en gång.

Jag fick nämligen ringa till tandakuten, har ni hört att det finns något som heter det? Egentligen så är det så att jag bet sönder en tand, under tiden pappa låg på lasarettet. Det har inte ramlat bort någon bit, men det gör ont då jag tuggar på den och jag ser att det är en spricka rätt över.

Nu hade jag inte tid… just då det hände, att ringa till någon tandläkare, utan jag har låtit det vara, vilket jag vet är dumt, men det har inte känts som om jag kunnat pressa in den tiden någonstans, men så igår, tog jag mig i kragen och ringde dit jag brukar gå.

Hon gav mig en tid i februari, och det tyckte jag lät liiite långt borta, så jag sa att jag hade en tand som jag inte kunde använda och då tipsade hon om just den här tandakuten. Ringde dit och får alltså komma imorgon. Hade fått komma redan idag, men halv tre och då jobbar jag ju, så det gick inte.

Ni håller på vara gamla, sa Nicco, då jag berättade vart jag ska imorgon, om nu tänder är ett mått på ålder… ja kanske, fast jag har ju sagt det förut och kan säga det igen, lite beror det ju på anlagen man har, mina tänder är ju gjorda av marsipan och då pallar dom inte mycket :)

En gång i tiden levde vi ju inte längre än ca 40 år, så våra tänder är inte gjorda att hålla i 100, och det kan man ju förstå. Kommer du ihåg tandläkaren vi gick till, frågade jag Nicco, hon var utländsk, möjligtvis från Ryssland eller nåt liknande ställe och hon blev jättestressad över att Nicco var livrädd för tandläkaren, något hon var då hon var liten.

Näpp, Nicco kom inte ihåg det och det var inte så konstigt kanske, jag tror inte hon var äldre än 3-4 år, och hade nåt litet hål som dom inte behövde borra i, men rengjorde och sedan skulle fyllningen dit.

Nicco grinade och skrek, om vartannat, och jag fick sitta och hålla i henne. Till slut brann nog någon ledning av för denna tandläkare, då hon håller fram verktyget med lagningen på spetsen till mig, och säger att jag ska sätta dit fyllningen!!! Say what??? Nähä du sa jag, jag är väl ingen tandläkare heller. Och det hela slutade med att vi fick åka hem med outrättat ärende och nästa sväng hade vi fått byta till en ”riktig” barntandläkare.

Och i och med bytet så fick Nicco, inför varje besök, ta en dos med lugnade så hon var så glad och pratsam då vi åkte hem från tandläkaren, och sedan försvann skräcken över dom, ja, vad var det för sak. Hoppas ni får en bra torsdag… nu så här, dan före dan, före dan före dan före dopparedagen!

Kommentarer: 0 Etiketter: Försäkringskassan Maria Lundmark Hällsten sjukgymnasten tandläkaren tandakuten pappa lasarettet Nicco lagning doppredagen

Schysst service, eller... inte

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 08 december 2012 klockan 09:06,

Jag fick ringa till Coop i tisdags, angående pappas konto, som han stod skriven för men som mamma hade ett kort kopplat till. Vi förde över 10 000kr på det kontot, och när pappa sedan dog, så gjordes en utbetalning på 13 500kr. För det första stod det inte vem som gjort utbetalningen, men vi fattade efter ett tag att det kom från Coop.

Men han hade mer pengar där, på medlemskontot ska det finnas mellan 9-10 000kr, och dom pengarna ska väl också utbetalas?

Nu funkade inte längre mammas kort utan hon fick lov att beställa ett nytt, samt, att hon från början blev lovad att medlemskapet skulle skrivas över på henne. Ett kort kom, men ingen kod, och nu skulle hon inte heller få skrivas över utan hon skulle betala för det.

På Coop, fattade hon inte vad jag pratade om… först sa hon att man INTE skulle blanda ihop medlemskontot med kortkontot, nä, ok, så långt var jag med, alltså bör ju utbetalningen gälla kortkontot, men då saknas det fortfarande pengar sa jag. Och där begrep hon ingenting. Sedan har det inte skickats ett kontoutdrag heller på två månader, och det förklarade hon med att det blivit handlat för lite, men då jag påpekade att det saknades pengar så sa hon att då måste ju mamma ha handlat upp dom slantarna…hm, först har hon alltså handlat för lite och sedan ska hon alltså ha handlat upp för flera tusen, jodå.

Sedan sa jag, har hon fortfarande inte fått någon kod, och nu blev det tvärnit. Det där kan jag inte tala med dig om, då måste jag prata med kontoinnehavaren. Ja, sa jag, varsågod, hon sitter här, så gav jag mamma luren. Och det där retar mig så fruktansvärt, HUR kan den människan veta att det är kontoinnehavaren dom pratar med???

Nå, dom skulle skicka kontoutdrag till henne och koden kunde ta flera veckor innan den kom. Att medlemskapet skulle skrivas över var INGET, någon kunde ha lovat från deras sida (alltså hittade mamma på en liten lögn, eller vad menar hon), och dom 9-10 000 kronorna som fortfarande saknas, fick vi inte veta mer om. Schysst service… eller inte.

Jag pimpade tv rummet igår kväll, haha… inte ens Nicco såg det, hon som ser alla detaljer. Ser ni?

Önskar er alla en fin lördag!

En liten fråga bara, kan det kallas talang då Åke kan nysa då han står ute i köket och få ljus i tv rummet att fladdra? Inte konstigt då att den stackars pojken som stod härutanför då han öppnade dörren och nös, samtidigt, blev rädd för hunden, som han trodde att vi hade moahahaa…

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Coop mamma pappa kort medlemskort medlemskonto pengar kontoinnehavaren Nicco Åke detaljer

Vad gjorde vi där???

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 04 december 2012 klockan 08:20,

Igår var vi på bouppteckning, och jag kan för mitt liv inte begripa vad vi gjorde där? Vi är fyra syskon, inga särkullebarn, och min mamma var gift med pappa, så varför ska vi måsta sitta med på ett sånt där möte där det ska tas upp skulder och tillgångar? Mamma ärver ju allt, that’s it, jag förstår inte?

Lillebrorsan som bor i Stockholm, kunde av förståeliga skäl inte närvara, men en fullmakt med hans underskrift skulle då tas med… jaha, och varför då? Vi skrev inte under på några papper eller dylikt, så detta blir för mig att enda stort frågetecken. Snacka om att dom tjorvar till det.

Jag begriper att en bouppteckning ska göras för att alla konton och såna saker ska få ett avslut, och det är ju jättebra, ändå ska det tilläggas att det inte alltid funkar. Vi får än idag brev adresserade till svärfar, och nu senast var det en faktura på sophämtningen för stugan i Kittelfjäll, som vi förövrigt sålde, för 1½ år sedan, jodå.

I och med att ingen arvskatt finns längre, så är detta bara slöseri med tid… sedan att saker ska skrivas över på den som ärver allting, är ju en sak, och att det ska kollas upp så inga testamenten är skrivna, det är en annan sak, men nog kan väl det göras utan vår närvaro… näpp, tydligen inte.

Jaja, nu är då det gjort, så får vi se hur lång tid det nu tar innan papperen är skickade till höger och vänster, underskrivna, stämplade och klara.

Nicco fick sin julklapp igår också, vi åkte upp på MediaMarkt och köpte henne en mobiltelefon då hennes gamla fått halvsidesförlamning och bara fungerade på halva sidan… så att säga. Och detta kom sig av att hon tappat den i backen, jodå… kunde man ju ha räknat ut. Men nu har hon också fått veta att tappar hon denna i marken så behöver hon inte komma hem och tala om det, för då är hon utan.

Vi investerade också i ett par brandvarnare, även fast vi hittade två fungerande här i huset, en i hallen och en i matrummet, men däruppe sitter det nog ingen, och som dom säger, det är en billig livförsäkring, man vet aldrig vad som kan hända. Och även om man är hur noga som helst med ljus och annat, så kan man ju missa någon gång.

Idag ska jag till läkaren, och höra vad han kan tala om för mig… typ, eller om det är jag som får berätta för honom, det har hänt det med. Nu har jag dessutom listat om mig, jag blev nämligen less på att alltid få höra att det kunde bero på vad som helst, hur kul är det på en skala. Även om vissa saker kanske inte går att åtgärda, så vill man ju väldigt gärna veta vad det är för fel man har, inget konstigt med det, tycker jag.

Önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten bouppteckning mamma pappa gift barn syskon ärver testamente tillgångar skulder frågetecken??? brandvarnare försäkring MediaMarkt Nicco julklapp mobil matrummet läkare less listat om

Mitt rätta element, var...

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 16 november 2012 klockan 07:45,

På den lilla släktmiddagen vi hade så träffade jag en kusin som jag inte sett på säkert 14 år, han undrade om jag fortfarande var det vattendjur jag varit som barn, då jag låg i sjön i timtal, och bara njöt. Mamma skickade ut spanare med jämna mellanrum för att kolla så jag inte hade drunknat och jag visste att dom andra skulle komma tillbaka i sinom tid, och bada igen, och det gjorde dom också.

Men svaret på frågan blev nej, jag har inte badat i sjön på flera år… huvva, det är alldeles för kallt. Och då kan man ju undra, är det så att man faktiskt blir mer av en badkruka, då man blir äldre? Jag vet att mina föräldrar, dom badade högst ovilligt, och mamma doppade aldrig huvudet, medan vi plaskade på och tyckte att det var huuur varmt som helst, men var det verkligen det, hm…

Dagen efter släktmiddagen, så träffade jag en kvinna som var gift med en morbror till mamma, hon har också stuga på udden i Malå, och då hon skulle komma på vem jag var och till slut gjorde hon det, så var det första minnet hon hade, då jag paddlade ut i deras sons lilla gummibåt, pappan stod och filmade, jag hade en tablettask i näven, och vips, så hade hela båten tippat. Maria for med skallen under vattenytan, men den lilla handen med tablettasken stack rätt upp från vattenytan.

Och då Maria själv kom upp från vattnet så ropade hon glatt : JAPP!!! Jag klarade asken! Pappan var nog mest förskräckt i början och trodde väl att jag skulle ha blivit rädd eller nåt sånt, men inte är väl ett vattendjur rädd för vatten, heller, jag var verkligen i mitt rätta element.

Jag och kusin Anna, simmade över sjön en gång, nu vet jag inte hur långt det kan vara… kanske 500 meter, vi var på andra sidan sjön med våra familjer, på en fin liten badstrand, och givtevis så blev vi less på att sitta på samma fläck så vi ville tillbaka till stugan, men det ville minsann ingen annan.

Nämen då simmar vi hem då, tyckte vi, och började så smått simma utåt. Då fick våra föräldrar kalla fötter och skickade med en hjälpbåt, med kusin Johan vid årorna. Han rodde bredvid hela vägen över, så att vi inte skulle få kramp eller nåt annat, jag kommer ihåg att det enbart var ytvattnet som var varmt, stack du ner fötterna en bit i djupet så var det som isvatten. Men skam den som ger sig, över och hem kom vi… och kände oss förmodligen, oövervinnerliga.

Idag skulle jag aldrig ens komma på tanken, att simma ut i sjövattnet, jag ryser och fryser av att enbart måla upp en bild för mitt inre, hur jag går ut i vattnet, konstigt, man måste ha varit mer varmblodig då man var yngre, eller var man bara mer dåraktig :)

Önskar er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: kusin Anna kusin Johan Maria Lundmark Hällsten vatten sjön mamma pappa spanare båt isvatten gummibåt tablettask morbror årorna

Snart brister det...

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 13 november 2012 klockan 10:18,

Jag undrar just jag… om jag ska söka remiss till urologen, för något påhittat urinvägsbesvär, för då kanske jag blir inskriven på kirurgen, vilka är dom jag egentligen vill komma i kontakt med, men vis av erfarenhet, så slutar väl det helst med att ortopeden tar över, hm… vad gör man då?

Jag sjukskrev nämligen pappa, andra dagen efter hans olycka, och nu är det 4 veckors sjukskrivning som han faktiskt hade rätt till, som jag ansökt om. Men ett sjukintyg måste ju bifogas. Inga problem, sa dom på IVA, då han låg där, ett intyg skickas elektroniskt, så det skulle vi inte behöva tänka på.

Men det var vi visst tvungen att göra, då vi efter 6 veckor fick ett brev från försäkringskassan som efterlyste ett intyg. Jag ringde upp kirurgen, där han faktiskt först blev inskriven, och det tog ett tag innan jag kunde förklara, så hon begrep, vad jag ville ha, men det skulle hon prata med en läkare om. Skynda på, sa jag, vi har till den 3/11 på oss, sedan avskriver dom ansökan.

En vecka passerade, inget intyg… jag ringde upp igen, och hon kom ihåg att hon talat med mig. Jag förklarade ännu en gång vad vi ville ha, och ifrågasatte, hur svårt det skulle vara att få fram ett datum för hans inskrivning. Ja, hon skulle prata med en läkare.

Ännu en vecka senare och ingenting nytt, jag ringde återigen upp, i förra veckan, hon började med att be så hemskt mycket om ursäkt och hon förstod inte varför inget intyg var utfärdat, men hon skulle genast gå och prata med läkaren. JA, sa jag, lätt irriterad, och om dom har såna problem och inte vet hur man gör, skriv då på lappen att dom tar kontakt med D** M******* på ortopeden, det var han som tog över efter kirurgen, han kanske kan förklara hur man ska gå tillväga.

Nu har det gått en vecka till... snart och inget intyg. Jag har för fjärde gången ringt och bokat en återuppringningstid på kirurgen, har något nåt tips, om vad jag nu ska säga? Eller ska jag dumförklara någon… kan inte påstå att jag inte har lust till det, men jag brukar kunna hålla mig sansad, men snart kommer det att brista.

Den 3/11, har vi förövrigt passerat för 10 dagar sedan…

Kommentarer: 0 Etiketter: NUS IVA Kirurgen Umeå ortopeden försäkringskassan pappa intyg

Inget är förgäves

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 10 november 2012 klockan 08:21,

Det var snudd på fullsatt i kyrkan igår, många som kommit långväga ifrån, vissa man aldrig sett förut och andra som fanns i pappas närhet, släkt och vänner. Det var ett fint farväl trots att en begravning aldrig är lättsam, allting blir så påtagligt… han kommer aldrig tillbaka, och det är bara att acceptera.

På minnesstunden, efteråt, var vi ungefär 60 personer, det var trevligt, ett jämnt sorl från alla som satt och pratade, och då slog det mig, vad tråkigt att han inte fick vara med på detta. Varför ska det nästan alltid behöva hända något för att man ska samlas?

Precis som detta med alla blommor, vem har glädje av dom idag… varför inte ge blomman medan man lever och kan ha glädje av den. Prästen sa i alla fall något tänkvärt… ja, hon sa väl massor, men just en sak, som fastnade. Att någons död inte är förgäves, och det är ju olika men vi hade valt en fond som heter VI-skogen, och där planteras skog, där den skövlats, främst i regnskogen men även på andra ställen runt jorden, där dom gått fram på ett hänsynslöst sätt.

Så genom pappas bortgång så har det ändå gett liv någon annanstans på jorden, och detta är ju även det, ett sätt att leva kvar, och att inget var förgäves, om än olyckligt.

Annars gjorde vi inget speciellt igår kväll, vi var nog allihop, rätt så trötta, och det är väl inte så konstigt, så vi gjorde en rätt så tidig kväll.

Sen vaknade jag vid två tiden… kikade på klockan men den var svart. Tittade på Åkes klocka, den var lika svart. Klev upp, kylskåpet var svart… ja alltihop. Tittade ut men där lyste minsann lyktstolparna så inte var det strömavbrott på Västerslätt utan det var tydligen den omskrivna Bermuda triangeln, där det blev strömlöst så där lokalt, just i hela vårt hus.

Väckte upp Åke som gjorde felsökning, han gick ner i källaren och kollade elskåpet, slog igång strömmen, men säkringarna utlöste lika snabbt. Han kom upp igen och då kom jag på en liten sak, som kunde vara den felande länken. När jag kom hem igår, så lade jag inte bort sladd dosan som jag använder till motorvärmaren, utan den låg helt öppet ute, nedanför bron, och med tanke på snön som kom igår kväll… kanske det inte var så smart att ha den liggandes där.

Han gick ut och drog ut kontakten, ner i källaren igen och mycket riktigt, där var felet, och nu fungerade strömmen igen. Japp, nu fanns det ju ett svar på problemet, men även detta kan skyllas på…tadaaa… Maria ”Bermuda” Hällsten.

Idag har vi tänkt oss en sväng till antikaffären i Rödåsel, och sen får vi se vad det blir. Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: pappa farväl prästen VI-skogen skog träd samlas Maria "Bermuda" Hällsten Åke strömlöst

HALLLÅÅÅ!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 30 oktober 2012 klockan 06:21,

Det tar ett tag att lära sig sin nya mobil… jag hade slagit av volymen då vi satt på begravningsbyrån igår, och givetvis, precis som vanligt, så glömde jag bort att sätta på ljudet igen.

Då jag sedan stod och höll på med maten som bäst såg jag att det lyste på mobilen, frågade Åke som stod bredvid den om han kunde se om det var ett sms på inkommande. Nä, det ringer sa han och gav mig luren samtidigt som han sa att han svarat, jag såg bara att det stod meddelande så jag tvivlade på att det var någon där, men sa ändå HALLLÅÅÅÅ!!!

Och inte trodde jag att jag skulle få något svar, men det fick jag. En röst som sa att han sökte Maria Lundmark Hällsten och denna röst trodde jag tillhörde min lillebror, ja, det lät exakt som honom. Jaha, svarade jag, det är ju jag det. Mhum, sa rösten, så du är Maria Hällsten? Ja, sa jag och lät säkert lite små spydig, vi har ju träffats vid förut… angående er dotter Niccolina, fortsatte mannen, och då gick det upp ett ljus, ojdå, det var inte min lillebror, utan en läkare.

Hahaa… jag var tvungen att förklara för honom vem jag trodde att det var och att jag inte kunde begripa vad brorsan höll på med, han lät ju drogad då han inte verkade fatta vem han talade med, jojo, så kan det gå :)

Det väntade även några blommor då jag kom hem, och det var från ”Kul-Janne” och Ingegerd, jättefina, och jag som älskar dom där blå sakerna, jag vet inte vad dom heter, men har alltid tyckt att dom ser så fina ut… och så fick vi en sån, kunde ju inte bli bättre, tack för dom!

Nu är då datum bestämt för begravningen, det blir fredagen den 9/11, och vi ska vara i Maria kyrkan. Nekrologen eller minnesrunan har jag skrivit färdig och skickat in, och nu återstår det att se om jag får tillbaka den med bannor om att jag skrivit fel någonstans.

Mamma och Emma upptäckte då två fel, då jag först skrev att min pappa träffat sin andra, äkta hälft, och det kunde tolkas som om han hunnit med en fru innan mamma, och det stämmer ju inte riktigt, och jag tänkte nog att det skulle låta som om han var halv innan han träffade henne… nå, sen hade han inte hunnit ta lastbilskörkortet klart, men det var påbörjat, jaja, såna där små saker. Men nu ska det väl inte vara nåt annat… tror jag.

Och med det avslutar jag dagens bloggande då jag måste hinna äta frukost innan jobbet. Önskar er alla en fin tisdag.

Kommentarer: 0 Etiketter: mobilen begravningsbyrån Åke Nicco läkare Maria Lundmark Hällsten blommor "Kul-Janne" Ingegerd nekrolog minnesruna mamma pappa

Centralt och bra

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 29 oktober 2012 klockan 06:15,

Jag och Nicco åkte upp på MediaMarkt igår och lämnade in hennes kamera, som inte vill funka. Garantin har naturligtvis gått ut men dom kunde göra en felsökning utan att det skulle kosta något, så vi får veta vad det kommer att gå på, innan man bestämmer om det är lönt att laga den. Det var ju bra, annars är man ju mest van vid att det kostar några hundralappar, att bara få veta, och det kan ju vara surt, även fast man fattar att dom som gör arbetet vill ha betalt för det.

Efter lunchen åkte vi och kollade in gravplatsen där jag och Åke tänkt ligga, den dagen det är dags. Vi har ju fått brev om att stenen måste förankras på något sätt, och det kommer att kosta mellan 600 upp till 2400:- att få det gjort. Men det är väl bara att betala och se glad ut, om man vill ha kvar platsen.

Och den känns ju central och bra… med närheten till stan… men inget spring ute på nätterna, nejdå, vi ska vara skötsamma.

Hon kunde inte låta bli :)

Stenen måste rengöras, men jag vet inte hur man tar bort sån där mossa, som sitter där, någon här som har tips?

Jag införskaffade en ny hårspray och den här hade väl lite lustig text på sig:

Vadå push up… jag är ledsen men jag förstår det inte, vad har push up effekt med hårspray att göra. Kommer det bara att säga *Fooofff* så står håret rätt upp, eller… kanske inte törs använda den där sprayen, trots allt :)

Arbete idag, därav den tidiga timmen, Åke ska ut på besiktningen och sätta fast batterierna så kanske han får bussen besiktad idag, håller en tumme för det. Och efter jobbet blir det ett möte på begravningsbyrån så vi får veta vilken dag det kommer att bli av, och hur upplägget blir med allt det andra. Jag totade ihop en nekrolog igår, om pappa, som ska in i VK, och kanske Norran, vi får se. Fast först ska den få klartecken av mamma, förstås. Önskar er alla en fin måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: MediaMarkt kamera felsökning garanti Nicco gravplats sten förankrad hårspray nekrolog begravningsbyrå mamma pappa VK. norran

Häck/häckar

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 22 oktober 2012 klockan 07:32,

Det blev snack om häckar igår, ja, inte häckar som ni kanske tänker på, utan sådana som vissa har runt tomten, eller som vi har, en rak sak på baksidan av huset, som gränsar till grannen.

Våra andra grannar, på kortsidan av huset och på andra sidan gatan, dom har en hög häck på två sidor och i slutet av sommaren skulle denna häck klippas ner en bit. Grannen hade plockat fram stege och den elektriska häcksaxen och var med andra ord, väl förberedd.

Vi satt här ute och fikade, mamma och pappa var här och hälsade på och vi surrade på och hade grannen i ögonvrån. När han så hade arbetata sig fram till hörnet och försvann på andra sidan, kom en annan granne gående med hunden, han ville minsann spela den häckklippande grannen ett spratt. Han smög fram till sladd dosan och slet ut sladden.

Väntade så där lagom länge till grannen var på väg ner från stegen innan han satte tillbaka den igen. Och så där höll han på, säkert en tio gånger, och grannen började ropa på frun och ville ha hjälp med den våldsamt dåliga häcksaxen. Hahaa… vi fick oss ett gott skratt och även han, då han upptäckte vem som stört honom i hans arbete.

På tal om arbete så skulle jag enligt gamla schemat, ha jobbat idag, men nu är det ändrat så det blir imorgon istället, rätt så bra, då har man ju en helg som blir en dag längre.

Åke fixade dit glaset på Niccos balkongdörr igår, och det var ju tur, med tanke på vad som nu ligger på backen. Han städade även ur garaget, för titta vad som stod under presenningen härute:

Jojomensan en bil till. Så nu ska både Camaron och DKW:n få husera därinne i vinter. Ikväll ska jag få vinterdäcken på Jeepen, känns som om det är dags för det.

Jag och Nicco ska snart iväg på ett möte, sedan blir det att åka upp på lasarettet och hälsa på pappa. Jag drömde om honom igår natt, vi stod allihop runt hans sjukhussäng och tittade ner i den då han dök upp bakom ryggen på oss och kikade fram och frågade med ett leende på läpparna: Hur går det här då? Jag tittade bakåt, på honom och sa: så där kan du väl inte säga, vad då hur går det???

Sen vaknade jag och tänkte ändå att själva uttrycket och leendet, var precis han, lite typiskt pappa, om man så säger.

Önskar er alla en fin måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: häck grannen stege sladd dosa mamma pappa Maria Lundmark Hällsten Åke Nicco balkongdörr Jeepen Camaro DKW garaget lasarettet sjukhussäng går det

Sovexperter

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 20 oktober 2012 klockan 09:49,

God morgon världen! Ja, jag kan säga god morgon för det var inte alltför längsedan vi klev upp, fantastiskt att få sova lite längre någon gång också.

Vi pratade lite om sömn igår, då vi satt på lasarettet. Emma har vanan att sitta uppe länge på kvällarna och det straffar sig då man har en tid att stiga upp på morgonen, så är det ju bara.

Själv har jag ju varit en jäkel på att kunna sova men… ju äldre man har blivit, desto tidigare har man stigit upp. Det hjälps inte, på något sätt känns det som om man inte ska slösa bort sin tid med att sova. Är det för att tiden går så fort, ju äldre man blir och då inser man också att en dag är det slut? Ja, jag vet inte jag.

Jag berättade i alla fall om en sommar, gissar att jag var i 13 årsåldern och min kusin Anna var 15. Vi var experter på att sova länge, till våra föräldrars förtret. Och det räckte ju inte med att sova länge, vi var ju uppe tills tuppen klev upp också, nästan. Vi cyklade en hel del, fram och tillbaka, längst ut på udden (ja detta var då uppe i stugan i Malå) och sedan ner till vägskälet, där vi snodde.

Udden är en kilometer lång, så det blev nog allt några kilomters trampande varje kväll. Denna kväll, filurade vi och ruvade på en liten hämnd. Vi fick ju aldrig sova hur länge vi ville och nu tyckte vi att det var vår tur att få nöjet att väcka upp mina föräldrar, och för att lyckas med det konststycket fattade vi ju att vi inte fick gå i säng.

Vi var vakna hela natten och sex på morgonen smög vi in på lon, där mamma och pappa låg och sussade. Vi öppnade kastrullskåpet, och började slamra med kastruller, vatten spilldes upp och makaronpaketet plockades fram.

Det var allt ett par yrvakna föräldrar som tittade fram under täcket och funderade vad som försiggick, mja, vi skulle äta frukost (hur nu makaroner kan kallas frukost, men flingpaketet hade ju inte levt om lika mycket) deklarerade vi och tyckte att vi fått vår hämnd.

Grejen var väl att mina föräldrar inte var några sjusovare så inte blev dom uppretade för att bli väckta inte, så där är väl ett typiskt exempel på hur synden straffade sig själv.

Vi var ju inte världens piggaste barn efter det, och fick nog allt en tidig kväll i säng, istället. Mission completed, but not successfully!

Ikväll får vi hit några bekantingar, familjerna Brändström/Franck och Jonssons, vi ska dela på en bilpåse, hade vi tänkt och kanske kanske, dricka lite till det :)

Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Ludnmark Hällsten sova sovmorgon kusin Anna pappa lasarettet Emma mamma föräldrar sängen tuppen kastruller makaroner flingpaket Brändström/Franck Jonssons bilpåse

Dissad och osynlig

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 19 oktober 2012 klockan 06:23,

Jag färdigställde en smörgåstårta igår, på jobbet, och vi hade som en lugnare dag med lite pyssel hemma, ja, förutom en snabb sväng upp på centrum då, men…

När jag lagat middagen skickade jag ett sms till Nicco och undrade om hon skulle äta hemma eller, och i så fall vilken tid. Det gick två minuter så fick jag till svar: Jag är hemma!

Ehhh, ok, jag kunde inte annat än skratta, att jag missat att hon var hemma, jag hann säga till Åke att nu känner hon sig nog både dissad och osynlig, så fick jag ett till sms, innehållande följande figur :(

Jaja, jag tyckte nog ändå att det var värre då jag skjutsade hem henne i Camaron, från Wheels, för 1 år sedan, samma sak då, jag lagade middag och skickade ett sms och undrade vart tusan hon höll hus… samma svar då: Jag är hemma… ju. Och då hade jag ju ändå haft henne i bilen hem :)

Hehee… ja inte har det med åldern att göra, eller… mjae.

Satt uppe hos pappa igår kväll och det är fortfarande samma misär, då det gäller ljudnivån, dom borrar fram till halvsju på kvällarna, och han får ligga och ha hörselproppar på sig.

Han är en kämpe, vår pappa, och dom på avdelningen håller med, för dom förstår inte heller att han fortfarande är med oss. Utan vatten, dropp och mat i nio dagar och han fortsätter oförtrutet att ticka på. Han hade en väldigt god fysik, efter att ha jobbat i skogen sedan han var 18 år, och det är säkerligen av den anledningen han fortfarande hänger med.

Så tråkigt att det blev så här, och jag VET, helt säkert, och det sa jag också efter vi fått höra om alla skador han ådrog sig, att han kommer att fixa det här, helt säkert. Jag kunde inte se att han inte skulle klara sig, men det var innan, dom kom fram till att han har omfattande hjärnskador, som följd av hjärtstillestånden han fick då dom hämtade honom från olycksplatsen.

Sammalagt 45 minuter… och då förstår man vilka skador han nu inte kommer att överleva. Det är anledningen till varför det blev som det blev. Fruktansvärt orättvist och svårt att ta till sig, men det är fortfarande som det är, en del av livet, vissa drabbas, andra inte.

Uppe på NIVA är det då i alla fall underbar personal som gör allt för att han ska ha det så bra som möjligt, och det är fler av dom som NUS behöver, seriöst. Engagerade människor som bryr sig och som har hjärtat på rätt ställe… tack till er alla som lägger ner er själ i det ni gör!

Nu måste jag snabba på om jag ska ha frukost innan jobbet. Önskar er en fin fredag.

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco Maria Lundmark Hällsten smörgåstårta hemma centrum osynlig Camaro Wheels middag sms pappa lasarettet NUS personal misär åldern

Före och efter

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 17 oktober 2012 klockan 08:01,

Det blev som fullt upp igår också. Jag hälsade ju på kusin Anna en sväng, som bor i en mycket annorlunda, fin lägenhet med utsikt över esplanaden och stan. Vi hann prata litegrann men tiden rann iväg så snabbt och rätt var det var så var jag tvungen att dra, *Allhjälpen skulle ju hit och tvätta fönstren.

Men dom var inte först hit, utan det svängde upp en annan bil och killen som plingade på ville installera en värmelufts pump i garaget. Och det fick han väl göra för mig, niemas problemas!

Känns otroligt bra att fönstren blev gjorda, det är ju inte bara det heller, utan man får dammtorka och snygga till sakerna man har stående där. Jag passade även på att byta färg i matrummet, jag blev så less på blått/vitt och snällt. NU går det i vinrött/grönt och svart istället… Jaja, och lite blått finns ju kvar.

Här får ni lite före och efter bilder:

Köksfönstret innan:

Efter:

Tv rummet innan:

Efter:

Matrummet innan:

och som det numer ser ut:

Och där borta i hörnet kanske ni noterar den vita step hyllan jag skrev att vi köpte för ett speciellt syfte, haha... jodå, det var till ett mycket speciellt syfte det:

När jag var klar med nedervåningens pysslande var det bara att fixa middag och sedan åkte vi upp till pappa. Inga direkta förändringar, utan det är bara en väntan.

Jag kände för några dagar sedan om man tar på metallen i hans säng, med väldigt lätta fingrar, så förnimmer man vibrationer, första gången ryckte jag tillbaka handen för det kändes som en stöt, men det var det inte. Mamma kände ingenting, hur än hon provade, men nu gör hon det. Även Emma kan känna det, men hon hade en teori om att det är så när man tar så försiktigt på metall.

Mm, jag vet inte jag, jag tror att det är något annat… till exempel en apparat han har som går till hans madrass (som han får ligga på för att undvika liggsår). Men man känner det inte om man lägger dit hela handen… skumt.

Mer hann jag inte göra igår, såg en stund på Ceasar Milan och sedan gick vi i säng. Jodå!

Vad dagen bjuder på idag… får vi se, det enda planerade är lasarettet men det brukar ändå bli full dag i slutändan. Önskar att ni får en bra sådan, det tänker jag då prova på att ha.

*Allhjälpen gör lite av varje, och jag har lagt ut en länk till deras hemsida, på min blogg... om ni känner för att leja bort lite hushålls sysslor... alltid kul att se när andra arbetar :)

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Allhjälpen fönstren luftvärme pump garaget Kusin Anna lägenhet stan esplanaden apparat pappa säng Ceasar Milan. slutändan

Småkusligt om än fascinerande

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 16 oktober 2012 klockan 06:39,

Wow vilken sovmorgon man fick, gluttade på klockan och såg att den var 01.26… men något stämde inte, den blinkade. Och då var man ju tvungen att titta på mobilen och då var klockan mer än så, den var 25 minuter i 6 och i och med denna lilla start av tankeverksamheten så var sömnen störd och det var bara att kliva upp.

Jag har kvar två fönster att tömma innan fönsterputsaren kommer så det var väl detsamma, då får jag väl göra bort det nu då. Inte blev det världens bästa väder att tvätta fönstren i heller, men å andra sidan, det hade kunnat vara bra idag men regn eller snö imorgon så vad spelar det för roll, huvudsaken är väl att det blir gjort.

Det blev så mycket att göra igår så jag hann inte ens med bastun, jag kom hem vid åtta och fortsatte med att städa undan däruppe. Jag har även hunnit testa torktumlaren, jojomensan och nu begriper jag inte hur vi hade kunnat vara utan en sån, så länge.

Men så undrar man också hur stackarn svärmora klarade sig utan… hon hängde ju mycket tvätt utomhus, på somrarna, men som det sett ut här under tiden vi varit boendes i huset, så har det yrt damm och smuts runt knutarna i och med alla byggen, så någon tvätt har man inte velat ha utomhus.

I stugan hänger man det utomhus… fråga morsan hur kul det var att plocka in dom vita lakanen, en halvskum julikväll och hon blev anfallen av en uggla (förövrigt andra gången i hennes liv som en uggla anfallit henne).

Tydligen kan ugglor anfalla det som är vitt och fladdrande, och den tyckte väl att det fladdrade väl mycket av dom där lakanen hon skulle plocka in, så den gjord en störtdykning mot henne, men tyckte nog att bytet kändes för stort.

Så när man var yngre och hade lite att göra däruppe i stugan så föreslog alltid mamma och pappa och man skulle ta ett vitt lakan och springa runt lite därute för att locka fram ugglorna, men jag tordes aldrig riktigt göra det, ugglor inger lite respekt… och upplevs även som lite småkusliga, om än fascinerande.

Nähä, ojdå, det var ju Enya, inte en uggla :)

Näpp, nu ska jag sluta surra och göra något istället, hoppas ni får en bra dag!

Kortet på Enya är taget av Theresé Hällsten och kortet på berguven, lånad från google.

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten tvätt torktumlare mamma pappa stugan ugglan lakan småkusliga bastun

Tjärad och doppad i skatdun

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 14 oktober 2012 klockan 08:01,

Nu har vi äntligen gjort slag i saken och införskaffat en torktumlare och ett frysskåp. Vi har ju faktiskt bott här i 1½ år och inte haft en torktumlare utan all tvätt har häng torkat. Hur kul är det på en skala då det tar 2 dagar innan ett par jeans har torkat.

Och inte bara det, betänk hur det ser ut då man har ett par svarta badhanddukar (som nu av förståeliga skäl är snudd på oanvända), ni kan ju tänka er vilket ludd det skulle bli av dom om man körde dom i tumlaren. Men nu har det snarare sett ut som om man blivit tjärad och sedan doppad i skatdun, då man nyduschad och fräsch, ska torka av sig med en sån handduk, jojomensan, trevligt värre.

Frysskåpet har vi köpt för att boxen som står därnere är förmodligen från 60 talet, och jag tycker verkligen inte om boxar, då man har liten koll på vad som döljer sig längst ner i botten. Och botten har en tendens att övertäckas rätt så fort. Nu blir det andra bullar här då man får lägga in sakerna i lådor.

Vi väntar också på en del älgkött, så boxen kan ju vara till användning ett tag framöver och sedan kan man förmodligen stänga ner den emellanåt, då den är tom, vill säga.

Annars gjorde vi väl inget speciellt igår, jo vi var en sväng på MIO också, där vi köpte en vit step hylla, vad jag ska använda den till, kommer senare :)

Jag och mamma åkte upp på lasarettet efter middagen och satt hos pappa i två timmar. Han är nu inskriven på NIVA vilket mamma är jätteglad över, och nu blir han väl omhändertagen då personalen kommer in flera gånger i timmen och frågar hur det går och om pappa verkar tillfreds, vilket han gör, förutom då han får sina hostanfall.

Dom har även förklarat hur viktigt det är att han ska ha lugn och ro omkring sig, inga tvära höga ljud eller annat störande, och det har ingen sagt förut. Men nu är han ju deras ansvar och blir omskött som sig bör. Inget borrande har det varit heller under tre dagar, får väl se hur det ser ut imorgon då.

Önskar er alla en fin och lugn söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten MIO step hylla torktumlare frysskåp älgkött handduk skatdun mamma pappa lasarettet NIVA lugn och ro

Red ut i horisonten

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 13 oktober 2012 klockan 08:04,

Igår kom några grannar från stugan, upp för att träffa pappa. Efter lasarettsbesöket åkte vi till mamma och åt lunch och satt och pratade. Det finns ju som sig bör, en massa änder däruppe i stugan, och eftersom stugorna ligger på en udde så har många av oss stugorna alldeles nere vid vattnet, så även dom.

Änderna har alltid legat, Sören och Margareta, varmt om hjärtat och dom har full koll på alla kullar som vistas där. En sommar fick Margareta syn på en and som svalt ett halsband med en stor medaljong. Kedjan/bandet till medaljongen hade den svalt, och den stora medaljongen hängde utanför, alldeles nedanför näbben.

Hon förstod att den där anden inte skulle klara sig då den inte kunde äta, och hon gjorde otaliga försök att få tag i den, men utan att lyckas. Dom hade även pratat med Stellan, en året runt boende därute, som skulle komma och göra lidandet kort för anden.

Så en dag noterade hon den nere vid bryggan, hon smög upp och hade precis tänkt slänga sig ner i vattnet och gripa tag i den då hon får syn på en hel flock med änder som landade en liten bit utanför och kom simmande emot den stackars utsatta anden.

Det är ju naturens lagar att dom starkare ger sig på dom som är skadade och svaga, så Margareta hann tänka att nu skulle den anden få vad den tålde, men inte då… en av änderna simmade kvickt fram till stackaren, greppade tag i medaljongen och formligen slet ut den och bandet den satt fast i… med andra ord räddad av sina polare och ett öde, värre än döden. Medaljongen har Margareta kvar, som minne av händelsen.

Jag har ett annat minne jag, inte utav en massa änder men en granne som Sören och Margareta hade under en vinter däruppe i stugan, Risfjällan, kallades tanten. Och jag var naturligtvis nyfiken på denna tant som hade fiskenät hängandes i taket med stora glaskulor i.

Stugan hon bodde i var liten som rackarn, med bara ett rum och möjligvis en liten alkov (numer är detta Emma och Johans stuga, men idag är den betydligt större mot för då). Inget rinnande vatten utan på vintern hackade hon hål i isen och hämtade vatten från sjön.

En gång då jag nu råkade vara därnere för att kolla in vilka lustiga saker hon hade i huset, hoppade hon plötsligt upp från stolen, greppade ett gevär och rusade ut på bron, efter vägen kom en gubbe på moped men han vände snabbt då han fick syn på hennes hotfulla min och hörde hennes varningsrop.

Efter den dramatiken gick Maria hem och besökte aldrig mer den tanten… det blev nog för spännande för en 8-9 åring som inte riktigt förstod vad allt handlade om. Tanten bodde inte kvar så länge utan tog sitt pick och pack och red ut och försvann i horisonten… ehhh, eller nja, där tog jag nog i lite i överkant, en häst vet jag inte att hon hade :)

Önskar er alla en trevlig lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: grannar pappa NUS stugan änder Sören Margareta and medaljong kedja tant risfjällan gevär kulor fiskenät moped red ut Maria Lundmark Hällsten

Är det så vi vill ha det?

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 11 oktober 2012 klockan 07:38,

Nu kan jag inte hålla mun längre, utan jag tycker att det är rent ut sagt, för jävligt. Förra torsdagen fick vi ju veta om planerna på att flytta pappa till Axlagård… men han ligger fortfarande kvar på NIVA (neuro intensiven).

Han blev inskriven på kirurgen, då han först kom till akuten och sedan fick ligga på IVA i två veckor. Efter det flyttades han upp på NIVA men är nu inskriven på ortopeden. Han är vad dom kallar en satellitpatient, dom vet inte vart dom ska placera honom för det finns ingen plats.

Tanken med Axlagård var ju att han skulle få lugn och ro den sista tiden, men tydligen är det sån byråkrati, att flytta en patient dit, att det inte funkat som dom trodde att det skulle göra.

Eftersom han sondmatades, så ville dom inte ta emot honom, så matningen skulle då upphöra. Han har en track inopererad i halsen och det var först och främst för respiratorn, men sedan för att få hjälp med andningen och idag suger dom upp det som samlas i lungorna, den vägen.

Med track ska han heller inte få flytta, eftersom detta kräver ständig tillsyn. Och idag är det vi som passar upp honom. Vi får larma då han behöver hjälp, och det som retar mig är att vi tas för givet. Men det är ju skrämmande om sjukvården står och faller med oss.

Hur hade det sett ut om mamma, till exempel, hade varit ensam, och sedan hade hon åkt på någon influensa, vad hade dom då gjort? Nu är det inte så att någon stoppar oss då vi går därifrån, men det känns verkligen som om vi lämnar honom i sticket och jag förstår också att det inte finns resurser att avsätta en personal för att sitta med honom, men det är ju det han behöver.

I förrgår skickades en remiss för att ta bort tracken, för då ska tydligen vem som helst kunna hjälpa honom med att få bort det som samlas i lungorna. Igår ringde dom och sa att han blivit sämre så vi satt i omgångar på lasarettet, tracken är kvar, och det känns ju som om det är överkurs att ta bort den nu, även att flytta på honom.

Men inte nog med detta, där han ligger så håller dom på att bila golvet på övervåningen, och det borras heeela dagen så pappa får ligga med öronproppar. Alltså snacka om att det är misär, en sköterska hade gått upp och beordrat att det skulle vara tyst, men ingen lyssnade på henne, utan av tio timmar så borrades det åtminstone i fyra timmar. Och så har det varit i tre dagar nu.

Jag pratade tidigare om värdighet, och det är ju något man önskar men där ser man också hur lite det betyder, att man önskar och hur det sedan blir.

Dom som nu jobbar där, fotfolket, dom är hur fina som helst och förstående, och detta är ju inte deras fel, det vet vi ju. Men är det verkligen så här vi vill ha det? Hur kan det ha blivit så här, vari ligger felet? Såg ju också på nyheterna igår där dom talade om krisen som var på IVA, inte så konstigt då att pappa hamnade mellan stolarna, som dom så vackert uttryckte det.

Och nu har han alltså återigen, hamnat mellan stolar, då ingen tycks ha plats för honom, eller tid… eller personal.

Tråkigt och ledsamt inlägg den här gången, men jag var bara tvungen, kändes det som. Önskar er i alla fall en fin dag, och det ser ju till och med ut att bli lite sol, härligt!

Kommentarer: 0 Etiketter: Hålla mun NUS lasarettet Axlagård pappa byråkrati mamma NIVA IVA ortopeden kirurgen Maria Lundmark Hällsten stolar track respirator slang sondmatning

Vi väljer våra vägar, men...

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 09 oktober 2012 klockan 07:28,

Nu har jag hämtat bingolotton, som ”bingo-Micke” skickade med Tina, som hon sedan skulle vidarebefordra till mig… vilken kille! Tack så mycket Micke, och det värmer att veta att dom man inte ens känner, sänder en för dom okänd människa, en tanke.

Och tack till dig, Tina, för ditt engagemang, din energi och dina tips (och fikat du bjöd på, förstås)… nu har Maria införskaffat lite ”nytt” mjöl i skafferiet :)

För pappa har dom nu tagit bort all medicinskvård och nu återstår bara palliativ vård, vilket betyder lindringsvård, där han inte ska behöva ha ont. Hans kropp har nu fått tagit så många smällar att den inte orkar mer, och själv är jag övertygad om att han är mer behövd på annan plats och någon eller något annat, har andra planer för honom.

Jag tillhör gruppen av människor som vägrar tro, att vi bara lever här och nu, och den dagen vi inte finns mer, så är det inget annat. Nej, det går inte ihop i min mattetabell. Vi har inte knogat på här för att allt sedan bara ska vara svart, så på det sättet är döden inget jag räds för, däremot kan man ju alltid tycka att många av oss, fick alldeles för liten tid, just här. Och av precis den anledningen, ska vi ju leva varje dag som om det vore den sista.

Jag blev uppringd igår, av en person jag pratat med en gång tidigare, men lustigt ändå att det känns som om vi kände varandra. Pratade en stund om livet och hur det kan te sig, och om hur lite vi egentligen har att säga till om.

Och ändå, har vi alla val… så vi styr åt det håll vi väljer, men saker som, händer på vägen kan man aldrig väja för, däremot, kan vi i efterhand, välja hur vi hanterar alltihop. Låter kanske snurrigt, men det är också vad jag tror på. Vi är inte hjälplösa, däremot kan man aldrig förutse vad som komma skall, och även om det vore så, så är det inte alla gånger vi kan göra något åt det.

Annars har det inte varit något speciellt, idag ska jag med Nicco på ett litet möte, sen blir det lasarettet och efter det ska vi kika lite på några papper som behöver åtgärdas. Jag önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Bingolotto "bingolotto-Micke" Tina mjöl Maria Lundmark Hällsten pappa lasarettet palliativ vård lindringsvård medicinsvård val väljer livet döden

Jag blev påhoppad

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 08 oktober 2012 klockan 07:37,

Jag och mamma var på Coop och handlade i fredags. Jag hade fått en tio kronors rabatt av henne på flora, och det passade bra då det stod på inköpslistan. När jag så närmade mig slutet av listan och öppnade glasdörren för att plocka fram paketet jag hade siktat in mig på, så hördes en röst:

-NEJ NEJ, STOPP!!! Ta inte det där, köp det inte. Jag stannade mitt i rörelsen och vände mig om och undrade vad det handlade om. Där stod en man och tittade mig i ögonen och skakade på huvudet och upprepade uppmaningen om att INTE köpa flora.

Han öppnade nästa glasdörr och plockade fram ett paket Norrgott istället och sa: Det här ska du köpa… tänker du inte på din hälsa? Jag svarade att det är min man som vill ha flora och han replikerade med en gång, jaha, men tänker inte din man på sin hälsa då? Vet du hur man gör smör, gå in på www.någotning och kolla sa han och jag trodde nästan att jag var med i en reklamfilm, om Norrgott.

Men vet du vad, sa jag, nu har jag en rabattkupong på det här paketet och därför köper jag det. NÄJJJ, det är ju så att jag skulle kunna betala halva paketet om du köper Norrgott sa han och jag tyckte så synd om hans desperata försök att få mig till att testa det andra smöret så jag köpte ett litet paket sånt också… för att prova på, sa jag, och det har vi nu gjort och det var inte helt fel.

Så nu kan Norrmejerier tacka mannen som förtvivlat försöker få folk att använda sig av deras smör och ingen annans, han kämpade idogt med sin uppgift :) Och hey... dom kan även tacka mig som nu gjorde lite reklam för dom också, jojo.

Annars har det inte varit så mycket i helgen, vi har suttit på lasarettet, och levt våra liv så normalt man kan. Städa, diska och äta är väl rätt så basala saker man gör utan att ge det någon speciell tanke. Igår beställde vi hem pizza, mamma, Emma, Johan, Nicco, Åke och jag, och satt härhemma och käkade och berättade historier.

Jag fick höra en som jag inte hört förut men jag blev inte speciellt förvånad. Det var min pappa och hans lillebror Matts, som kommit på den otroligt uppfinningsrika idén att klippa sönder farmors fina vaxduk som dom sedan använde till deras hembyggda segelbåt (läs bräda), och det gick inte som planerat då ”båten” tog in vatten och sjönk, som tur var hann dom inte långt från sjökanten och farmor var nog inte så glad över deras tilltag. Men jag vet också att detta bara var ett av många, många påhitt, från deras sida. Kanhända att man ärvt lite av uppfinningsrikedomen från pappa… jag vet ju själv vad jag hittade på, som liten :)

Ha en fin måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Norrmejerier Norrgott Flora Coop mamma inköpslista Maria Lundmark Hällsten lasarettet pappa basala städa äta diska pizza Emma Johan Nicco Åke och jag Matts segelbåt farmor vaxduk bräda

Nu vet jag minsann...

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 07 oktober 2012 klockan 08:21,

Inga större förändringar här inte, bussen står där den står… den åker minsann ingenstans. Vädret är lika grått som igår, löven ser inte ut att ha ändrat färg, och våra fönster är lika otvättade idag, som dom var igår. Hm… fattar inte det.

Men bussen kommer att omplaceras, en utav dagarna, löven kommer att skifta ännu mer eller rent bara falla av och fönsterputsaren ska vi ringa så han får pallra sig hit och göra dom ren, för vet ni vad, och det här har jag skrivit förut. För 500:-, vilket det kostar med RUT avdraget, tvättar inte jag dom här fönstren, inne, ute och emellan, och däruppe på övervåningen, finns inte en chans.

Vi var hos pappa igår och fick träffa läkaren igen, han bad återigen om ursäkt för allt, han sa att pappa tyvärr hamnat mellan två stolar, och vad vi fick veta om hur det ligger till för honom nu, hade dom kunnat tala om för två veckor sedan, enligt honom.

Han fick ligga för länge på IVA och ingen ville riktigt ta tag i allt runt omkring. Nu hade det inte spelat någon roll för pappas hälsa, han hade fortfarande haft alla skador han har, inget har försämrats på grund av deras missar, däremot hade dom kanske kunnat påbörja det dom nu gör, lite fortare.

Ja, det är lika hemskt, vilket som, och hur det än är måste vi ju lita på att dom som jobbar på lasarettet och andra inrättningar, vet vad dom gör. Det ska inte vi behöva tala om för dom.

När jag kom hem ertappade jag Åke, nu vet jag minsann vad han gör då jag är borta:

Ligger och sover med barnkanalen på i bakgrunden, jojo.

Efter middagen testkörde vi den nya länken, från Kvantum och upp på Ersboda, fin jämn väg, men den kändes lång, ändå. Men allt sånt där tar väl ett tag att vänja sig vid.

Önskar er alla en fin söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: fönsterputsaren Åke länken pappa läkaren IVA stolar Maria Lundmark Hällsten RUT avdrag barnkanalen

Någonting funkar...

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 06 oktober 2012 klockan 08:45,

Annanvardagväder, sa jag att det var, i onsdags, men skulle nu vilja påstå att det kanske är tredjedagsväder, istället. Ena dan är det regn, andra gången sol och som nu, någonstans mittemellan. Det bästa med regnet den här årstiden är att då snöar det i alla fall inte, och de är ju alltid något.

Jag besiktade ju Jeepen igår och den fick ett OK, mäh, så otroligt, nåt som funkar i den här vagnsparken. Jag drömde i förrgår att jag körde lastbil med släp och skulle släppa av Nicco på skolan, det var en mardröm för jag visste inte vilken väg jag skulle ta och inte hade jag lastbilskortet heller.

I natt körde jag en amerikanare, ett stort schabrak som inte ville gå som den borde. Jag var uppenbart irriterad över den, och ingen väg var rakt fram, fel på styrningen var det nog också, så jag kom mig inte dit jag ville.

När jag så skriver det här så tolkar jag även drömmarna lite, och kanske är det så att jag väldigt gärna skulle vilja att vägen gick rakt fram, man visste precis vad som väntade, men tyvärr så gör den inte det och hur gärna vi alla än vill, att allting skulle få ett lyckligt slut så kommer den här resan att sluta med en förlust.

Om (återigen detta om) nu inte det inträffar ett mirakel, vill säga. Dom finns, det vet vi, men dom sker ytterst sällan… men, man ska heller aldrig ta ut något i förskott. Dom har nu plockat bort det mesta som min pappa använt där han ligger, syrgas, blodtrycksmätare, även maten skulle dom ta bort men ändrade sig, hungrig ska han inte behöva vara och heller inte känna smärta, och det får vi ju vara glada över.

Deras planer är att flytta över honom till Axlagård, och det tror jag att dom flesta har hört talas om. Med tanke på mamma så gissar jag att det vore rätt så skönt ändå, hela miljön där andas lugn och ro. Huvudsaken är att pappa får det värdigt, det är han värd, alla gånger om.

Vi åkte ut till mina svärföräldrars grav igår kväll och lämnade en liten present och tände ett ljus (får se om det brann upp i regnet), dom skulle nämligen ha fyllt år igår, om dom levat. Elsie hade blivit 84 år och Nicke 86.

Jag skulle egentligen ha jobbat i helgen men jag har tagit ut närstående dagar istället, och det blir nog till det bästa. Åke ska väl försöka få bort bussen från gården idag och vi åker upp på lasarettet i vanlig ordning och hör om dom kommit fram till något nytt.

Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: väder Maria Lundmark Hällsten amerikanare lastbil med släp Nicco skolan pappa mamma axlagård mirakel syrgas tolka drömmar

Livets berg och dalbana

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 03 oktober 2012 klockan 08:05,

Vi har verkligen fått vara med om berg och dalbana och jag är inte så säker på att resan stannat av ännu, heller. Ingen har fått kliva av utan vi kastas mellan hopp och förtvivlan.

Tre gånger, under tiden då pappa legat inlagd, har vi nu fått tre ursäkter, av tre olika läkare. Ursäkter över hur dom gett oss information, hur dom har hanterat hela situationen och att ingen, gett oss en och samma information.

Vi vet ju inte på vilket öra vi ska lyssna. En läkare sa bland annat att dom inte tyckte att pappa gjort några större framsteg på en månad… då hade han legat inlagd i 16 dagar. Då mamma påpekade detta bad han om ursäkt och tackade för informationen. Inte är det då underligt att man börjar tvivla på kompetensen hos vissa utövare.

Nu först förstår jag också all kritik som lasarettet och dom olika avdelningar får, och som man så vackert brukar säga, man ska vara frisk för att vara sjuk. Allting är verkligen ledsamt och senast igår fick vi ytterligare, dåliga nyheter, och vi slogs ner i skorna igen. Nu behövs inte bara ett mirakel för att han ska klara av det här, utan mer än så.

Jag vill ändå inte klanka ner på hela sjukvården, det finns otroligt engagerade sköterskor och läkare, och dom gör sitt yttersta för att det ska gå vägen, men visst förstår man också att det brister, när dom är för få, och team spelet inte fungerar sinsemellan, och sådant krävs ju för att det ska fungera felfritt.

Jag, Emma och mamma satt och pratade en del igår kväll, efter att vi varit upp till honom, och det blir djupa tankar och funderingar, det hjälps inte. Men vi är nog alla överens om att det som kommer att hända, är för pappas skull och ingen annans, han kommer i första rummet och vi får ta det som blir.

Vi pratade även om det här med att man brukar säga att man vill komma ihåg dom som dom var, och inte hur dom ligger där på lasarettet och är sjuk. Men jag måste säga att detta påstående inte stämmer, hur många gånger har vi nu inte suttit däruppe, men min bild av honom kommer alltid att vara hans leende, och när han kommer gåendes från parkeringen med fika kaschen i handen.

Fotograf: Theresé Hällsten

Önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: berg och dalbana Maria Lundmark Hällsten lasarettet pappa mamma vården läkare ursäkter information kritik. ledsamt leende parkering

Halv hektiskt

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 02 oktober 2012 klockan 06:16,

Ny dag, nya saker som ska göras. Igår vart det som halv hektisk dag, då jag skulle med chefen till lasarettet på ett inbokat besök. Vi träffade på Emma och mamma som sett att vi for in genom dörrarna, dom hade varit upp till pappa, sedan kom det en läkarklädd person smygandes efter väggen och jag hann fundera vad stackarn hon kunde vilja, hon tittade lite lustigt på mig och kom sakta framåt…då såg jag ju vem det var, kusin Anna. Det var ett tag sedan och glasögon hade hon så det var kanske inte så konstigt att jag funderade.

Sedan var det inte nog med att anmälan skulle göra på en annan mottagning på andra sidan och sedan skulle man spurta tillbaka, efter vi var klar där, tänkte ”klok-Maria” att vi skulle gå hem, för vi var liks i rullning så det var ju bara att gå det.

Bussen passerade visserligen då vi hade två hållplatser kvar, så det kanske blev hugget som stucket, men jag kände också en viss stress då vi byter arbetspass klockan två och klockan var nu två. Jag tror vi kom hem fem minuter senare, så det funkade ju ändå, men grejen var att jag hade andra saker ju skulle göra. Så det var bara att fortsätta spurta.

Ner på strömpilen och handlade, där träffade jag minsann en bloggläsare som skröt upp mitt skrivande och det är som sagt, alltid kul att höra att andra gillar sättet man skriver på, vem kunde ha gissat det för 30 år sedan då man gick i skolan och var som många andra elever, skoltrött och uppstudsig. Bloggläserskan talade dessutom om att hon kände Ingegerd sedan gammalt tillbaka, dom hade nämligen jobbat ihop på något som hette Caféterian.

Hem och påbörjade matlagningen då jag lovat att hämta upp mamma klockan fem, och innan dess skulle jag hinna äta middag. Vi åkte upp till pappa som numer är flyttad till NIVA men som förmodligen idag, kommer att flyttas till ortopeden, men inte innan dom vet att dom har personal som kan sitta med honom hela tiden.

Lite krångligt är det, tack vare alla hans skador, eftersom läkarna och sköterskorna är utbildade för en specifik sak, på NIVA sa sköterskan att dom var helt novis på ryggskador och kan därför inte hantera honom på rätt sätt vid förflyttning, därför ska han på ortopeden.

Nåja, det blir säkert bra till slut, man kan ju inte göra annat än hoppas på det. Efter besöket där var det bara att gasa iväg till bastun där vi inte var full styrka igår, men vi kan minsann hålla igång ett samtal ändå, inga problem. Jag kom hem vid halvnio tiden och kunde äntligen känna att man kunde slappna av.

Nu, mina vänner är det frukost och sedan blåser jag iväg på nya äventyr, önskar er alla en innehållsrik och lovande dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten lasarettet chefen mamma Emma kusin Anna blåser spurtar byte strömpilen bastun pappa NIVA ortopeden skador "klok-Maria" bussen

Snubbelrisk

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 28 september 2012 klockan 07:55,

Visst är vi människor lite korkade i alla fall… som tycker att människor som snubblar, ramlar, faller, ser roliga ut. Kom att tänka på det igår då dom visar upp den stackars cyklisten som tippar omkull i vattenmassorna, här på VK.

Jag satt inte och skrattade åt det utan tyckte nog mest att det var olyckligt för hon som ramlade. Men jag är inte bättre än någon annan, det vet jag :)

Vi sitter ju och skrattar åt allt elände dom visar på roliga klippen, och där finns det många som klantar till sig. Jag tillhör ju själv kategorin klantskallar eller snubbeloffer som fastnar med fötterna lite överallt, nu senast i stolen i konferenslokalen på Haga, där vi hade utvecklingssamtal.

Nu märkte ingen det, förutom Nicco då, som frågade vad jag höll på med. Och förra gången vi hade ett möte på skolan så lyckades jag ju trassla in snöret från jackan i stolsarmen så jag drog med mig den då jag skulle gå därifrån, jaja, det bjuder jag på, jag har vissa skills, som Nicco brukar säga… fast med lite lätt ironisk ton (förstår inte det).

Jag satt en gång nere på biblioteket på stan, där jag blev intervjuad av en tjej från universitet, utanför fönstret blir jag då vittne till flertalet snubblande människor. Det låg nämligen plattor därutanför och en av dom råkade sticka upp en bit, och jag lovar, det var ungefär en person var femte minut som hittade av den där plattan.

Första gången sa man typ, ojdå, och hoppades att människan skulle hålla sig på benen, andra gången likaså men sen var det svårt att hålla sig för skratt, men trodde ju nästan att det var dolda kameran.

Nu ska jag snubbla in i köket och fixa frukost, städa lite i källaren, jag får ju oväntat besök idag, eller nä, nu ljög jag, oväntat var det ju inte, utan rätt så planerat, det kommer en kille från Umeå energi och ska byta någonting till fjärrvärmen.

Sen ska jag hämta mamma, vi har ett ärende till banken och sedan tänkte vi ta en lunchmacka på Nybro, nåt mer lär jag inte hinna med då jag jobbar ikväll, jo förresten, jag ska även fixa middagen innan dess, så jag kanske ska börja med det istället.

Med pappa är läget oförändrat, men hör och häpna hur dom kan göra egentligen. Han ligger alltså med slangar och instrument kopplade till sig, han har fortfarande två brott på ryggraden (rätt så allvarliga sådana), men eftersom han nu kan klara sig utan respirator, så är tanken att han ska in på annan avdelning, och det är ju bra, säger inget om det, men…

Detta blir nog inte förrän på måndag och kommer det ett annat akutfall och det inte finns plats på IVA, så kan dom komma att flytta på honom till Skellefteå eller Lycksele… även om det bara gäller för en dag. Man kan ju smälla av för mindre, vad kostar en sån flytt, hur nyttigt är det att ens förflytta en person med dom skadorna, ja, jag vet inte ens vad jag ska säga.

Jag förstår ju att dom inte gör det om det inte blir nödvändigt och förhoppningsvis måste dom ju också veta vad dom sysslar med däruppe (jag håller verkligen en tumme för det), men jag blev också något förundrad då en läkare från neurologen sa till mamma att pappa inte gjort så stora framsteg på en månad. Jojo, vart han nu fick en månad ifrån för då hade han bara legat där i 16 dagar *suck*.

Nåja, det är som det är och inget vi kan göra åt saken. Nu, mina vänner ska jag sätta fart. Önskar er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten snubbla VK cyklist roliga klipp Nicco skolan fastna fötter pappa neurologen Skellefteå Lycksele *suck*

Åke ligger risigt till

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 27 september 2012 klockan 07:35,

Jag tror att jag skrev detta förut men jag har av någon outgrundlig anledning, ensam vårdnad om Theresé (nu är ju hon vuxen så den vårdnaden är väl passé för längesedan) och sedan har jag ju det, om Niccolina, ensam vårdnad alltså.

För andra runt omkring oss låter detta märkligt och jag har ju förstått att då man har det så handlar det för det mesta om att ena föräldern är högst olämplig att ha som vårdnadshavare.

Men för vår del var det faktiskt efter tips från socialtjänsten, som vi skrev under papperen så det blev som det är. Jag var nyss fyllda 18 år och Åke skulle skriva under faderskapet. Vi satt däruppe på sociala och hade en liten genomgång och då blev det förklarat så att om jag stod som ensam vårdnadshavare, så skulle saker och ting bli mer lättskötta.

Då behövs bara en underskrift om det är något sånt som ska göras och vi var ju ändå överens om allt så det var så det fick bli. Och när Nicco kom, varför skulle det då vara någon skillnad, vi körde på som vi gjort.

Det enda jag vet är att ”bara” för att man har ensam vårdnad, innebär inte det att pappan inte får komma i närheten, vid en skilsmässa så har man ändå samma rättigheter som den andre föräldern, det är vad som sas, och det är då vad jag trott. Om det sedan stämmer, ska jag ha osagt.

Nå, vi är inte skilda och tänker inte genomgå något sådant heller, men jag blev så förvånad igår då jag gluttade i Hemmets journal och där var det en fråga om just detta med vårdnaden, en mamma som ville ha ensam vårdnad för pappan misskötte sig och ville inte ha med barnet att göra.

Hon fick till svar att det skulle bli jättesvårt att få det, det ska till MYCKET innan någon får bli ensam vårdnadshavare. Ojdå, tänkte jag, nu ligger Åke risigt till. Och vad ska folk runt omkring tro, egentligen, när man nämner det? Jag har ju sagt till om det på skolan, och alla där höjde på ögonbrynen tills jag förkarat att jag levt ihop med Niccos pappa i 28 år, vi är gifta och bor under samma tak.

Samma sak har det faktiskt varit då jag uträttat bankärenden för Niccos del, där har det knusslats då jag sagt att jag har rätten att skriva under, flytta eller föra över pengar, utan Åkes medgivande, sådeså.

Jaja, snart har vi eller rättare sagt jag, även förbrukat mitt vårdande om Nicco också, 3½ år kvar och sedan får hon vårda sig själv, i alla fall i den meningen att hon kan göra sina egna underskrifter.

Igår sattes den där matknappen in på pappa, och respiratorn kopplades ur, så han andas utan hjälp. Och det är ju bra, detta innebär också att han snart, kan komma att flyttas från IVA och in på någon annan avdelning. Det har bestämts att dom inte ska operera hans två övriga brott på ryggraden, dom ska läkas ihop själv, och det skulle ta upp till tre månader.

En operation skulle vara fruktansvärt krävande och det är ett stort ingrepp på en så sargad och utsatt kropp. Han har varit med om tillräckligt, på ett tag nu, och det förstår man ju när man tänker på alla skador han fick. Det var inte bara ryggen som tog smällen. Bröstbenet och alla revben var också av, så bägge lungorna var punkterade, usch…man ryser då man tänker på det, och vilket under att han fortfarande finns kvar hos oss.

Han kämpar på, och det gör vi med, och vart vi hamnar i slutändan är fortfarande oskrivet, om framtiden vet vi ingenting… på gott och ont. Önskar er alla en fin torsdag, regnar gör det, men vad gör det om hundra år.

Kommentarer: 0 Etiketter: vårdnaden Åke Maria Lundmark Hällsten gifta Theresé Niccolina Nicco 18 år socialtjänsten sociala ensam ingrepp pappa matknapp ryggrad bröstben revben skador ett under kämpar på oskrivet framtiden hundra år

Vi var minsann påhittiga...

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 26 september 2012 klockan 07:27,

Vi hade en trevlig fikaträff ute på mina föräldrars gård, uppe på Mariehem, igår. Det var en klasskompis till mig, och på den tiden även min bästis, som är på besök hos hennes föräldrar, som råkar bo på samma gård som mina.

Vi satt därute, hennes mamma och min, hon med sina barn och jag, och drack kaffe och pratade på.

Det var X antal år sedan vi sågs, kanske inte så konstigt egentligen, då hon numer är bosatt därnere i södern. Hon har, kan ni tänka er, två tvillingpojkar, och vilket jobb hon gör som tar hand om dom, ensam, och med sån entusiasm. Hon är ju till åldern, lika gamm…ung som jag, och killarna är inte fyllda två, än, så hon har verkligen det hon gör.

Men det hon gör ser hon ut att fixa galant, själv har man ju blivit lite mer laid back, kanhända på grund av åldern och att man redan uppfostrat två barn som ju är självgående idag. Jag är inte avundsjuk på att ha småbarn, nä, det är precis som dom brukar säga, att få barnbarn att skämma bort är helt perfekt, och då får man också njuta av dom finare stunderna.

Och det räcker ju också gott och väl att få se andras barn så där, vilka fina killar, busiga, påhittiga, nyfikna och otroligt fulla av energi, och det är väl där det brister för en själv, man har inte den energin, inte jag, men deras mamma :) och det är ju en himla tur. Sen är det som man säger om årstiderna, alla har sin tjusning, och samma sak är det med barn, alla åldrar har också sin tjusning, och allt det har då Annica kvar att se fram emot.

Jag och Annica har en varit med om en hel del då vi var mindre, ojoj, vi var minsann påhittiga vi också, till våra föräldrars förtret, eller ja, det var inte alltid vi gjorde galna saker, vi var nog rätt så snälla… ibland, också. Vi tjuvlånade ju brorsan moped, inte bara en gång utan två :) fast vi blev ju påkomna och det var inte lika spännande som vårat upplägg då vi drog ut moppen och kollade in om kusten var klar.

Vi gick runt och intervjuade folk, bara sådär på måfå och inte i ett egentligt syfte, utan bara för att vi ville veta vad dom tyckte om serien, förintelsen. Vi råkade då träffa på en man som faktiskt hade föräldrar som suttit i ett av lägren, och han berättade en del av sin livshistoria, där vi satt på busshållsplatsen, vilken grej!

Vi körde också det där traditionella buset, då man knyter fast en plånbok i ett snöre och drar iväg den då någon ska till att plocka upp den, det tyckte den äldre generationen var så roligt att vi fick pengar för att vi gjort deras dag, ja, det var kanske lite skillnad det, om man jämför med hur det ser ut idag. Det var även Annica som satt med då jag ringde till Abbas fiskbullar och frågade om Agneta eller Anne-frid var där, vi trodde ju att det var dom som hade den lilla fiskbullsproduktionen vid sidan om deras turnerande med popgruppen Abba, jojomensan.

Ja man var väl lite som man vart, från början, men det var kul, på den tiden, och mycket hann man med, känns det som. Idag hinner man ingenting, inte ens reflektera över vad man borde ha hunnit. Fast å andra sidan, jag sitter ju här och skriver, och då reflekterar man ju också, och det har jag minsann tid med, jodå. Men jag ser också på mitt skrivande som terapi eller vad man ska kalla det. Skulle kännas tomt, att inte längre sitta här och påta på med datorn.

Jag skrev att dom satt in en sak i pappas mage för att underlätta med mat och medicin, det får jag dementera, det skulle dom ha gjort och enligt boken dom skriver i så var det klart, men så var inte fallet, dom hann inte med att göra det, och förmodligen skrev dom in det då han låg på operationen, därav missförståndet.

Idag ska vi upp klockan tre och få prata med läkaren för att få höra deras framtida planer, men dessförinnan ska jag på utvecklingssamtal med Nicco, på skolan, och sedan träffa Tina från jobbet, vi ska på Expo och se om dom har nåt roligt där, och sedan tar vi en kaffe, innan jag blåser iväg.

Önskar er alla en fin onsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria lundmark Hällsten gården mamma föräldrar Annica tvillingpojkar busiga påhittiga nyfikna barn barnbarn Sally pappa Nicco skolan Tina Expo

Ojordad = ogjort

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 25 september 2012 klockan 07:38,

Åke fick dit balkongdörrens andra del igår kväll så nu är det fixat, men det var en hel del arbete, och nu återstår en dörr till. Värre var det då han nu skulle sätta dit utebelysningen, införskaffad på K-Rauta, så här ser lamporna ut:

Och visst kan ni alla läsa och förstå engelska, outdoor betyder väl utomhus och inget annat. Men hur kan dom då sälja en icke jordad lampa, som ska sitta utomhus??? I beskrivningen som medföljer står det att lampan är för inomhusbruk. Och det sitter bara två kablar/sladdar i lampan, det ska vara tre, om den är jordad.

Sånt där är så retfullt, om det är så att det framkommit nya råd och rön där det är bevisat att ojordade saker är ok att ha utomhus, så borde vi nog ha fått veta det redan. Skriv inte en sak på utsidan och en annan inne i kartongen, det blir lite svårt att välja vilket man ska tro på.

Dom där lamporna hade åkt i soptunnan om detta hade varit en liten PLUS session, men det var ju bara i min blogg, så dom kommer att få åka tillbaka upp på K-Rauta och där missade dom en affär, vi köper inga lampor där, utan tar det på något annat ställe… det blir det lilla straffet för att dom inte har mer ordning på sakerna dom säljer...HA!!!

Pappas operation gick bra, och han slipper nu nackkragen, han har även fått en sak inopererad i magen, där han kan få både medicin och mat, direkt i magsäcken, så länge han nu inte kan äta själv, och på det viset slipper han en slang i näsa eller mun. Och nu återstår den eviga väntan… och den känns jättedryg och jobbig. Men vi kan ingen, göra något åt det, utan vi får ta det som det kommer, och i den takt det blir.

Jag önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: K-Rauta PLUS lampa outdoor ojordad jordad kablar Maria Lundmark Hällsten soptunnan pappa operation nackkrage magen slang munnen näsan

Ingen ska gå på tå

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 24 september 2012 klockan 06:13,

Det var den helgen det, och inte blev det så mycket uträttat heller, inte för mig i alla fall. Jag gjorde en äppelpaj av en del äpplen jag fått av Emma, den blev jättegod och Brälla och Lena fick också smaka av den då jag bjöd över dom på eftermiddagskaffe igår.

Åke har bytt ett fönster i vår balkongdörr och nu ska han göra samma sak på Niccos balkongdörr, glasen har spruckit, kanhända har det att göra med för mycket användande av våld då dörren pressas upp och det ligger för mycket snö bakom… mjo, kan ju vara så. Niccos dörr går dessutom jättetrögt så den skulle ha varit slipad till lite.

Vi gjorde oss också en sväng upp på k-rauta och köpte två lampor som ska sitta ovanför garagedörrarna, vi har inte haft någon belysning där och det kan ju behövas. Ska även fixa dit en sån flasch lampa som tänds då någon rör sig där, jojo, överraskad kan dom då bli, dom som eventuellt tänkt ta sig en titt i omgivningarna.

Ännu roligare hade det varit med en ljudeffekt också… typ Indiana Jones, man hör bara något stort som kommer i rullning utefter taket, hahaa… det hade ju varit humor.

Jag och en sköterska stod och pratade igår vid pappas säng. Och han undrade lite om hur allt gått till. Jag berättade det jag visste och sa sedan att det som känns jobbigt då det är en olycka, är ju att en sådan hade kunnat undvikas. Det höll han med om, men sa samtidigt att en olycka kan å andra sidan inte förutspås. Nej, det kan den inte heller, och det höll jag med om, dessutom sa jag, kan vi heller inte leva våra liv, trippandes på tå.

Visst kan man riskbedömma saker och vara försiktig då man vet att det kan gå galet, men det hjälper inte alltid, och som sagt, vissa saker händer ändå, och då kan man bara hoppas att ingen gör om samma sak.

Vår pappa har tre brott på ryggraden, ännu en liten del av alla skador han fick vid olyckan. En av dom brotten ska opereras idag, är det tänkt, och vi hoppas att det kommer att gå bra, så är ännu en sak ur världen.

Jag önskar er alla en fin måndag, nu är det faktiskt dags för frukost, innan jobbet tar vid. Tur att jag är ledig imorgon igen, känns som att det skulle behövas.

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Åke balkongdörr Brälla Lena äppelpaj Emma äpplen jättegod pappa sköterska ryggrad operera olyckan gå på tå

Håller det på gå utför?

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 22 september 2012 klockan 09:15,

Håller det på gå utför eller vad? Jag har varit fruktansvärt disträ på sistone, inte så konstigt kanske, med tanke på allt som pågår just nu men jag kan nog inte skylla allt på nuet.

Jag satte undan en del pengar, ifjol, spred ut och låste fast osv. Åke frågade för ett tag sedan hur vi placerat pengarna och summan av det hela. Jag svarade ju givetvis utifrån vad jag tog för givet, sen damp det ner ett brev i förrgår, ojdå, jag hade totalt glömt bort dom pengarna, och det blev ju en trevlig överraskning :)

Annat var det igår, då jag satt på jobbet på morgonkvisten och skulle mata hunden. Han tycker inte om kulorna han får, utan äter bara lite då och då. Jag tog en skopa och hällde ner i hans skål. Slog upp kaffe till jag och chefen, satte mig ner och vände mig om för att kolla om han åt, och döm om min förvåning då skålen var tom.

What??? Jag kunde ju inte tro mina ögon och hann säga högt: Va… hur är det… sen såg jag hur det stod till. Jag hade öst ner all mat i hans vattenskål istället. Hahaa… jaja, ingen fara skedd, det var ju bara att tömma över det till matskålen så fick han lite blötmat istället för dom hårda kulorna.

Eller som jag gjorde för några dagar sedan då jag fixat baconinlindade löksoppebiffar med potatis och sedan hade jag kostat på att göra en gräddsås till. Vet ni vart den såsen hamnade? I slasken… jag hade ju ställt kastrullen på diskbänken och jag brukar ha för vana att diska undan dom större sakerna innan jag sätter mig till bords, så jag greppade ju kastrullen och vände den upp och ner *suck*.

Nåja, man kan ju skratta åt det och vad bra egentligen, att man kan roa sig själv, har man inget att skratta åt så fixar man ju det :)

Jag blev bjuden på en riktigt god smörgåstårta igår, efter jobbet, och inte bara det, utan det ingick ett hallon wienerbröd också, vilken lunch alltså. Det var Tina från jobbet som bjudit hem mig till dom. Dom bor i en jättefin lägenhet ute på Teg, kul att se hur andra bor, och hur lägenheterna/husen är byggda. Vi surrade så tiden flög iväg och sen var det bara att gasa iväg på affären och skaka fram en middag och hem och laga till den.

Jag och mamma åkte sedan upp till pappa, dom har nu åtgärdat en av alla hans skador, en öppen fraktur han haft på armbågen, skönt tycker jag, då är det en sak mindre att tänka på. Vi satt där en timme och sedan gjorde vi helg.

Och apropå att vara disträ, så besitter även Åke den talangen. Jag bad honom att gå på affären och köpa en ost samt flora/milda. Det var det enda jag skulle ha. Sedan började han prata om en Kinapåse så det blev alltså tre saker.

När jag skjutsade hem mamma så fick jag ett sms, jaha sa, det är säkert Åke, och nu undrar han vad det var han skulle köpa. Nähä, sa mamma och skrattade lite. Jag öppnade mobilen och såg ju att det var från Åke, mamma satt nyfiket kvar och ville veta vad han skrev, och jag läste: Vad var det mer än ost? Kom ihåg tills jag gick. Hahaa… känner jag min man or what?

Hoppas ni får en underbar lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten disträ pengar Åke brev smörgåstårta wienerbröd Teg lägenhet hus mamma pappa milda ost mobil

Annat att tänka på

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 21 september 2012 klockan 06:16,

Theresé tyckte att vi behövde något annat att tänka på… ett tag framöver, så hon ringde igår och berättade att hon fått borrelia. Mm, inte alls kul, och vi får nu hoppas att hon får ta den enkla vägen ur det, jag har nämligen läst en del om just borrelia, nu på morgonen, och det lät inte speciellt roligt, men man kan ha tur, så vi hoppas att du har det.

Hon skickade en bild i ett mejl och tyckte att dom här personerna liknar mina föräldrar, och ja… varför inte, en viss likhet finns nog där, fast dom ser lite yngre ut, i verkligheten och pappa har mer hår :) fin text till är det också:

Jag har lite känningar i nacken nu, kanhända det beror på att man spänt sig en del, men jag känner också igen vissa låsningar sen långt, långt tillbaka. Det var ju nämligen så att lilla Maria, 7-8 år gammal, hade en STOR lila pulka, den var verkligen stor och pampig.

Vi var ett gäng som var på baksidan av huset och åkte pulka, sen var det ju så roligt att sätta ihop dessa pulkor i ett långt tåg, så åkte man efter varandra, precis som man ibland gjorde med sparkarna.

Nå, eftersom nu min pulka var störst, och det vet vi ju alla vid här laget eller hur? Att störst, går först, så fick jag vara loket längst fram… bad bad idea. Inte nog med att vi satte snörena från pulkorna runt våra magar, sen tyckte Maria att det kunde vara kul att köra över det där stora guppet som fanns i backen, som något byggt upp för att hoppa i med sina slalomskidor.

Och det var ju precis dit jag styrde hela konkaronget av pulkor, vad tror ni händer? Mjo, min pulka med jag på, hoppar över guppet, åker ner i gropen som är efter hoppet och där blir det ett ryck i snöret och jag stannar av och får nästa pulka rätt över huvudet. Där kan vi nog snacka om en whiplash skada som aldrig blev utredd.

Efter den där pååkningen så knakade det i min nacke om jag hade huvudet stilla en minut i samma läge och sedan böjde det uppåt. Sen kunde jag sitta och nicka och det knakade varje gång, och så där hade jag det i x antal år, innan det slutligen klingade av och försvann, men ibland, känner jag av det, det är precis som om huvudet skulle fastna om jag inte rör på det och det kan som hugga till lite därbak… nåja, även detta är ju världsligt, faktiskt.

Ännu mer världsligt blev det också då vi i förrgår fick veta att vår pappa har en skada till… han har brutit näsan också, alltså, hallå, nu får det väl räcka. Men igår bestände dom i alla fall att strunta i den, vi hade aldrig noterat det, Emma tycktes ha sett en liten förändring på näsan, men brottet är inte värre än att dom nu kan låta det självläka. Önskar er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Theresé borrelia pappa jag Maria Lundmark Hällsten pulka pukor lila stor störst går först hoppet guppet tåg loket whiplash nacken pappa näsan Emma

Det är ju världsligt...

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 19 september 2012 klockan 07:36,

Att vara på rätt tillfälle vid rätt tidpunkt eller fel ställe vid fel tidpunkt, det var gårdagens lilla diskussion. En olycka sker ju inom loppet av någon sekund, ibland inte ens det. Hur många gånger har man inte sagt, tänk om jag varit tio sekunder tidigare, då hade det där varit jag… eller tvärtom.

Tänk om vår pappa, hade sett en fågel, där han stod och svetsade, kanske han då hade tagit ett steg tillbaka, och undvikit järnbalken som föll över honom. Ponera att stegen INTE hade stått bredvid honom då hade den inte varit det lilla skydd som krävdes för att han faktiskt finns här idag, om än, svårt skadad.

Jag vet att detta resonemang är ett sätt att bearbeta, för allt som oftast får man inga svar, man gissar, tror och det känns bättre om man har en förklaring. Och saker händer, utan någon som helst tanke bakom… så är det bara.

Jag har ju en klok liten vän, hon som har en son som varit jättesjuk, hon sa en gång, att hon var så less på alla som sa att allt hade en mening, för hon kunde för sitt liv inte begripa hur hennes sons sjukdom skulle kunna ha en mening.

Men ok, sa hon, nu hade sonen skrivit under att han efter sin död, ville donera sina organ, och då kan det ju faktiskt vara så att ett av hans organ skulle ges till någon som behövde det, som sedan födde ett barn… som i sin tur fick ett barn som någon gång i framtiden, löste världsfreden, DÅ, har ju allt detta en mening, och min son skulle vara delaktig i något stort.

Men hur stor är sannolikheten för detta, sa hon, och aldrig får jag veta det heller…

Men just det… kanske är det som är meningen. Vi ska inte veta allt, vi ska heller inte förstå allt, då kanske det med blir galet. Hur det än är så vet i alla fall jag att detta är något av det värsta vi alla i familjen varit med om, och det jobbiga är all ovisshet.

Ingen kan svara på hur det kommer att bli, men vi har i alla fall fått lite glädjande besked och det kändes jättebra och upplyftande, och att han har en fruktansvärt lång väg tillbaka, det vet vi också, fast då tänker jag, att han har ju all tid i världen… så tiden blir ju en världslig sak, precis som mycket annat har blivit den senaste tiden.

Jag önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten pappa fågel järnbalk stege sekund tänk om ponera vän son donera världsfreden

"Rå" effektiv, eller va?

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 17 september 2012 klockan 09:24,

Man har ju hört så många gånger att om man bara vill… så kan man. Man ska aldrig ge upp och sedan sitta där och ångra att man aldrig tog chansen. Det här satt jag och grunnade på igår, givtevis på grund av min pappa och hur han har varit fram tills i måndags, då allt ändrades på någon sekund.

Han, vår pappa, har nog alltid varit lite av en äventyrare, han ville flyga drake, ja en sån där som man hänger under, själv. Jag kommer till och med ihåg, hans dröm om att flyga, och det har nog funnits där länge länge. Och till slut så bestämde han sig, han tog certifikatet och köpte sig en egen vinge, drömmen uppfylld, åtminstone till viss del. Han hade gärna kastat sig ut från Tjamstan i Malå men hans lillebror stoppade honom, vis av erfarenheter han har som helikoptermekaniker och hans kännedom om luften, termiken och hur det fungerar. Men han har i alla fall varit däruppe…själv.

I våras ville han ta lastbilskortet…och även det gjorde han, 66 år gammal, och lastbilen hade han köpt redan innan kortet var klart. Men han visste att han skulle fixa det och med tron kommer man långt, så är det bara.

Sen tänker jag då på hur ”galen” jag egentligen var som tog dragracing licensen, vi köpte Camaron från staterna, köpte ny buss och hela alltet, och allt detta bara för att jag fick en liten sån där känsla, ja ni vet… tänk om…vad häftigt… det skulle jag vilja. Och så vart det, 40 år gammal, men inget kunde vi direkt om själva bilsporten, det har vi fått lära oss på vägen och mycket har vi säkert kvar att lära också. Men det är ju också så, att det man tycker är roligt, blir ju heller aldrig en belastning, det lär man sig för att man vill.

När Theresé var här, förra veckan, så skulle jag vispa ihop en tjockpannkaka, och kolla vad som hamnade i skålen då jag knäckte äggen:

Fem ägg och tio gulor, jadu sa jag till Theresé, med sån tur behöver jag ju knappast köpa någon trisslott, va? Fast jag vet inte jag, svarade hon, det hade ju inte varit speciellt stor tur om du nu skulle ha haft äggen till en maräng :) Så sant som det var sagt.

Idag kommer min farbror och faster hit, och jag har gjort en kycklingsallad på morgonen, men jag fick starta dagen med att åka upp på Åkes jobb, han hade glömt jobbar mobilen hemma, och här gör den knappast nytta. Sen har jag dammsugit och bakat en sockerkaka, jojomensan, effektiv kan man också vara… om man vill. Nu ska jag åka upp på Mariehem med salladen och sedan ska vi till pappa igen. Jag önskar er alla en fin måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten drake Malå Tjamstan helikoptermekaniker pappa flyga camaro vår pappa certifikat dragracing licens 66 år 40 år Åke effektiv farbror faster sallad sockerkaka dammsugit

Ett problem mindre

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 16 september 2012 klockan 08:38,

Igår då jag och mamma satt vid pappas sida så skulle sköterskan lysa i hans ögon, precis då hon skulle börja frågade jag om dom noterat att han har ett brunt och ett blått öga. Hon tittade på mig och såg smårolig ut (hon hörde nog inte riktigt vad jag sa, utan trodde att jag sagt nåt skämtsamt) så jag upprepade frågan och avslutade med, att han faktiskt har det.

Hon öppnade ett i taget, vände sig till oss och sa, jamen han har ju det, det här är blått och det där var brunaktigt. Ingen av dom hade sett det förut, eller tänkt på det, dom koncentrerar sig väl på pupillerna. Jag vet att jag skrivit det tidigare, men jag var ju alltid så nyfiken på hans ögon då jag var liten och undrade alltid hur det var att se genom ett brunt och vad skillnaden blev genom det blåa.

Vi pratade om det här på jobbet också, och jag frågade, har ni någon gång tänkt, att vi kanske inte alls ser färger som alla andra, vi har vuxit upp och blivit lärda att gräset är grönt och himlen är blå, ja, det är ju namnet på färgen, men tänk om mina ögon ser gräset i rosa och himlen i brunt, vem vet att vi alla ser samma sak?

Ja….JA, jag vet, jag ska inte tänka så mycket…. Men jag kan ju inte låta bli :)

Igår, kom det stora bakslaget vi gissade skulle komma, då det gäller pappa. Men… vi har inte kastat in handduken än utan så länge det finns minsta lilla tänkbara hopp, så kommer vi att gå efter det. Men som jag skrev i hans lilla bok, så kommer jag att acceptera om hans kropp beslutar att den fått tillräckligt med stryk och inte orkar kämpa längre, men som sagt, det tar vi då, om det kommer.

Åke for och ställde bort Buicken igår och tog hem Mazdan, ett bekymmer mindre, med andra ord och jag får då köra Jeepen istället. Den känns ju lite säkrare, men nu, bara för jag skrev det så kommer väl den att haverera….skrev hon och ryckte på axlarna.

I måndags, ni vet, då vi fick ta en taxi för att komma oss fram, så satt taxi chauffören och skrattade hela vägen till vår slutdestination. Han garvade åt alla våra bil och bussproblem som jag berättade om. Jag kom ju också på, då vi satt i taxin att jag hade ju kunnat ta Camaron, fast hade jag det?

Buicken stod ju parkerad framför garaget och lyset funkar bara ibland, oftast i samband med att vindrutetorkaren slår på, och det gör den bara då den känner för det. Ja, jag tror att det får bli en felsökning där med, nästa år… eller då andan faller på, för mekanikern.

Nu önskar jag er en fin söndag, jag har ju noterat att solen skiner och vi behöver nog alla lite ljus och värme, känns det som, så det ser ju lovande ut i alla fall.

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten . ögon brunt blått sköterskan pappa bakslag hoppet acceptera kropp kämpar Åke Buicken. taxi buss Mazda Camaro garaget

Dagarna går och vi med dom

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 15 september 2012 klockan 07:48,

Vi har varit upp till pappa två gånger om dagen, vi tittar till honom men sen sitter vi ju också och pratar om vad som är nu och hur det kan komma att bli. En hel del praktiskt som ska lösas och det ska vi väl sätta igång med till veckan.

Boken vi skriver i kommer förmodligen att bli mer än en, med tanke på att alla skriver och Theresé har även tipsat andra, som inte finns här, att skriva ner nåt och skicka så kan vi klistra in det… smart idé (hörs ju att det är min dotter :)

När det gäller jag och mitt skrivande tyckte hon att det kunde räcka med att lämna länken till bloggen, hahaa… men det var mer menat som ett skämt, men hade varit skönt, jag känner ju vad dålig man är på att skriva med penna… det är ju skrämmande, jag får jätteont i handleden efter några meningar, inte kan jag skriva snyggt längre, heller.

Efter första besöket igår, åkte jag hem till en gammal kompis, och hon sa så mycket kloka ord att jag önskar att jag kunde få ner dom på pränt. Det var som så naturligt det hon sa och det var nästan som om jag tänkte, jamen det är ju exakt så det är, inga krumelurer eller konstigheter alls.

Hon har själv förlorat sin mamma, pappa och hennes son har varit svårt sjuk under några år, så kanske man kan vara krass och säga att hon fått vissa erfarenheter från det vi går igenom. Vilka tankegångar man har och litegrann, varför man gör som man gör. Nej, det kändes skönt att höra och jag får se om jag får till hennes kloka ord, något modifierade av mitt egna skrivande, på ett papper eller rättare sagt här, men det blir inte idag.

Vi hanterar ju också saker på olika sätt, jag vill väldigt gärna tro det bästa och jag har ställt in mig på det, medan jag vet att andra gärna tänker det värsta, för då kan det ju inte bli värre än så, men förhoppningsvis bättre. Fast det straffar sig själv, eftersom man kan få må dåligt innan man vet hur det blir, och i vissa fall kan det ju dessutom dröja länge innan man vet nåt.

Vi vet väl alla nu, att vi får se på framtiden med tillförsikt, även fast, att veta och att göra, är två skilda saker.

Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Theresé idé pappa kompis kloka ord modifierade hanterar praktiska saker förhoppningsvis framtiden

Jag orsakade ett stopp

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 13 september 2012 klockan 08:26,

Som ni vet innehåller lasarettsbyggnaden ett antal hissar, och vår svärson, Anders är ju minsann egenföretagare med lyftteknik som huvudsyssla, och det involverar en hel del hissbyggnationer och lagande av gamla hissar.

Den där specialhissen som finns här, den utan dörrar ni vet… en sån hade han däremot aldrig hört talas om förrän vi satt och pratade om den, för några år sedan. Vi hade tänkt testa den igår då vi var där uppe och Theresé skulle fota den så han skulle få se, men hissen var stängd för dagen.

Sedan satt vi uppe i anhörighetsrummet och samtalet gled in på hissar igen. Jag kom osökt att tänka på en liten händelse som faktiskt utspelade sig i samma trapphus där vi nu går upp till min pappa. Fast han ligger bara en trappa upp, så dit går vi.

Den här gången hade jag varit högt upp, kanske på sjätte eller sjunde våningen. Och jag skulle ner igen, stod och väntade på hissen som så sakta kom åkandes uppåt. Jag, mitt snille, står och har handen på handtaget och när jag ser hissen, rycker jag av någon outgrundlig anledning, i handtaget… innan den ens har kommit upp, och vad tror ni händer?

Jamen den fastnar ju, naturligtvis, och självklart står det en äldre tant i den också, hon blickar uppåt och jag står däruppe och blickar nedåt, och jag känner mig något taskig, som orsakat stoppet. Hon ser bedjande ut och jag vinkar till henne att jag ska hämta hjälp.

Vilket jag ju faktiskt gör också, jag går in på avdelningen igen och säger att det står en tant i hissen som har fastnat och sedan drar Maria iväg, och den här gången tar jag tar trapporna ner.

Annars såg dagen igår, likadan ut som dagen dessförinnan, inga större förändringar. Jag och Theresé var inne hos min pappa, vi får gå in, två och två. Jag stod och strök honom på armen och så sa jag, jag undrar om han känner det här och tänk om han tycker att det är obehagligt. Jag hinner inte säga mer så ger en av apparaterna ifrån sig ett högljutt pip så jag hoppar rätt upp.

Theresé som har en viss vana av sin mor, säger genast –Du kom väl inte åt någon knapp nu? Och nej, jag stod för långt ifrån för att det skulle ha hänt, men lite humor var det faktiskt :)

Dom har även ordnat en bilddagbok, där foton ska in och alla som vill får skriva några ord om dagen, om det hänt nåt speciellt eller om man bara vill skriva om dagens aktiviteter. Något dom brukar göra då det handlar om människor som kommer att ligga nersövd en längre tid, för att dom inte ska känna att dom förlorat så mycket, den dagen dom kommer tillbaka. En väldigt fin sak, tycker jag, så jag vet vad jag ska göra då vi åker dit idag.

Önskar er alla en fin dag! Och skickar även ett speciellt hej, till en person som ringde igår, ingen jag känner, och ingen som egentligen visste vem jag var tills hon tittade på papperet framför sig och frågade då om hon fick ställa en fråga till mig. Javisst sa jag… inte är det du som bloggar sa hon, och då kunde vi ju inte låta bli att skratta lite. Visst är det det, sa jag och det är verkligen inte många som brukar säga att dom läser min blogg, men nu så, sa hon, så vet du att du har ett fan :)

Kommentarer: 0 Etiketter: lasarettet hissar hiss Theresé bilddagbok pappa mor sak blogg Maria Lundmark Hällsten javisst papperet

Vardagen går på sparlåga

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 12 september 2012 klockan 08:31,

Jag och mina syskon, samt mamma och Theresé (som kommit upp från Järlåsa), har tillbringat ett antal timmar på lasarettet. Det är min pappa som varit med om en allvarlig olycka, där han får en järnbalk över sig och ligger fastklämd under 4 timmar, innan man hittar honom. Han är vid liv… men givtevis skadad och läget är fortfarande kritiskt, därför håller dom honom nersövd och kommer nog att göra det ett bra tag framåt

Man tänker att tiden helt plötsligt stannat upp, det enda man gör, är att prata, reflektera över vad, hur och varför…man hinner tänka en hel del på livet i sig, men allt annat lägger man bort och den vanliga vardagen, går på sparlåga.

Under vissa stunder kan man skratta och det känns riktigt bra, och i nästa stund rinner det tårar utan att man egentligen sagt eller gjort något… och det är verkligen jättejobbigt.

Av allt som händer i ens liv, ska man nu ha något att lära sig (enligt vissa), och då sitter man och funderar vad man nu ska lära sig av detta…och nä, jag vet inte, jag har då ännu inte kommit på ett bra svar… än, inget som man inte visste om sedan tidigare.

Vidare kan man ju då också fråga sig om det verkligen är så, eller är det nåt man säger för att man egentligen bara vill ha ett svar… nåt att skylla på och man tycker inte att saker kan hända, bara för att.

För varför ska en människa straffas för att några andra ska lära sig av det???

Nåväl, nu har jag berättat vad som hänt och vart vi är idag, ingen trevlig, underhållande läsning, inte idag i alla fall, men som jag kommenterade för en stund sedan, så visst är det mycket förtvivlan, men hoppet överger vi inte utan det är det vi lever på idag. Ha det gott!

Kommentarer: 0 Etiketter: syskon mamma Theresé Maria Lundmark Hällsten pappa olycka järnbalk förtvivlan hopp människa berättat

Två trägubbar

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 17 juli 2012 klockan 08:24,

Ännu en solig dag i stugan men… ingen kan skryta över någon värme precis. Inte då man går in strax efter tio på kvällen för man håller på att få frossa även fast man sitter med långbyxor, tröja, jacka och skor, och framför en eld.

Vi lånade Johan och Emmas bil igår och åkte in till Malå för att fylla på matförrådet lite… och ja, vi passade också på att ta en kopp kaffe på Dungers och en hembake dammsugare/filmrulle. Vi satt därute på altanen och plötsligt kom två människor som var bekanta, det var lillbrorsan Lars och hans fru, Svetlana. Dom letade efter blomaffären.

Jamen det är ju gamla Karlssons sa jag och pekade. Kan man gå dit, frågade Lars. Vi skrattade och sa att i Malå kan du väl gå till allting, så stort är det ju inte. Apropå Karlssons, så först och främst kom Lars inte ihåg att den affären hade funnits, det var en vanlig matvarubutik, och tänk att det faktiskt funnits tre mataffärer här… i lilla Malå, Ica, Konsum och Karlssons. Nu var det nog över tjugo år sedan som den affären försvann men ändå.

Mamma och pappa kom hit efter nio igår kväll och jag hade kokat den stora pannan full med kaffe, och det räckte laget runt till allihop som kom. Vi satt och surrade en stund, mamma berättade om två fina trägubbar dom hade sett efter vägen. –Titta, sa hon fascinerat åt pappa och pekade på gubbarna, och plötsligt rörde dom på sig och tittade tillbaka med plirande, frågande ögon. Dom undrade väl vad hon pekade på, vilken tur, sa jag, att ni då satt i bilen och inte stannade av precis framför dom :)

Idag är det i alla fall dags att packa ihop och åka hem och det är inte utan att man längtar efter att få sova i sin egen säng, om än bara för två nätter. Sen behöver säkert gräsmattan tuktas och kläder ska tvättas, bussen får röjas lite och sedan är vi klara för vidare färd nedåt i landet.

Nu ska jag leta upp termosen och gå och göra Åke sällskap på altanen, med sjöutsikten. Ha det gott, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Malå eld sol mamma pappa trägubbar Lars Svetlana Karlssons Ica Konsum

Affärerna går lysande

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 11 juni 2012 klockan 06:15,

När man åker från Piteå dragway, passerar man denna lada, och jag förmodar att syftet med texten på den, är att man säljer gräsmattor. Och har jag rätt, så borde affärerna gå lysande, för det finns inte ett grässtrå i närheten :) Alternativt, så efterlyses en gräsmatta.

Vår gräsmatta är för tillfället full med maskrosor, och då kanske det är dags att klippa, även fast jag egentligen tycker att det inte är något fel på själva blomman förutom att den skräpar en hel del. Fick höra eller läsa, ifjol, att man inte ska klippa gräsmattan för hårt, alltså det är bättre att bara toppa lite än att klippa väldigt kort, och orsaken är att om man klipper kort så hinner det inte bildas tillräckligt med rötter och då tar mossan över, jojomensan, nu fick ni lära er nåt nytt, om ni inte redan visste det förstås.

Att lära sig nya saker kan vara svårt, speciellt om det inte finns ett tillräckligt stort intresse. Jag fick boka flygbiljett igår, till min pappa. Han har dator och internet hemma, men har väl aldrig direkt köpt något över nätet.

Det var smidigt och tog inte lång stund innan det var gjort. Det tog inte heller lång stund innan han ringde upp och undrade vad dom menade i mejlet dom skickat… dont replay, läste han på knacklig engelska, så han fick bokstavera innan jag förstod vad han sa. Och sedan stod det något om valid, och not.

Nä, jag åkte dit istället och se… han hade fått två mejl, men bara öppnat det första, det på engelska, och sedan ville han skriva ut det, och sen skulle vi kolla om pengarna dragits och när jag var på väg hem kom han på att mamma har ett bankkort som inte var aktiverat, så vi gjorde en liten uppdatering på alla saker så nu ska det funka, men jag lovar, nästa gång kommer han att behöva hjälp i alla fall.

Men det är ju inte så konstigt, sitter man inte vid datorn tillräckligt ofta så glömmer man bort, och man kommer väl ihåg hur det var i början, man trodde ju att man kunde radera alltihop på en dator med ett klick, men så funkar det ju inte riktigt. Fast om jag nu ska vara riktigt ärlig, så skulle säkert jag lyckas med det :)

Önskar er alla en fin måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Piteå dragway gräsmatta maskrosor mossa klippa Maria Lundmark Hällsten pappa dator flygresa bankkort mamma aktiverat

Kravallstaket kan behövas

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 02 juni 2012 klockan 08:51,

Mina föräldrar var på ett årsmöte med HSB och där hade dom bjudit in Umeva för information om vattnet. Dom fick frågan om dom visste ur mycket vi betalar för vattnet i kranen, min pappa gissade på 4 öre/liter, och det var nästan rätt, 3 öre kostar det… nu i alla fall, sen kommer det ju att höjas, om jag förstått det rätt.

Nå, tänk er då hur stora förtjänster dom gör sig, dom som säljer vatten på flaskor i olika storlekar och smak, det är otroligt. Vilken smart affärsidé dom kommit på.

Mer förunderligt kan jag tycka, är att någon ska få göra sig en förtjänst på det som finns i vår natur. Vatten, ok i kran och toalett, det kostar ju någonting att rengöra och distribuera, men mineralvatten som dom påstår kommer från olika kallkällor, hm… Och detta gäller ju även dessa företag som tar hit bärplockare för att dom ska plocka bären och säljas till dom som gör sig en rejäl slant på bären som växer vilt. Jag förstår det inte riktigt, men det är ju så det är, man kan ju alltid få undra i alla fall.

Någonting bra, kom då från att jag fick ett pris på vattnet, nu snålar jag mer, för jag kan inte låta bli att försöka räkna i huvudet då kranen är på, hur många ören just det vattnet kommer att kosta oss :)

Idag ska blåbärsbuskarna få komma i jorden, det har varit så mycket annat i vägen. Men dom klarar sig ju fint i krukan, någon dag extra, men nu så.

Ja, jag kanske skulle kunna sälja lite vatten härute i sommar… om jag häller upp vatten i tillbringare och låter dom stå väldigt nära buskarna så kan jag ju också säga att det är vatten, med en hint av blåbär, eller hur :)

Eller så kanske vi måste bygga kravallstaket runt buskarna, vem vet, det kan ju komma en bärplockare och tro att det är fritt fram, här också.

Näpp, nu ska jag göra nåt nyttigt… eller…. Nja, vi får se. Önskar er en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Umeva föräldrar pappa 4 öre/liter 3 öre/liter vatten kallkälla HSB Maria Lundmark Hällsten mineralvatten bärplockare bär naturen kran toalett tillbringare blåbärsbuskar

Min... vår farmor

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 26 april 2012 klockan 07:48,

Läste Marjas kommentar, att hon tyckte historien om bordet och min farmor, var så underbar. Och givetvis tänker man då på farmor och vilken kvinna hon var, egentligen. Hon fanns nog där, för alla som behövde henne.

Var det något man ville veta… innan internets tid, så ringde man till farmor, hon visste ALLT, och det hon inte kunde i huvudet, gick hon och slog upp i en av hennes alla böcker, det var sällan hon gick bet, på något.

När min pappa var ung, eller rent ut sagt rätt så liten, så hade han ju även en lillebror, förutom tre äldre syskon. Jag tror nog att det var lillebror och pappa som var vildast av hela högen. Och farmor har nog berättat att när julen var i faggorna och dom inte kunde varva ner, så hade hon ett knep för det med.

Hon satte tomtemasken på en käpp, travade runt huset i mörkret och riggade masken, varje gång dom nu blev lite väl uppspelta, så påpekade hon att tomten nog såg och hörde alltihop, dom gläntade på gardinen och fick se tomten där utanför och det gick hem… dom blev lugna som filbunkar, ett tag i alla fall.

När man var liten själv, så var farmor och farfars vind, en riktig skattgömma. Där kunde man gå in på kallvindan och rota i alla saker, alltid hittade man något intressant, tog med det ned och frågade vad det var för något och fick alltid frågan: Vill du ha den där… då får du den.

Och nere i källaren kastades det pil och smakades på diverse godsaker som hon förvarade därnere. Inne i kammaren, rummet före deras sovrum, där, på det höga skåpet, låg det alltid i december, chokladkartonger med knäck i, jojomensan, det fanns nog inga gömmor som vi inte hittade av, men vi blev alltid bjudna i alla fall, så att vi visste var det fanns, hade egentligen ingen betydelse. Hon var snäll, min… vår farmor, och visst saknar man henne, men då är det ju tur att man har många minnen av dom som fanns i våra liv, tidigare. Vi får leva på dom.

Önskar er alla en fin torsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: farmor Marja barn pappa lillebror syskon huset vinden kallvindan källaren jul tomtemask pil knäck kammaren Maria Lundmark Hällsten minnen chokladkartonger

Plock int´ undan trudjen, he kom säkert mer!

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 18 april 2012 klockan 08:00,

Rubrikerna i tidningen är allt som oftast: Nu kommer det mer snö! Nu har det snöat! Snön vräker ner! Bytet av vinterdäcks, vara eller inte vara osv. Ny rubrik från mig: Plock int´ undan trudjen, he kom säkert mer!

Är det inte likadant då man ser på vädret, och dom börjar med att tala om hur dagens väder varit. Vet man inte det redan? Precis som vi alla vet att bara för att man börjar skymta gräsmattan och asfalten tinar fram, så kommer det obönhörligen att snöa igen, så är det vartenda år, så vi kan inte bli förvånade.

1:a maj däremot, är sig allt som oftast, lik, någon snöhög lite varstans, småkyligt på kvällssidan, men annars rätt så bart. Och där ser man verkligen en skillnad om man tänker på hur det faktiskt såg ut till 1:a maj, då man var liten.

Mina föräldrar har ett kort på mig, iklädd vinteroverall, gissningsvis i 7 års åldern, och vi står i djupsnön uppe i Malå och ser på 1:a maj brasan som pappa ordnat ihop utanför storstugan. Där skymtades minsann inte ett endaste grässtrå.

Nu vet jag att vi också sa, att sommaren alltid kom någon vecka senare, däruppe, idag vet jag inte om det stämmer längre, vi ligger nog rätt så likt till i väderförhållandena, med mera.

Någon har berättat, undrar just om det var Jan B, att dom firade 1:a maj på Gammlia, för många många år sedan och där fick dom plumsa i snön för att ta sig fram till elden. Så visst kan man ana en viss förskjutning eller rättare sagt tidigareläggning då det gäller våra årstider. Ja, förskjutning då vi väntar på snön till jul och tidigareläggning av krattning av gräsmatta etc.

Nå, en sak vet vi säkert, den här snön blir då inte långvarig och snösläden ställer vi inte bort, riktigt än… men snart så :) Önskar er alla en fin onsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: trudjen snö rubriken snösläden 1:a maj eld majbrasa Gammlia Jan B vinteroverall Malå pappa Maria Lundmark Hällsten

Alpens Lady

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 11 mars 2012 klockan 10:46,

Jag gjorde som många i dom yngre tonåren gör, då jag var just i dom yngre tonåren… tjatade på mina föräldrar om att jag ville ha en hund. Efter några års tjatande så fick jag då äntligen min vilja igenom. Kanske inte så genomtänkt av mina föräldrar, men vem kunde väl veta det.

Alpens Lady, hette hon, en chow-chow, med sin karaktäristiskt blåa tunga, lejonmanen runt nacken och knorren på svansen.

Inte en hund man valt om man hade vetat något om rasen. Detta är egentligen en ensamhund, som lyssnar på en person och inte flera. Vilket vi blev varse. Hon var svår dresserad och ville, precis som katterna, göra saker på hennes sätt och ingen annans.

Hon var duktig på att smita och hon var absolut inte det lättaste att locka tillbaka. En av gångerna som hon lade benen på ryggen, eller hon hade åtminstone tänkt det, så var min pappa snabbare än henne. Det var nämligen han som var ute med henne den gången och hon hann inte många meter innan han kastat sig över henne och knölat ihop henne… sen smet hon aldrig mer från honom, hon följde varje steg han tog och han blev den givna ledaren, inte jag… som hade fått henne.

När vi åkte upp till Malå fick hon dela fotutrymmet där fram, med min mamma. Lady låg på golvet, vid hennes fötter, och jädrar vilken nytta vi fick av henne då vi insåg att hon var världens bästa renvarnare. Hon kände lukten av renar på någon kilometers avstånd och satt sig genast upp då lukten av dom svepte in i bilen via friskluftsintaget, då visste vi att det fanns renar på vägen, en bit framöver och pappa saktade ner farten och vi började spana.

Hon var av någon anledning skotträdd, och pappas planer på att försöka få med henne på älgjakten, var bara att glömma, men så hände det sig, en gång för drygt 30 år sedan, att mina föräldrar samt Lady, åkte upp till Malå, på senhösten och nere sjön, uppe i en björk, hittade min pappa en katt, som inte var mer än skinn och ben. En så kallad sommarkatt som någon lämnat efter sig och som fastnat däruppe, och nu var så utmärglad att min pappa tyckte det var mest humanast att skjuta den.

Ja, och nu vet jag ju att det finns många som inte håller med om detta, men det är svårt att få det ogjort, och vem vet vad som egentligen var det bästa? Nå…

Lady hade ju också fått syn på katten och var lätt uppjagad över fyndet. Pappa hämtade geväret. Lady satt kvar, han laddade siktade och sköt, Lady hade allt sin koncentration på katten som föll ner i sjön då den träffades, hunden hoppade (frivilligt, hör och häpna, hon som hatade vatten) ner i sjön och hämtade upp det som nu hade blivit ett byte.

Med katten i munnen struttade hon upp till stugan, lade ner katten på gräsmattan och började gräva en grop, där hon hade tänkt lägga ner katten… förmodligen för förvaring om det någon gång i framtiden skulle bli kris på mat. Efter den händelsen var hon först att gå igång och ville följa med, så fort pappa plockade fram bössan. Förmodligen i tron om att dom skulle jaga katt men hey, en älg var ju inte heller helt fel, svårare att gräva ner bara :)

Önskar er alla en underbar söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Alpens Lady chow-chow tonåren pappa renar mamma fötter katt älgjakt Malå sommarkatt gevär

Mystiska spår

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 05 mars 2012 klockan 12:02,

Min pappa har sågat itu en kokosnöt, borrat hål i sidorna och hängt upp den ute i ett träd, till fåglarna. Där har dom suttit och plockat i sig av kokosen och njutit livets glada dagar, och sedan tog det slut... på kokosen alltså.

Så han tog lite smör, vilket alla fåglar älskar, och lade ner i kokosnöten med den följden att en av fåglarna damp ner med fötterna (klorna) i smeten och satt sedan länge och väl och försökte ta bort smöret... mellan tårna.

Så, om ni nu skulle skåda en fågel som hänger upp och ner på någon kvist, så kan det vara den stackaren som inte fått bort allt det halkiga än, eller så kanske någon upptäcker oljiga spår på fönsterblecket, ja, då är det förmodligen den fågeln :) Då vet ni!

Kommentarer: 0 Etiketter: kokosnöt pappa fåglar smör

Hjärnsläpp eller?

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 09 januari 2012 klockan 06:04,

Så fick man läsa om pappan som lämnade sin son för att få gå hem, 7 mil, för att han inte presterat tillräckligt bra på innebandy matchen, och man ryser in på bara skinnet.

Det första som slår mig är i alla fall att hade nu detta varit en ”bra” pappa, som ställt upp för sin son och engagerat sig i sonens intressen, så hade han aldrig gjort på detta viset, annat än om han möjligtvis ramlat i trappen och slagit skallen, helt plötsligt blivit utbränd och faktiskt inte ens vetat vad han gjorde, eller bara fått hjärnsläpp, utan närmare förklaring.

För inte kan väl en ”normalt” funtad människa göra så här annars??? Jag hoppas nu att dom kollar upp det här in och ut, och ser hur pojken har det hemma, och givetvis, så hoppas jag innerligt att det visar sig att han inte tidigare blivit utsatt för liknade behandling… hoppas kan man ju alltid.

Theresé spelade ju fotboll då hon var yngre och jag minns så väl en match dom hade uppe i Sävar, dom var gissningsvis i 10-11 årsåldern och vi stod där och hejade på laget. I högen av föräldrar står en pappa som helt plötsligt börjar gapa och skrika om hur dålig hans dotter är, är hon är så jävla dum osv… man bara häpnar.

Vad säger man, vad gör man, vad tänker man. Usch vilken människa, och hur tror en sån förälder att barnen sedan ska tycka att det är roligt att hålla på med fotboll, eller vad det nu kan handla om för sport?

Det kan ju inte bli annat än motsatt effekt, ingen längtar väl då till matcher och cuper, om det enda dom får höra är hur dålig dom är. Jag undrar också vart det där ”roliga” prova på, tog vägen? Det ska vara så mycket prestige i allt och alla ska vara bäst.

Ja usch vilket roligt blogginlägg det här blev då, så här på måndags morgonen, man får hoppas och önska att dagen blir desto roligare. Jag jobbar då i alla fall, men slutar klockan två, och det är sista dagen på jullovet så man kanske skulle ha koll på att Nicco tar sig upp något så när under morgontimmarna, försöka kan man ju alltid. Önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: pappa sonen pojken fotboll prestera gå hem prestige Theresé Sävar match sport

Dom lyckas sääääkert!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 19 december 2011 klockan 08:47,

Det blev en innesittardag igår... nästan i alla fall. Turen till Coop, och ljuständning på graven samt lite handling på HP:s, räknas väl knappast.

På Coop införskaffades en sån där flärp som Åke monterade på kattluckan, om nu katterna ska ta sig ut genom luckan får dom allt vackert bryta sönder den:

Men du… det skulle absolut inte förvåna mig ett endaste dugg om dom lyckades med den uppgiften.

Jag knäppte lite kort som jag idag eller imorgon kommer att skicka som julkort, via posten.se. Det kostar 15:-/kort inklusive porto, så det tycker jag inte är speciellt mycket, och visst är det väl roligare med ett egenhändigt knäppt kort (knäppt kan man tolka på olika sätt:-) än dom där köpta som nästan alltid har tomtar och julgranar på sig. Men viss det är fort gjort med dom, och man behöver inte heller fylla i hälsningen: God Jul & Gott Nytt År! Det är ju redan förtryckt.

Apropå julhälsningar och sånt där så fick min pappa ett sms, för 5-6 år sedan. Nu höll jag på skriva att det var på den tiden då han ännu inte lärt sig hur man skickar ett sms själv, men det blir ju fel, han kan inte göra det idag heller.

Nå, han plockade fram mobilen och visade att han fått ett sms från en kille som löd: Jag kommer inte hem till jul!

Oj, tänkte man, först och främst, vilket sätt att tala om att man inte kommer hem och inte bara det, det är ju dessutom skickat till fel nummer så nu fick dom stackars föräldrarna eller vad det nu var för folk han tänkt meddela sig till, inte ens veta det, inte i förväg i alla fall, men det blev dom ju varse då han inte dök upp, hm… nä, det är inte alltid så bra med sms, och man skulle ju också kunna dubbelchecka att det gått iväg till rätt person.

Idag jobbar jag eftermiddag och dessförinnan har jag tänkt fixa en julklapp… eller snarare två, men jag vet vad det ska vara för nåt så det tar inte så lång tid, men jag kan ju alltid börja sätta fart och åtminstone fixa frukost så är jag klar att fara sedan. Önskar er alla en fin måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: innesittardag Coop graven HP:s kort julkort sms pappa jul kille posten.se julgranar tomtar porto

Först så går det uppför, ett två och ...

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 11 november 2011 klockan 07:22,

God morgon! Jag behövde inte jobba till ett i natt utan fick åka hem vid elva tiden. Det var ju lite bättre, måste jag ju säga. Men innan man somnat hade klockan lätt passerat tolv. Det tog dessutom en bra stund innan jag kunde lämna parkeringen där borta. Motorvärmaren/kupévärmaren hade ju inte hunnit gå igång och det var is på utsidan och imma på insidan.

Tiden gick fortare än jag trott, kanske för att jag, mitt beläte, hittade på att vi skulle promenera ner på strömpilen. Dit går det bra, men det är fruktansvärt mycket uppför, på hemvägen. Sen spyr man galla över dessa stadsplanerare som gjort gångbanan dubbelt så lång än nödvändigt. När man kommit nerför backen ska man lika mycket upp, till rondellen på Holmsundsvägen, för att sedan gå tillbaka och nedåt igen.

Jaja, det är ju tur att man kan få tiden att gå, lika mycket som man gått själv :-)

Kommer ihåg då man var ung… eller yngre i alla fall :-) och hade mopeden. Vi var som vanligt uppe i Malå och nu hade moppen gått sönder. Pappa hade inte tid att skruva i den, eller så var det för att han inte kunde, så jag hade lov att ringa till den där ”sotuErik” för att höra om han kunde laga den.

Det kunde han, och pappa hade inte heller tid att fixa ner moppen till Malå utan ville jag ha den lagad så fick jag ordna dit den själv. Nu kanske han trodde att jag skulle strunta i det hela, men jag var tjurig, även på den tiden. Jag drog moppen och kusin Anna cyklade bredvid. Så knatade vi in till Malå, en promenad på 1,3 mil, och på hemvägen bytte vi av varandra på pakethållaren. Alla sätt är bra, förutom dom dåliga.

Så var det fredag igen, härligt, det är snudd på, min favorit dag… jo det är det, och vilken tur att jag tycker att det är fredag, alltjämt. Önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: strömpilen stadsplanerare is imma pappa "sotuErik" Malå mopeden kusin Anna moppen pakethållaren

Alla döskallar undanplockade

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 07 november 2011 klockan 07:40,

Nu jäklar har fåglarna kalas, ett helt rör har dom tömt på en dag, första svängen tog det då i alla fall en vecka. Jag sa till Åke att dom behöver väl för sjutton inte bjuda in alla fåglar dom ser. Jag undrar nu hur vi ska göra, hm… får nog hänga dit lite talgbollar också (så dom inte ruinerar oss) och blanda ut fröna med andra, lite billigare varianter.

Åke hade noterat att skatorna sprang runt där nedanför och pickade, men det var väl förmodligen efter min lilla fröspridning sen förra gången jag fyllde röret. Sen faller det väl alltid ner några frön då småfåglarna är där och äter.

Nu är det tyst i huset igen, Sally och Theresé åkte hem igår. Åke frågade i morse när dom kommer tillbaka nästa gång, jamen till nyår sa jag… sedan gjordes en snabb uträkning och se, det är inte ens två månader kvar. Jisses, om två månader har vi ju till och med nytt år.

Alla döskallar är undanplockade och allt är tillbaka till det ”normala” igen. Pappa ska nog komma och kapa tallarna i veckan, det är väl planen i alla fall, sen har vi en figur som ska upp på stubben till mitten tallen som ska bort. Hur det blir och vad det är för figur, kommer ni att få se sedan.

Blir väl att städa undan lite idag och sen ska jag åka och återställa bilbarnstolen och lämna tillbaka den lånade barnvagnen. Ska nog också ställa undan Sallys fåtölj, det finns även andra i det här huset som gillar den:

Jag önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: döskallar fåglar röret Sally Theresé Åke fröna fåtölj nyår nytt år tallarna pappa

Bak - vänt

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 24 september 2011 klockan 08:03,

Håller på kännas tjatigt nu, detta om mina vaglar men jag kan inte låta bli. När läkaren sa att han skulle skriva ut denna salva som jag nu använder, som jag haft mot/för vaglar, fast jag denna gång inte hade en vagel utan vecket på hornhinnan, så skrattade jag till och sa med aningens sarkastiskt tonläge, att den där salvan har aldrig hjälpt mig förut, alla…och då menar jag alla gånger, jag haft den så har jag fått en till vagel, i det andra ögat. Han sa ingenting.

Salvan har jag enbart använt i mitt vänstra öga och kan ni nu gissa vad som poppade upp i det högra ögat igår? JAAAA, en vagel, precis vad jag hade önskat mig…eller hur det nu var.

Vi spelade in roliga klipp igår och såg på det efter ett annat program. Där var ett klipp med en tjej i 18 års åldern, som gick runt med en termometer i munnen och när hennes mamma fick syn på den så såg hon att det var hundens termometer som skulle användas analt. Vilken miss…som tur var hade dom tydligen aldrig hunnit använda den så hon överlevde fadäsen.

Och då kom jag givetvis ihåg vad en tjej berättade på en kurs jag gick för 7-8 år sedan. Vi pratade om att vara sjuk och hon sa att det var så typiskt män att bli eller låta så våldsamt sjuka för det minsta lilla. Hennes pappa var tydligen expert på det och ojade sig så fort han åkte på en förkylning.

Nu hade han fått en förkylning och han gick runt och sjåpade sig och gav till slut efter för sin fru, som föreslog att han skulle kolla om han hade feber. Dom hade bara en stjärttermometer och den skulle han då hantera själv, något han aldrig testat förut.

Han gick och lade sig på sängen och sedan fick dom höra hur han stånkade, stönade, ojade sig och ojandet gick över till ett jämmer och gnöl. Till slut var frun tvungen att gå dit, det lät ju som om han höll på dö. Han hade sååå ont så ojojoj, men det fanns en liten förklaring, han hade satt in termometern fel väg…eller kanske man skulle skriva bak - vänt, hahaa…

Och med dom orden önskar jag er nu en fin, feberfri lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: vagel läkare salva öga feber kurs pappa frun termometer stånkade stönade

Brutalt uppvaknande

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 23 september 2011 klockan 07:39,

God morgon världen! Jag som sov så gott, blev brutalt uppväckt av Åkes väckarklocka, jag vände mig om och tänkte somna om, med gott samvete, då jag plötsligt kom ihåg att mina nycklar, till hus och bil, låg ute i jeepen, och den skulle ju snart försvinna då Åke skulle iväg på jobbet. Så det var bara att kasta på sig kläderna och gå ut och hämta dom, sedan var det kört, inte kan jag gå och lägga mig igen då jag klätt på mig och blivit så där bryskt, uppväckt.

På tal om det så kommer här den lilla, sanna historien, som jag förmodligen redan berättat (men so what), om min avlidne mosters man, som satt därute på bron en tidig morgon. Grannpojken, mitt över, var också vaken. Min morbror undrade vart hans föräldrar var. –Äsch, sa pojken, dom ligger ju och sover.

Min morbror funderade inte så länge utan ropade till pojken –Då tar du en kastrull, sen fyller du den med vatten, och släng det i sängen, då stiger dom nog upp.

Och se, det var precis vad pojken gjorde, ordagrant, han fyllde kastrullen med vatten och slängde alltihop, kastrull och vatten i sängen, gissa om dom vaknade, hahaaa…om jag missminner mig så kom pappan utspringandes på bron och pekade finger åt min morbror, han förstod nämligen vem som var upphovsman till det hela. Tur att dom var så pass goda vänner att detta blev förlåtet :-)

Nu har dom börjat om med café kvällarna på ”gammgården”, något som jag var med att starta upp. Vi fick en inbjudan igår, om att komma dit och uppleva gamla minnen, och jag hade nog kommit om jag inte var så förkyld. Jag har inte ont i halsen, ingen hosta utan jag tror att allt sitter i näsan. Nå, det går ju över, så småningom. Och inbjudan kanske står kvar till nästa café kväll, i så fall kommer då jag, om jag inte jobbar, vill säga.

Idag vet jag inte vad jag ska fördriva tiden med…får väl hitt på nå, önskar er i alla fall en bra dag, det kan man ju hoppas på, i alla fall.

Kommentarer: 0 Etiketter: God morgon världen! jeepen nycklar Åke somna om kastrull moster morbror grannpojke mamma pappa vatten

Vänförfrågan

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 13 september 2011 klockan 07:28,

Jag var upp och hämtade älgköttfärs igår, hos mina föräldrar. Pappa jagar ju, så då brukar det finnas gott av den varan. Fred och Birgitta fick köpa sig tre kilo, som jag svängde förbi med. När jag frågade dom, om dom var intresserade av köttfärsen, så skickade jag ett mejl om det.

Fred svarade att dom gärna ville köpa några kilon. Sen berättade han att när han skulle svara på mejlet så hade han klickat bort någon bokstav och vips, så hade en, för honom helt okänd person, fått hans svar. Det gick en liten stund så svarade killen/mannen, att han skulle också, minsann, vilja köpa lite färs, om det gick bra :-)

Vilka misstag man kan göra, och hur fort det kan gå. Nu var ju det här inget att hänga upp sig på, värre saker har nog folk tabbat sig med.

På den tiden man satt och hade messenger (enda anledningen till att man hade det var att det var ett enkelt sätt att kommunicera med Theresé, nere i Uppsala), så kunde man ju lägga till vänner. Plötsligt en dag, hade jag en vänförfrågan från en snubbe vid namn Jerry. Ehhh…jag kände då ingen sån och frågade vem stackarn han var.

Jag fick ett svar, efter ett tag, skrivet på engelska. Han förstod inte vad jag hade skrivit till honom, men han förklarade att han av misstag hade skickat förfrågan till mig, men den skulle egentligen gå till hans fru, vars namn är Maria Hallstenson, hennes mejladress, var densamma som min, förutom att hon hade en stor bokstav i början.

Han var i alla fall intresserad av Sverige och berättade han deras släkt var härifrån, dessutom, hette dom en gång i tiden Hällsten, men nu var efternamnet amerikaniserat. Vi forskade lite på vart hans släkt kunde komma ifrån och kom fram till att han inte var släkt med oss, men vi är ju inte dom enda i Sverige, med det namnet.

Numer har han och hans fru, försvunnit i cyberspace, vi var vänner, ett tag på facebook, men som ni nu vet, dom flesta av er i alla fall, så är facebook för min del, ett minne blott. Haha, jag hade en gång skrivit där att jag fick hjärnsläpp. Det gick någon dag sedan skrev Jerry, det skulle vara roligt att veta vad du skriver egentligen. Jag skulle då förklara ordet hjärnsläpp och han tolkade det som att det hade med alkohol att göra, jag fick kalla in Theresé som tolk, och hon fixade att förklara det för honom. Inte så lätt med såna ord inte :-)

Önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: älgköttfärs Fred Birgitta pappa jagar messenger mejl facebook Jerry Theresé

Hysteri

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 02 augusti 2011 klockan 08:07,

Tänkte på det här med Beatles hysterin, eller andra hysterier där folk blir som galna av att se en kändis…varför? Åke förklarade en gång att jag inte förstod hur stor Beatles var, eftersom jag knappt satt i sandlådan då dom var på ropet, och därför kunde jag inte förstå varför folk blev tokiga av att se dom, men jag köper inte det.

Jag var absolut överförtjust i ABBA, men jag pinkade inte i brallan bara genom att lyssna på dom, inte heller skulle jag höja ett ögonbryn (jo kanske ett ögonbryn) om dom plingade på dörren, inte för någon nu levande människa, skulle jag reagera på det sättet, finns inte på världskartan.

Jag ringde ju till och med till ABBA, för att ta ett litet snack med Agneta eller Anne-Frid, men inte var det något märkvärdigt, det heller. Nu vet ju alla ni som hängt med på min blogg att det var inte riktigt rätt telefonnummer, det var ju till ABBAS konservfabrik, men det visste ju inte jag :-)

Nu tror jag ju inte att jag är ensam om att känna eller tänka så här. Jag undrar hellre av vilken anledning, eller hur det kan komma sig att vissa reagerar så fruktansvärt. Visst kan en del bero på ”grupptrycket”, dom är ju ett antal lyssnare vid konserter, men ändå.

Jag tänker också på det här med frågan man får som barn –Vad ska du bli då du blir stor då? Jag har aldrig haft svar på den frågan. Jag har, mig veterligen aldrig heller haft ett så kallat drömyrke, som jag velat satsa allt på att få. Kan det bero på att man oftast, som barn, vill bli det ens föräldrar jobbar med, och min pappa jobbade ju i skogen och gör så fortfarande, skogstraktorer var stora och skrämmande, alltså inget jag njöt av att titta på och min mamma har varit hemmafru i snudd på, hela hennes liv. Med andra ord inget yrke i den rätta bemärkelsen.

Ja, jag vet inte jag, och gissningsvis får jag aldrig veta det heller, men man kan alltid spekulera.

Ser ut som en dag ute i solen, nu får man väl passa på, då dom lovat sämre väder, här framöver. Men ingen kan då säga att vi haft en dålig sommar. Imorgon har jag bjudit ut en ”bloggarvän” på kaffe, ska bli roligt att få träffa henne i riktiga livet, så det ser jag fram emot. Ni får ha en bra dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Beatles ABBA Agneta Anne-Frid hysteri folk kändisar skogstraktor pappa mamma hemmafru "bloggvän"

Vad ska vi äta??? Jo jag vet...

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 13 juli 2011 klockan 08:25,

Är det något som känns extra besvärligt på semestern så är det att komma på vad man ska äta, nu snackar man ju inte bara middag utan det ska klämmas in en frukost och lunch också. Men kanske speciellt svårt är det på tävlingarna, för då ska det dessutom vara så smidigt som bara möjligt.

I Piteå hade jag köpt frusna tunnpannkakor, perfekt till mikron. Vi käkade dom tillsammans med sprutgrädde och hjortronsylt. Nu råkade pappa Wallbergs (Wallbärs) komma förbi på cykeln och såg mäkta snopen ut, -Äter ni tunnpannkaka, har du gjort dom??? Frågade han och tittade på mig. Jag kunde ju inte låta bli, så jag svarade, javisst. –Ja jäklar, det ska jag tala om för min fru, sa han, och trampade iväg.

Sedan stannade han längre ner i depån och pratade högt och pekade upp mot oss så jag antar att han talade om, även för det teamet vad vi kostade på oss :-)

Nästa dag cyklade han förbi då vi satt och åt lunch, nu med Stenbergs berömda tunnbröd, och inte kunde jag låta bli nu heller, jag viftade med brödet och berättade stolt, att nu hade jag minsann bakat tunnbröd också. Fast det vet jag inte riktigt om han köpte.

Jag sa till Åke att om man nu skulle dra detta lite längre, så köper vi med oss en burk köttsoppa till Fällfors och fixar fram en märgpipa som kan sticka fram från kastrullen, vad tror du han tänker då, hahaa… knäppa norrlänningar, eller nåt sånt.

Idag skiner solen igen, men den är betydligt kallare och det blåser, så nu ska jag ta med termosen och sätta mig bredvid Åke på altanen, där är det lä och för det mesta väldigt varmt och skönt. Ni får ha en fin dag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: tunnpannkaka köttsoppa Wallbergs pappa Åke märgpipa grädde hjortronsylt Stenbergs tunnbröd

Vilka jädrans smällar

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 09 juli 2011 klockan 07:43,

Jag var utslut igår kväll och gick i säng vid elva tiden…somnade man klockan två så var det ju bra. Det var som att ligga i en bastu härinne men nu vet vi också vad värmen kom ifrån. Nu har någon öppnat himlen och det formligen vräker ner regn, några åskknallar har vi också hört. Det enda positiva med åska i denna värme är väl att det förmodligen blir kallare efteråt. Hoppas nu bara att det ger sig någon gång och inte öser ner hela dagen.

Brällas kom hit igår vid femtiden, dom står nu mitt emot oss. Håkansson hade investerat i ett nytt objektiv som han var sugen på att testa igår, han tog någon bild och gick in för att kolla hur den blev…den blev inte alls, han hade glömt minneskortet hemma.

Då kom jag ju osökt att tänka på min pappa när vi var på husvagns semester i Norge. Jag var väl runt en åtta-nio år, då det begav sig. Som ni vet har ju Norge en storslagen natur med många raviner, stup, fjäll och branter. Pappa gjorde sitt absolut bästa för att ta dom mest spektakulära bilderna och hängde, snudd på, knäveck utöver stupen, stod på yttersta tåspetsarna, klängde över avspärrningar och höll på göra morsan galen. Väl hemma igen så skulle ju korten framkallas och det kan ni nu säkert gissa att i kameran fanns ingen filmrulle.

Nu är kaffet kokat och vi kan gå ut och sätta oss under markisen och njuta av dagens första kopp och se om vi ser någon blixt. Ni får ha en fin dag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: åskknallar Norge Håkansson minneskortet pappa morsan natur storslagen raviner branter

Gratis eller var det stulet?

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 13 juni 2011 klockan 06:09,

Ni vet dom där rullarna som kom blåsande efter vägen och som jag trodde kom från en släpvagn…dom var tydligen från bygget här bredvid. Vi såg nämligen såna rullar liggandes på baksidan av en liten vall. Nå, dom rullarna som var på rymmen, kom ju ett par och plockade upp samt lade borta vid kyrkan, igår blev dom stulna. Det kom en bil och killen/mannen lastade skyndsamt rullarna i bilen och drog iväg.

Det är populärt med sånt som är gratis. För gratis blev det även för han som backade in nedanför busskuren för två veckor sedan, slängde upp skuffluckan och lastade in kantstenar, som även dom ska användas till bygget. Jag hann aldrig fota tilltaget, bara sidan på bilen då han brände iväg.

När vi nu liks är inne på detta som är gratis så finns det även dom som tydligen tycker att sophämtningen blivit för dyr och kostsam. En av gammgrannarna berättade att hon skulle åka buss, härifrån, det kommer då en kvinna och bär på en ihop knyten påse, som hon ställe ner och som hon sedan total ignorerar då bussen kommer, påsen lämnas kvar. Ingrid säger ingenting men tycker det var konstigt, ännu mer konstigt blir det nästa gång Ingrid ska ta bussen och samma kvinna kommer med en likadan påse och händelseförloppet blir detsamma, då förstår Ingrid vad det är…en soppåse som hon tycker att någon annan kan ta hand om. Vilka knäppgökar det finns!

Mamma och pappa kom hit igår kväll och efter en stund så dök även Lena och Brälla upp. Vi käkade kladdkaka med grädde och jordgubbar samt en annan variant på tårta, surrade och klockan susade till så var den kvällen slut. Av Lena fick jag en burk med marmelad, med hallon och kakaobönor, det låter väl spännande och av mina föräldrar en gammal smörburk/bytta, med märket flora, den ska jag genast börja använda.

Vi fick också rapport om att Mats Karlsson slutade tvåa, inte illa, så vi får gratulera honom till en andraplats, dom andra åkte ut i elimineringen. Sally var så intresserad av Top Fuel så hon somnade i pappa Anders famn.

I fredags var hon mer aktiv, då gick hon runt på läktaren och klöste bort klisterlapparna som skulle markera sittplatserna…värsta ligisten :-)

Nä, nu får ni ha en bra måndag, en vecka kvar sedan går vi på semester, konstigt men härligt.

Kommentarer: 0 Etiketter: rullarna Ingrid lastade soppåse Theresé Sally Anders Top Fuel Mats Karlsson Brälla Lena Åke mamma pappa ligisten

Den skyldige, är hittad

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 30 maj 2011 klockan 06:05,

Uppvisningen som Nicco hade igår, i kyrkan, var bara bra. Dom blir bara bättre och bättre. Mina föräldrar var också där och tittade, och när det var slut så skyndade vi oss hit för att få se finalen i Mästarnas Mästare. Jag är inte ett dugg förvånad över vem som vann, han verkar ju kunna allt, helt otroligt egentligen.

Nicco fick plocka fram kameran och visa vad hon var ute och fotograferade på lördags kvällen, efter det att vi gått i säng…ser ut som en bäver, men ingen av oss, inte heller mina föräldrar, har någonsin sett en bäver däruppe. Pappa var lite fundersam och undrade om det inte kunde vara en jätte råtta av något slag, istället, men man kan nog inte säga säkert.

Den simmade vid strandkanten och det är svårt att se, när nästan hela kroppen är i vattnet, huvudet sticker upp och man kan se något svart, brett, bakom den, som skulle kunna vara bäver svansen, men hela djuret i sig, verkar vara för litet…jaja, vi lär inte få veta om vi nu inte kommer upp nästa gång och kan se en massa träd som är gnagt på, då kan man säkert fastställa att en bäver är i farten.

Nu vet vi varför Eloise var så långsam på att komma upp från källaren igår, hon haltar, med andra ord är det garanterat hon som var orsaken till kaoset i hallen, då vi kom hem. Jag var till veterinären med henne för något år sedan, då hade hon samma besvär, i samma ben, det var en sträckning hon fått, och säkerligen är det samma sak den här gången. Hon är verkligen hopplös.

Hon har dille på vissa saker, i lägenheten skulle hon också upp på hatthyllan, men hon är för tung för det, jag fattar inte hur hon ens kan ge sig på att försöka. Alltså herreminje, det här är ju katten som inte alla gånger tog sig upp på badkarskanten, för hon tippade baklänges då hon försökte, varför ger man sig då på ett hopp på två meter?

Ja, då vet jag i alla fall vad jag får göra efter jobbet, ett besök hos en veterinär. Då ska jag passa på och be honom eller henne, att även kika i munnen på katten, hon luktar dåligt och nu har jag läst att det kan bero på en inflammation i tandköttet eller nåt sånt. Dom kan ju titta så får vi höra.

Jobbar dag i dag, mellan 7-14, hoppas det vackra vädret håller i sig, nu har vi haft nog med grått och trist, tycker jag. Ni får ha en bra dag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco bäver pappa föräldrar råtta strandkanten Eloise veterinär sträckning kaoset tandköttet

Vilken uppfinningsrikedom...

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 07 mars 2011 klockan 06:07,

Nicco berättade att dom nu höll på lära sig om kilometer/timme och såna saker, i skolan, då kom jag ju osökt att tänka på när det ljuset gick upp för mig. Jag kanske var en 9-10 år så där. Vi hade husvagn på den tiden och var ute på en lite sväng, uppåt Bjurholm.

Husvagnen var placerad under en bro, och det var en jättefin plats intill en å, bäck, eller vad det nu var. Jag skulle få åka med pappa in till Bjurholm, för att handla någonting och på väg tillbaka, började vi prata om hastigheter, det enda han egentligen sa var att nu kör vi 90 kilometer i timmen, om vi då skulle köra en timme, så har vi kört 90 kilometer, och 90 kilometer är ju 9 mil. Då föll min pollett ner och jag tyckte att det var världens bästa uträkning, han som kommit på det där med hastighets beräkningen, det var ju hur smart som helst.

Kanske föddes en del av min uppfinningsrikedom då, för på kvällen noterade jag en del myror runt husvagnen, hm…visst skulle man väl kunna koka ihop ett myrmedel som heter duga tänkte jag, och gick in i husvagnen och rörde ihop allt flytande jag kunde hitta, det var diskmedel, och guu´vet alldelá. Nå, sen hällde jag ut lite på en myra och se, han mådde inte alls nå bra efter det och jag var jätte stolt över att ha uppfunnit något så bra, alldeles på egen hand, vi skulle aldrig mer behöva köpa radar :-)

Tror inte att jag ägnade en tanke på hur det skulle börja på se ut om man gick och skvätte runt den där sörjan överallt, men det var väl lika så bra, då hade man kanske fått känna sig nedslagen, efter ett sånt arbete och sedan ett stort nederlag.

I lördags såg vi på vädret med den där norska kvinnan, Tone eller vad hon nu heter. Jag hörde att hon sa, och jag citerar: Här nere har vi sedan någon satans plusgrad…

Ehh, vad sa hon, sa jag, en satans plusgrad, det kan hon väl inte ha sagt. Åke hade inte lyssnat med bägge öronen, och hade han nu gjort det så hade han säkert hört vad hon sa på riktigt. Jag räknade snabbt ut att vad hon egentligen sagt var: Och härnere har vi sedan någon enstaka plusgrad. Jojo, så kan det gå om inte haspen är på :-)

Hoppas ni får en bra måndag, det kan man vara förtjänt av, eller hur?

Kommentarer: 0 Etiketter: Bjurholm Nicco pappa husvagn myra myrmedel uppfinning satans plusgrad vädret. Åke

Ingen lever för evigt...tror jag

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 10 januari 2011 klockan 05:56,

Livet för vår del kommer nog att te sig lite annorlunda, här framöver. Åkes pappa, tillika min svärfar, dog, natten till igår. Det var ingen överraskning eller något som kom som en chock, han har varit dålig, länge, och egentligen haft turen att få en hel del bonus år. Men visst, när det ändå händer så kommer det som en…ja, jag vet inte hur man ska förklara det, det blir många tankar. Han blev 83 år, ingen dålig ålder, och det är absolut inte alla förunnat att få uppleva 10 årtionden.

Han bodde i en villa här på västerslätt och eftersom Åke var enda barnet, så ärver han nu det. Och tanken är, och har nog alltid varit, att vi ska flytta dit. Gruvsamt, oja, vad man ska göra av alla saker, både där och här hemma, hur man löser grejer, rent praktiskt, hur lägger man upp alltihop, hur ska vi göra oss av med sånt som man inte vill ha kvar längre? Frågorna blir många och det tog ett tag innan jag somnade igår kväll, jag sa till Åke, när klockan närmade sig halv tolv, nä, man ska nog inte grubbla så mycket, men det var ändå svårt att släppa.

Jag vet och alla andra vet, som har varit i den här situationen, att allt löser sig bara man tar en dag i taget, visst kan man ha framförhållning, men man kan också försöka dela upp allt som ska göras så känns det inte för övermäktigt. Huset står kvar där det står, våran lägenhet finns kvar så länge vi inte säljer den, och livet fortsätter för all oss andra, precis som det gjort varje dag, månad och år, tidigare. Det enda vi vet helt säkert är att vi alla en dag ska vandra den vägen, men nog så skönt är det också, att inte behöva veta när.

Och nu tror jag, att med dom orden avslutar jag morgonens bloggande, jag ska iväg och jobba om en dryg halvtimme, Åke blir av förstående skäl, hemma idag. Jag önskar er alla ( i vanlig ordning) en bra, äventyrsfylld dag.

Kommentarer: 0 Etiketter: livet Åke Pappa svärfar hus västerslätt lägenhet villa jobba äventyrsfylld

Cirkus härhemma

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 12 december 2010 klockan 09:14,

Igår gjordes det inte mycket, och det är ganska så skönt det också, att bara få vara hemma och njuta av att man har tak över huvudet, värme i elementen och kaffe i termosen. Jo, jag gick på affären och handla och Åke var över till sin pappa, men annars så. Fast värme i elementet var också en lätt överdrift, åtminstone då det gälle Niccos rum. Hon hade sjutton grader därinne igår, med fullt ös på elementet, sen kändes det som fjorton, så vi ska fixa dit en mer pålitlig termometer innan vi går vidare med detta. Något är i alla fall inte som det ska, i hennes rum. Ifjol, då det var som kallast, så fick hon komma ut hit för att värma sina händer.

Så satt vi då, i godan ro framför tv:n igår kväll, Enya ligger på fotpallen framför Åke och Eloise är utom synhåll. Så hörs det ett ljud inifrån hallen och Enya sprätter upp och spetsar sin öron. Kommer det någon, frågar vi henne, men hon svarar inte (inte så konstigt kanske), hon hoppar ner på golvet och försvinner.

Sen hörs det ett prasslande och jag tänker precis säga, att vad har dom nu hittat för någonting att krafsa och bita på, då jag uppfattar att Enya krupit in i deras ”lekrör”, och det prasslar som en plastpåse, men jag fattar ändå att det inte är det som låter på den platsen som Eloise befinner sig på. Jag hoppar upp ur soffan och går mot hallen, då toalett dörren sakta sakta öppnas, Enya har kommit fram ur röret och sitter inne i tv rummet med blicken fastfrusen mot toadörren, ut kommer så Eloise, nästan krypande i slow motion, hon har en kasch hängande runt halsen och ser för dråplig ut:

Jag hade lagt in kaschen på toan för att sätta ner i vår lilla sophink som vi har där, men hade tydligen inte hunnit längre än att lägga in den där och nu ville hon väl testa om hon kunde krypa genom handtaget…eller vad hon nu hade tänkt sig.

Det lustiga är ju att hon gjort så där en gång tidigare också, det har jag berättat förut, men då var påsen inte i plast utan i papper, och det var då hon hade ett race mellan köket och tv rummet i 120, medan Enya satt med tefats ögon och stirrade på henne, och jag trodde att hela köksskåpet hade rasat i golvet, det lät nämligen nå hemskt då hon trampade på påsen. Den här gången tog hon det väääldigt försiktigt, jag hann knäppa ett kort sen tog jag snabbt av henne påsen innan hon skulle lägga benen på ryggen. Det kan vara cirkus här hemma ibland.

Eller hur Torsten…eller var det Kalle eller…Theresé!!! :-)

Önskar er alla en fin dag.

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco kallt Åke pappa hemma element termos kaffe Eloise Enya toadörren "lekrör" cirkus

Ja, nej, vet ej

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 11 september 2010 klockan 08:16,

Deltar du i årets älgjakt?

Ja Nej Visa resultat

Detta var en fråga vk hade ute på deras hemsida igår, undrar just vart det tredje alternativet tagit vägen, den med texten: vet ej.

Om jag inte missminner mig så var det just i VK dom frågade sig varför människor kryssade i alternativet, vet ej, och jag kunde inte låta bli att kommentera och givetvis fråga, varför dom ens skriver dit det som alternativ om dom inte vill ha resultaten från det svaret.

Jag fick aldrig veta varför…konstigt, det finns massor med saker jag aldrig får veta, kan det vara för att mina frågor eller funderingarna inte går att svara på, eller blir dom för simpla och genanta.

I detta fall med älgjakten blir svaret att man inte vet, kanske lite väl knepigt. Vore ju väldigt konstigt om du satt där ute i skogen och inte visste om du skulle jaga eller ej, däremot kan det ju vara så att du faktiskt inte vet för du väntar på svar från något annat och kan inte riktigt ta ställning till det, just nu.

Jag ha svarat på många såna här frågor och säkert har mitt svar, många gånger varit vet ej, och det enbart på grund av att jag faktiskt inte har vetat. Det är väl sk-t enkelt att förstå, jag vet inte allt.

Den här frågan kan jag då svaret på, nej, jag deltar inte i själva jakten, däremot har jag en snäll pappa som brukar dela med sig av allt dom får. I år har det dessutom gått bra för dom. På tre dagar har dom skjutit 9 vuxna älgar och tre kalvar, så nog vankas det älgskavsgryta i den Lundmarks-Hälllstenska lägenheten, inom kort.

Ni får ha en gemytlig lördag, allihop!

(¯`'•.¸‹(•¿•)›.** .‹(•¿•)›¸.•'´¯)

Kommentarer: 0 Etiketter: älgjakt fråga svar alternativ varför konstigt vet ej resultaten Lundmarks-Hällstenska älgskavsgryta pappa

Lugnt och skönt i Maltträsk

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 12 juli 2010 klockan 07:17,

Resan till och från Maltträsk gick helt smärtfritt, kan man tänka. Inte ens en enda sak föll i golvet, ingen punktering, inte strömlöst, inget motorhaveri, nä, inte ens att vi hade glömt något hemma, hm, konstigt, ja, till och med så man nästan saknade något…fast bara nästan :-)

Theresé, Anders, Nicco och Pyret var redan där då vi kom, men dom hade nästan nyss landat, dom med. Vi satte upp markisen så om det skulle komma några droppar så kunde man ändå sitta ute. Efter det var det dags för lunch, vi satt givetvis ute och åt.

Sen gick Anders x 2 och Åke över till Brällas bror Peter, och lånade en flotte som dom kom åkandes med:

Ser onekligen ganska skönt ut.

Theresé och Pyret satt under markisen och tog igen sig.

På kvällen bjöd Lena och Brälla på middag, grillat älgkött, hemmagjord potatissallad och goda såser till det. Inte så tokigt, på min ära.

Åke berättade en liten historia så här i valtider, och den kommer här. En pappa och hans son hade varit på ett politiskt möte och på hemvägen undrade sonen lite över orden som hade använts på mötet. –Pappa, kamrat, vad är det för något? –Jaa, kamrat…det är du och jag, vi är kamrater. Dom gick en liten bit och sedan sa pojken –Men pappa, framtiden, vad är framtiden? –Hm, framtiden ser du, det är vad som kommer att bli, ja, det är lillebror därhemma, han är framtiden. Dom fortsatte framåt och sen kom nästa fråga –Men pappa, folket, vilka eller vad är det? –Jo folket förstår du, det är människor runt omkring, det är till exempel mamma, hon tillhör folket. Och med den förklaringen var pojken nöjd.

På natten väcktes pappan av sonen som stod och slet honom i armen samtidigt som han ropade: KAMRAT! Väck folket, det luktar skit om framtiden.

Jojo, så kan det gå!

Här får ni en bild som jag tycker ser härlig ut, husknuten och trädet vid sidan om som ser ut som sockerdricks trädet utanför pippi Långstrumps hus. Det är Maltträsk det, samt den lilla renoverade ladan där vi brukar sitta och ta morgonkoppen. Ok, en liten rosa bil kom också med, den har ni sett några gånger nu.

Ni får ha en bra dag, och ska vi hoppas på att det klarnar upp därute eller ska man vara glad över att man slipper sitta ute, hm…svår fråga. Nä, det gör inget om det klarnar upp, sommaren är inte så förbaskat lång och vi behöver lite ljus för att klara det som komma skall, eller hur?

Kommentarer: 0 Etiketter: motorhaveri strömlöst Theresé Anders Nicco Pyret Åke Brälla Ander x 2 Lena älgkött middag potatissallad såser Maltträsk flotte markisen politiskt möte sonen pappa folket framtiden kamrat

Min pappa, efterlyst av polisen???

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 28 maj 2010 klockan 07:06,

Mamma ringde igår kväll och undrade om vi hört ifall polisen haft någon utryckning runt Mariedal-Mariehem. Jag hade suttit och surrat i telefonen i nästan en timme och hade därför varit tillfälligt borta, i min egen värld. Och Åke hade precis kommit innanför dörren då han varit och bytt två däck på bussen.

Så berättade hon att pappa tagit sin cykel för att åka ner på Mariedal för att klippa sig. Han gick och satte sig för att vänta på sin tur. Efter en liten stund kommer det in två personer, en av dom en kvinna, som tar en stol och sätter sig framför honom. Hon plockar fram en polisbricka som hon visar honom och sedan säger hon att han ser ut som en person som dom söker, nämligen en gråhårig man på cykel.

Hon vill att han tar fram sin legitimation, men han svarar att han inte hade någon plånbok med sig, han hade bara stoppat ner en femhundring i fickan då han åkte hemifrån. Ja, så ville hon ha hans personnummer samt ta ett kort på honom.

Han gick med på detta men sa till mamma att han känt sig väldigt dum och förstod verkligen ingenting. Han hade också frågat vad som hade hänt och varför dom trodde att han skulle ha något med detta att göra och han fick till svar: -Det får du läsa om i tidningen imorgon! Sedan åkte dom iväg.

Det var det skummaste, dummaste jag hört någon gång, och jag väntar fortfarande med stor spänning på vad som ska komma att stå i tidningen idag, igår hittade jag då ingenting. Eller jag och jag, jag gissar att vi alla väntar med spänning, på vad som ska bli av detta om något alls.

Här får ni en lätt censurerad bild på den misstänkte förövaren:

Idag ska jag in på Meca igen, bussen startade inte igår, oooohhh, Halleluuujha, vilken överraskning. Som tur var så var det ett smärre problem, batteripolen hade gått i två bitar så det var som dåligt med kontakt. Sen ska jag och Nicco åka tillbaka på sportlagret och byta ut jackan som var för kort i armarna. Önskar er alla en bra fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: pappa mamma telefon polisen söker gråhårig man på cykel klippa sig femhundring Åke bussen Meca

Skräcken i lägenheten

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 18 mars 2010 klockan 06:53,

Vi såg på roliga klipp i samband med morgon kaffet, alldeles nyss. Där visades ett klipp med en som lyfter locket på en kastrull och där har dom givetvis lagt ner någonting skrämmande, en mask, föreställande en gammal gubbe.

Då kom jag osökt att tänka på en gång för längesedan, jag gissar att jag var i 11 årsåldern. Vi var hemma hos min bästa kompis, på den tiden, och hennes pappa hade köpt en sån här mask som föreställde en vithårig gubbe med markanta rynkor och stor näsa, samt buskiga ögonbryn.

Hennes mamma skulle komma hem från jobbet och vi riggade för en liten skrämselpropaganda. Hon hade ingen nyckel till ytterdörren så vi började med att låsa den, sedan fick jag sätta på mig masken och en långkappa, vi gjorde i ordning skivspelaren, laddad med Beethovens femte symfoni och sen var det bara att vänta på det helt ovetandes offret.

Vi skymtade henne då hon kom från busshållsplatsen, väntade till hon kom in i trapphuset, då satte vi på musiken, på ganska hög volym sedan ställde jag mig bakom dörren och inväntade ringsignalen. Hon kom fram till dörren och ryckte först i den i tron att den skulle var öppen, sen ringde hon på.

Om jag nu kunde visa er hur hon såg ut då jag öppnade dörren så skulle jag göra det, men ni kan ju föreställa er skräcken som lyste i hennes ögon, hon satte handen på bröstet, backade ett steg samtidigt som hon gaspade efter luft…sen började jag garva, och då var det roliga över.

Hon sa sedan att hon blev så himla rädd och fattade ju inte först varför han var där, sedan hann hon tänka att hon ringt på fel dörr men hur knepig han än såg ut så tycktes hon kunna se en liten snällhet hos honom, trots allt, och det var väl det hon skulle ha spelat på om inte jag avslöjat alltihop.

Ja så kan det gå…när haspen är på och man ingen nyckel har :-)

Önskar er en bra dag och håller en tumme för att vi slipper mer snö, nu räcker det, SERIÖST!

Kommentarer: 0 Etiketter: kompis pappa mask gubbe Beethoven femte symfonin mamma trapphuset riggade

Liv och död

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 21 januari 2010 klockan 07:08,

En arbetskamrat till Åke var med om en bilolycka igår, där en människa miste livet. Så det var det givna samtalsämnet vi hade igår kväll. Hur fort en olycka händer och hur lite man faktiskt kan göra.

När olyckor inträffar och det är någon man känner så blir allting helt plötsligt så nära inpå och man tänker nog på sin egen dödlighet, på ett annat sätt. Ofta säger man nog också, att det hade lika gärna ha kunnat vara jag. Men det kan det inte, du var inte där. Däremot kan det hända alla på en annan plats om man råkar vara där vid fel tillfälle.

Nu gör dom flesta allt dom kan för att undvika en kollision och killen igår gjorde allt han kunde för att klara av detta och jag sa att han kunde ju faktiskt ha dräpt sig själv i viljan att klara både sig och den mötande. Det går nog på ren automatik och man har inte mycket tid på sig att reagera. För dom som är med om liknande händelser så gäller det nog att ta sig till jobbet så fort som möjligt för att kunna gå vidare på ett smidigt sätt och förhoppningsvis ha någon att prata med.

Mina föräldrar var ju med om en trafikolycka 1977. Jag har skrivit om den tidigare så jag tänker inte ta det en gång till. Men det var inte min pappas fel, utan den mötande bilen fick en sladd som han försökte häva med den följden att det blev en ännu värre sladd och han körde rakt mot bilen där mina föräldrar samt två andra passagerare satt. I den andra bilen fanns ett föräldrar par och deras 17 åriga dotter. Föräldrarna dog på plats och fyra blev skadade. Min pappa var den enda som klarade sig utan större blessyrer.

Jag kom inte ihåg så mycket om tider men jag vet att vi åkte hem till Umeå, lillebrorsan och jag, och vår farmor följde med. Det kanske gick en dag och sedan ringde polisen, dom efterlyste pappa. Han hade försvunnit och dom visste inte vart han tagit vägen. Det gick bara en liten stund efter samtalet så hörde vi en bil som körde upp på gården. Vi gick ut på balkongen och där var det en blå Volvo. Vår pappa körde och kör fortfarande Mercedes så vi trodde väl att det var någon annan men han som klev ur bilen var vår pappa.

Han hade gått och hyrt sig en bil i Tierp och satt sig och kört hem i den. Han sa sedan att om han inte hade gjort detta så hade han aldrig mer satt sig bakom en ratt. Han kände sig nog på något sätt skyldig eller att han kanske hade kunnat göra något annorlunda men oftast är det nog inte så. Man gör så gott man kan och med dom förutsättningar man har, man kan inte ändra tidpunkt och plats. Och med dom orden så hoppas jag att ni tar det lugnt i trafiken och tänker på era medtrafikanter, och givetvis, att ni får en bra dag.

Kommentarer: 0 Etiketter: olycka händelser trafik Åke pappa Tierp Volvo Mercedes polis efterlyste man gör så gott man kan

Året var 1977

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 28 oktober 2009 klockan 07:19,

Picture this! Året är 1977, våra föräldrar åker ner till Norrköping eller om det är Nyköping, då pappa bowlar med Tegskäglorna och dom har en turnering därnere.

Jag och lillebror får stanna hos farmor och farfar i Malå och storebror är på träningsläger i Venedig.

På hemvägen så är dom inblandade i en bilolycka som jag, hör och häpna, har vetat om sedan dagen dom lämnade oss i Malå. Jag hade bett till högre makter att mamma bara skulle få bryta ett ben, det var det värsta som skulle kunna hända utan att hon skulle dö, i mina ögon.

På olycksmorgonen sitter jag på kökssoffan nere i köket och farmor står vid diskbänken då dom säger på radion att det inträffat en stor bilolycka i Tierp, med 2 döda och fyra skadade. Jag säger genast till farmor att det är dom. Tok dig, säger hon, inte är det det.

Sedan kommer tidningen och på första sidan är dom med på bild, jag kommer så väl ihåg farmor där hon står och ska tala om vad som hänt. Hon säger att hon måste tala om att det hänt en olycka, ja säger jag, mm, det är dina föräldrar, dom har krockat. JA säger jag, det var ju det jag sa., jag visste ju det. Det var absolut ingen världsnyhet, utan direkt jag hörde talas om smällen så föll en stor sten från mitt hjärta, då var liksom väntan över.

Mamma skadade benet, lårbenet krossades och det var inte riktigt så jag hade velat, det hade varit bättre om det bara hade brutits, men dom överlevde och det var huvudsaken. Fråga mig inte hur jag visste vad som skulle hända, det var bara så, och innan dess så hade jag varit ett sånt barn som hängde morsan i kjolarna och inte släppte henne långt, men det försvann efter denna olycka. Precis som om väntan var över, dom klarade av pärsen och nu skulle aldrig något mer hända.

Vår farmor berättade vad jag hade sagt, många många år senare, hon hade inte velat tala om det för våra föräldrar av den anledningen att hon tyckte det var så kusligt, hur jag hade kunnat veta. Men efter 15-16 år så berättade hon det.

Vi fick ha hemhjälp, och inte bara en utan två eller tre, jag kommer inte riktigt ihåg, i alla fall så tyckte jag att en av dessa hemhjälpare såg ut som en filmstjärna, det var på den tiden man samlade på dom populära filmstjärnorna och jag hade en hel drös. Hon såg så lycklig ut då jag sa det men jag kunde inte riktigt komma ihåg namnet på stjärnan. Vänta sa jag och skuttade iväg för att hämta kortet. Nu måste jag säga, till mitt försvar, att jag inte menade att vara elak eller dum, jag var bara nio år och var väl som alla barn, ärlig, och om hon nu skulle råka läsa vad jag skriver här så ber jag om ursäkt för mitt påstående men gjort är gjort. På bordet kastade jag fram ett kort på Fleksnes. Ni vet, den där norske snubben som hade en liten serie som gick på tv:n. Inte så fager att se på, men jag tyckte att han var otroligt rolig, så det var kanske av den anledningen jag tyckte att dom liknade varandra. Hemhjälpen såg då måttligt road ut när hon fick syn på kortet.

Ha en bra dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Picture this olycka 2 döda fyra skadade farmor farfar lillebror mamma pappa Malå Tierp hemhjälp Fleksnes

Båtar och vinge

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 30 september 2009 klockan 07:20,

Min pappa har en viss fascination av vatten och...ja, av luft också. Han köpte en "tuff tuff" båt då jag var kanske runt 10-12 år och den där skulle fram varje sommar. Han ägde den tillsammans med en av sina bröder och alltid var det något som skulle fixas på den.

Han hade också dille på att visa alla som åkte med i båten, vart grynnan låg, och han lyckades alltid köra på den också så det var inte utan, att det blev ett litet äventyr, varje gång man satt i båten.

Ja, här någonstans ligger storstenen, kunde han säga, och ställde sig upp för att blicka utåt sjön, tjong, så small det till under båten, och se, där var stenen...igen, precis på samma ställe som förra gången. Hm...

Han tog också certifikatet för att drakflyga. Han har alltid drömt om att få kasta sig utför Tjamstan i Malå, med en vinge, och vid 50 årsålder så bestämde han sig för att fixa sig certifikatet för detta. Han införskaffade sedan vingen och hela rasket som hör till, men Tjamstan har han inte kastat sig utför och lär nog inte göra det heller. Mig veterligen så ligger vingen med tillbehör, uppe i stugan, orört, eller ja, vi fick testa en gång att bara springa och hålla i den, på backen, den gången höll min andra kusin, inte på att få stopp på farten utan det såg ut som om han dansade balett över potatislandet, såg ju onekligen lite lustigt ut. Men han lyckades hejda ekipaget innan han for ut i sjön.

Med facit i hand, kanske det är lika bra att han stannar på backen, inte för att det finns stenbumlingar uppe bland molnen, men på vägen ner kan man ju råka stöta på några stycken. Ha en bra onsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Båtar drakflyga vinge sten grynnan potatislandet pappa ekipaget

Skrivs av

Vanliga etiketter

Kategorier

Mest kommenterat

Arkiv

klart.se